Just so you know
(oh hey, det var ju en Jesse McCartney låt ju, nu vet jag vad jag ska lyssna på :D)
Anyways, det jag skulle säga var:
I SHIP JOHN/REBECKA 4LIFE
Sitter och skriver (igen) på den där J/R grejjen jag skulle skriva för länge sen.. Nästan en A4 och än är det bara John&Edward cute-stuff och inget Rebecka, dafuq o___O
Omg, hittade mer opublicerat ju :O En som är kass som ni inte får, en som skulle kunna bli skitskum/-kul om jag vågade skriva ned den, och sedan två som jag venne om jag vågar publicera/skriva klart, jävligt deprimerand grejjer *hosthost* Eh, dunno if you even wanna know stuff, maybe you just want to read novels and stuff, but eh, just ignore this then.. ._.
Kapitel 3
Här får ni ett till kapitel :)
Och nu ska jag ta och försöka laga designen, lämna ett litet ord där nere och gör mig glad :-*
Det blåser - 3
Edward stod i hotellrummet med pannan lutad mot den kalla rutan. Den häftiga vinden utanför slet i de få utplacerade träden, som stod i parken en bit bort. Regnet slog hårt mot fönstret, fick honom att rycka till då det då och då ökade i styrka för ett par ögonblick.
Utan att ta blicken från skådespelet tilltalade han sin bror, delade sina tankar.
”The weather is awful. Our hair is going to get ruined!”
“I know” Ett kort svar kom, bara som bekräftning på att den äldre hört honom, följt av en djup suck.
Edward vred på huvudet och betraktade sin bror ett par sekunder. Tvillingen stod framför spegeln och rätade till jackan, slipsen, håret. Till skillnad från Edward verkade inte John synbart påverkad av vädrets makter, men titt som tätt bet han sig i läppen och blickade ut genom fönstret. Han var lika oroad han. Självklart var de oroliga; radion hade uppmanat alla att hålla sig inomhus. Liam hade försökt lugna dem med att konserten var inomhus, vilket förstås var sant. Mest var tvillingarna nog oroliga för fansen. De stod alltid hur länge som helst och väntade; utanför hotellet för att få träffa dem, utanför konserthuset för att få bra platser, utanför flygplatsen för att säga hej, för att säga hejdå. De var visserligen inte gigantiska i USA, än, men efter att ha vunnit Eurovision hade deras popularitet exploderat över i princip hela världen, och utvecklingen var fortfarande positiv. Konserten som skulle hållas ett par timmar senare, den var utsåld.
Han pressade ned luggen över ansiktet och försökte nå topparna med läpparna. Det misslyckades; det nyklippta håret sträckte sin ned till näsan men vägrade vidröra hans tunga. Istället sprättade den tillbaka upp, då han lät händerna falla ned mot kroppen igen.
”Maybe we should’ve kept it flat.” Mumlade, mest för sig själv.
”No way! I don’t wanna have it flat. I’ll get like, all the hairspray in my eyes. Like… No way, okay. No way.” Quiffen vinglade på ett oroande sätt från sida till sida när John ruskade på huvudet. Edward lyfte ett finger och skulle påpeka det precis innan tvillingen greppade hårsprejsflaskan igen. Den yngre bestämde sig för att det ändå behövde understrykas.
”More hairspray, okay.”
”Yeah, I know, I’m on it.” Den äldre blickade åter in i spegeln, huvudet lätt lutat framåt, sprejflaskan i höjd med håret.
”Yeah, you don’t want your hair to, like, have a breakdown on stage okay. You don’t want that.” Edward hade helt lämnat världen utanför; hela hans uppmärksamhet var riktad mot brodern.
”It’s always your hair that falls to pieces, Edward, not mine, okay! My hair’s totally cool.” John muttrade den sista meningen. Om det var för att övertyga sig själv eller Edward, eller rent av för att trösta håret vad oklart, till och med för honom själv. Han fick bara ett skratt som svar. Edward duckade då locket till sprejen kom flygande åt hans håll. Den slog i fönster med en hård smäll, fick rutan att skallra.
