Go! - OS3


Helt ärligt vet jag inte riktigt vad det här är heller, men det var i alla fall kul att skriva ;)


 

   Och där är de iväg för andra gången! Rudisha gör en bra första kurva och tar ledningen direkt. Grimes – ja, en av dem, han på åttonde banan – är inte långt bakom. Den andre irländaren halkar efter.

   Han är ju inte den bäste startern heller. Men han har en bra finish, håll ögonen på honom.

   Just precis. Och titta, ser ni vilket flyt han fick i löpsteget nu på raksträckan? Det är det där vi pratar om, titta tekniken, vilket drag han får till!

   Nog om Irland, Kitum är uppe på andraplatsen, tillsammans med Aman från Etiopien. Men! Här kommer Edward Grimes! Han slår sig in framför Kitum, det är Irland på andra, nej tredje, plats, hack i häl på Aman. Fyra ligger Solomond. Femteplatsen då de går in på andra raksträckan tillhör John Grimes.

   Kaki och Symmonds tappar.

   De har ingen chans att hänga med i Rudishas tempo! De passerar fyrahundrameters sträcket, och VILKEN TID!

   Det är den snabbaste öppningen i den olympiska åttahundrameters historien! Ska Rudisha orka eller har han stuckit för tidigt?

   Edward Grimes snubblar till, men han är kvar på benen.

   Är det bara jag eller haltar han?

   Han har inte alls samma flyt som tidigare, något är inte bra.

   Nej, där kliver han av. Han haltar definitivt.

   Tror vi att det är den gamla knäskadan som spökar?

   Det är möjligt. Det såg inte ut som en sträckning i alla fall.

   Sista kurvan nu. Irland avancerar! Rudisha verkar gå mot en ohotad seger, men har han gått för tidigt? Har han krafterna kvar? Det är Aman och Grimes, framför allt är det den irländske löpare Grimes som utmanar. Här kommer Irland! Vilket löpsteg! Vilket drag! Han utmanar! HAN UTMANAR RUDISHA! Ska det gå? Rudisha är i ledningen, men här kommer John Grimes! Vem leder? VEM VINNER?

   De korsar mållinjen tillsammans, det är fotofinish! Vem vinner? Ska det bli världsettan Rudisha, som bara har förlorat en enda gång på tre år, eller blir det den tjugoåriga debutanten från Irland?

   Här kommer resultatet. Och det är Rudisha som vinner! Med TVÅ TIONDELAR. Och det är världsrekord! NYTT VÄRLDSREKORD, första gången under en­-och-fyrtio-en! Och Grimes är också under världsrekordtiden! Tre personer under 1:43:00, vilken final vi har fått se! Wow!

   Wow. Det är definitivt rätt ord. Vilken final!


Set - OS2

Jag glömde bort att skriva att det blir samma lopp ur tre synvinklar. Förlåt. Jag skyller på att jag var trött :$

IAF! Här får ni Edwards del av loppet! Thank you and goodbye! 

(Ni tittar väl på finalen, herrar, 800m, i mrgn 21:00? För att se om jag har rätt på vinnaren? :P) 


 

  Set.

   Edward reser sig upp i startblocken igen, inväntar skottet. Han kände Johns blickar på sig efter tjuvstarten, men själv släppte han inte in något. Han vet att han behöver hålla koncentrationen hela vägen igenom, för att kunna göra ett bra lopp. John kan hoppa in och ut ur bubblan lite hur han vill, men Edward behöver ha sin tätt, tätt intill, hela vägen in i mål. Och nu finns bara han och banan. Den första kurvan, innan de får gå ihop, är det bara hans trummande ben och gummimattan som existerar.

   De är iväg. Han kommer upp i löpsteget, sträcker ut. Vet att han är en bra kurvlöpare och en stark starter. Vet att han kommer att ligga långt fram när de går ihop och vet att det är där han vill ligga. Han har inte en överväxel på samma sätt som sin bror. De gånger han vinner, det är de gånger han får ligga längst fram och slita ut motståndarna. Han lutar sig fram ytterligare, känner draget i steget. Gör det han är så bra på, det han älskar. OS är och har alltid varit drömmen. Nu är han där, på sitt första OS, i finalen. Han flyger fram, försöker koncentrera sig på tekniken för att inte börja svänga med överkroppen.

   Han pulserar mellan andra och tredje plats hela nästa kurva. Han vet att John är bakom honom, vilket han borde vara. De brukar ha väldigt jämna tider – de gick vidare från sina olika semifinaler på exakt samma hundradel – men Edward är starkare i starten och John har en bättre finish.

   Klockan ljuder. Inte för att han inte redan visste att det var sista varvet, men det är ändå skönt att veta. Den invanda signalen får honom att slappna av i löpningen trots att kroppen skriker efter mer syre. Det är bara ett varv kvar.

   Så råkar Etiopen sätta armbågen i bröstet på honom. Det är förstås sådant som man får räkna med när man springer så tätt, och det är inte sällan att herrarna råkar fälla varandra då de fajtas. Men det träffar dåligt och får Edward att snubbla. Han kvider då det hugger till i knäet, den där jävla senan baki låret som han haft så stora problem med efter operationen han gjorde sommaren 2010 efter att ha slitit av korsbandet i juni. Han forsätter genom halva kurvan, för det här är OS och så fan heller att han ger upp utan fight. Men smärtan kryper uppåt hamstrings, baksidan låret. Han skakar på huvudet för sig själv innan han tvärt viker av från klungan och blir stående några banor ut, innan han går genom stadion, mot mållinjen. Haltandes. Han svär för sig själv, även om han aldrig svär i vanliga fall. Men det här är OS och om en gammal skada sätter stopp för finalen i Olympiska spelen har man all rätt att svära.

   John trillar över mållinjen samtidigt som kenyanen. Edward håller blicken fäst på resultatskärmen. Han svär igen när David Lekuta Rudisha blir utnämnd till etta, två tiondelar till godo. Sedan skriker han till av glädje, springer (haltandes) mot de tävlande. Han tar sig förbi några funktionärer som försöker hindra honom. Faller över sin bror och skriker, vet inte vad han skriker man är bara så otroligt lycklig för John har just kommit tvåa i OLYMPISKA SPELEN och inget i hela världen skulle kunna göra Edward lyckligare. Kameror snurrar runt dem, John mumlar andlöst i hans öra. För nog är det oförståeligt, surrealistiskt. Men. Det är verkligt. Helt otroligt, men likväl helt sant.  

   ”You won the silver medal John, I can’t believe it either.”

   Han skrattar åt sin bror då denne faller tillbaka mot gummit. Låter honom ligga där och ta in situationen ett tag. Sedan räcker Edward honom handen och drar upp honom. Någonstans ifrån kommer en irländsk flagga. Edward ler och knyter den som en mantel kring tvillingens hals.

   ”Go. They love you.” Han puttar uppmuntrande John i ryggen.

   ”I want you to come with me. We did this together.” John rycker försiktigt i hans hand, vill ha med honom att rusa runt framför publiken.

   “No, you did this. And besides, my knee broke.”

   John rynkar pannan, så där som han gör när han tänker riktigt hårt. Så knyter han av sig flaggan och sätter på Edward manteln istället, trots dennes förvirrade protester. Så vänder han ryggen till och säger ett enda ord:

   ”Up!”

   Sedan kutar han, adrenalin sprängande i tinningarna, med Edward på ryggen och flaggan flygandes efter dem.

   Och Edward kan inte göra annat än att le. 


On your marks - OS1


Så, det är Olympiska spelen och jag har velat skriva en OS-novell hela veckan. Plötsligt hamnade John och Edward i den, hehe. Det här är första delen av tre (därav OS1). Det här är även en AU novell: den är alltså skriven i ett alternativt universum. Ett universum där tvillignarna valde löpningen framför sången.
Den får dock ligga under kortta noveller ändå :P Jag är dötrött och jag har inte läst igenom så jag vet inte vad som står, men what evah XD

Nu måste jag dra igen, tack och hej, leverpastej


   On your marks.

   John studsar på stället några sista gånger innan han småjoggar fram till startblocken. Han kastar en blick åt höger. Edwards ögon möter hans för ett kort ögonblick från banan bredvid, för att sedan återgå till glaskupan. John gör detsamma, stänger in sin i sin bubbla. Det enda som existerar är han och banan. Han sjunker ned mot startblocken, tar ett djupt andetag. Åttahundrameter. Det är allt. Han vet om att mjölksyran kommer att få honom att vilja dö på upploppet. Men han vet också att han ska få göra det han älskar mest av allt i hela världen inom några sekunder.

   Set.

   Han reser sig. Håller andan. Hör smällen och skjuter iväg, bara för att räta upp sig några steg senare då ljudet från det andra skottet når hans öron. Det var inte John som tjuvstartade, det vet han. Han skulle ha märkt det. Det känns i hela kroppen, om man gör en grov. Redan innan domaren säger till om vem det är vet man. Att man har misslyckats. Att man kommer att bli diskad. Att man har gjort Usain Bolts VM-misstag.

   Men det var inte John som tjuvstartade. Han vågar sig på att släppa greppet om bubblan för ett par sekunder, hoppas och ber om att det inte var Edward. Inte för att det borde vara det, Edward har alltid kontroll. Han skulle aldrig släppa iväg sig själv så pass. Okej, så hans tvilling kan släppa kontrollen, men han tappar den aldrig. Inte så. Och det var inte Edward. Istället är det han på bana nummer ett som får säga adjö till sin OS-final.

   ”Focus John, focus!” Han muttrar för sig själv, knäcker nacken, gör några höga upphopp. Går tillbaka in i sin bubbla.

   On your marks.

