Nu har jag bestämt mig! :D
Det blir en ny story av Det blåser. Fast jag måste få skriva av mig lite Rebecka/John cute stuff innan jag kan fortsätta på nästa del (har redan börjat litegrann sisådär ;))
Så, ni får snart en one-shot/fortsättning på Din själ tillhör mig. Har redan börjat på den med :3

Jedhugs <3

Om jag lämnar Rebecka hemma? ;)

Så, jag överväger att låta Det Blåser vara en fortsättning på Utan Dig och Din själ tillhör mig (jag saknar Rebecka (a))...

Och vi är på rull igen :D
Jag får ta och presentera Det Blåser, en ny kategori, en ny följetong! Har ingen aning om hur lång den kommer bli (alltså verkligen, inte den minsta), men jag har en idé jag tycker om, och ett hyfsat händelseförlopp. Ibland lönar det sig att titta på tv.
Kommer inte lova att kommer komma ut delar titt som tätt, som det gjorde under Utan Dig. Jag har mycket i skolan, så inga löften. Men då och då kommer ni få en ny del i alla fall. Det händer visserligen inte så mycket just här, men ni som har hängt med ett tag vet att jag är ett stort fan av drama och hemska händelser ;-)
Stay tuned, nu kör vi!

Det Blåser - 1

Flygplanet gungade svagt i luftströmmarna, motorerna mullrade sövande. Redan hade redan pågått i timmar, men än var de långt ifrån framme. John satt med huvudet lutat mot ryggstödet, dåsade till lite då och då men kunde inte riktigt slappna av nog för att sova. Edward å andra sidan sov djupt och hade gjort det den senaste timmen. John funderade än en gång på att väcka sin bror, det var så tråkigt att vara vaken själv. Men tvillingen hade varit så trött den senaste veckan, och han ville verkligen inte vägra Edward möjligheten att få ta igen lite sömn.

   Istället vände han sig rastlöst om i sätet. Han blev hängande över stolsryggen, blickade ut över planets resterande passagerare. Det var ett litet flygplan, med bara deras crew inackorderade. Louis var med, för ovanlighetens skull. Men då skulle de också USA, och den mycket äldre mannen verkade väldigt mån om att göra reklam för dem. Han skulle säkert prata med några stora musiker, berätta om JEDWARD och försöka boka spelningar, signeringar, reklamfilmer, allt möjligt. Deras maneger satt och diskuterade lågmält med en av dansarna. De hade säkert hittat något väldigt intressant att diskutera. Kanske Simon Cowells dåliga musiksmak? Eller så diskuterade de One Direction nu igen. John fnös till, ett roat halvskratt, och fick en blick från Liam som han inte riktigt kunde tyda. Innan han hann fråga skakade mannen på huvudet och återgick till att försöka sova. Varför var alla så tråkiga?

   Flygturen skulle dessutom ta minst en halvtimma längre än förväntat. En flygvärdinna hade kommit in tidigare och informerat om att de skulle vara tvungna att ta en omväg för att slippa flyga igenom ett åskmoln. Hon hade också varit noga med att poängtera att det inte var något att oroa sig över, lite mer luftgropar än innan bara. Men det var inte heller någon som var det minsta orolig, det var de noga med att informera henne om. De hade flugit så mycket de senaste åren. De började vara vana vid det mesta.

   Det var inte så att John ville flyga in i ett blixtrande moln, men han var redan less på det här och nästan halva vägen återstod. Kunde de inte gena, bara lite?

   Med en djup suck lutade han huvudet bakåt igen och slöt ögonen. Dags att försöka döda lite tid.

”John… John, wake up. Joooohn, I’m bored! Wake up…” Sakta återvände den äldre tvillingen till nuet. Han hade slumrat till igen, uppenbarligen under längre tid än vad han hade förväntat. Det hade gått nästan fyrtio minuter insåg han, när han slängde en blick på klockan som satt uppe på väggen. Edward hade uppenbarligen vaknat till liv och bestämt sig för att det var slutvilat.

   ”How long have you been awake?” Han gäspade stort, ruskade försiktigt på sig för att få igång kroppen.

   ”Twenty-three minutes… No wait, twenty-four!” Edward ändrade sig fort när minutsiffran slog om från en femma till en sexa. Han verkade ha låtit bli att väcka sin bror så länge som möjligt. Den yngre log stort, duckade undan det lekfulla slag John måttat mot honom.

    ”You’re crazy…” John mumlade orden, smilade vänligt mot sin bror. Edward flinade tillbaka.

   Oh Edward, why are you so easy so fool? John fortsatte att le, trots den onda plan som började ta form i hans huvud. Något fick dock tvillingen att ana oråd. Kanske blev leendet lite för nöjt, på det där sättet som det alltför ofta blev då han planerade attacker? Han visste inte. Men Edward slutade le. Brodern lutade sig bort från honom, glodde misstänksamt på honom, frågade:

   ”What are you up to this time?”