”God John, take it easy! If I’d got that in my eyes, I’d be like bli…” Edward tystnade då det knackade, och hoppade upp på fötter för att öppna dörren. Han vred om låset och pressade ned handtaget. Dörren svängde upp, och där stod Liam med armarna korsade över bröstet.
”Are you trying to break the windows?”
“No, John is trying to kill me!” I ögonvrån såg Edward hur brodern ryckte till och kastade en småsur blick åt hans håll. Han skickade ett busigt leende tillbaks, fick tvillingen att himla med ögonen och återgå till att försöka få håret att hålla. Liam skakade på huvudet även han.
”Seriously lads, the car’s ready, we have to leave. Why aren’t you done?”
“I’m done…”
“I can see that, but John isn’t.”
Den äldre tvillingen stalled ned hårsprejen med overdriven kraft och vände sig mot dem. Ett nöjt, aningen trotsigt, leende spelade i hans ansikte.
“Done!”
”Good! Let’s go, now.”
De började gå mot utgången. När de passerade ett fönster, där regnet slog mot rutan med enorm kraft, kom Edward ihåg det ursprungliga dramat. Halvt förtvivlad utbrast han:
“Our hair’s going to get ruined!”
Liam suckade.
“Edward, we’ve got umbrellas.”
Nya designen
Den nya designen bestämde sig för att fucka upp sig totalt.
Fixar det i mrgn, vart vaken sedan 05:45, så ja..
Tänker också passa på att skriva klart halvklara kapitel 3, när jag ändå bara har två lektioner :3
Jedhugs & Jedkisses <3
THEY'RE IN SWEDEN THEY'RE IN FREAKING SWEDEN WE'RE IN THE SAME COUNTRY OMG OMG OMG FML FML FML JAG VILL TILL STOCKHOLM JAG VILL TILL STOCKHOLM JAG VILL TILL STOCKHOLM JÄVLA NORRBOTTEN FAN VAD JAG ÄR ARG OCH FAN VAD JAG ÄR GLAD OCH OMJ OMJ HERREGUD TJOHOOO
Unicorn, meet Jedward!
Klicka på bilden för större visning (a)
Hehe, ni kan likväl få se den, har suttit någon timma med den så NÅGON måste ju titta xD
Ska försöka ta mig till att fixa fram nästa kapitel snart, så ja :)
Kapitel 2
Waaaaaah!
Hehe *oskyldig*
This is kind of shit actually, men jag lyckas verkligen inte få till det och ni vill börja läsa det roliga (läs: Jag vill börja skriva det roliga). Och ni BEHÖVER faktiskt den här, även om ni inte vet varför *nicka bestämt* Så, ni får den i alla fall. End of story.
Jedkisses <3
Det Blåser - 2
Det var smockat med folk på flygplatsen. För en gångs skull hade de inte hade tagit ett nattflyg, vilket innebar att det inte bara var tvillingarna, deras crew och deras fans, utan en hel massa random människor. De hade för en gångs skull bestämt sig för att faktiskt vara diskreta med var de skulle, men ändå var det ett par tjejer och en ensam kille där. Det blev ett ganska stressat möte – de hade transport att passa som inte skulle vänta – men de hann i alla fall ta ett par foton och kramas lite fort.
När de lämnade flygplatsen stack det lite i hjärtat på Edward, till stor del på grund av de besvikna blickar de fick av flickorna.
”We can’t do everything, Ed.” John lade en hand på hans axel. Den yngre tvillingen försökte le tillbaka, men lyckades inte riktigt.
”I know, but…” Han suckade, lät blicken blida ned mot de silvervingade skorna. ”I just wish we could.”
”Yeah, me too. Me too.” John suckade djupt, vilket fick Edward att vrida huvudet mot hans håll igen. Tvillingen såg verkligen nere ut. Varför? Visst, John var såklart också besviken över att de var tvungna att göra fansen besvikna – särskilt när de var i USA, vilket var sällan. Men som John nyss sagt; de kunde inte göra allt.