   Han sätter fötterna rätt, placerar fingrarna en halv millimeter bakom den vita linjen. Ett andetag. Nu så.

   Set.

   Skotten kommer, ett ensamt skott som skickar ut dem på banan. Han hamnar efter i första kurvan, men så har han aldrig varit en stark starter heller. Längs med den första långsidan, strax efter att de får gå ihop på de innersta banorna, kommer han in i löpningen. Flytet återvänder och han avancerar framåt. Han hör inte jublet från den enorma publiken, hör inte de medtävlande som flåsar honom i nacken. Ser bara ryggarna på de som är framför, komma närmare och närmare. Inombords ler han, för det här är det bästa som finns. Men hans ansiktsmuskler är helt avslappnade, ingen onödig energi läggs på så banala saker som leenden. Istället låter han lyckan skjuta på musklerna, får dem att flyga fram fortare.

   Klockan klämtar för att berätta att det bara är ett varv kvar. John ligger längst bak i tätklungan, andas häftigt. Musklerna har inte stumnat än – det är trots allt tränade för att inte göra det. Men han känner att kroppen börjat producerar mer mjölksyra än den bränner. Han tvingar sig själv att ta ett djupt andetag, att hänga med klungan runt i kurvan.

   Upploppet ligger framför honom, han kan se målet så tydligt. Han kastar en snabb blick åt vänster, ser en av sina motståndare knipa ihop tänderna och ta i. John andas djupt igen, blickar framåt. Snabbar upp frekvensen, känner hur perfekt löpsteget plötsligt blir. Han flyter förbi den närmaste. Benen skriker värre än någonsin, mjölksyran försöker tvinga honom att sakta av. Han ökar.

   Plötsligt ligger han tvåa, sida vid sida med en av loppets två kenyaner. De spurtar mot mållinjen, han springer allt vad benen bär och ännu mer för det här är OS och Olympiska Spelen och finalen i åttahundra meter som han, de, har tränat inför since forever. Men just i det ögonblicket tänkte han inte på Edward. De få sekunder upploppet tog för honom att löpa lämnade inte utrymme för sådant.

   John och kenyanen spränger över mållinjen i princip samtidigt. Han fäller, kastar fram överkroppen så långt han kan. Duger det? Han vet inte. Det står foto finish. Han snubblar då de syrelösa benen ger upp, tippar och lyckas lindra fallet med en rullning åt sidan.

   Där blir han liggandes. Försöker komma ihåg hur man andas.

   Så hör han kenyanens glädjeskri. John lyckas snegla mot resultattavlan och inser att han är två hundradelar efter. Några sekunder ligger han blickstilla medan insikten sjunker in.

   Två hundradelar.

   Två hundradelar bakom kenyanen.

   Två hundradelar från ett OS-guld.

   Han spricker upp i ett gigantiskt leende samtidigt som Edward ramlar ovanpå honom.

   ”JOHN! YOU CAME SECOND! OH MY GOD JOHN, YOU CAME SECOND!” Lyckan i broderns röst går inte att ta miste om då han skriker ut orden, andfådd efter loppet men hög på adrenalin och endorfiner. John skakar på huvudet, det går inte in.

   ”I can’t believe it- Edward, am I- am I dreaming? I’m dreaming, aren’t I?” Han stirrar på tvillingen, frågande. Edward lyfter upp honom, drar in honom i den största och svettigaste kramen i världshistorien, verkar inte ens märka av kamerorna som snurrar runt OS nyaste silvermedaljör.

   ”You won the silver medal John, I can’t believe it either.” Orden når aldrig kamerorna då Edward andas dem i hans öra. Självklart har Edward kontroll över sig själv. John drar honom intill sig, andas in en blandning av Edward, svett och löpbana. Ändå känns inget verkligt. Någonstans i närheten hör han tjatter på knagglig engelska, segerintervjun.

   Han faller bakåt mot gummit, armar och ben utflängda åt alla håll.

   Tårar rinner nedför hans ansikte.

   För det här är så overkligt att det inte finns.

   Och även om det bara är en dröm tänker han njuta av känslan.

   Han har tagit silver i Olympiska spelen.

   Allt han kan göra är att gråta av lycka.


Just a dream

JAG HADE VÄRLDENS HÄRLIGASTE DRÖM INATT SÅ JAG SKREV NED DEN OCH DEN ÄR HELT SPÅRAD MEN DET VAR EN DRÖM OK OCH DEN VAR AWESOME BARA FÖR JAG FICK MITT FÖRSTA FOTO MED J&E OCH JAG HÖLL PÅ ATT FANGIRLA SÖNDER FAST JAG SA INGET OCH SEN VAKNADE JAG OCH FÖRSÖKTE SOMNA OM MEN JAJA DET VAR AWESOME ÄNDÅ.


Just a dream

Jag vet inte riktigt hur länge vi har suttit i det här lilla, trånga rummet. Det är av ungefär samma storlek som mitt sovrum, med en dörr till vänster om mig, på långsidan längst in mot kortsidan och en på kortsidan till höger om mig, mitt på. Den senare leder ned i källaren, det vet jag. Där är väggarna av steg och vattendroppar rinner nedför dem. Det vet jag sedan jag var här förra gången – då fick jag sova där nere i ett av rummen där, något jag inte gör om. Inte för att det är något fel på rummen där, tvärt emot. Det är fint och mysigt, varmt lite fuktigt kanske. Men de slingrande korridorerna, de skrovliga väggarna och upplysningen som mestadels består av facklor gör mig paranoid.

   Det är människor överallt: längs väggarna, på stolar, på golvet. Ändå kan det inte vara i närheten av alla som är på det här ”lägret”, det är för stort och för bekostat för att det bara ska vara de i det här rummet. Nej, det finns fler, någon annanstans.

   När en av de vuxna i rummet småningom reser sig för att dela ut rummen är jag framme nästan först av alla. Han håller upp alla rumsnycklarna i handen – de flesta nycklarna och deras brickor går i en sorts orangegul nyans. Jag tvekar, men snappar sedan åt mig en ljust aprikosfärgad. Medan alla andra tar nycklar läser jag på den, men måste läsa om igen för dunklet spelar mina ögon spratt. Jag är ändå inte säker på om det står ”Spökets glaslyckta” eller ”Spökets Stjalyckta”. Tänker att det väl får lösa sig senare och vandrar ut ur rummet genom den dörr som inte leder ned i källaren för att hitta rummet jag ska bo i och vilka jag ska få dela det med. Svänger ut till höger och går genom korridoren, som bara ett par meter senare öppnas upp i ett större utrymme. Till höger har jag hunnit passera ett rum som inte är mitt, till vänster bara en vitbeige vägg. Just nu, till höger, har jag ännu ett rum, detta med öppen dörr. Där har de visst också haft en nyckelutdelning, för det droppar fortfarande ut människor därifrån. Jag släpper rummet med blicken och vrider huvudet åt vänster. Någon kommer ut från rummet som visst inte var hans. Han bär på en relativt liten kartong med Irlands flagga hängandes över framsidan. Ljust, blont hår ligger perfekt över hans panna, slutar strax efter ögonbrynen. Märk min förvåning när jag inser att det är John Grimes som står bara ett par meter ifrån mig. Bara sekunder efter kommer Edward också, ställer sig bredvid sin bror och ser i princip exakt likadan ut även om jag inte har några som helst problem med att skilja dem åt. Han har ingen låda, så jag antar att han har gjort sig av med den. Ska de inte få sova i samma rum?

   Jag bestämmer mig för att vara cool, inte freaka ur eller fangirla högljutt. Bara låssas som om det är människor som jag vill lära känna, vi är ju trots allt på samma läger så varför inte? Fast först måste jag hitta mitt rum. Och så måste jag logga in på Facebook från mobilen och skriva

OMG JOHN OCH EDWARD ÄR PÅ MITT LÄGER/KOLLO/VAD DET NU ÄR OMFG

i gruppen för jag håller på att fangirla mig själv i bitar inombords och jag står inte ut om jag inte får prata med någon snart.

   Jag vet inte riktigt hur det händer, men snart har vi sällskap då vi fortsätter genom korridoren. Eller ja, korridor och korridor, vi följer väggen utanför huset mot där det visst ska finnas mer rum. Till höger har vi ett staket och vildvuxen terräng. Även två tjejer hamnar i vårt sällskap – vi ska visst bo i samma rum alla fem.

   Inget av rummen där borta visar sig vara vårt, vi ska visst få bo i källaren. Vi vänder och går samma väg tillbaka. När vi går bredvid staketet för andra gånger hejdar en av tjejerna oss. Jag går bredvid John, Edward bredvid honom. Tjejerna bakom.

   ”Är det här dina?” frågar hon mig och håller upp ett par byxor. Jag skakar på huvudet, har inga sådana. Det visar sig att det är Johns.

   ”Hur kommer du i dem?” Hon ger tillbaka byxorna.

   ”Wiggle wiggle” mumlar jag innan jag hinner tänka mig för. Blicken jag får av John är trött, som om jag vore dum i huvudet eller som om han bara vill att jag ska sluta. Jag önskar att jag bara kunde sjunka genom jorden.

   Jag vet inte hur vi hamnar där, men plötsligt är vi ute på banan. Jag har ingen aning om vad det är för en bana, men vi måste i alla fall ta oss igenom den för att ta oss till vårt rum. Vi står högst upp på en kulle, blickar ned över ”hindret” vi ska ta oss förbi. Jag vet inte hur många de gråsvarta grisarna är. De står och tittar på oss, rör sig knappt. Jag ser fyra rosa grisar också. Två av dem står upprätt, har kläder på sig, står upprätt. En står bara stilla på alla fyra. En är en liten kulting som måste sitta på något för annars skulle den verkligen inte vara så där högt upp i luften.