   “Nothing.” Sedan kastade han sig över tvillingen, som tjöt till, väckte de flesta andra i planet.

   De brottades vilt, hysteriskt skrattandes då båda var lite för trötta, kittlade och nöp, i en salig blandning av sparkar, ninja-slag och fingerknäpp. Detta pågick i flera minuter, innan en viss person längre bak i planet lessnade.

   ”Lads… Lads!” Liam stod plötsligt bredvid dem med armarna korsade över bröstet, trummade irriterat med fingrarna mot överarmen. ”People are trying to sleep, could you please keep it down a bit?”

   Bröderna stannade upp och betraktade mannen som betraktade dem.

   ”Sorry Leem…” Edward log, det där leendet som nästan ingen kunde motstå. Det funkade även på Liam, precis som alltid. Liam himlade med ögonen. Det ryckte i hans mungipor.

   ”You look absolutely ridiculous, do you know that?” Han skakade ännu en gång på huvudet åt de identiska pojkarna. John låg nedkilad emellan deras två stolar och sätena framför. En av hans skor låg på andra sidan planet, tillsammans med Edwards. Hans ena hand höll fortfarande krampaktigt tag i Edwards tröja.

   Tvillingen satt på knä på stolen närmast fönstret. Skinny-jeansen stramade obehagligt på vissa ställen, inget han märkt av i stridens hetta men ganska obehagligt just nu. Han hade en hand pressade mot broderns bröstkorg för att, om möjligt, hindra denne från att ta sig tillbaka upp. För en gångs skull verkade den yngre tvillingen ha övertaget.

   John mötte Edwards blick, och de började båda skratta våldsamt  åt den märkliga scenen.

Edward lyckades till slut få fram orden, kippandes efter luft igen, men då hade Liam redan gett upp och gått tillbaka till sina hörlurar.

   ”Yeah, we know!”

Har du någon ny fanfic på gång? Skulle du isåfall kunna berätta vad den handlar om? Jedplease?

Jag MÅSTE skriva någonting om det här, garvar ihjäl mig xD

Här kommer en kort epilog (glöm inte att läsa del 5 först ;))
De återvände aldrig till Hogwarts. De gick ett halvår i vanlig skola, för att som tolvåringar byta till ett internat, en annan trollkarlsskola i utkanterna av Dublin, där de fick vara tillsammans. Precis så som det skulle vara.

”I’m shaking” Edward skrattade, ytterst nervöst, och höll fram handen, synbart darrande, för att visa sin bror.

   John nickade spänt. ”Yeah, me too.”

   “I don’t… I don’t know if I can do this. All those people, staring…” Den yngre tvillingen vände sig mot sin bror, tittade nästan bedjande på honom, behövde höra honom säga något uppmuntrande. John placerade båda händerna på tvillingens axlar, lutade sig nära, så nära, dennes öra, och viskade:

   ”You know, Edward, being brave is not to not be scared. Bravery is to be frightened, but still doing what feels right.” Precis de orden han visste att brodern ville höra, behövde höra. Han stod så nära sin tvilling att han kunde känna hur det ryckte i Edwards mungipor.

   ”And you’d do anything?” Tvillingen svarade precis som han skulle, precis som han gjort de senaste sju åren varje gång någon av dem behövt samla mod eller kraft. John log tillbaka, andades ut ordet.

   ”Anything.”

   Edward flinade till, ett kort, lyckligt skratt, lutade huvudet mot hans för en sekund, bara för att sedan ta ett steg bakåt. Hans knytnäva träffade John i bröstet, ett lätt, lekfullt slag.

   ”Let’s do this.”

   ”Yeah! Come on!” De båda pojkarna studsade upp och ner, hit och dit. De hade redan hunnit irritera stora delar av de andra människorna i rummet då en av de ansvariga kom fram till dem och bad dem att följa med. Det var deras tur.

   ”We’re do you see yourself in fifhteen years from now?”

   “Well, I see myself as getting older.”

Tjenare folket, det var ett tag sedan, lessen för det :-/
Här kommer i alla fall del fem av Hogwarts-thingy :) Har inte läst igenom den, så den kan vara lite muppad, men jag ska sova för en timma sedan xD
Fick inte med mitt awesome slut, så det kommer i en kort epilog så småningom ;)
Godnatt, ni som är kvar här får gärna lämna en liten kommentar, trots att jag har varit dum och inte skrivit :'*

5 True Gryffindor

   ”Ed, I- Are we really doing this?” John lutade sig närmare sin bror, mumlade i hans öra. Edward nickade bestämt, käkarna hårt spända.

   ”Isn’t it a… a bad idea? What if mum and dad…”

   “They’ve already said that it is okay. They understand.”

