Lucka 24

GOD JUL ALLA JEDHEADS!

twenty-four

11th December

“Back to life again, huh?” Kevin stod bredvid Edward, med en hand på sin lillebrors axel. Han log mot John, uppenbart lättad. Självklart var han lättad, vem skulle inte ha varit livrädd om en av deras syskon varit så nära att mista livet två gånger inom loppet av tio dagar? Deras föräldrar hade gått iväg för att äta något – efter att John försäkrat dem om att han inte skulle falla ihop i kramper och dö under den närmaste halvtimman. Edward hade vägrat gå någonstans, och det hade slutat med att Kevin hämtat upp mat åt dem alla.

”Yeah, I guess so. When’s the next concert Ed?” John tuggade frenetiskt i sig mer av maten, till synes omättlig. Hans bröder skrattade åt hans iver.

”Let’s slow it down a bit, ey John?” Kevin skakade roat på huvudet.

”Precisely, let’s start with a talkshow or something like that. Not so exhausting ...” Edward log sitt vanliga leendet, fick en lätt knuff i sidan av sin äldste bror.

”… for us.” John avslutade meningen med ett stort smile på läpparna.

25th December

”John. John, wake up John. John, it’s Christmas.” Edward låg under det mjuka, frasiga täcket och blickade mot sin bror som sov i rummets andra säng. De var hemma i Irland och hade varit det de senaste dagarna. Denna gång hade de fått stanna ännu längre på sjukhuset och det hade gjorts hur många tester som helst. Inget hade visat annat än att allt var som det skulle. De skulle visserligen tillbaka på kontroll hur många gånger som helst de närmaste månaderna, men i alla fall. Än verkade allt ha gått väl. Slutet gott allting gott?

Konserter var inplanerade under slutet av januari – det var planerat att bland annat Sverige-touren skulle bli genomförd. Om det sedan skulle bli så eller inte fick tiden avgöra, men det var än så länge planen. Redan den 29:onde december hade de en talkshow inplanerad. Så som så många gånger tidigare skulle de medverka i The Late Late Show, en TV-show vars ledare de kom mycket väl överens med och som de tyckte om.

På sjukhuset hade de dessutom blivit kvar utan sin nyvunna vän Evy, som åkt hem med sin familj någon dag tidigare än dem. De hade lovat henne att komma och hälsa på innan året var slut och det var ett löfte de planerade att hålla. Faktiskt hade de redan bokat flygbiljetter.

”Morning…” John mumlade sömnigt in i kudden. “How are you awake before me?”

Edward flinade, men svarade inte. Bara för att det var ovanligt att han vaknade först betydde det väl inte att John alltid var den som väckte den andre?

”I always wake you up.” John svarade på hans tankar, eller ja, det verkade som det. Inte för att det var något ovanligt, de hade alltid haft en förmåga att tänka samma saker.

”Yeah yeah yeah, whatever. Merry Christmas, John.”

Tvillingen vände sig mot honom med sömnen hängande i ögonlocken och ett leende smygande på läpparna.

“Merry Christmas, Edward. Merry Christmas.”



 


@planetjedward

We wanna give a big shoutout to our friend Evy who lost the fight against cancer today Sleep tight little angel, you’ll be forever loved <3

28 January 2012


Lucka 23

Dan före dopparedan! :D

twenty-three

Kvinnan stod framför dem igen, denna gång med ett leende på läpparna. Edward hade rätat på ryggen, vågade titta henne i ögonen trots att hans egna var sprängröda av alla tårar.

   ”The operation went well. They stopped the bleeding and he should probably get better.”

   Att två enstaka meningar kunde få lycka att explodera I bröstet på en människa var för Edward obegripligt, men samtidigt fanns det inget annat sätt att beskriva det han kände. Det faktum att läkarna sagt samma sak tidigare, vilket hade slutat med att John nästan dött ännu mer, vilket borde betyda att…

   “You can go and see him if you want to. I think he should be awake by now.” Kvinnan avbröt Edwards tankar innan han hann tänka slutet på tanken, och tur var väl det. Det fanns en stor risk att han skulle ha brutit ihop igen.

 

“John?” Han tassade in i rummet där hans tvilling låg. Deras föräldrar och äldste bror hade stannat utanför, sagt åt Edward att ta någon minut på sig, sedan säga åt dem att komma in. Edward hade tvekat, även om allt han ville var att få gå in och ge sin bror en kram, bara de två, de två mot världen, så som det alltid varit.

   Hans tvilling vred sakta, så sakta, på huvudet när Edward satt sig ned bredvid sängen.

   “Edward… You know I love you, right?”

   Edward satte nästan hjärtat i halsgropen. Inte för att det var ovanligt att de då och då aningens random och ofta väldigt barnsligt berättade för varandra hur mycket det tyckte om varandra (inte för att det egentligen behövdes, båda visste det ju ändå). Det skrämmande låg i allvaret i broderns röst, som om det var så viktigt att John skulle hinna säga det. ’Before it’s to late’ lade Edwards hjärna till av sig själv i tanken.

   “Don’t say that! Don’t talk like you’re about to die, they’ll fix it. You’ll be alright. We’ll be alright.”

   “Just know that you’ve always meant everything.”

   “Stop, John! You’re not going to die, ‘cause if you die, so will I! I can’t live without you, please stop.”

   “Edward” Förvåningen då tvillingen lade handen på Edwards överarm fick honom att stelna till.

   ”Promise me you won’t kill yourself if I… you know…”

   Edward skakade sakta på huvudet.

