Här kommer en kort epilog (glöm inte att läsa del 5 först ;))
De återvände aldrig till Hogwarts. De gick ett halvår i vanlig skola, för att som tolvåringar byta till ett internat, en annan trollkarlsskola i utkanterna av Dublin, där de fick vara tillsammans. Precis så som det skulle vara.

”I’m shaking” Edward skrattade, ytterst nervöst, och höll fram handen, synbart darrande, för att visa sin bror.

   John nickade spänt. ”Yeah, me too.”

   “I don’t… I don’t know if I can do this. All those people, staring…” Den yngre tvillingen vände sig mot sin bror, tittade nästan bedjande på honom, behövde höra honom säga något uppmuntrande. John placerade båda händerna på tvillingens axlar, lutade sig nära, så nära, dennes öra, och viskade:

   ”You know, Edward, being brave is not to not be scared. Bravery is to be frightened, but still doing what feels right.” Precis de orden han visste att brodern ville höra, behövde höra. Han stod så nära sin tvilling att han kunde känna hur det ryckte i Edwards mungipor.

   ”And you’d do anything?” Tvillingen svarade precis som han skulle, precis som han gjort de senaste sju åren varje gång någon av dem behövt samla mod eller kraft. John log tillbaka, andades ut ordet.

   ”Anything.”

   Edward flinade till, ett kort, lyckligt skratt, lutade huvudet mot hans för en sekund, bara för att sedan ta ett steg bakåt. Hans knytnäva träffade John i bröstet, ett lätt, lekfullt slag.

   ”Let’s do this.”

   ”Yeah! Come on!” De båda pojkarna studsade upp och ner, hit och dit. De hade redan hunnit irritera stora delar av de andra människorna i rummet då en av de ansvariga kom fram till dem och bad dem att följa med. Det var deras tur.

 

   ”We’re do you see yourself in fifhteen years from now?”

   “Well, I see myself as getting older.”

Tjenare folket, det var ett tag sedan, lessen för det :-/
Här kommer i alla fall del fem av Hogwarts-thingy :) Har inte läst igenom den, så den kan vara lite muppad, men jag ska sova för en timma sedan xD
Fick inte med mitt awesome slut, så det kommer i en kort epilog så småningom ;)
Godnatt, ni som är kvar här får gärna lämna en liten kommentar, trots att jag har varit dum och inte skrivit :'*

---

5 True Gryffindor

Jullovet hade precis tagit sin början. Alla elever var på väg ut ur stora salen, några i hög fart, andra något långsammare. Tvillingarna hade – som alltid – tvingats sitta vid olika bord, men så fort folkmassan började tunnas ut hittade de tillbaka till varandra. De hade fortfarande inte bestämt en särskilt plats där de träffades så fort de fick, hamnade bara på samma ställe liksom så många gånger innan. De blev stående, axel mot axel, och betraktade sina klasskamrater försvinna ut igenom dörren.

   ”Ed, I- Are we really doing this?” John lutade sig närmare sin bror, mumlade i hans öra. Edward nickade bestämt, käkarna hårt spända.

   ”Isn’t it a… a bad idea? What if mum and dad…”

   “They’ve already said that it is okay. They understand.”

   “But…”

   “No, John. We’re doing this. Or would you rather…”

    “No! Don’t ever say that Edward, I would never…”

   “Then let’s go!” Edward grep tag kring sin brors handled och drog honom med sig, Inte för att det var några större problem att få den äldre tvillingen att lyda, Edward var mycket medveten om att John skulle, ville, detsamma som Edward själv.

   De hade snart förflyttat sig nästan hela vägen fram till dörren, Edward hela tiden steget före sin bror. Framför tvillingarna, vänd ifrån dem, stod skolans rektor. Det långa håret hängde nedför hans klädnad. Edward sneglade mot sin kopia, undrade ljudlöst vem av dem som skulle ta det första steget, säga det första ordet. John ryckte knappt märkbart på axlarna, lutade sig mot honom för mentalt stöd. Det var en underlig situation, förvirrande minst sagt. Aldrig brukade det vara John som sökte sig till Edward för stöd. Den yngre av dem visste mycket väl att han var tvillingens trygghet, lika mycket som tvillingen var hans. Men det brukade inte märkas. Inte såhär tydligt.

   Innan någon av dem vågat säga något tilltalade den mycket äldre trollkarlen dem, utan att på något sätt ha visat att han lagt märke till deras närvaro.