”You okay?”
John mötte hans blick för ett par ögonblick, men vek sedan undan ansiktet precis som Edward själv gjort bara ett par sekunder tidigare.
”Yeah, just… Just tired.” Det var en lögn, det visste de båda. Edward frågade inte mer, lät bara ena handen glida svagt över broderns överarm, log svagt. John flinade upp sig och knuffade honom lätt, axel mot axel.
Ingen av de gamla vanliga fighterna utbröt dock. De blev sittande, tätt bredvid varande, blickade ut igenom samma fönster och tittade på världen som flöt förbi. Himlen var mörk trots att det var dag, tunga moln hotade att dränka dem. Radion som stått på i bakgrunden vreds upp på högre volym då nyheterna övergick till väder. De kunde förstås redan se att det skulle vara ett ganska obehagligt klimat, men de skulle alla bli på ett bättre humör om solen planerade att titta fram.
”…a storm is going to hit us in the nearest week. Beware and if possible, stay inside…”
“Great. Just what we needed…” Inte heller Liam verkade vara på det bästa humöret, då han muttrade för sig själv. Edward lutade sig fram, stödde armbågarna mot låren och la hakan i händerna.
”Leem, this won’t like, affect the concert, will it?” De hade bara en konsert inplanerad under de fyra dagar de skulle vara där. Skulle lite dåligt väder verkligen få äventyra den? Alla fansen som köpt biljetter skulle bli så besvikna. Han kände hur även John förflyttade sig närmare, lika spänd han för att få höra svaret.
”No, it shouldn’t. The concert isn’t outside, so it shouldn’t…” Den äldre mannen avbröt sig. Kanske insåg han att tvillingarna inte skulle bli lugnare av “det borde inte”. I vilket fall som helst ändrade han sitt ordval. ”It won’t be any problems. Relax lads.”
Edward lutade sig tillbaka, lättad men inte helt övertygad. Bredvid honom rätade även John på sig, drog händerna igenom håret. Det var fortfarande platt, för att kanske kunna vara lite. Inte för att de hade lyckats precis. Den enda som inte kände igen dem med platt hår var Edward. Det var ett riktigt fenomen, att han så ofta tappat bort sig själv så ofta när de inte var uppklädda. Han skyllde på John varje gång, men de visste båda att det var Edward som lyckades tjollra bort sig. Edward fnös till, ett skrattliknande ljud.
”What?” John flinade undrande mot honom, ville som alltid vara delaktig.
”Nothing” Edward skakade på huvudet, aldrig att han skulle erkänna att han skrattade åt sig själv, åt att han alltid blev fast någonstans, fascinerad av något ”glittrande” föremål.
”You’re not going to like, lose yourself in USA, right?”
Edward fnös igen, denna gång åt John. Alltför ofta tänkte de på samma saker.
”For real, don’t get lost, okay?” Plötsligt såg John orolig ut på riktigt.
”Don’t worry, I won’t. As long as you don’t run away from me like you always do!”
“I don’t! You always lose yourself, you’re like, getting lost all the time, like baseokay…”
“No I don’t!”
“Yes you do! Always like…”
“Oh shut up.” Edward knuffade undan broderns huvud med handen, skrattade hjärtligt.
John slog tillbaka.
Som alltid.
Who's laughing now?
Senare, efter konserten, fann hon sig själv i den grupp människor som väntade på tvillingarna vid de höga gallergrindarna. Det kröp i hela kroppen, varför var hennes pojkvän tvungen att släpa henne hit? Tvillingarna visste att hon var där. Allt hon kunde hoppas på nu var att de skulle ignorera henne. Inte för att hon var rädd för dem. Självklart var hon inte rädd för dem, det borde vara de som var rädd för henne. Ett leende spred sig på hennes läppar när hon drog sig till minne alla gånger hon fått dem att böna och be, alla gånger hon varit orsaken till deras tårar. Jävla töntar. Pojkvännen såg hennes leende och log tillbaka. Om han bara visste.