   ”Only if you promise that you won’t die.”

   John fnös från sängen, men ett leende dök upp på hans läppar. Så vred han huvudet mot sin yngre bror och särade på läpparna med ett nästan bedjande ansiktsuttryck.

   ”We’ll be alright. We can do anything, right?”

   Edward nickade sammanbitet.

   “We’ve fooled death before. Let’s do it again.”


Lucka 22

Det känns som om det kommer bli ett grymt långt inlägg på julafton... Christmasgift? :3

twenty-two

Väntan, samma skräckfyllda längtan. Rädslan och paniken verkade ha trängt ut allt syre ur luften, att andas kändes bara som ett onödigt ont. John hade varit inne på operation ett tag nu. En sjuksköterska hade stått framför Edward och den resterande delen av hans familj, talat om stygn som gått upp, om inre skador, om blod i massor. Han hade slutat lyssna, klarade inte av att höra om allt dåligt som pågick i en kropp nästintill identisk med hans egen.

   När hon äntligen tystnat tillät han sig själv att höra världens ljud igen. Han lyfte blicken från att ha stirrat på sina händer och tittade på henne.

   ”Will he be okay?” Hans ögon bad henne att säga att, självklart kommer han att bli bra igen. Att; självklart, han kommer att vara på benen i morgon redo att göra en konsert på självaste julafton, om inte tidigare. Bedjande, bönfallande. Men kvinnan lade bara en hand på hans axel, kramade den lätt.

   ”The best surgeons of this hospital is in that room with him. They will do their best.”

   Det var inte ett svar han ville ha. Det var inte ett svar som lugnade honom, inte ett svar som på något sätt fick honom att må bättre. Han klarade inte av att försöka vara artig, klarade inte av att nicka och tacka henne för att hon höll dem informerade. Han överlät allt det till sina föräldrar, till Kevin. Edward tittade inte ens på dem när han lämnade dem och gick längst in i väntrummet. Han klarade inte av att se dem i ögonen, än mindre prata med dem. Istället satte han sig ned i en av stolarna, drog upp knäna till hakan och slöt ögonen, till stor del för att han var rädd att hans blick skulle skrämma någon. Han visste att ingen, inte ens hans familj, förstod hur ont det gjorde bara att vara åtskild från sin bror; att veta att det fanns en risk att han skulle bli lämnad ensam kvar i den stora världen var obeskrivligt.

   En hand låg plötsligt på hans axel och han vågade sig på att lyfta blicken även om han redan gissat vem det var. Han blev inte förvånad då han såg Evy, den lilla flickan som verkade vara överallt och ingenstans, som hade kommit att bli hans vän de senaste veckorna.

   Tårar strömmade utmed hans kinder. Han vände bort ansiktet, ville inte att hon skulle se honom gråta. Men hon grep tag om hans haka och vred varsamt tillbaka Edwards huvud tills han var tvungen att titta henne rakt i ögonen.

   ”Believe


Lucka 21

twenty-one

Edward…” Den kvävda viskningen fick den yngre av bröderna att snurra runt, och synen som mötte honom fick det att vända sig i magen. Det var inte mer än ett par sekunder sedan han senast tittat på sin bror, men på de få ögonblicken hade all färg försvunnit från Johns ansikte. Johns händer var hårt tryckta mot sidan av magen. Edward slöt avståndet emellan dem och sjönk ned på knä framför tvillingen, lade händerna på hans axlar och skakade honom försiktigt i ett försök att få kontakt.

   ”John, what’s wrong? John!” Trots att tvillingen tittade på honom fick han inget svar. Istället rev en hostning igenom broderns kropp, fick blod att först dyka upp i mungipan och sedan flyta utefter hakan, dovt rött. Johns rygg kröktes som i kramp, och han vred sig bort från Edward. En kaskad av blod träffade golvet då han kräktes.

   Edward grep tag om broderns överarmar och drog upp honom i sittande ställning. Det enda han kunde tänka på var att om John låg ned skulle han kvävas, drunkna i sitt eget blod. Alltså höll han fast sin bror, sin älskade bror som skulle få komma hem idag, som skulle få slippa hela sjukhushistorien, medan denne gång på gång hostade så att små, klarröda pärlor stänkte över hela Edward. Allt Edward kunde se var skräcken i tvillingens ögon.

   Det kändes som en hel evighet, men det kunde inte ha gått mycket mer än en halv minut, 45 sekunder, innan det började strömma fram människor till dem. Människor som tog hans bror ifrån honom, människor som visste vad de gjorde. Edward blev ensam kvar på golvet, skakandes. Någon tog tag i hans arm, lyfte honom tills han stod upp.

   ”Do you need something?” Kvinnan tittade på honom med ögon som brydde sig, men han vek bara undan blicken. Det fanns bara en sak han behövde, och den saken skulle han inte få. Den saken var väl på väg i ilfart mot operationssalarna igen.

   ”I need John, okay. I need John.”


Lucka 20


twenty

10th December

Tvillingarna var på väg ned till cafeterian för att äta lunch. Egentligen borde de väl inte vandra omkring i hela sjukhuset, men det var trots allt de yngsta i syskonskaran Grimes, som om någon skulle kunna stoppa dem. Båda pojkarna var mycket lättade över att de äntligen skulle få åka hem. Edward hade spenderat de senaste tio dygnen på sjukhuset och även John var otroligt less trots att han bara hade minnen från de senaste sju dagarna (förutom några luddiga drömmar om katter med gigantiska, bländande ögon). John nynnade för sig själv på en av låtarna från plattan – deras platta (fortfarande lika overkligt). Framför honom hörde han hur brodern stämde in med en stämma.