   ”Is there anything you want to tell me, boys? Or are you just going to stand there, pretending to be gargoyles?” Sakta vände han sig emot dem, sänkte ansiktet för att kunna titta dem i ögonen.

   ”We need to talk to you.” Efter ett par ögonblicks tystnad var det Edward som tog till orda. I ögonvrån såg han hur broderns blick föll till golvet. Nästan omedveten flätade han ihop tvillingens fingrar med sina egna.

   ”Yes?” Rektorn log mot dem, väntade tålmodigt. Edward särade på läpparna, men kunde inte riktigt komma sig för att uttala orden. Det var inte han som till slut fick ur sig informationen, det viktiga de behövde prata med Albus Dumbledore om.

   ”We’re not coming back.” John stirrade trotsigt in i professorns ögon, men hans hand kramade Edwards hårt, så hårt.

   ”Aah, I see. And why is that so?” Mannen knäppte händerna bakom ryggen och tippade huvudet bara en aning åt sidan. Ett roat leende ryckte i hans läppar då han kikade ned mot dem igenom sina halvmåneformade glasögon.

   ”We have to be together. This House-story, it’s not working. I can’t be in Slytherin when he’s in Gryffindor. It has to be the same; we have to be the same.”

   Edward nickade för att ge sin bror medhåll.

   ”And you would give up Hogwarts?”

   “I’d do anything.” John la en arm runt sin brors axlar. Edward log lyckligt mot honom, smög armen runt hans midja. Tvillingen vred ansiktet mot honom, smilade tillbaka.

   ”I won’t stop you, you know. I just want you two to realize that the Hat wasn’t that wrong. John, you are truly a Slytherin; you’d do anything to get what you want, even if it takes sacrifices. That is a good quality, may I say.”

   “Th- thanks?” John sneglade tveksamt mot Edward för att se om han förstått, men Edward var lika förvirrad av rektorn som sin bror. Han hängde inte med i ordföljden. Kanske var det för att han var nervös, han visste inte. Det han visste var att Dumbledore sagt åt hans bror att denne passade bra i sitt elevhem. Själv verkade Edward inte passa in någonstans. Han svalde hårt, överväldigad av olustiga tankar.

   ”Shouldn’t you be going now then? The Express won’t stay in Hogsmeade forever.”

   “Yeah, right. Come on Ed, let’s get going.” John drog tag i hans handled. ”Thank you, professor. Really, thanks.”

   “My pleasure, young boy.”

   Precis utanför porten till den stora salen stannade John upp.

   ”Right, I forgot. Armani was out when I packed all the stuff, I need to find her. Wait here, will you?”

   “Of course, John. Just hurry.” Edward skakade på huvudet åt sin bror då denne rusade iväg igenom korridoren.

   ”You know Edward, the Hat was right about you too.” Den yngre tvillingen hoppade till och snurrade runt då rektorns mullrande röst tilltalade honom. Han tittade på mannen med misstroende ögon, men sänkte sedan blicken.

   ”No it’s not. I’m not brave.” Olycklig, liten, ensam. Vars var John när han behövdes?

   ”Edward, to be brave is not to not be scared. Bravery is to be frightened, but still doing what is right for you. Just like you did a minute ago. You are a true Gryffindor, just like Godric Gryffindor himself.” En hand landade tungt och betryggande på pojkens axel. Edward vågade sig på att titta in igenom de halvcirkulära glasögonen. Han såg bara uppriktighet.

   ”Thank you, professor. For everything!” Edward höjde handen till ett avsked då tvillingen kom rusande med den brunvita katten i högsta hug och drog honom med sig. De båda pojkarna sprang sida vid sida. När de äntligen stannade upp vände sig Edward mot sin bror med ett leende på läpparna.

   ”Come on, John. Let’s go home.”

Hokus pokus filiokus!
Lol, eller nått sånt ;) Den här är fortfarande lite småskum, men, jag skriver klart den (tror att det blir en del till) innan jag börjar på något nytt. Nu drar skolan igång igen, hurra.. -.-
Anyways, hoppas att ni har haft ett härligt jullov. Much love <3

---

4 Behind the statue

Den första veckan gick förvånansvärt fort. Kanske var det för att de båda pojkarna gjorde allt de kunde för att ses så ofta som möjligt, kanske var det för att det var en ny skola och en massa nya saker att lära sig. Som om det inte var konstigt nog att vara ensam så spenderade de lektionerna med viftande stavar, böcker om varelser som inte borde existera och, kanske underligast av allt, ett helt ämne om vanliga människor. När de inte hann ses emellan lektionerna jagade de istället efter lärare för att se om det på något vis gick att få dem tillbaka tillsammans igen, men utan vidare resultat.