   John kastar något på en av de med kläder, sedan på den andra. Inget händer.

   ”Prova att kasta på den lilla” säger vår guide (för ja, vi har en guide just nu, av någon anledning). John träffar på första försöket vilket inte förvånar någon av oss. Då börjar massan av grå grisar att röra sig. De springer mot oss längst vägen som vi måste ta för att ta oss igenom. Också vi börjar springa, mot dem för vi måste ta oss igenom.

   Vilket vi också gör. De jagar oss och vi flyr tillsammans med skogens alla djur. Guiden berättar historior om tidigare händelser medan vi tar oss därifrån. Vi hamnar i en stor å. Strömmarna är inte alltför starka, men nog för att det smutsbruna vattnet ska dra oss med nedströms. Vi glider förbi någon sorts flytanläggning med mål. Vi tittar förundrat på varandra, rycker på axlarna. När en liknande sak närmar sig igen inser jag vad man ska göra. På ena sidan ligget en står klubba. Den är röd och svart, gjorde av gummi tror jag. Jag lyckas slå ned stora delar av målen, vilket uppenbarligen är jättebra för alla klappar om mig och berömmer mig. Guiden bestämmer att vi ska ta en gruppbild (mitt i vattnet), så vi ställer upp. Jag hamnar nästlängst ut på kanten, mitt emellan John och Edward. Tänker att gud nu får jag mitt första foto med John och Edward och så är båda med och omg jag fattar inte de håller om mig jag håller om dem vi har umgåtts en hel dag vi tar inte fotot som kändisar och fans utan som vänner och rumskamrater och ohmygawd det här är det bästa som har hänt i hela mitt liv herregud.


Fallen

Help, I've fallen and I cannot get up!!



 

Fallen.

We fell, fell from the sky. We were thrown, actually. Maybe we screamed. I don't know if he screamed, of course - I wasn't with him. I don't know if I screamed, if I cried for help or just accepted my destiny in silence. I honestly don't remember anything, but falling. Bursting through clouds, water drops slamming into my face, onto my skin, like needles. Falling.

Sand between my fingers. It doesn't feel like it used to do - this is different. Is the sand different or is it just me? I don't know, honestly. My back is hurting, I can feel air sneaking down in the gaps where my wings are supposed to be. They took them away from me, ripped them from my body and threw me away. And if my brother could have been spared, then I would've been okay with this destiny. I would do anything to save my brother - he's my everything. But they didn't. No, they did the opposite. They chained him, pinned him down on his stomach and ripped his wings off.

We don't usually hurt. Earthly things don't affect us that much. Sure, we bleed, and yes, sometimes we get hurt badly. But we heal, and we cannot "die". We're not that kind of angels that once were human, no. We're the immortal kind. Or well, we were.

But, having your wings torn off, that's hurtful. It feels like someone opens your chest and takes your heart out whilst your still alive, still breathing and fully awake. They made me watch when they did this to my brother, my life. In many ways, that was more hurtful than it was being exposed to the same thing.

I've got sand in my face. It's in my mouth, in my hair. It's itchy. I push myself up, standing on my knees, looking around. I've been on the Earth before, actually. So has my brother. But this, this is different. This time, we're not here as angels on a trip, or on a mission. We're not angels at all. We're almost human.

I see him standing with water to his ankles, starring out over the ocean. Now I know how my back looks. The blood in his wounds has nearly coagulated. Nearly. I can see strings of red, even from this distance. I know how it must've hurt. I imagine that it had hurt him more; he's always been so proud of his wings. I don't know if I've ever met an angel who has taken so good care of his feathers. He told me that he felt chosen, that God chose the souls that deserved to be angels sometime in the beginning of life and time. And he was so proud, because we had been chosen. Now were thrown out, torn down, humanized.

I'm on my feet not, walking towards him. The pain is killing me, but he is more important than anything I could possibly feel. I trip in the warm sand, falling down on my knees again. Pain ripping my body in two, I can't breathe. Maybe I scream. Maybe I don't. Either way, he turns around, starring at me as if he just can't believe I'm here. As if he doesn't want me here. And then he smiles, the most relived smile I've ever seen. He walks over to me, limping slightly. I know that it hurts; I feel the same pain as I force myself up.

His arms around me, mine around him. He smells of home, sand and salt water. There's sand in his wound.

"It hurts." He whispers in my ear, tears dripping down his face.

"I know, I know." I think I'm crying too. I guess I am.

"What did we do wrong?"

"I don't know, I really don't know." I tell him the truth, because I honestly don't. We didn't do anything. We weren't mean. We've never hurt anyone. We've just tried to make everyone happy. "I guess you just can't please everybody."

"What should we do?" He's sobbing now, a bit calmer. At least that what I hope. I hate it when he cries. I want him to be happy, smiling, laughing.

"First, let's find some clean water to wash your back. You've got sand all over the place. We'll solve this. We can do anything, remember?"

He's nodding. I take his hand in mine, squeezing it tight. And we walk. We walk away from were heaven threw us, left us. We're going to make the best out of this. We're not going to let them win. We're the winners. Somehow, we'll always be the winners.


Just a rant

Ni som är på bra humör behöver inte läsa det här, för jag är på dåligt humör och ni vet redan vad som händer när jag är på dåligt humör då blir man icke glad av att läsa det jag skriver.





De förtjänade bättre än nittonde plats.

They didn't get any twelwe points. They barely got any points, to be honest. He's staring at the enormous screen. Nintheenth place. Last year they came eight. Ireland wasn't going to send them another year, not after this. They failed. They did their best and it wasn't good enough.
He doesn't realize that he's crying until
John throws his arms around him, holding him tight. Neither of them say anything for a long time. There's no need, they both know. They both know exactly what the other is thinking, since they're thinking the same thing. So instead of speaking about it, rambling about it, they let it sink in. They didn't make it.
Edward know that John won't cry, not right now, surronded by cameras and so many others. No, John won't cry. He can't, he's supposed to be the strong one. Edward can se how hard it is for him to keep it inside. But Edward can't help himself. His face is hidden against his brothers neck, shoulders shaking slightly, no sounds escaping his throat.
They both know that they won't sleep anything the following night. Well, it's almost tomorrow now anyways, so maybe it's not needed. He doesn't know how they are going to handle the party though. Maybe they can just sneak off, to their hotelroom. When they're there, locked inside, alone, John'll cry and Edward will have to be the strong one. Not that he mind; he'd do anything for his brother. He'll cry too, of course. They'll just sit there, on oe of the beds, arms around each other. They'll be awake all night, wondering what went wrong. Talking about what they'll say to the fans the next day, because their fans shouldn't feel guilty, God forbid. One of them will say that
Maybe the fans should feel guilty. and then take it back. They shouldn't. Without the fans, they'd be nothing, they both know that. They love the fans, more than anyone could ever imagine.
"Ed'ard, get yourself together, we've got to go."
He takes a deep breath, feeling the familiar and safe smell that is home and John and everything he know.
And they walk the entire way up to the stage, always at least one foot on the ground. And they go up to Loreen, telling her that she did an awesome job, that she was
Soooooo good!! and that she was so much better than anybody else and they're telling her to say hello to all their Swedish fans. She promise that all the fans in Sweden will know how much they love them. And they thank her and take a picture with her and leaves her to all the cameras.
They walk past all the people, all the journalist who doesn't even care about them - all they care about is the winner. Liam is besides them, and Paddy, and the entire crew. They say nothing at all, none of them. John has a arm over his brother's shoulders, giving both of them the support they needs to get themself out of the arena without breaking down, just like during the X-factor.
And they didn't win this time either.  Maybe they never will. Maybe they're just not good enough. Maybe the haters are right.
The car door closes and the dark windows are hiding them from the world. And he can feel Edward's thumb stroke away a tear from his cheek, and then another one and one more. And he's crying, because this is everything and they didn't make it.

 


Jag undrar när de insåg att det var kört. De räknade förstås inte med att vinna, hur många gånger de än sa det. De är inte dumma. En aning naiva förstås, men inte dumma. De visste att de inte kunde slå Loreen. Hoppas gjorde de förstås, men de visste att det inte skulle gå.
Men, var det när de inte fick en tolva av ens Sverige, ett av de största fanlanden? Eller var de då Tyskland, också ett av de stora länderna, inte gav dem några poäng alls?

De har ju fan gråtit! Edwards ögon är helt svullna, John orkar knappt lyfta på mungiporna. Ändå gör de det bästa de kan för att vi inte ska känna oss som dåliga fans. De twittrade hur mycket som helst inom en timma efter programmets slut. För oss. Som allt annat de gör.
Låt alla haters säga vad de vill, men det här är fan bra killar. De är inte vanliga kändisar. De bryr sig om oss.




Fuck you world. They deserved better.


Adam

Hello people :)
Tänkte att ni skulle få en liten kortare novell som har legat i "opublicerat" sedan forever. Vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den :S
Den är lite annorlunda än de flesta andra, i och med att den inte handlar i första hand om tvillingarna utan istället om ett fan vid namn Adam (det här är den enda jag har skrivit som inte handlar först och främst om twinsen, ber om ursäkt om ni inte tycker om konceptet men det kommer inga fler sånna här iaf :P)
Jedhugs <3



Adam



Klockan närmade sig sju, konserten skulle snart sätta igång. Adam stod ensam i ytterkanten av publiken, lika ensam som alltid. Det var den första riktiga spelning han var på, Rix FM-festivalen och liknande räknades inte. Då var det ändå så många artister som uppträdde att det aldrig blev något riktigt flyt. Nu var det en grupp, och dessutom hans absoluta idoler, som skulle göra entré inom en halvtimma. Jedward, John and Edward Grimes, de irländska tvillingarna han varit besatta av sedan Eurovision. Det hade inte direkt varit kärlek vid första ögonkastet, men låten var bra och de verkade lite smågalna, så han hade kollat upp dem på Youtube och fastnat.

