Jag glömde bort att skriva att det blir samma lopp ur tre synvinklar. Förlåt. Jag skyller på att jag var trött :$

IAF! Här får ni Edwards del av loppet! Thank you and goodbye! 

(Ni tittar väl på finalen, herrar, 800m, i mrgn 21:00? För att se om jag har rätt på vinnaren? :P) 

  Set.

   Edward reser sig upp i startblocken igen, inväntar skottet. Han kände Johns blickar på sig efter tjuvstarten, men själv släppte han inte in något. Han vet att han behöver hålla koncentrationen hela vägen igenom, för att kunna göra ett bra lopp. John kan hoppa in och ut ur bubblan lite hur han vill, men Edward behöver ha sin tätt, tätt intill, hela vägen in i mål. Och nu finns bara han och banan. Den första kurvan, innan de får gå ihop, är det bara hans trummande ben och gummimattan som existerar.

   De är iväg. Han kommer upp i löpsteget, sträcker ut. Vet att han är en bra kurvlöpare och en stark starter. Vet att han kommer att ligga långt fram när de går ihop och vet att det är där han vill ligga. Han har inte en överväxel på samma sätt som sin bror. De gånger han vinner, det är de gånger han får ligga längst fram och slita ut motståndarna. Han lutar sig fram ytterligare, känner draget i steget. Gör det han är så bra på, det han älskar. OS är och har alltid varit drömmen. Nu är han där, på sitt första OS, i finalen. Han flyger fram, försöker koncentrera sig på tekniken för att inte börja svänga med överkroppen.

   Han pulserar mellan andra och tredje plats hela nästa kurva. Han vet att John är bakom honom, vilket han borde vara. De brukar ha väldigt jämna tider – de gick vidare från sina olika semifinaler på exakt samma hundradel – men Edward är starkare i starten och John har en bättre finish.

   Klockan ljuder. Inte för att han inte redan visste att det var sista varvet, men det är ändå skönt att veta. Den invanda signalen får honom att slappna av i löpningen trots att kroppen skriker efter mer syre. Det är bara ett varv kvar.

   Så råkar Etiopen sätta armbågen i bröstet på honom. Det är förstås sådant som man får räkna med när man springer så tätt, och det är inte sällan att herrarna råkar fälla varandra då de fajtas. Men det träffar dåligt och får Edward att snubbla. Han kvider då det hugger till i knäet, den där jävla senan baki låret som han haft så stora problem med efter operationen han gjorde sommaren 2010 efter att ha slitit av korsbandet i juni. Han forsätter genom halva kurvan, för det här är OS och så fan heller att han ger upp utan fight. Men smärtan kryper uppåt hamstrings, baksidan låret. Han skakar på huvudet för sig själv innan han tvärt viker av från klungan och blir stående några banor ut, innan han går genom stadion, mot mållinjen. Haltandes. Han svär för sig själv, även om han aldrig svär i vanliga fall. Men det här är OS och om en gammal skada sätter stopp för finalen i Olympiska spelen har man all rätt att svära.

   John trillar över mållinjen samtidigt som kenyanen. Edward håller blicken fäst på resultatskärmen. Han svär igen när David Lekuta Rudisha blir utnämnd till etta, två tiondelar till godo. Sedan skriker han till av glädje, springer (haltandes) mot de tävlande. Han tar sig förbi några funktionärer som försöker hindra honom. Faller över sin bror och skriker, vet inte vad han skriker man är bara så otroligt lycklig för John har just kommit tvåa i OLYMPISKA SPELEN och inget i hela världen skulle kunna göra Edward lyckligare. Kameror snurrar runt dem, John mumlar andlöst i hans öra. För nog är det oförståeligt, surrealistiskt. Men. Det är verkligt. Helt otroligt, men likväl helt sant.  

   ”You won the silver medal John, I can’t believe it either.”

   Han skrattar åt sin bror då denne faller tillbaka mot gummit. Låter honom ligga där och ta in situationen ett tag. Sedan räcker Edward honom handen och drar upp honom. Någonstans ifrån kommer en irländsk flagga. Edward ler och knyter den som en mantel kring tvillingens hals.

   ”Go. They love you.” Han puttar uppmuntrande John i ryggen.

   ”I want you to come with me. We did this together.” John rycker försiktigt i hans hand, vill ha med honom att rusa runt framför publiken.

   “No, you did this. And besides, my knee broke.”

   John rynkar pannan, så där som han gör när han tänker riktigt hårt. Så knyter han av sig flaggan och sätter på Edward manteln istället, trots dennes förvirrade protester. Så vänder han ryggen till och säger ett enda ord:

   ”Up!”

   Sedan kutar han, adrenalin sprängande i tinningarna, med Edward på ryggen och flaggan flygandes efter dem.

   Och Edward kan inte göra annat än att le.