   “But…”

   “No, John. We’re doing this. Or would you rather…”

    “No! Don’t ever say that Edward, I would never…”

   “Then let’s go!” Edward grep tag kring sin brors handled och drog honom med sig, Inte för att det var några större problem att få den äldre tvillingen att lyda, Edward var mycket medveten om att John skulle, ville, detsamma som Edward själv.

   De hade snart förflyttat sig nästan hela vägen fram till dörren, Edward hela tiden steget före sin bror. Framför tvillingarna, vänd ifrån dem, stod skolans rektor. Det långa håret hängde nedför hans klädnad. Edward sneglade mot sin kopia, undrade ljudlöst vem av dem som skulle ta det första steget, säga det första ordet. John ryckte knappt märkbart på axlarna, lutade sig mot honom för mentalt stöd. Det var en underlig situation, förvirrande minst sagt. Aldrig brukade det vara John som sökte sig till Edward för stöd. Den yngre av dem visste mycket väl att han var tvillingens trygghet, lika mycket som tvillingen var hans. Men det brukade inte märkas. Inte såhär tydligt.

   Innan någon av dem vågat säga något tilltalade den mycket äldre trollkarlen dem, utan att på något sätt ha visat att han lagt märke till deras närvaro.

   ”Is there anything you want to tell me, boys? Or are you just going to stand there, pretending to be gargoyles?” Sakta vände han sig emot dem, sänkte ansiktet för att kunna titta dem i ögonen.

   ”We need to talk to you.” Efter ett par ögonblicks tystnad var det Edward som tog till orda. I ögonvrån såg han hur broderns blick föll till golvet. Nästan omedveten flätade han ihop tvillingens fingrar med sina egna.

   ”Yes?” Rektorn log mot dem, väntade tålmodigt. Edward särade på läpparna, men kunde inte riktigt komma sig för att uttala orden. Det var inte han som till slut fick ur sig informationen, det viktiga de behövde prata med Albus Dumbledore om.

   ”We’re not coming back.” John stirrade trotsigt in i professorns ögon, men hans hand kramade Edwards hårt, så hårt.

   ”Aah, I see. And why is that so?” Mannen knäppte händerna bakom ryggen och tippade huvudet bara en aning åt sidan. Ett roat leende ryckte i hans läppar då han kikade ned mot dem igenom sina halvmåneformade glasögon.

   ”We have to be together. This House-story, it’s not working. I can’t be in Slytherin when he’s in Gryffindor. It has to be the same; we have to be the same.”

   Edward nickade för att ge sin bror medhåll.

   ”And you would give up Hogwarts?”

   “I’d do anything.” John la en arm runt sin brors axlar. Edward log lyckligt mot honom, smög armen runt hans midja. Tvillingen vred ansiktet mot honom, smilade tillbaka.

   ”I won’t stop you, you know. I just want you two to realize that the Hat wasn’t that wrong. John, you are truly a Slytherin; you’d do anything to get what you want, even if it takes sacrifices. That is a good quality, may I say.”

   “Th- thanks?” John sneglade tveksamt mot Edward för att se om han förstått, men Edward var lika förvirrad av rektorn som sin bror. Han hängde inte med i ordföljden. Kanske var det för att han var nervös, han visste inte. Det han visste var att Dumbledore sagt åt hans bror att denne passade bra i sitt elevhem. Själv verkade Edward inte passa in någonstans. Han svalde hårt, överväldigad av olustiga tankar.

   ”Shouldn’t you be going now then? The Express won’t stay in Hogsmeade forever.”

   “Yeah, right. Come on Ed, let’s get going.” John drog tag i hans handled. ”Thank you, professor. Really, thanks.”

   “My pleasure, young boy.”

   Precis utanför porten till den stora salen stannade John upp.

   ”Right, I forgot. Armani was out when I packed all the stuff, I need to find her. Wait here, will you?”

   “Of course, John. Just hurry.” Edward skakade på huvudet åt sin bror då denne rusade iväg igenom korridoren.

   ”You know Edward, the Hat was right about you too.” Den yngre tvillingen hoppade till och snurrade runt då rektorns mullrande röst tilltalade honom. Han tittade på mannen med misstroende ögon, men sänkte sedan blicken.

   ”No it’s not. I’m not brave.” Olycklig, liten, ensam. Vars var John när han behövdes?

   ”Edward, to be brave is not to not be scared. Bravery is to be frightened, but still doing what is right for you. Just like you did a minute ago. You are a true Gryffindor, just like Godric Gryffindor himself.” En hand landade tungt och betryggande på pojkens axel. Edward vågade sig på att titta in igenom de halvcirkulära glasögonen. Han såg bara uppriktighet.

   ”Thank you, professor. For everything!” Edward höjde handen till ett avsked då tvillingen kom rusande med den brunvita katten i högsta hug och drog honom med sig. De båda pojkarna sprang sida vid sida. När de äntligen stannade upp vände sig Edward mot sin bror med ett leende på läpparna.

   ”Come on, John. Let’s go home.”