Hej, förlåt förlåt förlåt för att det tar så lång til mellan delarna!

Jag har verkligen ingen bra anledning, förutom det faktum att jag verkligen inte tycker om den här. Inte alls faktiskt. Ska försöka avsluta den så snart som möjligt, se till att skriva något annat istället, vet inte vad men det blir säkert bra :)

Förlåt igen <3

Det blåser - 8

Tunga händer landade på hans axlar, starka armar drog honom bakåt, tvingade bort honom från tvillingen. Han protesterade inte, stretade inte emot. Men hans hand höll fortfarande hårt, krampaktigt, i Edwards. Han kunde inte släppa, vågade inte släppa, vågade inte flytta fingrarna från fästet emellan handen och handleden. Mot Johns fingertoppar dunkade ett av de få fasta livstecken han fick från sin bror. En svag men konstant puls. Han var livrädd för att Edward skulle försvinna ifrån honom, om hans flätade isär deras händer. Och kanske var det därför han skrek när Liam bände lös hans fingrar. Kanske var det därför han skakade så och kanske var det därför hans ben vek sig under honom. Kanske var det därför han inte hörde hur Liam försökte förklara för honom att stormen dragit förbi, att orkanen bytt rikting innan den hunnit sluka konserthuset.

Han hörde inte heller ambulanssyrenerna, han såg inte hur brandbilarnas blåljus fick världen att pulsera i blått då de passerade utanför. Han släppte inte tvillingens bröstkorg med ögonen, gröna ögon fixerade på det sista livstecknet som kom från pojken med slutna ögon. Han vågade inte, ville inte, kunde inte.

Liam tvingade försiktigt ned den skakade, halvvuxne mannen på golvet. När han sedan, lika varsamt, släppte taget om Johns bröstkorg och gick för att hjälpa de som försökte välta bort högtalaren. Den äldre tvillingen blev kvar på golvet, följde apatiskt företaget med blicken. Drömde han?

”Please, let this be a nightmare. Please, God, please, let this be a nightmare.”

Liam vände sig om då orden nådde hans öron, drog på läpparna i en grimas. För han visste så väl att det inte var någon mardröm, utan en ond verklighet. John lade inte märke till den sorgsna blick han fick. Han lade inte märke till någon, något, utom broderns bröstkor som hela tiden höjdes och sänktes. När någon stod i hans synfällt, i vägen, grävde han omedvetet in naglarna i handflatan. Blod fläckade hans byxor, droppe för droppe rann nedför hans knogar mot det sträva tyget.

Braket då högtalaren föll i backen, och staketet strax därefter, dånade i hans öron, det första ljud som trängde igenom skalet som vinden skapat. Sedan hände allt i ett enormt tempo. John kunde inte slita ögonen från brodern då det började rycka i den yngres kropp. Någonstans i den äldres bakhuvud ringde varningen om att man inte ska dra ut något som fastnat djupt i kroppen, för att hindra blödning. Var det samma sak med tryck? Han föreställde sig hur blodet rusade till de skadade områdena, trängde ut genom de sprickor som skapats, forsade fram igenom platser där det inte var menat att vara. Han snyftade till, ett tyst, kvidande läte.

Människor överallt; människor som lassades in i bilar, i ambulanser, som bars, för att tas till sjukhuset. Edward rullades snabbt in i en av ambulanserna på en bår; det tjöt om däcken då bilen rivstartade.

John flyttade inte på sig förrän Liam kom och lyfte upp honom, långt senare, halvt bar och halvt stödde honom, då han stapplade mot hyrbilen med stela ben. De lämnade det nu hyfsat tomma konserthuset bakom sig, i den bil som Liam nyss vandrat genom halva staden för att hyra.