Mer lästips, tihi
Svar på kommentar
Lite lästips :3
Ny engelsk blogg
Kapitel 10
Hej igen, nu ör jag typ effektiv (kommer inte kunna vara aktiv i veckan dock, inget internet).. Skrev ett kapitel på Det blåser.. Hade tänkt att det här skulle bli sista (för att jag hatar ogillar den) men det kommer väl något avslut även om jag inte har någon aning om vad jag ska fixa...
Jag ber om ursäkt för att den här är skriven i presens, jag glömde bort hur man använder dåtid :$
Det blåser - 10
”Me?” John börjar vakna till då hans sömntunga hjärna registrerar Edwards röst. Tvillingen låter ytterst tveksam, nästan orolig.
”Yeah, you!” Den andra rösten är hård. Arg.
”You’re one of those twins! One of those fags that my sister loves so much!”
“Yeah, that would be me…” Edward muttrar. John ser framför sig hur brodern himlar med ögonen och drar upp axlarna, märkbart påverkad av fientligheten i den andres röst. John kämpar mot sömnen, försöker vakna till nog mycket för att komma ihåg hur man rör sig. Tröttheten ligger som en tjock dimma över hans hjärna då han försöker tvinga upp ögonen.
”It’s your fault! She almost died, and it’s your fucking fault!”
“I- No- I didn’t mean to- I never would’ve-”
John spärrar upp ögonen och trillar nästan ur den hårda stol som han sovit i den senaste timmen. Han kommer på fötter, ser scenen som utspelar sig på andra sidan väntrummet. Edward som står med händerna höjda till försvar, panikslaget rabblar ur sig ursäkter. Han är tårögd, ögonen glänser i det vita ljus som kommer från sjukhusets lysrör. Han behöver inte att andra berättar för honom att det var hans fel. Edward är nog duktig på att anklaga sig själv, trots att alla egentligen vet att det inte var någons fel. Man kan skylla på en fjäril någonstans i världen likväl som man kan skylla på Edward. För Edward skulle aldrig skada någon med mening.
Mannen mitt emot honom står framåtlutad, stirrar hatiskt med svarta ögon och nävar knutna så hårt att knogarna vitnat. Käkarna är hopknipna till spänningsgränsen. Han lyssnar inte, fortsätter bara att ursinnigt skrika anklagelser. John sväljer, känner på något sätt på sig att situationen kommer att eskalera inom de närmaste sekunderna. Så han reser sig, lätt vingligt då hans ben har somnat, och börjar gå mot de två. Ingen av dem märker honom – mannen för förbannad, Edward för upptagen med att värja sig – då han går närmare.
”Listen, I’m sorry. I can’t tell you how much I wish that this wouldn’t have happened. Please, believe me when I say that-” Edwards röst blir ljusare, går upp i det där tonläget som han använder när han är nervös. John länger stegen.
“SHUT UP!”
Han är nästan där, ser hur mannen drar tillbaka sin knutna näve med ansiktet hopskrynklar o en ursinnig grimas. Och John gör det han alltid har gjort, det han alltid kommer att göra för sin bror, sin tvilling, sin bäste vän i hela världen.
Han kliver in och tar slaget. Kraften som träffar hans käkben får honom att ta ett stapplande steg bakåt. Han har sinnesnärvaro nog att ta tag i Edwards tröja och dra in honom bakom sig, är beredd att värja sig inför nästa slag. Men slaget når aldrig fram, för Edward trycker sig förbi John och tacklar omkull mannen. Sedan tar han tag i Johns handled, och de flyr fältet. Snart hörs fotsteg efter dem. Men de har alltid varit snabba, och när de rusat genom receptionen blir mannen – som inte har slutat skrika efter dem – stoppad av några vakter.
Tvillingarna saktar in, i säkerhet. Edward skakar då han för handen mot Johns käke, försiktigt undersöker den spruckna läppen. John sväljer, det smakar blod i hela munnen och hela hakan ömmar. Han skyggar undan från tvillingens händer. Den yngre mumlar fort ett ”Sorry” med darrande, uppskakad stämma. John slår armarna om honom, drar honom intill sig. Edward borrar in ansiktet mot hans axel.
”It’s not your fault, Ed.”
Go! - OS3
Helt ärligt vet jag inte riktigt vad det här är heller, men det var i alla fall kul att skriva ;)
Och där är de iväg för andra gången! Rudisha gör en bra första kurva och tar ledningen direkt. Grimes – ja, en av dem, han på åttonde banan – är inte långt bakom. Den andre irländaren halkar efter.