   Han var helt oberedd när det plötsligt högg till i magen. Det var inte som något han känt tidigare, inte som någon av de vanliga krämporna som då och då dök upp hos alla, inte som något av det han känt i eftersviterna av att ha blivit påkörd. Det var ungefär som om någon stuckit en kniv i magen på honom, men inte riktigt. Det var värre. Världen började flimra i alla möjliga färger samtidigt som han pressade händerna mot sidan i ett försök att stoppa värken. Ett misslyckat försök.

   Han märkte inte när benen vek sig under kroppen och han föll ned på knä. Det existerade bara två saker: smärtan och tvillingens rygg som fortfarande var på väg bortåt.

   ”Edward…” Det blev bara en viskning, hans desperata rop på hjälp. Det blinkade till och i nästa ögonblick stod tvillingen på knä framför honom, med händerna på hans axlar. John kunde se hur Edwards läppar rördes, men inga ljud nådde fram. Han hostade till, det smakade blod i hela munnen.
   Samtidigt som det rann något klibbigt nedför hans haka var han helt och hållet övertygad om att han skulle dö.


Lucka 19

Jag vet inte ens vad jag har skrivit för något... Aja, he blidde la rätt gulligt iaf. Nu ska jag sova (klockan är 23.35, skola i mrgn, yey)


nineteen

”Ey, Ed?” Det var helt mörkt i rummet, förutom ljusen som smög sin in igenom persiennerna.

   ”Yeah?” Edwards röst var sömnig, men John var säker på att brodern inte sovit. Han själv var inte ett dugg trött. Utmattad, visst, men inte trött. Han var klarvaken i huvudet, även om han knappast skulle orka resa sig om hans ens försökte.

   ”We’re going home tomorrow night” Han försökte låta nonchalant, men misslyckades grovt. Tvillingen skulle utan problem kunna höra hur upphetsad och glad han var över det faktum att de skulle få åka hem, över att få lämna det vita, alltid lika sterila sjukhuset.

   “I know” Trots att tvillingen var trött fanns det en hint av glädje även i Edwards röst. Kanske var det inte något som någon annan skulle kunna tyda ut, men John hörde det och det var allt som spelade roll.

   ”It’ll be great, right? I can’t stand this place anymore. We’ve been here for ages!”

   “Yeah, know… I’ve had three more days then you, remember?”

   John rullade – försiktigt – över på sidan och blockade igenom det svarta rummet mot sin bror. Han hade hört smärtan och rädslan i broderns röst. Det var knappt att han kunde urskilja konturerna till Edwards ansikte i mörkret, men ändå vred sin hans tvilling bort från honom, mot väggen, i den provisoriska sängen som var uppbäddad sedan över en vecka tillbaks.

   ”You alright?” John höjde huvudet ovanför kudden och stödde sig på ena armbågen.

   ”I’m fine…” Det var bara ett mummel. John suckade och himlade med ögonen för sig själv, med ett vagt leende på läpparna.

   ”No you’re not. Come here”

   “John…” Hans tvilling suckade överdrivet dramatiskt.

   ”Come on Edward. You’re upset. Come over here now or I’ll come and get you”

   “It’s the middle of the night!”

   “Really? I don’t know where the phone is, what time is it?”

   “Late.”

   “Time to sleep. Now get your as over here, Ed.”

   Ännu en häftig suck hördes från andra sidan rummet, men även ett täcke som frasade och nakna fötter som tassade över golvet. John makade in sig i ett av sängens hörn, så långt han kunde.

   ”Seriously John, there’s not room enough for us to sleep in the same bed.”

   “Oh shut up and lay down.”

   Edward frustade till, men protesterade inte mer. Istället lade han sig ned bredvid John.

   ”We’re going to fall down when we’re asleep”

   “If we fall down we won’t be asleep anymore, I can promise you that.”

   Edward skrattade tyst väldigt nära hans öra.

   ”The nurses are going to kill me if they find out about this”

   “If they try they’ll be dead in less than a minute.”

   Edward svarade inte, utan flinade bara. John beordrade vänligt sin tvilling att sova och slöt sedan ögonen. Bara ett par minuter senare sov han.

   Han märkte inte då Edward gled ned från sängen och smög tillbaka till sitt eget krypin, på betydligt bättre humör. Snart sov även den yngre pojken och stillheten lade sig i rummet.


Lucka 18

eighteen

9th December

“You can try, but you can never catch me!”

“Don’t be so sure ‘bout that. I’m coming to get you Edward!” John gjorde ett utfall mot sin bror, som med lätthet dansade undan. Hans tvilling skrattade och räckte ut tungan åt honom, vilket fick John att kasta sig framåt igen. Koordinationen hade nästintill återvänt, det var bara balansen som det var fel på. Det, i sin tur, var anledningen till att han när han än en gång misslyckades i försöket att brotta ned sin bror dråsade in i väggen. Som tur var lyckades han i alla fall undvika att slå i huvudet, men luften gick ur honom något.

    ”Could you please stop hurting yourself?” Edward himlade med ögonen åt honom, men lät bli att rusa fram. Istället avvaktade han, betraktade motvilligt. Det var till stor del för att John tillslut fått nog av att tvillingen hela tiden fick fnatt när han kraschade – vilket hände titt som tätt. Kanske hade Edward också förstått att John behövde få slå sig lite ibland. Det gjorde honom så irriterad när kroppen inte lydde, så ansträngningen för att lyckas blev ofta ännu mer seriös.