   Så kom helgen. De hade stämt träff tidigt på lördagsmorgonen utanför stora salen. Edward – som hade fallit tillbaka i gamla vanor och inte riktigt vaknade av sig själv på mornarna – kom kutande runt ett hörn, bara för att krascha rakt in i sin bror. John snubblade till av kraften i krocken och var nära att falla, men Edward grep tag i hans ärm i tid. De blev stående ett par sekunder, innan de båda pojkarna sprack upp i stora leenden och slog armarna om varandra.

   Hela dagen satt de i en av de mer avlägsna korridorerna. De hade hittat en plats bakom en staty där de knappt syntes över huvud taget. Ibland sprutade orden ur dem i överljudsfart, utan att någon av dem hade problem med att höra eller förstå vad den andre menade. Andra stunder satt de bara tysta, rygg mot rygg, huvud mot huvud. Lyssnade på varandras andetag, njöt av att vara tillbaka tillsammans igen.

   ”It’s aweful, okay.” John bröt en av dessa tystnader. Men istället för att låta glad och hyperspeedad som han gjort de tidigare timmarna var rösten tyst, ömklig. Edward vred på huvudet och kikade på sin bror i ögonvrån. Självkart förstod han vad John pratade om. Det var hemskt. Ändå kunde han inte föreställa sig annat än att John hade det värre. Tvillingen var visserligen den mer utåtriktade av de två, men han var placerad i ett elevhem där det knappt fanns några mugglarfödda. John sade att han hade börjat lära känna några av de andra Slytherineleverna, men Edward kände på sig att det var mest ytliga kontakter. Brodern hade alltid haft svårt att vara för sig själv, även om Edward ofta var den som verkade vara den som var mest beroende av sin andra halva. Edward själv hade dessutom Fred och George, de rödhåriga tvillingarna, som hela tiden försökte få honom att må bättre.

   ”I know, John. I know.” Han flätade ihop fingrarna med broderns, sände ett av sina älskvärda leenden mot sin bror. John vred huvudet åt hans håll så att de i princip satt öra mot öra, och drog på läpparna tillbaka.

   ”I– I just– Aah, I don’t know. I just miss you, Ed.”

   “I miss you too, John. All the time.”

 

Albus Dumbledore var ute och vandrade i slottet. Det var sent, men något hade sagt honom att det var en bra tidpunkt för att ta en promenad igenom de mörka korridorerna. Han kände Hogwarts utan och innan, så dagsljus var inget krav. Ändå hade han tänt stavtippen, nu när han var i en korridor där det inte fanns några tavlor han kunde störa.

   Han stannade upp och drog roat på läpparna då det blåaktiga ljuset föll på en sko som stack fram från bakom en staty. Han tog ett par steg åt sidan för att kunna kika in bakom den väldiga stenskulpturen. I det kalla skenet från hans stav satt två pojkar. Det enda som skiljde den åt var det faktum att den ena bar kläder i Slytherins färger och den andre i Gryffindors. De påminde honom väldigt mycket om Weasley tvillingarna, även om han innerst inne hoppades att de inte var riktigt lika vilda.

   Pojkarna satt lutade mot väggen och varandra, pojken med den rödrandiga slipsen med huvudet på sin brors axel, pojken med den grönsilvriga slipsen med huvudet mot sin brors blonda kalufs.

   ”Boys, shouldn’t you be back in your houses by now?”

   De ryckte båda till vid ljudet av den vuxne trollkarlens röst och stirrade förvånat på honom. Den enes ansikte blev genast lika rött som dennes husfärger; hans blick föll fort från den mycket äldre mannens ansikte, ned till golvet.

   ”No, please don’t…” Professor Dumbledore vred på huvudet och tittade förvånat på pojken i kläderna med gröna detaljer. Han hade inte förväntat sig ett svar, för att vara ärlig.

   ”Yes, sorry professor, sir. We fell asleep and forgot about time. We’re on our way, sir, professor, headmaster, sorry.” eller något liknande var de svar han i vanliga fall fick; särskilt ifrån förstaårseleverna som i många fall verkade finna honom en aning skrämmande. Men istället satt den blonde pojken och tittade honom rakt i ögonen, bestämda rynkor kring munnen och en hand på sin brors axel.