   Han drog jackan tätare omkring sig, kunde verkligen inte fatta att han faktiskt var där. Kunde verkligen inte förstå att hans mamma släppt iväg honom, själv. Inte för att han hade några vänner som skulle vilja följa med. Han kände ingen som gillade tvillingarna. Några tjejer på skolan hade visserligen haft en period med dem, men det hade gått över på en vecka. Adam försökte helt enkelt att låta bli att prata om dem, även om de ständigt var i hans tankar. Så fort han nämnde dem hånade hans ”kompisar” honom, och det slutade alltid med ett långt föredrag om allt som var fel med ”bögarna”. Det var ingen liten lista, uppenbarligen. Själv hade han svårt att se något fel över huvud taget. Sure, they had flaws. Men de var inte annat än människor, vilket bara fick honom att höja dem närmare skyarna.

   Ändå skulle han gärna ha haft någon att dela glädjen med. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen av upphetsning. Han stod där, hörde hur alla tjejer som pressade framåt mot staketet gång på gång gallskrek i falsett och önskade att han kunde vara med. Egentligen var han inte blyg, bara övertygade om att alla människor fann honom oerhört irriterande. Omedvetet grävde han ned naglarna i handleden, så som han börjat göra allt oftare. Smärtan lugnade hans rusande hjärta.

  Smällen då någon plötsligt dundrade rakt in i honom bakifrån fick honom att snubbla framlänges och falla till marken.

   ”Åh gud, förlåt! Förlåt, förlåt, förlåt! Är du okej?” Flickan som lyckats knuffa omkull honom räckte honom en hand för att hjälpa honom upp. Adam tvekade ett ögonblick men tog den sedan.

   ”Tanja, din klant, du måste titta vars du går!” En av hennes fyra väninnor armbågade henne retsamt i sidan. Tanja, som flickan uppenbarligen hette, rodnade djupt.

   ”Förlåt, igen, typ.”

   Adam kunde inte låta bli att le åt hennes tafatthet. ”Det är lugnt.”

   ”Men du, varför står du här? Konserten ska ju snart börja!” En av de andra tjejerna tittade honom rakt i ögonen. Den rättframma nyfikenheten gjorde honom osäker. Han vek undan med blicken och skruvade på sig.

    ”Jag- Äh – Alltså- Jag vet inte.” Blodet rusade till ansiktet och han skämdes, mest över att han stod och stammade helt generad. När han sekunden senare lyfte blicken kunde han se hur en av tjejerna lutade sig ifrån Tanja med ett flin på läpparna. Great, de pratade redan om hur töntig han var.

   ”Kom igen, vi måste längre fram! Häng med grabben, vad du nu heter. Det här är Jessika, Meya, Tanja… Tanja, vars tog du vägen? Oj, hej. Och Ellie. Jag är Ullis. Det där är scenen där John och Edward Grimes kommer stå om bara ett par minuter. VI MÅSTE FRAM!” En av tjejerna pekade vilt från person till person, tydligt speedad.

   ”Adam” var allt han kunde komma på att svara. Mer hann han inte tänka ut, då hon slet tag i hans arm och drog med honom längre in i folkhavet.

 

   ”Adam, visst joinar du till tha hotell?” Jessika slet i hans jackärm och tittade bedjande på honom. Under de två och en halv timma som gått hade de fem tjejerna gång på gång påpekat hur coolt det var att de träffat ett Jedhead som faktiskt var kille.

   ”Jaa, kom igeeeeen! Du måste ju få träffa tvillingarna. Johns kramar är de mysigaste i hela världen!”

   ”Tyst med dig Ellie, jag har inte fått någon kram än! Jag har aldrig träffat dem förr.” Tanja putade med underläppen och lyckades se ut som en ledsen hundvalp.

 

   Adam stod än en gång i utkanten av tjejskaran. Jessika, Ullis, Ellie, Tanja och Meya hade, liksom alla andra, exploderat in mot mitten. Han kände sig mest i vägen, helt ärligt. Det var en skrämmande känsla, att han kunde se de två människor vars enda steg han följt det senaste halvåret, framför sig, inte många meter bort. Och han vågade inte gå fram. Han var rädd. Rädd för att de skulle tycka att han var störd som dyrkade dem trots att han själv var kille, trots alla gånger han hört dem säga att de bara tyckte att det var coolt. Men framför allt var han rädd för att inte bli sedd. Han var vettskrämd för att de skulle ignorera honom, bara bry sig om det stora antalet tjejer som flockades kring dem. Nej, då valde han hellre att bara stå och titta på. Han var inte riktigt hundra på om mullret i magen var av lycka över att faktiskt vara på samma plats som de mest fantastiska människorna i hela världen, eller om det var av insikten att han var obetydlig, ingen alls. Alla dessa utåtriktade tjejer som var framme och kramades, tog bilder, tog plats. Han var inte som dem. Och tack vare hur han var som person skulle han aldrig få det de fick heller.

   Han kunde se Ullis luta sig mot John, viska något i örat på den fantastiska människan. Avundsjukan sjöd igenom kroppen och fick tårar att stiga hans ögon, plötsligt och förvirrande. Han vände ryggen till folkmassan. Fingrarna letande sig mot jackärmen, underarmen utsatt i kyliga kvällsluften. Naglarna sjönk fort och hårt in i handleden, hotade med ens att punktera skinnet. Vad gjorde han där ens? Det var bara korkat att ens försöka, att ens tro att han skulle kunna prata med dem. De var de mest originella på hela jorden, oersättliga. Han var bara Adam, vanlig, tråkig. Ingen. Saltvattnet hotade att svämma över, men han ville inte, vägrade, låta tårarna rinna. Ingen skulle ändå bry sig. Istället grävde de vassa naglarna djupare in, spände huden till bristningsgränsen.

   ”Hey man, s’up?” En hand landade snuddade vid hans axel, men det var egentligen inte den som fick honom att vända sig om. Det som fick honom att snurra runt var det faktum att han hört rösten så många gånger tidigare, att han lyssnat på den hela kvällen genom de enorma högtalarna.

   Han stod öga mot öga med John, John Grimes, den äldre halvan av Jedward. En tår smet förbi hans gard, rullade nedför kinden, följd av fler. Han såg förvirringen i den fem år äldre mannens ansikte.

   ”Why are you… What are you doing? Stop that!” Bleka fingrar greppade tag runt hans handleder, tvingade bort fingertopparna från hans underarm. Blod sipprade fram ut de raka snitten. Inte mycket visserligen, men det var där.

   ”Jag- Förlåt. I’m sorry. Förlåt.” Han hade förstört det. John Grimes hade kommit fram till honom, pratat med honom, rört honom. Och han hade förstört det, genom att bete sig som den störda unge han var. Han hade förstört det, och den insikten fick tårarna att stiga i ögonen igen. Han var patetisk.

   Men så lade John, den fantastiska, underbara människan, armarna om honom. Adam sjönk in i omfamningen, vågade nästan inte andas av rädsla för att förstöra något.

   ”Don’t be sorry.” Rösten han lyssnat på hela kvällen var tätt, tätt intill hans öra. ”Be you.”

   Adam andades, darrande.

   ”’Me’ isn’t good enough.” Direkt efter att han andats ut orden ångrade han sig. Hans sinnen skrek åt honom att ta tillbaka det, att skratta bort det. Innan han hunnit säga något ytterligare tog John tag i hans axlar, lyckades fånga Adams flackande blick.

   ”You are always good enough. Whatever they say about you, they’re wrong. I’m telling you that you are perfect just the way you are.” Ett leende smög sig upp på den äldres läppar. “They are so wrong, and they will never admit it. But they are. Just believe me, man. I’ve been there.”

   Och så strålade det där fantastiska, underbara leendet med full styrka mot Adam, som kände sig själv le tillbaks.

   ”Come on, let’s go to all the others.” John flinade mot honom, slängde en arm över hans axlar. ”The girls are getting jealous over there.”


Ice cold

Har ni märkt att varje gång jag säger att jag inte orkar skriva så lägger jag upp något i alla fall, samma dag?
Det här är inte kapitel 6, utan en grej som har legat i mappen "Opublicerat" hur länge som helst eftersom att jag inte riktigt varit säker på vad jag tycker om den. Ni kan få den iaf, fast ska kanske sätta lite varning, den är inte så rolig :(



Låt mig gärna veta ur vems POV ni läser den här; jag är nyfiken :3






Det gick så fort. Alldeles för fort. Det var ingens fel, det var verkligen inte det. Den stora långtradaren som var på väg i motsatt riktning över bron, den fick sladd. Det hade regnat hela dagen innan, och temperaturen hade gått sjunkit nedanför noll under natten. Det var inte lastbilschaufförens fel, det var verkligen inte det. Det bara hände. Det gick så fort. För fort. Ett halvt ögonblick som förändrade en hel verklighet. Den väldiga släpvagnen lade sig på tvären över vägbanan, det fanns ingenstans att ta vägen. Trots de moderna bromsarna, som inte ska kunna fastna och glida, fick även de sladd. De snurrade nästan ett halvt varv innan bilen slet sönder räcket och skickade ned dem från bron. Han hann inte ens skrika. Han sträckte sig efter sin brors hand då de flög igenom luften, mötte tvillingens skräckslagna blick.