   “Baseokay*, like, no.” John ruskade på sig, tog ett djupt andetag och kisade sedan småfarligt mot sin bror. Han knuffade sig själv ifrån väggen och rusade mot sin bror. Edward tog ett skutt över sängen, men den här gången var det med mindre marginal än tidigare.

   ”John, you really suck at this, do you know that?”

   “Shut up Edward.”

   “Alright. You won’t catch me either way.”

   Bara ett par minuter senare var det dock precis vad John gjorde. Hans händer slöt sig kring tvillingens överarm och de störtade ned i en halvhård stol.

   ”I told you I would catch you!” John log triumferande.

   “Yeah, you did.” Edward log sitt alltid lika bedårande leende. John stirrade misstroget på honom.

   ”Crap. You let me win, didn’t you?”

   Edward skruvade på sig. “Maybe...”

   John suckade djupt och reste sig sedan. Han viftade uppmanande med händerna åt sin bror.

   ”Come on, one more time. And this time you’re not letting me catch you.”

   Tvillingen skrattade för sig själv och skakade på huvudet, men reste sig sedan.

   ”Alright. But this time, you’ll never get me.”

 

 

 

 

 

* Okej, så jag insåg nyligen att de/John hela tiden säger ”baseokay”… Tack youtube <3 xD


Lucka 17

seventeen
8th December

John satt ovanpå de vita lakanen och betraktade sin bror. Edward hade, motvilligt till en början, gått med på att låta honom vila ett tag och var nu utanför, på andra sidan glasrutan. Tvillingen var djupt engagerad i ett samtal med Evy. Han gestikulerade vilt, som alltid, men flickan bara skakade på huvudet åt honom.

   John kunde fortfarande inte låta bli att förundras över vilken personlighet och vilket självförtroende elvaåringen hade. Det var inte vettigt, var det inte meningen att så små skulle vara blyga? I alla fall mot halvvuxna människor som han och Edward? Men hon och Edward hade kommit varandra nära. När hon för första gången promenerat fram till dem hade hans tvilling spruckit upp i ett stort leende och hälsat glatt. Då hon bara ett par minuter senare avvikit (”I’ll just leave you to each other. I’m really glad that you’re back John.”) hade John petat sin bror i sidan.

   ”Who’s that?”

   ”Oh, that’s Evy.”

   ”Who’s she?”

   ”She’s been keeping me sane.” Och så hade han lett det där leendet som ingen någonsin kunde motstå. Så länge Edward var glad var John glad. Dessutom hade han ingenting emot flickan, hennes glädje och entusiasm smittade av sig på ett nästan skrämmande – men härligt – sätt.

   Utanför rummet hade den blonda pojken och den korthåriga flickan slutat diskutera och börjat spela sten sax påse istället. John kunde inte låta bli att skratta för sig själv, lättroade Edward var och förblev för alltid lättroad.

   Flickan slängde en blick åt Johns håll och armbågade sedan Edward i sidan. Tvillingen vred på huvudet tills ögonen vilade på den nästintill identiske människan i det andra rummet och direkt dök ett leende upp på hans läppar. Han höjde handen till en fånig vinkning. John speglade hans rörelse, vilket inte precis fick leendet att minska.


Lucka 16

sixteen

7th December

De första stegen var trevande och vingliga, men Edward var hela tiden vid Johns sida, uppmuntrade honom, fångade honom då han tappade balansen. Han kunde inte förstå hur han kunnat tappa så mycket koordination på bara en vecka. Läkarna hade visserligen sagt åt honom att han skulle vara glad över att han hade fått några permanenta hjärnskador, men ändå. Att gå, det var väl basics, som att cykla (han vägrade tänka tanken att han kanske skulle behöva lära sig att cykla igen)? Det var så frustrerande att kroppen inte lydde minsta vink, som den brukade. Han saknade att studsa omkring och bryta mot tyngdlagen. Gravitationen hade blivit en av de reglar som han inte längre kunde bryta mot, till hans stora missnöje.

   Det hade tagit honom flera timmar att faktiskt förstå var som hänt, att han blivit påkörd. Det hade tagit ännu längre för honom att sluta anklaga sig själv – ärligt talat hade han inte slutat än – för att göra sin bror olycklig. Hur svårt kan det egentligen vara att titta sig för innan man korsar en gata liksom? Först höger, sedan vänster, precis så som han lärt sig på den tiden han tumlat runt i trädgården och försökt brotta omkull sina bröder (det hände i o försig fortfarande, han och Edward hade alltid sina små kärleksfulla slagsmål och det hände att de fick med sig Kevin ibland).

   ”I’m going to try a handstand.” Han började lyfta händerna, men Edward grep tag om hans handleder innan han hunnit göra något, ruskade bestämt på huvudet.

    “Noo, no, no. You’re going to try to stand on your feet first. Handstands are not on the to-do-list yet.”

   John suckade överdrivet djupt och himlade med ögonen. Han var less på hela den här historien, redan, bara fyra (medvetna) dagar in.

   ”Yeah yeah yeah. If it makes you happy.”

   “I will be very happy if you could stop trying to kill yourself, yes.”

   Edward puttade honom i sidan och fick honom att tappa balansen för att ögonblick, bara för att sedan greppa tag i hans tröja och hålla honom kvar upprätt.

   Han räckte ut tungan åt tvillingen och knuffade tillbaks. Det blev en lätt knuff, som istället för att sätta brodern ur spel fick John att stappla till igen. Edward tog tag i hans tröja igen, räddade honom från att falla, och räckte ut tungan tillbaks. John måttade ett retfullt slag mot tvillingens huvud, och så fortsatte det hela. I timmar. Precis som vanligt.