   ”We… I don’t want to be alone again.”

   “Me neither!”

   “Alone? You both have loads of housemates, haven’t any of you made any friends yet?”

   Tvillingarna utbytte en blick.

   “It’s not the same.” De uttalade orden i kör, vilket fick dem att småförvånat vrida tillbaka huvudena mot varandra och le. Dumbledore flinade roat för sig själv, innan uppmärksamheten vändes tillbaka till honom igen. John tog initiativet, precis som så ofta.

   ”Please, professor!”

   ”Well.” Den gamle mannen sträckte på sig igen. ”Good night then.”

   John och Edward utbytte en tveksam blick för att sedan blicka mot rektorn.

   ”Do you mean…?” Edward var den som först återfick fattningen, men John var inte långt efter.

   ”Like, for real? Really?”

   Albus Dumbledore nickade mot dem, fick dem båda att gapa av förvåning. Sedan vände mannen med det långa skägget dem ryggen och började promenera iväg bortåt; tvillingarnas chockade blickar följde honom bortåt. Men så stannade han och blinkade åt dem.

   ”Don’t worry, I won’t tell Filch.” Ögonblicket efter hade han försvunnit hörnet, lämnade bröderna för sig själva i mörkret. De kunde inte längre se varandra, men visste självklart exakt var de hade varandra. Vilt fnitter fyllde korridoren i ett par minuter, innan de kröp ihop mot varandra igen. Snart sov de båda pojkarna djupt, i den välbekanta tryggheten.

We're back on track!
Fråga till any Potterhead där ute: Har de höstlov/liknande på Hogwarts? I would need one ;3
Much love <3

---

(3) Be brave

Första dagen. Edward hade stigit upp tidigt – han hade knappt sovit alls och den sömn han tillslut glidit in i hade varit orolig. I vanliga fall var han inte lättväckt, men den första morgonen i det väldiga slottet hade han vaknat så fort någon annan i sovsalen rört på sig. Vid det väldiga frukostbordet hade han försökt tvinga i sig själv maten utan att riktigt lyckas. Han följde efter de som han kände igen, de som varit med i gruppen av elvaåringar tillsammans med honom dagen innan. Ingen specifik, men hela tiden någon. Han klarade inte av att vara ensam, även om han kände sig helt utesluten från allt och alla. Inte för att det var någon som var elak mot honom, som försökte frysa ute honom. Tvärt om, flera gånger talade både jämnåriga och äldre till honom, log mot honom, försökte få honom att känna sig välkommen. Att de misslyckades grovt med att få Edward att känna sig hemma var inte deras fel. Den enda som kunde få honom att känna sig hemma var John.

   Trots att han uppskattade försöken innerst inne och trots att han försökte vara delaktig i de konversationer som startades med honom, kunde han inte, kunde han aldrig, sluta tänka på att hans bror satt vid ett annat bord. Ett annat bort på andra sidan salen, inte alltför många meter ifrån Edward. Men han fick inte gå dit, fick inte gå tillbaka till sin bror, till tryggheten. För John var samma sak som trygghet. Det spelade ingen roll vad som hände, med John var han trygg, och han visste att John upplevde detsamma. De behövde varandra lika mycket och det faktum att Edward visste att John mådde lika dåligt som Edward själv gjorde inte hela historien roligare.

 

Första lektionen. Helt inne i sin egen värld lade han inte märke till att de skulle ha lektionen tillsammans med Slytherin. I alla fall inte förrän ett par händer snurrade runt honom och ett par välbekanta armar slöts runt hans bröstkorg. Med ett leende på läpparna slog han armarna omkring tvillingen. Trots att det inte ens gått ett dygn sedan de skiljts åt kändes det som en hel evighet, om inte längre. Den hårda kramen var mer än nog bevis för att han skulle veta att brodern tyckte exakt samma sak.

   ”I’ve missed you Ed!” John viskade upphetsat i hans öra. Edward svarade inte, drog bara tvillingen närmare intill sig, ville inte någonsin låta honom gå iväg igen. Strax efter var de dock tvungna att släppa greppet om varandra och följa med strömmen av elever in i klassrummet. De satte sig ned vid en bänk längst bak i klassrummet, tillsammans. De hade inte kommit överens om var de skulle sätta sig, inte heller var det Edward som följde efter John eller vice versa. De rörde sig bara åt samma håll, naturligt. De tittade på varandra och log i smyg; även om de var tvungna att vara ifrån varandra rördes deras tankar fortfarande i synk.