   Trycket då de träffade vattenytan skickade hans huvud bak mot nackstödet. Yrseln fick det att ringa i öronen, tvingade bort alla andra ljud. Glas krossades ljudlöst, grävde sig in i hans armar, in i hans kropp. Vatten vällde in igenom hålet rutan lämnat efter sig. Paniken åt upp honom medan han fumlade med bältet. Den isande vätskan nådde honom nästan till midjan då han äntligen tog sig lös, då han äntligen lyckades sparka upp dörren. Ett ansikte bredvid honom, ett till dök upp ögonblicket efter. Ett fattades.

   Det var inte en tanke som tog fart i huvudet som fick honom att agera. Han försvann under vattenytan, tog sig in i den nu nästan helt vattenfyllda bilen samma väg som han tagit sig ut sekunderna innan. Den nästan vuxne man han kände så väl rörde sig inte, hade inte gjort ett enda försök att ta sig lös. Hans ögon var slutna.

   Trots att han inte kände sina händer över huvud taget, fick han tillslut upp bilbältet som höll fast tvillingen. Slet med honom ut ur den sjunkande bilen, insåg att det var mer än två meter upp till ytan. Det sprängde i hans lungor, syrebristen tog det ringande ljudet till nya nivåer. Han sparkade ändå med benen, vägrade släppa greppet om broderns lealösa kropp. Han skulle hellre sjunka tillsammans med sin tvilling än att lämna honom kvar. Någon drog dem de sista meterna upp till ytan. Han kunde inte känna sina armar, inte sina vader. Orkade inte protestera då en av de två andra slet tvillingen ur hans grepp, kände hur någon grep tag i hans krage och hjälpte honom in mot stranden.

   Han kunde äntligen känna fast mark under fötterna. Stapplandes tog han sig upp ur vattnet och föll på knä i gruset som omgärdade kanalen. Han kunde höra någon ringa efter hjälp, kunde höra panikslagna röster, vissa var förvirrade, andra beslutsamma. Någonstans bland allt detta kunde han höra ett envist, monotomt ljud. Paniken nådde även honom då hjärnan placerade lätet som tillhörande i sjukhusserierna på TV. Han vågade inte lyfta blicken, ville inte, tänkte inte. Ändå tvingade han upp huvudet så att hans ansikte riktades mot ljudets källa.

   Ett par ögonblick slutade hans hjärta att slå helt och hållet. Det var bara en tung sten som fanns i hans bröst, oförmögen att pumpa omkring blod. Lika ofungerande var hans brors hjärta, då en man han inte kunde känna igen än en gång lät händerna slå mot tvillingens bröstkorg. Och igen. Och igen, och igen och igen. Mannen knep ihop tvillingens näsa och blåste in luft i hans vattenfyllda lungor.

   ”No, no, no…” Han tvingade sig själv upp, trillade nästan på näsa igen men lyckades hålla sig själv på fötter. Han stapplade framåt, visste inte om benen var så svaga av vad som just hänt eller om det var på grund av vad som höll på att hända. Knäna vek sig och han föll ned mot gruset vid sin brors huvud. Försiktigt lade han en hand mot broderns panna. Den var iskall. Varsamt strök han bort den blonda lugg som låg klistrad över tvillingens ena öga.

   ”Wake up” mumlade han. Tårar droppade ned på det kalla skinnet. ”Please, wake up.”

   Han knuffades undan då mannen än en gång försökte få igång andningen på den halvvuxne mannen, protesterade inte, väntade tålmodigt tills mannen återgick till att tvinga omkring blodet i tvillingens artärer bara för att sedan fortsätta stryka tvillingen över pannan.

   Det gick sekunder, minuter, kanske timmar – han visste inte, brydde sig inte. Så kunde han höra sirener närma sig, ljudet av en bil som stannade, fötter som skyndade, hjul som rullade. En bår låg plötsligt på andra sidan tvillingen. Han flyttade lydigt händerna då ambulanspersonalen lyfte upp hans kopia på den orangea plasten, reste sig och gick bredvid dem. Hela tiden var det någon som höll igång broderns hjärta. En blå mask var placerad över tvillingens mun, tvingade in syre i lungorna som inte ville fungera. Försökte rädda något som inte gick att räddas. Det hade han vetat länge. Det var länge sedan nu som hans tvilling lämnat dem för gått, och det fanns inget alla dessa människor kunde göra för att få tillbaka honom. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det och kanske var det i det ögonblicket som hoppet lämnade den numera ensamme tvillingen.

   Utan ett ord pressade han en kyss mot den iskalla pannan, ett tyst avsked till den kamrat han hittills delat alla livets ögonblick tillsammans med. Fötterna ledde honom från platsen, tillbaka mot vattnet, till den isande kyla som tagit hans bror, hans bästa vän, ifrån honom.

   ”Take me too.” Han hade vatten till vaderna, hela tiden på väg utåt, när han viskade orden. Någon måste ha hört honom, någon insåg, reagerade.

   ”What did you say? What are you- What is he doing? Why is- Ey, kid! Get back here!”

   Det nådde inte fram. Kanske var hans hörselsystem lika avdomnat som hans hjärta. Kanske ville han bara inte höra.

   Starka armar slöt sig om hans bröstkorg, om hans armar och drog upp honom ur den isande kyla som slitit allt som var viktigt, ut ur hans liv.


Who's laughing now?

Hejsan people, här får ni en liten udda grejj.. Det är ingen av de utlovade novellerna (satt och skrev på mobilen i bussen), men ändå :)
Dock vette tusan om ni kommer gilla den. Skrev den ut en haters POV, så den är ganska elak... Vet inte ens vad jag tycker om den själv, men ändå, varsågoda :-*
(sry för lite dåligt med indelningar och ingen tjockstil och så... Min mobil går inte riktigt ihop med blogg.se)

Who's laughing now?
Hon stod i publiken, omringad av flickor i åldrarna elva till säkert dryga 20. Ett par enstaka killar var utströdda bland flickorna. De såg extremt malplacerade ut. Själv var hon där tillsammans med en av dem. Han var helt perfekt, på alla sätt utom ett. Hon kunde verkligen inte förstå att hon var där, verkligen inte fatta att hon frivilligt följt med på en Jedward-konsert. Men han älskade dem, och hon ville att han skulle tycka om henne också. Dessutom hade hon sagt att hon hade varit en av tvillingarnas få vänner i klassen, och då kunde hon knappast vägra bli att följa när han redan köpt biljetter och allt.
Hon ryckte till när alla i publiken började gallskrika, för plötsligt hade blondinerna hjulat ut på scenen. Hennes kinder blev blekt rosa när hon rodnade, osäker på om hon var generad för att hon var på en konsert hon absolut inte borde vara på eller om det var för att hennes pojkvän skrek lika mycket han.
"Come on, let's se if we can get any closer!" Han väste i hennes öra, alldeles för upphetsad. Hur kunde han vara så glad för att bara se dem? De var bara irriterande, hade alltid varit. Hon förstod inte. Ändå följde hon efter honom, med ett fast tag om hans handled, när han på något vis tog sig fram till staketet.
Konserten snurrade på, flickorna i publiken nästan lika galna som de på scenen. Hon hatade det bara mer och mer för var minut som gick. Samtidigt hoppades hon inte annat än att de skulle ha glömt henne, att de inte skulle se henne.
Det var precis före den korta pausen i programmet som hennes plan gick i stöpet. John rusade ut mot publiken, och självklart gjorde Edward likadant. Han hade alltid kopierat allt den äldre gjorde, och det fick henne fortfarande att rynka pannan. Den yngre kom allt närmare. Hon kände paniken växa då hon insåg att han var på väg rakt emot dem. Hon hade ingen möjlighet att fly, och med tanke på att hon stod precis vid staketet... Han skulle se henne. Allt hon kunde hoppas på var att han inte skulle känna igen henne.
Karman var emot henne. Edward lutade sig in i publiken bara en knapp halvmeter ifrån henne. Hennes pojkvän sträckte sig över henne, för att få röra. När hans hand snuddade Edwards bröstkorg, vred blondinen på huvudet och tittade rakt på henne. Hon såg hur han stelnade till, som om blodet frusit i ådrorna, ett par sekunder. Självklart kände han igen henne. Man kunde säga vad man ville om honom, men dum hade han aldrig varit. Var han verkligen rädd för henne fortfarande? Jävla fjolla. Vad kunde hon egentligen göra mitt bland en massa "Jedheads", utan att få stryk?
Edward rörde på sig igen, men släppte henne inte med blicken. Hon hade förväntat sig att fegisen skulle fly fältet direkt, att han inte skulle våga möta hennes blick. Men han glodde på henne. Han glodde på henne ända tills det var dags att återgå till koreografin igen.
Hela pausen diskuterade hennes pojkvän allt som hänt med allt och alla. Själv fyllde hon i lite här och där, men kunde inte släppa det faktum att han faktiskt vågat titta på henne. Det var skrämmande att inse att han faktiskt inte var rädd för henne längre.
Pausen tog slut, och de studsade ut igen. Varför kunde de aldrig lära sig att lyssna på fysikens lagar? Men så såg hon hur Johns blick sökte över publikhavet, och med ens visste hon. Självklart skulle Edward berätta för sig klon att hon var där. De pratade om allt, delade allt. Hånglade garanterat upp varandra bakom scenen också. Jävla freaks.
Hans blick fann henne, men han såg inte förvånad ut, så som hans bror gjort. Istället sträckte han på ryggen och log triumferande, för att sedan rätta till mikrofonen.
"Who's laughing now, who's laughing noooow?" Fortfarande med blicken fäst på henne och det där äckliga leendet på läpparna sjöng han orden för henne. Det var förstås bara hon som förstod att de var riktade mot henne. Ändå fick det kalla kårar att färdas nedför ryggraden. Hennes pojkvän klappade upphetsat i händerna, men låten blev inte längre än de orden och ett par "ba-bapabapaba".
Ibland glömde hon bort varför hon tyckte så illa om dem. Just nu var dock inte ett sådant tillfälle. Varför hade de lyckats när inte hon gjort det? De var lika irriterande, lika fula, som alltid. Just nu hatade hon dem, för allt. Allt de stod för, allt de gjorde, allt de tyckte och allt de sade. Särskilt hatade hon dem för att de fick så mycket av hennes pojkväns uppmärksamhet. Hur hade hon lyckats hitta den enda killen i hela världen som tyckte om "Jedward".
Senare, efter konserten, fann hon sig själv i den grupp människor som väntade på tvillingarna vid de höga gallergrindarna. Det kröp i hela kroppen, varför var hennes pojkvän tvungen att släpa henne hit? Tvillingarna visste att hon var där. Allt hon kunde hoppas på nu var att de skulle ignorera henne. Inte för att hon var rädd för dem. Självklart var hon inte rädd för dem, det borde vara de som var rädd för henne. Ett leende spred sig på hennes läppar när hon drog sig till minne alla gånger hon fått dem att böna och be, alla gånger hon varit orsaken till deras tårar. Jävla töntar. Pojkvännen såg hennes leende och log tillbaka. Om han bara visste.
Flickhavet exploderade plötsligt. Den äldre hoppade upp mot gallret och klängde sig över, lika vig som alltid. Han landade mitt ibland dem, överröstes genast med kramar och kameror. Hennes pojkvän grep tag om hennes arm och tog henne med sig närmare. Paniken fick pulsen att dunka igen. Om de ville kunde de förstöra allt, hela hennes förhållande, hela hennes liv. Kanske skulle hon bli dödad också, några av de här tjejerna verkade helt galna.
Hennes pojkvän var vid hennes sida igen - hon hade inte ens märkt att han försvunnit under någon minut.
"Come on, go! You know him, he's really nice." Han knuffade henne framåt, och hon fann sig själv rakt framför John Grimes. Oh shit. Han vred på huvudet, tittade rakt på henne. Det där äckliga, triumferande leendet dök upp i hans ansikte igen.
"Hey! Give me a hug, for old times." Han kom mot henne, med armarna utsträckta. Hon skakade sakta på huvudet, backade undan ett steg i taget. Men han gav sig inte, kom närmare.
"Come here, give me a hug!" Det fanns inte mer plats för att fly. Hon fick panik.
"Get away from me! You're a fucking freak, you've always been one! You and your fucking brother!"
Det blev med ens knäpptyst. Alla verkade ha frusit fast. Hon kände pojkvännens blick bränna i nacken. Johns ansikte var plötsligt extremt nära hennes. Hans gröna ögot glänste på ett sätt som fick henne att rysa. Greppet kring hennes krage fick henne nästan att lätta från marken.
"Don't you dare to say a single bad thing about Edward." Hans nästan morrade åt henne, och ett tag var hon rädd att han skulle vrida nacken av henne. Men så återfick hon fattningen.
"Or what?"
"Or we'll make you regret it!" Rösten kom inte från blondinen som höll hårt i hennes tröja. Nej, den var en flickröst, som fick medhåll från alla håll och kanter. John släppte sakta taget om hennes tröja, backade ett steg.
"You're a bully, and you've always been one. Now get away, before I make you." Hans röst dröp av hat. Hon tog ett steg bakåt, och sedan ännu ett. Ju större avstånd hon fick till den äldre halvan av Jedward, desto mer människor slöt upp emellan dem. När hennes pojkvän tog ett steg in i gruppen som skiljde henne från pojken, vars liv hon en gång i tiden gjort till ett helvete, insåg hon att det var slut emellan dem. Han skulle aldrig förlåta henne, och hon ville inte ha förlåtelse.
Utan ett ord vände hon och gick. Bakom sig hörde hon hur det rasslade till i gallergrinden, hur Edwards röst fick alla att snurra runt.
"J TO THE E TO THE D TO THE WARD!"
Och hur alla svarade:
"PLANET JEDWARD!"