Han är ju inte den bäste startern heller. Men han har en bra finish, håll ögonen på honom.
Just precis. Och titta, ser ni vilket flyt han fick i löpsteget nu på raksträckan? Det är det där vi pratar om, titta tekniken, vilket drag han får till!
Nog om Irland, Kitum är uppe på andraplatsen, tillsammans med Aman från Etiopien. Men! Här kommer Edward Grimes! Han slår sig in framför Kitum, det är Irland på andra, nej tredje, plats, hack i häl på Aman. Fyra ligger Solomond. Femteplatsen då de går in på andra raksträckan tillhör John Grimes.
Kaki och Symmonds tappar.
De har ingen chans att hänga med i Rudishas tempo! De passerar fyrahundrameters sträcket, och VILKEN TID!
Det är den snabbaste öppningen i den olympiska åttahundrameters historien! Ska Rudisha orka eller har han stuckit för tidigt?
Edward Grimes snubblar till, men han är kvar på benen.
Är det bara jag eller haltar han?
Han har inte alls samma flyt som tidigare, något är inte bra.
Nej, där kliver han av. Han haltar definitivt.
Tror vi att det är den gamla knäskadan som spökar?
Det är möjligt. Det såg inte ut som en sträckning i alla fall.
Sista kurvan nu. Irland avancerar! Rudisha verkar gå mot en ohotad seger, men har han gått för tidigt? Har han krafterna kvar? Det är Aman och Grimes, framför allt är det den irländske löpare Grimes som utmanar. Här kommer Irland! Vilket löpsteg! Vilket drag! Han utmanar! HAN UTMANAR RUDISHA! Ska det gå? Rudisha är i ledningen, men här kommer John Grimes! Vem leder? VEM VINNER?
De korsar mållinjen tillsammans, det är fotofinish! Vem vinner? Ska det bli världsettan Rudisha, som bara har förlorat en enda gång på tre år, eller blir det den tjugoåriga debutanten från Irland?
Här kommer resultatet. Och det är Rudisha som vinner! Med TVÅ TIONDELAR. Och det är världsrekord! NYTT VÄRLDSREKORD, första gången under en-och-fyrtio-en! Och Grimes är också under världsrekordtiden! Tre personer under 1:43:00, vilken final vi har fått se! Wow!
Wow. Det är definitivt rätt ord. Vilken final!
JAG LURADE ER FÖRLÅT
Set - OS2
Jag glömde bort att skriva att det blir samma lopp ur tre synvinklar. Förlåt. Jag skyller på att jag var trött :$
IAF! Här får ni Edwards del av loppet! Thank you and goodbye!
(Ni tittar väl på finalen, herrar, 800m, i mrgn 21:00? För att se om jag har rätt på vinnaren? :P)
Set.
Edward reser sig upp i startblocken igen, inväntar skottet. Han kände Johns blickar på sig efter tjuvstarten, men själv släppte han inte in något. Han vet att han behöver hålla koncentrationen hela vägen igenom, för att kunna göra ett bra lopp. John kan hoppa in och ut ur bubblan lite hur han vill, men Edward behöver ha sin tätt, tätt intill, hela vägen in i mål. Och nu finns bara han och banan. Den första kurvan, innan de får gå ihop, är det bara hans trummande ben och gummimattan som existerar.
De är iväg. Han kommer upp i löpsteget, sträcker ut. Vet att han är en bra kurvlöpare och en stark starter. Vet att han kommer att ligga långt fram när de går ihop och vet att det är där han vill ligga. Han har inte en överväxel på samma sätt som sin bror. De gånger han vinner, det är de gånger han får ligga längst fram och slita ut motståndarna. Han lutar sig fram ytterligare, känner draget i steget. Gör det han är så bra på, det han älskar. OS är och har alltid varit drömmen. Nu är han där, på sitt första OS, i finalen. Han flyger fram, försöker koncentrera sig på tekniken för att inte börja svänga med överkroppen.
Han pulserar mellan andra och tredje plats hela nästa kurva. Han vet att John är bakom honom, vilket han borde vara. De brukar ha väldigt jämna tider – de gick vidare från sina olika semifinaler på exakt samma hundradel – men Edward är starkare i starten och John har en bättre finish.
Klockan ljuder. Inte för att han inte redan visste att det var sista varvet, men det är ändå skönt att veta. Den invanda signalen får honom att slappna av i löpningen trots att kroppen skriker efter mer syre. Det är bara ett varv kvar.