Lucka 15

4th December

Att öppna ögonen var förmodligen det svåraste John någonsin gjort I hela sitt liv. Ögonlocken kunde inte ha varit tyngre, fransarna var hopklistrade och det tog honom nästan en hel minut innan han lyckades fokusera blicken. Taket, som var det första han såg, var kritvitt, förutom en liten bit intill ett hörn där något skrapat bort färgen och avslöjat den cementgrå grunden. Han kunde inte dra sig tillminne varför han var där, men det var i o försig inte jätteovanligt; han hade en förmåga att vara förvirrade de första minuterarna om mornarna. John försökte svälja, men strupen var alldeles torr och det fick honom att hosta istället. Irriterat smackade han med läpparna, försökte med tankekraft tvinga tillbaka saliven till munhålan.

   Han lyfte ena handen för att klia sig i nacken, men slutade mitt i rörelsen. Obehaget spred sig igenom kroppen då han såg sladdarna som gick in i under armen; slangar med genomskinlig vätska som droppe för droppe letade sig in i hans kropp.

   ”What the…” Hostan övermannade honom igen, denna gång djupt nere i bröstet, vilket fick det att riva i halsen. ”… hell? What the hell?”

   Förbryllat skakandes på huvudet sneglade han mot sin andra arm, fortfarande osäker på vad som pågick. Han hajjade till, för istället för fler rör (vilket var vad han halvt om halvt förväntat sig) var Edward där. Hans bror låg med huvudet på Johns arm, ögonen slutna och läpparna mjukt särade. Trots att sömnen hade övermannat Edward låg det fortfarande en bekymrad rynka i hans panna. Det fick John att rynka ihop pannan även han. Han förstod inte mycket, och trots att han kände insikten komma krypande kunde han inte riktigt sätta fingret på det.

   Titt som tätt tog tvillingen ett djupt andetag, för att sedan blåsa ut den varma luften på hans handled. John rös.

   ”Stop it, Ed. It tickles!”

   Hans bror blinkade sömnigt, ruskade på sig. När tvillingen äntligen vred på huvudet för att titta på honom förändrades ansiktsuttrycket fort. Förvåning, misstro och sedan, tillsist, ren och skär glädje.

   ”John!”

   Och John hade aldrig sett sin bror lyckligare.


Lucka 14

fourteen

3rd December

John var fortfarande nedsövd, Edward var fortfarande sjukligt orolig och Liam skyllde fortfarande på sig själv. Den lilla flickan, Evy, höll dem fortfarande sällskap. Hon sade tröstande saker, alldeles för kloka för hennes ålder.

   Trots att det bäddats upp en provisorisk säng i rummet åt honom hade Edward spenderat båda nätterna i stolen bredvid sin brors säng. Deras föräldrar och Kevin hade också fått sängar uppbäddade, men det var tveksamt om de hade sovit något de heller.

   ”Mr Grimes?” En av sjuksköterskorna kom in i rummet, lade en hand på hans axel. Det kändes stelt att bli kallad Mr, men även detta hade livet som offentlig person lärt honom att handskas med. Vissa konstiga saker fick man ta, helt enkelt. Han vred huvudet mot henne. Den sprängande huvudvärken hade i alla fall försvunnit för tillfället, endast tack vara de smärtstillande tabletter han fått.

   ”Yeah?” Han kände inte igen sin egen röst. Kvinnan drog fram en stol till honom.

   ”We’re planning on waking him up tomorrow.”

   Plötsligt spirade hoppet igen och trots att skräcken försökte få grepp om honom igen (tänk om han inte vaknar, tänk om det är någon allvarligt fel på honom, tänk om, tänk, om, tänk om?) kunde han inte låta bli att sträcka på ryggen lite, att krama tvillingens hand i sin lite hårdare.

   ”Really? Like, for real? He’ll be here again, with me?”

   “Yes. Though, we don’t know if he has got any brain damage, or if he’ll be able to speak and move properly. We’ll just have to see what happens tomorrow, alright?”

   Edward nickade frånvarande, vägrade lyssna på de negativa orden. Hans tvilling skulle komma tillbaka. John skulle komma tillbaka. Det var allt som spelade någon roll.


Lucka 13

thirteen

2nd December

Det hade gått nästan ett dygn från olyckan. John var tillbaka från operationen, men läkarna ville ha honom nedsövd. To see if there are any more bleeds, sade de. To keep him away from me, tänkte Edward. Men han förstod att han var orättvis. Han hade hört dem rabbla skador, både på det läkarspråk ingen annan än doktorerna själva förstod och på ”normal” engelska (de var trots allt i Skottland). Han hade slutat lyssna efter ett tag, ville inte veta precis vad som krossats, exakt vilka ben som var brutna. Det gjorde nog ont i honom i alla fall.

   Edward satt utanför rummet hans bror låg i. Han hade bara suttit där någon minut och skulle strax gå in igen. Men för tillfället behövde han se något annat. Han slöt ögonen och försökte föreställa sig hur hans bror brukade se ut, försökte komma ihåg var ärren satt. Men varje gång han lyckats få fram bilden i huvudet byttes den ut mot den sönderskrapade, den synen som verkade för evig sitta fast på hans näthinna.