   Hela lektionen satt de med huvudena tätt ihop och diskuterade allt som hänt under tiden de varit separerade. John verkade nöjd med att det inte var någon i Gryffindortornet som var elak mot hans bror. Edward var lättad över att höra samma budskap från John. Enligt hans tvilling var alla Slytherinelever riktigt schyssta. Eller ja, de flesta i alla fall.

   ”That Malfoy, baseokay, you should probably like, watch out for him. He seems like a total jerk.” John nickade diskret mot en blondin längre fram i klassrummet. Orden han yttrade var mer en utandning än en viskning, men Edward hörde ändå varenda stavelse. Ibland trodde han att hans öron var byggda för att snappa upp precis var tvillingen sa; även om de var i ett rum fullt av människor kunde han alltid urskilja Johns röst bland mängden (han hade inte tänkt på att det kanske berodde på att de alltid var bredvid varandra).

   ”Everyone in Gryffindor seems kind of, like, nice. Especially those redheaded guys, George and Fred I think. They’re cool. I think that guy over there is their brother.” Edward pekade diskret mot en rödhårig pojke, som liksom de satt med huvudet tätt intill sin bordskamrat.

   Ett par gånger fick de stränga tillsägelser av läraren. Men läraren verkade – till tvillingarnas glädje – inte särskilt intresserade av dem. På gott och ont visserligen, eftersom att de inte lärde sig ett dyft under den första lektionen de hade på den nya (och dessutom magiska) skolan.

   Tillslut tog lektionen slut. Innan de visste ordet av stod de utanför salen och betraktade sina klasskamrater, de olika elevhemmen på väg åt olika håll. Edward kastade en smått förtvivlad blick på sin bror. John slog armarna om honom igen, drog honom tätt intill sig.

   ”I don’t want to leave you again” Edward mumlade orden mot broderns axel. John lutade huvudet mot Edwards och hela hans kroppsspråk sa att han inte ville att Edward skulle lämna honom igen. De stod kvar så länge som möjligt, men så började massan av elvaåringar tunnas ut och de var tvungna att skiljas åt. John lade händerna på hans axlar.

   ”I’ll find a way to get us back together. I don’t know how, but I’ll make it happen. Be brave, Edward.”

   Edward nickade och kramade om sin bror en sista gång innan de försvann åt olika håll, småspringandes för att hinna ikapp sina klasskamrater och för att inte gå vilse i det väldiga slottet.

Det här är fortfarande rätt fult...
... särskilt med tanke på att de inte längre än 91:or, utan i Harrys generation. Bara för att jag ville ha med Weasley tvillingarna också ^w^
Sitter annars och jobbar på julkalendern (det blidde vila idag :-/), jag har faktiskt kommit på något vettigt nu :D

---

(2) My house, your house

Johns nävar knöts hårt, och om inte professor McGonagall hade lyft hatten från hans huvud direkt hade han nog kastat den i golvet. Och hoppat på den. Han mötte Edwards blick en sista gång innan han med sänk huvud satte sig bredvid sina nya kamrater. Edward kunde inte låta bli att stirra efter honom, med munnen halvöppen av chock. Det här var inte klokt! Var det meningen att han skulle spendera den närmaste terminen utan sin bror? Det var omöjligt, han skulle aldrig klara av det. Inte heller John skulle stå ut med det. Och vad betydde det att John hade hamnat i Slytherin? Efter vad han hört på tåget var Slytherin det elevhemmet man inte ville hamna i. Han hade trott att de skulle få problem med Slytherineleverna. Vad han förstått så hade dessa problem med mugglarfödda, sådana som han och John.