Så råkar Etiopen sätta armbågen i bröstet på honom. Det är förstås sådant som man får räkna med när man springer så tätt, och det är inte sällan att herrarna råkar fälla varandra då de fajtas. Men det träffar dåligt och får Edward att snubbla. Han kvider då det hugger till i knäet, den där jävla senan baki låret som han haft så stora problem med efter operationen han gjorde sommaren 2010 efter att ha slitit av korsbandet i juni. Han forsätter genom halva kurvan, för det här är OS och så fan heller att han ger upp utan fight. Men smärtan kryper uppåt hamstrings, baksidan låret. Han skakar på huvudet för sig själv innan han tvärt viker av från klungan och blir stående några banor ut, innan han går genom stadion, mot mållinjen. Haltandes. Han svär för sig själv, även om han aldrig svär i vanliga fall. Men det här är OS och om en gammal skada sätter stopp för finalen i Olympiska spelen har man all rätt att svära.
John trillar över mållinjen samtidigt som kenyanen. Edward håller blicken fäst på resultatskärmen. Han svär igen när David Lekuta Rudisha blir utnämnd till etta, två tiondelar till godo. Sedan skriker han till av glädje, springer (haltandes) mot de tävlande. Han tar sig förbi några funktionärer som försöker hindra honom. Faller över sin bror och skriker, vet inte vad han skriker man är bara så otroligt lycklig för John har just kommit tvåa i OLYMPISKA SPELEN och inget i hela världen skulle kunna göra Edward lyckligare. Kameror snurrar runt dem, John mumlar andlöst i hans öra. För nog är det oförståeligt, surrealistiskt. Men. Det är verkligt. Helt otroligt, men likväl helt sant.
”You won the silver medal John, I can’t believe it either.”
Han skrattar åt sin bror då denne faller tillbaka mot gummit. Låter honom ligga där och ta in situationen ett tag. Sedan räcker Edward honom handen och drar upp honom. Någonstans ifrån kommer en irländsk flagga. Edward ler och knyter den som en mantel kring tvillingens hals.
”Go. They love you.” Han puttar uppmuntrande John i ryggen.
”I want you to come with me. We did this together.” John rycker försiktigt i hans hand, vill ha med honom att rusa runt framför publiken.
“No, you did this. And besides, my knee broke.”
John rynkar pannan, så där som han gör när han tänker riktigt hårt. Så knyter han av sig flaggan och sätter på Edward manteln istället, trots dennes förvirrade protester. Så vänder han ryggen till och säger ett enda ord:
”Up!”
Sedan kutar han, adrenalin sprängande i tinningarna, med Edward på ryggen och flaggan flygandes efter dem.
Och Edward kan inte göra annat än att le.
On your marks - OS1
Så, det är Olympiska spelen och jag har velat skriva en OS-novell hela veckan. Plötsligt hamnade John och Edward i den, hehe. Det här är första delen av tre (därav OS1). Det här är även en AU novell: den är alltså skriven i ett alternativt universum. Ett universum där tvillignarna valde löpningen framför sången.
Nu måste jag dra igen, tack och hej, leverpastej
On your marks.
John studsar på stället några sista gånger innan han småjoggar fram till startblocken. Han kastar en blick åt höger. Edwards ögon möter hans för ett kort ögonblick från banan bredvid, för att sedan återgå till glaskupan. John gör detsamma, stänger in sin i sin bubbla. Det enda som existerar är han och banan. Han sjunker ned mot startblocken, tar ett djupt andetag. Åttahundrameter. Det är allt. Han vet om att mjölksyran kommer att få honom att vilja dö på upploppet. Men han vet också att han ska få göra det han älskar mest av allt i hela världen inom några sekunder.
Set.
Han reser sig. Håller andan. Hör smällen och skjuter iväg, bara för att räta upp sig några steg senare då ljudet från det andra skottet når hans öron. Det var inte John som tjuvstartade, det vet han. Han skulle ha märkt det. Det känns i hela kroppen, om man gör en grov. Redan innan domaren säger till om vem det är vet man. Att man har misslyckats. Att man kommer att bli diskad. Att man har gjort Usain Bolts VM-misstag.
Men det var inte John som tjuvstartade. Han vågar sig på att släppa greppet om bubblan för ett par sekunder, hoppas och ber om att det inte var Edward. Inte för att det borde vara det, Edward har alltid kontroll. Han skulle aldrig släppa iväg sig själv så pass. Okej, så hans tvilling kan släppa kontrollen, men han tappar den aldrig. Inte så. Och det var inte Edward. Istället är det han på bana nummer ett som får säga adjö till sin OS-final.