Impossible

I write depressing stories when I'm in a bad mood, so, here you go :-/

This cannot be true. It just cant be happening. How is it, is this, possible, when it was meant to be you two, forever and always? How can it be possible that you are standing here, on your own, staring at your reflection in the mirror? How is it possible that you are left in this big, cold world, without him? It was meant to be you and him, until the very end. This isn't your end. It is his end, but not yours. It would have been yours too, if you hadn't made that stupid promise. Sometimes you just don't think before you say things. Or maybe it's because you didn't think it was possible. Who would've thought that? It was just a cold, which became a fever, which became something else. Something deadly. Something that would end everything; everything but the pain in your chest. Everything, but your life. Just because of that stupid promise.
"Promise me you won't kill yourself. Promise me that you will live, for me too."
And you promised, like the idiot you are. You promised to live for him, to smile again, to laugh again, sometime, somewhere. It's not like you can understand how you are supposed to laugh, nor smile. But you made that stupid promise. And everyone is right; he wouldn't have wanted you to die as well. You know it's true, but it hurts so much to be alone. Sometimes - maybe always? - you feel like dying. But you can't let him down, not now. You can't break the promise, because you know he would be pissed at you forever.
So you're just standing there, staring at your reflection in the mirror, staring at those eyes that have the exact same colour as his had. and you just feel like dying, but you can't, you won't. Just because of that stupid promise.

Summer

Ett litet experiment bara, skriver på nya mobilen (en aning rättat dock) och på engelska... Det kliade i fingrarna och jag ville prova skriva på engelska, så det här är resultatet ^^' Handlingen är väldigt random och hyfsat osammanhängande, but whatever, ni kan få läsa i alla fall (den gör ingen nytta instängd i en mapp någonstans ;)).




“Come on, John!” Edward waved at him, begging him to hurry. The older twin sighed, but did - as always - what his brother wanted him to.

   It was the middle of an unusually hot summer and the twins were twelve, almost teenagers. Edward was the one who came up with the idea of going for a swim. John himself would never have thought about it, he was too exhausted of the heat. But, it was a good idea. So John simply grabbed everything he needed and rushed after his brother, who was already waiting by the lake.

If this had been a normal summer they wouldn’t have lived in a house by a lake. But this wasn’t the place where they used to spend their summers. Their parents had decided to rent a house on the country. No one complained about that.

   “John!”

   “I’m on my way!” he answered, a bit irritated. Edward could obviously see him and know that he was on his way. Then he saw the smile on his brother’s face and couldn’t help but smile as well. Like always. He never understood how some people could not smile when they saw his brother happy. It was the only thing needed to make John himself happy. Some people never smiled at them, and when they did smile at the twins, one (or both) of the brothers were usually in pain. Though, those people were not going to infect John’s summer - he wouldn’t let them - so he pushed those thoughts away. Right now the summer was the important thing; the problems would have to wait. He ran into the water right behind his twin. It wasn’t that cold, but still could enough to make him shiver.

   “I thought you said it was warm!” he complained, not sure if he should be yelling or laughing.

   “I think it is” Edward said, innocent as always. John just laughed and shook his head.

   “You’re weird”

   “That makes two of us” Edward replied and winked at his brother. Then he fled when John came running after him.

 


Birthdaystory

Det blev en novell i alla fall, kom på en idé jag tyckte om i morse (a)
Blev la en dag sen, men den utspelar sig i dag, så sprolla roll ;)
It sounds a bit twincest, men det är inte det.
Säg gärna vad ni tycker, konstruktiv kritik, vad som helst :*




BIRTHDAYSTORY

 

Det hade varit en hektisk dag. Fantastisk, men hektisk. De hade kastats från det ena till det andra, varit vakna över 48 timmar i sträck. Nu var klockan strax efter tre, måndag eftermiddag. John vandrade omkring i det nästintill folktomma vardagsrummet. Föräldrarna hade åkt till sina arbeten, Kevin hade väl åkt till sitt. Hundarna tittade in då och då, men stannade aldrig länge.

Presentpapper, fortfarande uppblåsta ballonger och kvarlevorna efter sprängda sådana, småskräp och snören låg överallt. Han plockade förstrött bland resterna efter gårdagens kalas, försökte ignorera känslan av att ögonlocken gång på gång föll igen. Det frestade, men han var fast besluten om att inte spränga de ballonger som var kvar. Edward hade slocknat på soffan, med Armani hopkurad vid bröstet, och John ville inte väcka dem.

Tjugo år och en dag. Var hade tiden tagit vägen? Det kändes som om det var i går som de klev upp på scenen i X-factor för första gången. Han slog sig ned i fåtöljen bredvid soffan och blickade ned på sin bror, som suckade djupt i sömnen.

Tjugo år, och en dag, tidigare hade de kommit till världen, tre månader för tidigt.

Tjugo år – och en dag – tidigare hade läkarna gett dem femtio procents chans att överleva. John hade svårt föreställa sig det, att de någonsin balanserat på kanten emellan liv och död på det sättet. Han hade svårt att föreställa sig själv som ett litet knyte i en kuvös. Särskilt hade han svårt att föreställa sig att han fått komma hem från sjukhuset en vecka innan brodern. Det var fortfarande det längsta han varit ifrån Edward, och han undrade vad han egentligen tyckt och tänkt om det.

Han tänkte tillbaka på de år som gått, på all skit de gått igenom. Ett leende ryckte i hans läppar då han tänkte på hur de aldrig gett upp. Det var bara den där gången då de bytt skola som tolvåringar, den tiden då ingenting fungerade. Lärarna tyckte inte om dem, klasskamraterna tyckte inte om dem. Men det var inte att ge upp, påminde han sig själv. Det var inte att anpassa sig. Det var att konstatera att något var tvunget att förändras. Förändring var inte alltid dåligt.

Eller, det var vad han försökte intala sig. Att de inte gett upp. Hur det egentligen varit mindes han inte riktigt. Kanske hade han förträngt det, men vad spelade det för roll?