   De rödhåriga tvillingarna såg på honom med något som verkade vara medlidande. Den brunhåriga flickan som blivit i placerad i Gryffindor precis innan honom klappade honom lite fort på handen. Han tittade förvånat på henne, och drog sedan generat åt sig handen. Han ville inte ha någons medlidande, han ville ha sin bror. Det var allt han kunde tänka på. Han lade knappt märke till att sorteringen tog slut. Inte heller reflekterade han över att alla blev tysta och glodde på pojken med blixtärret i pannan, som slog sig ned bredvid den brunhåriga flickan. En pojke med rött hår slog sig ned bredvid Edward, uppenbarligen släkt med tvillingarna för de började direkt retas med denne. Edward kom hela tiden på sig själv med att vända sig om mot Slytherinbordet, men inte en enda gång tittade John upp mot honom. Istället satt hans tvilling hela tiden med huvudet djupt ned under axelhöjd, och Edward kunde se att han knappt petat i maten. Det hade inte Edward själv gjort heller. Allt eftersom att festen pågick gick det upp för honom att han kanske kunde prata med professorn, hon som uppenbarligen var föreståndare för hans elevhem. Hans eget, som i Edwards och inte Johns.

   Men han fick aldrig tillfälle att tala med henne. Inte heller fick han lov att prata med John. När festen tog slut reste sig alla plötsligt och lustigt, och han blev föst uppför en massa rörliga trappor, fram till ett porträtt med en tjock tant. Hela tiden försökte han vända, hela tiden sökte han med blicken i hopp om att Slytherineleverna skulle vara på väg åt samma håll. Kanske skulle han kunna smita in ibland dem i sådana fall? Han brydde sig egentligen inte om vilket hus han hamnade i, så länge han fick vara med John. När de var på väg uppför trapporna insåg han att John hade försvunnit åt något annat håll. Han insåg att han skulle få spendera natten själv, vilket inte hänt på många, många år. Han slog armarna om sig själv och följde efter alla sina nya klasskamrater in igenom öppningen bakom tavlan, utan att ha någon aning om vad lösenordet egentligen var.

   Hela kvällen diskuterade förstaårseleverna, om husindelningen, varandra, allt möjligt. Mest diskuterade de denne Harry Potter. Namnet sa inte Edward någonting, och han brydde sig inte om att ta reda på vem pojken egentligen var. Istället satt han hopkrupen i ett hörn, med knäna uppdragna till hakan. Det enda som bröt igenom hans tankar var då någon sa något om hur dåligt, Slytherin var, hur onda de var. Han vägrade tro på det, det kunde inte vara sant. Han kände sin bror utan och innan, John var inte ond. En ensam tår rullade nedför hans kind.

   Edward reagerade inte heller på att det började bli sent, inte på att allt fler elever droppade av för att gå till sängs. Tillslut var han nästintill ensam kvar. Några enstaka äldre elever satt och pratade kring ett bord i andra änden av rummet. Då han lyfte blicken och tittade som omkring för första gången på länge, fick han se de två rödhåriga tvillingarna komma gående emot honom. Av någon anledning fick synen av dem honom att känna sig ännu mer ensam. De satte sig på varsin sida om honom. Han till vänster presenterade sig som Fred, den andre som George.

   ”I’m Edward” Han kände sig tvungen att svara, men det blev mest ett mummel.

   ”You know Edward, not all Slytherins are evil purebloods.”

   “That’s right; there are actually some really nice people there.” En av dem – han hade redan glömt vem som var vem – knuffade honom försiktigt i sidan. Trots att han förstod att de försökte trösta honom fick det honom inte att må bättre. Vad spelade det för roll att John var i Slytherin? Det skulle ha varit lika hemskt ifall han hamnat i Hufflepuff, eller Ravenclaw. Med ens glömde han bort att vara blyg, han var helt enkelt för uppskakad.

   ”It’s not that, it’s just… I don’t want to be alone. He’s always here, with me, and I need him to be. And now he’s not. I’m not brave without John.”

   De rödhåriga pojkarna tittade på varandra över hans huvud, och trots att han var upprörd och kände sig övergiven kunde han inte lägga till att de inte förstod hur det kändes – det måste de helt enkelt göra.

   ”It’ll be alright, you’ll see. You two will have classes together, and all that stuff”

   “You’ll be fine, and John too.”

   Edward skakade bestämt på huvudet.

   “I not so sure about that.”