”Focus John, focus!” Han muttrar för sig själv, knäcker nacken, gör några höga upphopp. Går tillbaka in i sin bubbla.
On your marks.
Han sätter fötterna rätt, placerar fingrarna en halv millimeter bakom den vita linjen. Ett andetag. Nu så.
Set.
Skotten kommer, ett ensamt skott som skickar ut dem på banan. Han hamnar efter i första kurvan, men så har han aldrig varit en stark starter heller. Längs med den första långsidan, strax efter att de får gå ihop på de innersta banorna, kommer han in i löpningen. Flytet återvänder och han avancerar framåt. Han hör inte jublet från den enorma publiken, hör inte de medtävlande som flåsar honom i nacken. Ser bara ryggarna på de som är framför, komma närmare och närmare. Inombords ler han, för det här är det bästa som finns. Men hans ansiktsmuskler är helt avslappnade, ingen onödig energi läggs på så banala saker som leenden. Istället låter han lyckan skjuta på musklerna, får dem att flyga fram fortare.
Klockan klämtar för att berätta att det bara är ett varv kvar. John ligger längst bak i tätklungan, andas häftigt. Musklerna har inte stumnat än – det är trots allt tränade för att inte göra det. Men han känner att kroppen börjat producerar mer mjölksyra än den bränner. Han tvingar sig själv att ta ett djupt andetag, att hänga med klungan runt i kurvan.
Upploppet ligger framför honom, han kan se målet så tydligt. Han kastar en snabb blick åt vänster, ser en av sina motståndare knipa ihop tänderna och ta i. John andas djupt igen, blickar framåt. Snabbar upp frekvensen, känner hur perfekt löpsteget plötsligt blir. Han flyter förbi den närmaste. Benen skriker värre än någonsin, mjölksyran försöker tvinga honom att sakta av. Han ökar.
Plötsligt ligger han tvåa, sida vid sida med en av loppets två kenyaner. De spurtar mot mållinjen, han springer allt vad benen bär och ännu mer för det här är OS och Olympiska Spelen och finalen i åttahundra meter som han, de, har tränat inför since forever. Men just i det ögonblicket tänkte han inte på Edward. De få sekunder upploppet tog för honom att löpa lämnade inte utrymme för sådant.
John och kenyanen spränger över mållinjen i princip samtidigt. Han fäller, kastar fram överkroppen så långt han kan. Duger det? Han vet inte. Det står foto finish. Han snubblar då de syrelösa benen ger upp, tippar och lyckas lindra fallet med en rullning åt sidan.
Där blir han liggandes. Försöker komma ihåg hur man andas.
Så hör han kenyanens glädjeskri. John lyckas snegla mot resultattavlan och inser att han är två hundradelar efter. Några sekunder ligger han blickstilla medan insikten sjunker in.
Två hundradelar.
Två hundradelar bakom kenyanen.
Två hundradelar från ett OS-guld.
Han spricker upp i ett gigantiskt leende samtidigt som Edward ramlar ovanpå honom.
”JOHN! YOU CAME SECOND! OH MY GOD JOHN, YOU CAME SECOND!” Lyckan i broderns röst går inte att ta miste om då han skriker ut orden, andfådd efter loppet men hög på adrenalin och endorfiner. John skakar på huvudet, det går inte in.
”I can’t believe it- Edward, am I- am I dreaming? I’m dreaming, aren’t I?” Han stirrar på tvillingen, frågande. Edward lyfter upp honom, drar in honom i den största och svettigaste kramen i världshistorien, verkar inte ens märka av kamerorna som snurrar runt OS nyaste silvermedaljör.
”You won the silver medal John, I can’t believe it either.” Orden når aldrig kamerorna då Edward andas dem i hans öra. Självklart har Edward kontroll över sig själv. John drar honom intill sig, andas in en blandning av Edward, svett och löpbana. Ändå känns inget verkligt. Någonstans i närheten hör han tjatter på knagglig engelska, segerintervjun.
Han faller bakåt mot gummit, armar och ben utflängda åt alla håll.
Tårar rinner nedför hans ansikte.
För det här är så overkligt att det inte finns.
Och även om det bara är en dröm tänker han njuta av känslan.
Han har tagit silver i Olympiska spelen.
Allt han kan göra är att gråta av lycka.