De hade inte gett upp, och se hur långt de tagit sig. Hur många av de som gjort dem till åtlöje hade över 400.000 följare på twitter? Hur många av dem hade flera hundra tusen tjejer runt om i världen som skrek deras namn så fort de närmade sig? Hur många fick skitmycket pengar bara för att ha kul? Intemånga.

Nobody” mumlade han för sig själv, njöt ett tag av känslan av att vara en de framgångsrika. ”Ondskan” hade inte besegrat dem.

 

Ögonen drogs mot tvillingen igen. Kärleken han kände för brodern var obeskrivligt, det kunde omöjligt finnas något annat lika starkt. Han hade otroligt svårt att föreställa sig själv med någon annan människa, utan Edward. Det bara gick inte, de var menade att vara tillsammans. Det spelade ingen som helst roll var andra människor tyckte om honom, så länge han visste att han hade Edward vid sin sida. Tillsammans med tvillingen kunde han göra vad som helst. Ingenting var för jobbigt, ingenting var för pinsamt. Utan Edward var han inte samma person, han kunde aldrig vara säker på om det han gjorde var rätt när tvillingen inte fanns där för att bekräfta. Det var bevisat alltför många gånger att han inte var så självständigt, så självsäker, som Edward fick honom att verka, att vara.

John lutade sig över stolens armstöd. Han smekte varsamt broderns panna med fingrarnas baksida, puttade försiktigt luggen åt sidan. På något sätt var han tvungen att visa sin uppskattning, annars skulle hjärtat svämma över i detta ögonblick av vemod och nostalgi. Tonåren var över, borta för evigt, skulle aldrig komma igen. Samtidigt var han glad att han spenderat åren som han gjort. Om han fått göra om dem skulle han göra samma val om igen.

 

What are you doing?”

Edwards sömniga röst fick Johns ögon att åter dras mot brodern.

Oh. Sorry, I didn't mean to wake you up.” John flyttade handen från tvillingens huvud, log ursäktande mot honom.

No, no, no, it's okay, you can...” Käkarna öppnades på vid gavel då pojken i soffan gäspade. ”...keep going, if you want to.

John skrattade, men återgick till att pilla med broderns hår. Han hade en känsla av att han skulle somna om han bara satt stilla, utan att fokusera på något.

Happy twinteen birthday, John”

That was yesterday you know.

”Who cares?” Det hördes tydligt att den yngre av dem höll på att somna om. John kunde inte låta bli att flina.

”Well, I don't. Happy twinteen birthday Edward.”

Ännu en djup suck, på gränsen till sömn. ”I love you John.”

”Love you too.”

Och Armani spann nöjt i bakgrunden.


Hold The World

Hejhej, här kommer en "kort" novell (2,5 A4 (a))
Jag ville bara tillägna en novell till min absoulta favorit av Jedwards alla låtar. Jag tycker att den är så fantastiskt vacker, och annrlunda mot allt de annars har gjort. Pluss att den beskriver brödernas relation så in i norden.
Om ni har lyssnat på låtens text bör ni känna igen det mesta ;)




HOLD THE WORLD


Edward satt på sängkanten i det gemensamma sovrummet. Det var sent, klockan var nog omkring två på natten. Han vågade inte leta efter mobilen för att ta reda på vad klockan var, ville inte riskera att väcka brodern som andades djupt i sängen bredvid.

Han gnuggade sömnigt sanden ur ögonen. Trots att han var dödstrött fick han ingen ro i kroppen. Till skillnad från de flesta nätter hade de gått och lagt sig i tid, och nu kunde han inte somna. Så typiskt.

Vad det var som höll honom vaken visste han inte. Det var en svag känsla som gnagde i magen på honom. Den höll honom vaken, men han kunde för allt i världen inte komma på vad den betydde.

Med blicken riktad ut genom fönstret lät han tankarna flyga iväg med de de passerande bilarnas svepande ljuslyktor. Gång på gång blev han bländad, men vad spelade det för roll? Han såg ändå ingenting, allt som existerade var ett svart mörker som omslöt honom. De skenande ljuspunkterna fick cellerna i ögonen att gny som slagna valpar, men han var för trött för att bry sig.

En tung suck fick honom att vrida på huvudet. I mörkret såg han broderns gestalt lysas upp gång på gång av bilarnas strålkastare. Lycktorna fick skuggorna att dansa över tvillingens kropp, i en till synes evig ström.

Edwards klon hade som vanligt snurrat runt mycket innan han somnat. Täcket låg tvinnat kring hans ben och fötterna låg på huvudkudden. Huvudet vilade på armarna, vid fotänden på sängen. Ett leende smög sig upp på Edwards läppar.

 

Han kom ofta på sig själv med att sitta och betrakta brodern, länge. Eller, rättare sagt kom John ofta på honom. Varje gång fick han ett smågenerat men uppskattande leende till svar, ofta även en lätt knuff. Det var Johns sett att säga åt honom att låta bli. De visste båda – liksom den resterade delen av mänskligheten – att Edward beundrade John över alla gränser. John gör aldrig fel. Det var i alla fall utgångspunkten, undantagen fanns bara till för att bekräfta regeln.

John själv förnekade alltid detta då de var ensamma. Visst var det smickrande, och han älskade sin bror över allt annat, men någon måtta ansåg han ändå vara nödvändigt. Om inte annat gjorde all uppmärksamhet honom generad, och det var en känsla han helst undvek.

 

Edward tippade huvudet lätt åt sidan och lät ögonen vila på tvillingen. Han såg inte annat än perfektion. I hans värld fanns det inte något fel på brodern över huvud taget.

Rättelse: John var hans värld, och i hans värld fanns ingenting som inte var precis som det borde vara. Ja, ibland blev han irriterad på tvillingen. Ja, någon gång då och då kunde han bli riktigt arg. Men nej, det förändrade ingenting. Den man älskar mest är den man kan bråka med.

 

Med en suck vred han blicken mot gatan igen, lät sina slöa ögon följa bilarnas färd genom natten. Han hade alltid haft svårt att fatta varför människor ville resa på nätterna. Nu började han dock få förståelse för det, efter de många resor de genomlidit de senaste åren. Det var färre bilar på nätterna, så enkelt var det. Allting gick fortare, även om det var sämre sikt.

 

Hur länge han stirrade ut genom fönstret hade han ingen aning om. Var det mer än en timma? Strömmen av bilar hade inte tagit slut. Det var få, men envisa.

En halvkvävd snyftning fick honom att åter vrida på huvudet. I det pulserande ljuset från bilarna såg han att brodern, liksom han själv, betraktade fordonen nere på gatan. Edward hajjade till. Hur länge hade John varit vaken? Varför hade han inte sagt till, låtit honom veta att de delade sömnlösheten i nattens mörkaste timmar? Och varför – varför, varför, varför? – rullade en tår nedför tvillingens kind?

”John?”

Han såg hur tvillingen ryckte till, visste han inte att Edward var vaken? Nej, det var omöjligt, det var ytterst sällan som han sov sittande. Särskilt sittande på sängen i sovrummet hemma. Var det så att John inte räknat med att Edward skulle märka att han var vaken?

Han fick inget svar.

”You're awake. Hey.” Han log försiktigt, osäker på vad han borde göra. Sedan när ville John inte att Edward skulle veta vad han kände? Edward brukade aldrig ha problem att avgöra om tvillingen var upprörd. Aldrig. De få gånger det hände, att han inte lyckats läsa situationen ordentligt, gjorde John honom alltid medveten om att han var behövd. Allt för att han skulle kunna finnas där så som John fanns där för honom. Han var kanske inte den som var bäst på att säga tröstande saker, som John var, men han försökte verkligen.

Nu fick han i alla fall ett svar. John mumlade ett ”Hello”, och vände sedan ansiktet inåt rummet. Det fick Edward att rycka till igen. Vadan denna diss?

What's wrong?”

Nothing.” Det var knappt han kunde urskilja mumlet, och om det inte vore för att det var helt knäpptyst i rummet så skulle han aldrig ha kunnat höra det.

Well, something must be wrong. You're crying.

”No I'm not.”

”Yes you are.”

No, I'm not.”

”Do you think I'm stupid or what?”

”You're not stupid.”

Then why are you lying to me?

John satte sig i skräddarställning, gnuggade handflatorna mot ansiktet. ”I... I... Crap, I...”

”Yeah?”

Just leave it.

Edward svarade inte, ignorerade totalt de tre senaste orden. Han puttade undan täcket som han haft liggande över benen och klättrade över till broderns säng.

Go away” Tvillingen muttrade, men gjorde inga försök att knuffa bort honom. Edward beslutade sig för att se det som en inbjudan. Han satte sig med benen i kors, ansiktet riktat mot broderns profil. Han la högerhanden på broderns vänstra knä, tittade granskande på honom då strålkastarna lyste upp hans ansikte.

De satt så länge, tysta i natten. John särade då och då på läpparna, som för att säga något, men fick aldrig fram ett enda knyst. Varje gång en tår rullade nedför broderns kinder rev det i Edwards hjärta.

Please, tell me what's wrong” Bedjande, hjälplösa ord. Han önskade att han visste hur han skulle få tvillingen att må bättre. Att se John så här gjorde fysiskt ont i hela kroppen.

”It's just...” En djup, tung suck. ”What if it all goes away?” Brodern vände ansiktet mot honom, mötte hans blick. Hela John utstrålade sådan uppgivenhet. Tårarna glänste i mörkret. Edward skakade sakta på huvudet.

”Why would it?” Han förstod precis vad tvillingen pratade om.

”What if I say something stupid? What if I do something wrong, and everybody decides to hate us?”