Så, många av er hade definitivt rätt, det här är en grymt kass combo xD
Men jag har roligt när jag skriver, och när jag ändå tänker skriva klart den (det blir ett par delar till, kanske 4, 5 totalt) kan jag likväl publicera den? ;)
Och jag tror nog att de hör hemma i Hufflepuff båda två, men det blev roligare såhär (*host* den här är bara för skojs skull, det märker ni kanske :P)
Dessutom har min lärare sagt åt mig att skriva med "indrag" istället för att hoppa en rad, så det är också nytt... Vet inte hur det ser ut i blogg.se, så det blir en överraskning ^^'

---

(1) The sorting ceremony

 

De två elvaåringarna väntade utanför dörrarna till den stora salen tillsammans med sina jämngamla kamrater. Det var en brokig skara, barn i alla dess former. Det var bara en sak de alla hade gemensamt: magin. Den rynkiga kvinnan som stod högst upp på trappen försökte hela tiden tysta dem, utan att lyckas särskilt bra.

   John och Edward hade dragit sig till utkanten av gruppen, ingen av dem tyckte om att vara mitt ibland en massa människor. De hade huvudena tätt ihop och diskuterade varenda tanke som dök upp i något av deras sinnen. Det gällde allt ifrån hur gammal häxtanten kunde vara, till hur chokladgrodorna de köpt på tåget kunnat hoppa iväg genom korridoren, till exakt vad som väntade dem nu.

Tillslut fick kvinnan allas uppmärksamhet, och hon började förklara hur sorteringsceremonin skulle gå till väga. Strax efter att hon börjat tala avbröts hon dock av en rundkindad pojkes utrop.

   ”Trevor!” När han reste sig höll han en stor padda i famnen. Många skrattade, vilket fick pojkens ansikte att bli knallrött. Ingen av tvillingarna flinade dock. De visste mycket väl hur det var att vara annorlunda, och de skulle aldrig skratta åt någon annans olycka.

   När de stora portarna slogs upp blev det med ens knäpptyst, man hade utan problem kunnat höra en knappnål falla. Inne i salen satt många, många människor, uppradade vid fyra bord. Ovanför varje bord hängde stora tygstycken med elevhemmens symboler på. Och alla ögon vändes emot förstaårseleverna.    Häxan marscherade in i salen, och tvillingarna kunde inte göra annat än att följa med strömmen av elever. Så som hon förklarat stannade de upp nästan längst fram i salen. En stor gammal hatt låg stilla på en pall, som såg ytterst ranglig ut. En efter en blev barnen uppropade och utplacerade i de fyra olika hemmen, som skulle bli deras de närmaste sju åren.

   ”Hermione Granger” – ”Gryffindor!”

   ”Edward Grimes” Då Edward tvekade gav John honom en knuff i rätt riktning. Han gick med raska steg fram till podiet, noga med att inte möta någons blick. Hatten sjönk ned över hans ögon, så stor var den, och genast hörde han dess röst i sitt huvud.

   'Edward Grimes. It's been a long time since I sorted someone of your family. It seems like the magic have returned?'

   'I guess' Edward blundade hårt, önskade att detta skulle vara över snart. Han fullkomligt hatade att ha allas uppmärksamhet på sig.

   'Very well, I shall hurry up. Hmm, I see a lot of qualities in you; loyalty, very much, but also intelligence and bravery. Where to put you... I think it must be...'

   ”Gryffindor!”

   Ett lättat leende dök upp på Edwards läppar och han skyndade tacksamt ned ifrån plattformen. Han slog sig ned vid det långa bordet under jättevimpeln med lejonet på. En rödhårig pojke välkomnade honom med en vänskaplig ryggklapp. När Edward efter flertalet sekunder vågade lyfta blicken fick han syn på en exakt kopia av människan han satt bredvid. Han kunde inte låta bli att le då han insåg att han och John skulle bli det andra tvillingparet i Gryffindor.

   ”John Grimes”

   De rödhåriga tvillingarna tittade upp, precis i samma ögonblick. De kastade en blick på John, som fick hatten nedsänkt över huvudet, och sedan på Edward igen. Han såg dem nickade till varandra. Den som satt bredvid honom boxade honom lätt i axeln, och han log blygt. Om inte John kunde ta och komma någon gång så att han slapp sitta själv. Vad var det som tog sådan tid? Edward lyfte blicken för att kika mot sin bror, och bet sig sedan nervöst i läppen. Han kunde tydligt se att något inte var som det skulle. Broderns käkar var spända, som om han knep ihop tänderna så hårt han kunde. Ögonen har slutna på ett koncentrerat sätt. John skakade knappt märkbart på huvudet, men öppnade sedan ögonen. Hans blick sökte sig direkt till Edwards, och i det ögonblick av tystnad som följde mumlade Edward ett tyst, ett desperat:

   ”No...”

   ”Slytherin!”