   ”Edward?” Rösten fick honom att hoppa till. Han lyfte blicken. Framför honom stod en flicka, inte äldre än elva år gammal. Håret var kort, kort, så som hans eget varit då han för många år sedan låtit snaggen börja växa ut och bli längre. Hennes hy var gråblek, såg papperstunn ut, som om minsta beröring skulle kunna få den att brista. I första ögonblicket han såg henne hade han antagit att det var någon av patienterna på sjukhuset som kommit för en autograf (det hade hänt under gårdagen, och aldrig hade han skrivit sitt namn så skakigt och fult). Men så lade han ihop ett och ett.

   ”Was it your sister who came after me yesterday?”

   Hon nickade med ett leende, verkade inte blyg över huvud taget. Nog för att många av deras fans inte var det minsta blyga, men hon var så liten, såg så bräcklig ut. Hon hade cancer, hon skulle dö. Det visste han, det visste hon. Kanske var det därför hon inte var blyg, eller så hade hon aldrig varit det.

   ”How’s John?” Hon satte sig i stolen bredvid honom, tilltalade honom med rungande skotsk dialekt.

   Edward kunde inte låta bli att sucka djupt. ”Better then yesterday, I guess that’s something at least.”

   Den lilla flickan, hon som skulle dö, log tröstande mot honom.  ”You have to believe that he’ll get better. He’ll know that. You have to be strong, for him.” Och hon lade sin lilla hand över hans och slöt sina sköra fingrar kring hans.

   Han svalde hårt, och nickade sedan. ”I should go back inside. You wanna come? Maybe not, he looks awful.”

   Hennes leende var på något sätt både lugnande och skrämmande. ”Awful doesn’t scare me anymore.”


Lucka 12

twelve

”Where have you been?” Liams röst var full av ilska, men det var också tydligt att det bara var för att han varit orolig. Det skulle nog Edward också ha varit i hans ställe.

   Edward svarade inte, skakade bara på huvudet och slog sig ned i en stol. Liam stod framför honom med armarna korsade.

   ”How is he?” Frågan fick mannen att hoppa till, som om han inte förväntat sig att den ensamma tvillingen skulle kunna tala över huvud taget. Med en suck slog mannen sig ned bredvid honom, drog fingrarna igenom det korta, svarta håret. Ansiktet var förvridet i en plågad grimas.

   ”He’s still in there. They’re finding new bleeds all the time.” Rösten var tom, helt olik vad den i vanliga fall brukade vara. Det var skrämmande att se en människa så förtvivlad. Edward kunde inte föreställa sig vad människorna som såg honom själv skulle tycka.

   När han insåg varför Liam var så förkrossad blev han först förvånad. Liam trodde att det var hans fel, att det var hans fel att John blivit påkörd, att det var hans fel att tvillingarna blivit separerade. En ensam tår kröp fram ut mannens ögonvrå. Ögonblicket efter var den försvunnen, bortsvept av en kraftig hand.

   ”Are you seriously blaming yourself?” Edwards röst var sprucken och grötig, men för tillfället orkade han inte bry sig.

   “Of course I am, it’s my fault!” Det plötsliga utbrottet fick Edward att rycka till. Liam reste sig häftigt, marscherade tvärs igenom rummet och slog knytnävarna i väggen så hårt att tavlorna skallrade. Edward betraktade honom då denne lutade pannan mot gipsskivan.

   Edward tryckte sig upp ifrån stolen och gick fram till mannen. Han lade en hand Liams axel.

   ”It’s not.”

   ”It is! If I hadn’t lost you, if I could just stop losing you two all the time. This wouldn’t have happened if I actually did my job for once in a while.”

   “It’s no ones fault Leem. Not yours, not mine; no ones.” 

   Liam bara skakade på huvudet och vände bort ansiktet.


Lucka 11

eleven

Hur länge han satt lutad mot en människa han inte kände och grät ut sin sorg, sin rädsla, visste han inte. Efter ett tag ebbade gråten ut, även om han inte på något sätt mådde bättre. Han kastades hela tiden emellan förtvivlan och passivitet, kunde inte styra någonting över huvud taget.

   ”We – ” Han klippte av sig själv direkt. Inte vi, han var själv. ”I should go back… Leem’s probably worried to death.” Plötsligt kände han sig självisk. Trots allt var det inte bara han som hade någon han älskade, någon han brydde sig om, som svävade emellan liv och död. Hans föräldrar borde ha kommit dit, likaså Kevin. Och Liam, som verkar helt panikslagen, honom hade Edward bara lämnat, utan att säga var han skulle. Han hoppades innerligt att mannen inte skulle tro att Edward gått för att göra något dumt.

   ”Probably… I have to return as well.” Hon reste sig och räckte honom en hand. Han tog emot den och lät henne hjälpa honom upp, kände sig patetisk men ändå glad för att hon var där, för att någon var där.

   De började gå uppför trapporna igen. Edward såg till att hålla i sig i trappräcket, osäker på om hans spagettiben skulle bära honom eller inte. Han sneglade mot henne. Det var första gången han tittat på henne. Musklerna i hennes ansikte var spända; käkarna var hårt stängda och läpparna hoppressade till smala sträck. Hennes ögon var trötta och saknade den gnistrande effekten. Det slog honom att hon också hade en anledning till att vara på sjukhuset.

   ”Why are you here?” Det var ett dåligt försök, men det var ett försök. Hon vände huvudet emot honom, log ett sorgset leende.

   ”I’m here with my sister. She has cancer.” Hon suckade djupt, inte helt olikt vad han gjort några minuter tidigare.

