five

Blod. Blod på Liams händer. Blod på marken, blod på den bucklade bilen. Nej. Nej, nej, nej, nej, nej. Han återfick kontrollen över sina muskler, ryckte förtvivlat för att ta sig lös, för att få rusa fram.

   ”John! John!” Det fanns inte längre någon anledning till att trycka tillbaka paniken, skräcken. Det var inte inbillning, men han kunde ändå inte tro sina ögon. Det kunde inte vara sant, fick inte vara sant. Omöjligt, fel.

   ”No, no please, no! John!” Varför höll de fast honom? Varför hade Liam sagt åt dem att inte släppa fram honom? Han förstod inte, ville inte förstå.

   ”Let – GO! JOHN!” Hans förtvivlade skrik fick folkmassan att röra på sig, men greppen om hans armar lossnade inte. Istället slöts fingrarna hårdare kring hans överarmar och någon placerade en hand på hans bröstkorg, försökte trycka honom bakåt. Varför? Det var tvunget att finnas något han kunde göra. Någonting, vad som helst. Hela tiden låg hans tvilling obehagligt stilla, så stilla. Edward ville rusa fram och skaka liv i brodern, önskade att John bara skulle sätta sig upp, skratta åt honom för att han gått på det. Tårar förblindade hans syn. Hans ben vek sig under kroppen, och istället för att hålla tillbaka honom hindrade människorna honom från att falla. Ambulansens sirener fick världen att pulsera i blått medan han försökte komma ihåg hur man gjorde för att andas.