”Our fans would never do that”

”Why wouldn't they? What if I get really drunk and, like, screw everything up?”

“You wouldn't, you know that.”

“All this crap all teenagers do. If I do any of these things, the press would blow it all up, and everybody will hate us!”

“John...”

“I don't want to go back there. Edward, I don't.”

“Back where?” Ämnet byttes, det märkte han. Men riktigt var de nu hamnat förstod han inte.

”The hate”

”Oh.” Edward bannade sig själv, intelligentare svar skulle krävas om han skulle lösa detta.

”They think I don't care. I don' want to care. I'll never let them no that I care. But it hurts, so much.”

”I know. But we're not...”

”Not what, Edward?”

”We're not going to let them know. We're going to be strong and do this. For our fans. For everybody who've experienced the hate. For us. Everything that matters is that we don't give up. Never ever ever ever. We've got our fans. And each other. That's everything we need.”

”God, I've just... I...” En darrande suck undslapp brodern.

Edward flyttade på sig, så att han satt öga mot öga med tvillingen. Tårarna rann fortfarande nedför Johns kinder, möjligen ännu mer intensivt nu. Han kom inte på ett enda vettigt ord att säga, la bara armarna runt tvillingens bröstkorg. John besvarade omfamningen. Han begravde näsan mot Edwards axel. Snyftningarna rev genom kroppen, axlarna skakade.

Edward satt stilla, kramade då och då lite hårdare, lutade försiktigt huvudet mot broderns. De satt tysta. Det enda ljud som fyllde natten var Johns hulkningar, och det svaga ljudet av bilar som svepte förbi i mörkret.

 

Tankarna som förr fyllt Edwards huvud återvände sakta. Det slog honom, då han satt och höll om sin gråtande bror. Sin bror, sitt allt. Sin värld. Och han visste plötsligt, om inte hur han skulle kunna muntra upp brodern, i alla fall hur han skulle kunna förklara precis hur han kände.

 

”I hold the world, in my arms” Han viskade försiktigt orden i tvillingens öra, kände hur hans kopia ryckte till vid ljudet av hans röst, och kanske även av förvåning över ordvalet.

”Where you begin is where I start. The world revolves around us. It's like nothing out there matters.

Tystnad. Han var tvungen att påminna sig själv om att andas, så spänd var han. Hade han gjort något dumt nu? Borde han bara ha varit tyst, bara funnits där och väntat tills gråten ebbat ut, istället för att försöka trösta? Ändå hade han inte sagt något annat än sanningen.

Nästa ljud som bröt stillheten var dock inte hans egen röst, utan Johns.

”We're fragile but unbreakable” Det var knappt att Edward kunde urskilja viskningen, men den existerade, och han svarade precis så som han kände.

”I hold the world”

”Soaring higher as we fall”

”I hold the world. Nothing else is visible to me” Han stal meningen från tvillingen, men det kändes som om den var hans att säga.

John drog honom närmare sig, pressade kroppen mot honom och lutade tillgivet huvudet mot hans. De satt så nära att Edward, trots att han inte kunde se tvillingens ansikte, visste att brodern log. Han kunde känna hur dennes mungipor drogs uppåt. Fortfarande droppade en och annan tår från tvillingens haka, men de blev färre och färre.

John placerade sina läppar tätt intill Edwards öra.

”I hold the world

Edward log, och förstod att han lyckats.


Löfte

Hehe, här kommer en kort novell som jag haft i huvudet ett tag.
Har inte orkat skriva ned den, men igår hittade jag en låt som gav mig asmkt inspiration, så det blidde som det blidde ;)

Det här är yngre John och Edward Grimes, typ 13, 14, 15, ungefär, jag vet inte riktigt, ni får avgöra själva ;)

Kramar, lämna en liten kommentar där nere och berätta vad du tycker <3


LÖFTE


John, where are you? You need to get here right now! I think… I think he’s going to jump.”

 

Hur han egentligen tog sig dit visste han inte. Han hade inget som helst minne av att ha sprungit, cyklat, åkt buss eller något över huvud taget. Det var som om han bara hoppat från den ena platsen till den andra. Regnet – hade det verkligen regnat nyss? – stod som käppar i backen, fick hans bara armar att svida, förvandlade hela världen till ett mörkt dis.

John trotsade skyfallet och höjde blicken med hjärtat i halsgropen. Vattendropparna studsade mot hans hud, tvingade honom att kisa. Han följde sakta husväggen med blicken, våning för våning. Och där, högst upp på taket, vad han fruktat.

”No” Ordet var knappt hörbart, dränkt av ljudet från det slående regnet. ”Edward, no!” Viskningen övergick i ett panikslaget skrik då han rusade förbi alla människor som stod och betraktade pojken som stod på takets kant och blickade ned på dem.

 

Det var som om han såg sig själv på bio, springandes i slow motion uppför alla trapporna. Det gick för sakta, så långsamt, trots att han sprang så fort han kunde. På något sätt var det som om han såg sig själv passera gång på gång, och trappstegen ville aldrig ta slut. Det gjorde dock inte heller hans energi, adrenalinet fick blodet att pulsera, så hårt, genom kroppen. Han tyckte att varje hjärtslag ekade i de tomma korridorerna. Vart var alla människor? Det var visserligen mörkt ute, men han hade antagit att det var åskmolnet som färgat himlen svart. Kanske var det kväll, sent, mitt i natten? Det spelade ingen roll för honom. Allt som spelade roll var att hinna i tid. Om han inte hann… John var tvungen att ruska på huvudet för att få ut bilderna som strömmade genom hans hjärna som vattnet genom stuprören. Det fanns inget alternativ, han var tvungen att hinna.

 

Plötsligt uppenbarade sig dörren som ledde upp på taket framför honom. Han stannade inte av – det gick ändå så sakta – utan tryckte ned handtaget i farten, pressade axeln mot träet och snubblade igenom. Så fort han återfått balansen fick han syn på brodern.

Tvillingen stod längst ut på kanten. Skospetsarna var ett par centimeter utanför, högt ovanför marken. Han hade slutit ögonen, lutat ansiktet upp mot skyn. Hans händer öppnades och slöts i ett mönster som verkade helt slumpmässigt.

”Edward” Brodern borde verkligen inte ha hört flämtningen, men ändå vred han på först huvudet, sedan resten av kroppen, fortfarande stående på samma ställe.

”You shouldn’t be here” Rösten var kall, tom, inte alls som den brukade vara. Det skrämde John, han hade aldrig hört tvillingen låta på det sättet.

You shouldn’t be here! What the hell are you doing?”

Edward gav honom en blick, lika uttryckslös och skrämmande som hans röst.

”Edward, stop it! Get away from the edge, you’re being silly!”

I’m being silly? SILLY?” Det plötsliga utbrottet fick John att backa ett steg av förskräckelse. En tom, svart glöd fick tvillingens blick att mörkna. ”I can’t take this anymore! I – CAN’T! They treat us like crap, they won’t miss a chance to tell us how awful we are! Everything I’m doing is wrong, nothing is ever good enough, and when I do something right they still find a way to make it bad! Everybody hates me!”

John ruskade på huvudet. Hans blick, tårfylld, livrädd, följde varenda liten rörelse brodern gjorde.

”I don’t hate you” viskade han med sprucken stämma. Han visste, trots att Edward inte svarade, att det inte var nog. ”Edward, please. Please, please don’t leave me. I need you!”

Tvillingen skakade sakta på huvudet. ”I’m sorry John. I really am, but I can’t. I just, can’t.”

Regnet slog emot dem, vattnet strömmade nedför deras ansikten. John kastade en blick mot sina isande fötter och insåg att han bara hade strumpor. Dyblöta strumpor. När han tittade upp igen såg han hur brodern kastade en blick över axeln. Världen började snurra i slow motion igen. Tvillingen blinkade. En gång. Två gånger.

En häftig blixt rev himlen i bitar. När den bländande energiladdningen försvann ned i marken såg John en tår rulla nedför broderns kind. Hur han kunde avgöra att det var en tår och inte bara ännu en regndroppe hade han ingen aning om. Han bara, visste.

Tvillingen tog ett sista djupt andetag. John fortsatte att skaka på huvudet, bedjande. Hans tårar blandades med regnvattnet som strömmade utmed hans ansikte.

”I love you John”

Slow motion.

En tvilling som sluter ögonen och faller, faller. En tvilling som med ett ski kastar sig fram för att greppa tag i sin spegelbild, men förgäves.

En tvilling som faller ut i tomma intet. En tvilling som faller på knä vid kanten på ett tak.

En tvilling som bestämmer sig för att släppa greppet, ge upp hoppet. En tvilling som blir tvingad att stanna kvar, ensam i en värld som är menad för två.

 

 

”John? You okay?” Tvillingens röst väckte honom från drömmen. Han märkte att han skakade, och gjorde flera försök att själva ned den svällande klumpen i halsen. John kvävde en snyftning och nickade försiktigt.

”Yeah. It was just a dream. We’re okay. I’m okay. Just a dream. A dream, nothing else.”

Edward blinkade sömnigt mot honom, någon oroat glänste svagt i hans ögon. ”You wanna talk about it?”

John skakade på huvudet. ”No, it’s fine. Just…” Han svalde. ”Just promise me you won’t jump from a roof without my permission.”

Vem som helst skulle ha himlat med ögonen åt honom. Vem som helst skulle ha gett honom en ärduheltdumihuvudet-blick. Vilken annan människa som helst skulle ha konstaterat att han var knäpp, inte varit sen att förklara det för honom heller. Men inte Edward. Han bara log det där härliga leendet (om än ett något nyvaket sådant).

”Of course not”

”Thanks”

”Goodnight John”

”Goodnight Edward”


RSS 2.0