   ”Oh… I’m sure she’ll be fine.” Även detta var ett dåligt försök, men han ville visa henne att han brydde sig. Hon hade varit där för honom, att inte försöka vara där för henne vore egoistiskt.

   ”She won’t. It’s incurable.”

   “I’m sorry.” Han mumlade, visste inte vad han kunde eller borde säga.

   Hon drog på mungiporna i något som nog skulle föreställa ett leende. ”It’s not your fault.”


Lucka 10

ten

Hennes ögon spärrades upp, precis som hans gjort då han sett blodet på jackan. Men till skillnad från vad han gjort flydde hon inte. Istället kramade hon försiktigt hans axel med handen som redan låg där, tittade på honom med sorgsna, på något sätt förstående, ögon.

   ”I’m sorry.”

   ”It’s not your fault…” Han suckade djupt.

   It’s my fault, it’s entirely my fault. If I hadn’t lost them, if I had just stayed by his side, this wouldn’t have happened. We would still be together; I wouldn’t be in a stair with a fan, crying my eyes out. None of this would’ve happened.

   Tårarna började åter strömma utmed hans kinder. Edward slog armarna om sig själv, lutade huvudet mot väggen, lät dem rinna. Han ville inte vara ensam. Det fanns inget värre än ensamhet, inget i hela världen. Bilder av hans bror, slagen till marken av en bil, snubblade runt i hans inre, fick honom att skaka värre. Varför? Varför kunde inte hans älskade, dumma bror ha tittat sig för när han gått över gatan?

   När hon lade armarna om honom i en kram protesterade han inte, utan föll in i omfamningen. Fortfarande med armarna hårt slutna kring sig själv lutade han huvudet mot den främmande flickans axel, blötte ned hennes tröja med salta tårar. Trots att han kände sig dum (generad, omogen, listan kunde göras lång) kunde han inte låta bli. Utan brodern vid sin sida var världen för stor, för främmande. Någon var dock bättre än ingen, även om det inte fanns en chans att någon skulle kunna ersätta John.


Lucka 9

nine

”Edward?” En okänd röst ropade han namn. Inte för att det fick honom att reagera, han var van vid att människor han aldrig sett visste exakt vem han vad. Det var en av de skumma sidorna med att vara känd, men även en av de mest fantastiska. Just nu var han dock inte på humör för att prata med något; hans liv hade just rasat i bitar och att skriva autografer var det sista han ville göra. Inte för att någon skulle vilja ta en bild tillsammans med honom i det här tillståndet.

   Han svarade därför inte, men steg i trappan avslöjade att vem-det-nu-var var på väg mot honom. Så dök hon upp runt hörnet. Synen av honom fick henne att tvärstanna. Inte heller det förvånade honom särskilt mycket. Han såg hemsk ut, lät hemsk. Men han kunde inte hindra snyftningarna som titt som tätt rev igenom kroppen, inte den okontrollerade gråten som stockade sig i halsen enda tills han var tvungen att hosta för att kunna andas. Han skakade, som om han satt mitt ute i smällkalla vintern. Den isande kylan med ryggraden sade honom inget annat än att hans tvilling behövde honom, men han kunde inget göra.

   ”Edward? What’s wrong?”

   Av någon anledning uppskattade han att hon inte använde det gamla vanliga mår du bra? För sanningen var att han mådde bra. Det var det som var problemet, att han mådde bra. Edward vände blicken mot väggen, generad över att han inte kunde agera mer moget, mer som en vuxen. Han var ändå tjugo år gammal, inte borde han sitta i en trappa i ett sjukhus och storgrina? Han skakade på huvudet för sig själv; nej, det borde han inte. Men John borde inte ligga inne i en operationssal heller. Inget var som det skulle.

   En hand lades på hans axel, och han tittade smått förvånat upp. Bruna ögon mötte hans rödkantade, mycket närmare än vad han räknat med. Hon satt ned på trappen bredvid honom, verkade vara kring hans egen ålder, ett, kanske två, år yngre. Och hon såg så oroad ut, som om hon verkligen brydde sig om honom trots att de aldrig träffats förr. Så han särade läpparna och lät höra två korta meningar, som inte sa annat än att hela hans värld var fel.

   ”John got hit by a car. I don’t know if he’ll make it.”


Lucka 8

eight

Det fanns ingen som helst logik i den kommande timmen. De fick förklarat för sig att John direkt blivit inkörd på operation, att allt de kunde göra var att vänta. Och vänta var vad de fick göra. Liam tvättade av sig, vattnet som rann ned i avloppet färgades rött. Edward satt bakåtlutad i en av väntrummets halvhårda stolar, försökte få grepp om situationen. Tillslut ruskade han på sig och reste sig utan ett ord. Liam hade förflyttat sig någon annanstans, han visste inte vars och orkade inte heller riktigt bry sig.

   På något sätt hamnade han framför en spegel; händerna flög omedvetet upp till håret för att släta till kanterna. Utan att egentligen lägga märke till det betraktade han sitt eget ansikte, sig själv: rödgråtna ögon, svullen näsa. Edward strök bort den tår som rullade nedför kinden.

   Ögonen som mötte hans i spegel spärrades plötsligt upp. Hans blick hade sjunkit en aning då han helt reflexmässigt greppat slipsknuten för att räta till den. För, i jämhöjd med slipsknuten, på kavajens släta axlar, fanns två blodröda och lätt utsuddade handavtryck. Han kunde inte hindra det plågade ljudet som kom över hans läppar. Gnyende som en slagen hundvalp slet han av jackan så att det rev i sömmarna, kastade iväg den så långt han kunde. Sedan vände han och sprang.

   Han rusade igenom de kritvita korridorerna och lyckades på något vis undvika att kollidera med någon eller något. Dörrarna som ledde ut till trapphuset dök upp framför honom. Edward smällde upp dem och passerade igenom, tog trappen nedåt två steg i taget. Han snubblade på sista trappsteget och tog emot sig mot väggen. Fortfarande var han inte riktigt medveten om vad han gjorde, rädslan hade helt tagit över och det var reptilhjärnan som styrde hans handlingar. Oändligt sakta började han gå nedför trappen, men stannade efter bara tre steg.

   Edward sjönk ihop på trappsteget och gnuggade händerna hårt mot ansiktet. Varför, varför, varför kunde han inte bara få vakna upp från den här mardrömmen?


Lucka 7

seven

Den bilfärden var den värsta i hela Edwards liv. Han visste varken ut eller in, om han skulle vara tyst eller skrika sig hes, om han skulle sitta stilla eller slita upp bildörren och kasta sig ut. Liam satt bredvid honom, vit i ansiktet och med käkarna malande.

   ”Please tell me this is just a bad dream.” Edward tittade bedjande på den äldre mannen. Blicken han fick som svar var skrämmande.

   ”No, Edward. No, it’s not.” Liam vände bort ansiktet igen, likaså Edward. Chauffören sneglade mot dem i backspegeln, också han en aning blek.

   Bilen körde definitivt fortare än vad som var tillåtet, men ljudet av ambulansen blev alltmer avlägset och ökade avståndet emellan tvillingarna. Edward bet sig hårt i läppen. Tänk om det hände John något just nu? Tänk om de i ambulansen inget kunde göra? Tänk om… tänk om han redan var ensam? Han bröt ihop igen, utan ett ljud. Axlarna skakade, men inte ett enda läte kom över hans läppar. Liams hand lade sig tungt på hans axel. Edward vände sig bort, mot fönstret, och begravde ansiktet i händerna.

   När bilen rullade in på sjukhusparkeringen satt Edward med huvudet lutat mot nackstödet, fortfarande inte säker på om det var verklighet eller inte. Visserligen hade deras verklighet mest liknat en fantasi, men det här var bara för surrealistiskt för att vara på riktigt. Dörren på hans sida öppnades, av Liam. Uppenbarligen hade mannen gått ut och runt bilen utan att Edward märkt det.

   Hela han hade i princip gått i dvala. Tankarna rördes så sakta, så oändligt segt, innanför hans pannben. Liam drog i hans arm för att få honom att röra på sig och fick honom att följa med in.


Lucka 6

six

Hans blick drogs mot en man som satt lutad mot ett järnstaket bara ett par meter bort. En sträng blod hade letat sig nedför dennes panna. Bilen stod i dikesrenen inte alltför långt borta. Bilen som kört på hans bror. Edward började hulka högljutt utan att kunna hindra sig själv. Aldrig hade han varit så rädd, så skräckslagen, i hela sitt liv. Han lutade sig framåt så långt som han tilläts, började skrika igen.

   ”Move! Move your idiot, move! Move John, you have to move!” Liam blickade skrämt mot honom, men annars fick hans ord ingen reaktion. Ambulanspersonalen skymde hans sikt och sedan var John plötsligt fastspänd på en bår. Edward slöt ögonen ett par sekunder och lät tårarna strömma fritt nedför kinderna. Det här hände inte.

   ”Edward, Edward listen to me.” Någon hade placerat sina händer på hans axlar, fick honom att öppna ögonen.

   ”He’ll be okay. No Edward, listen to me. They’ll fix him, I’m sure they will. We’ll take a car and follow the ambulance; we’ll be at the hospital just a few minutes after them. Alright?” Liam kramade hans axlar hårt, men budskapet var för fel för att det skulle nå fram.

   No, not alright! John has been hit by a car, a freaking car! It’s not alright, nothing is alright!

   Edward nickade svagt, men protesterade ändå när han blev inföst i bilen.


Lucka 5

five

Blod. Blod på Liams händer. Blod på marken, blod på den bucklade bilen. Nej. Nej, nej, nej, nej, nej. Han återfick kontrollen över sina muskler, ryckte förtvivlat för att ta sig lös, för att få rusa fram.

   ”John! John!” Det fanns inte längre någon anledning till att trycka tillbaka paniken, skräcken. Det var inte inbillning, men han kunde ändå inte tro sina ögon. Det kunde inte vara sant, fick inte vara sant. Omöjligt, fel.

   ”No, no please, no! John!” Varför höll de fast honom? Varför hade Liam sagt åt dem att inte släppa fram honom? Han förstod inte, ville inte förstå.

   ”Let – GO! JOHN!” Hans förtvivlade skrik fick folkmassan att röra på sig, men greppen om hans armar lossnade inte. Istället slöts fingrarna hårdare kring hans överarmar och någon placerade en hand på hans bröstkorg, försökte trycka honom bakåt. Varför? Det var tvunget att finnas något han kunde göra. Någonting, vad som helst. Hela tiden låg hans tvilling obehagligt stilla, så stilla. Edward ville rusa fram och skaka liv i brodern, önskade att John bara skulle sätta sig upp, skratta åt honom för att han gått på det. Tårar förblindade hans syn. Hans ben vek sig under kroppen, och istället för att hålla tillbaka honom hindrade människorna honom från att falla. Ambulansens sirener fick världen att pulsera i blått medan han försökte komma ihåg hur man gjorde för att andas.


Tidigare inlägg
RSS 2.0