Hejsan folket :)

Jag vet inte om det är värt att be om ursäkt en gång till om att jag inte uppdaterar. Förlåt betyder att man inte ska göra om det, vilket jag nog kommer att göra. Jag är hemskt ledsen i alla fall. Det här är sista delen av Det blåser. Jag vet inte hur aktiv jag kommer att vara på den här bloggen i framtiden: jag tar ingen paus, men det lär inte bli mer frekventa besök än vad det är nu. Jag håller till på min fanfiction-tumblr annars, där är det lite bättre uppdatering i alla fall. Vill ni ha min personliga tumblr får ni fråga ;)

Mycket kärlek till alla er som har stannat kvar med mig (vet inte om någon har vart här ända från starten?). Det har varit oerhört värdefullt för mig, ni anar inte.

Tack för allt.

Love, Fanny. xx

Det blåser - 10

Edward sitter lutad mot rutan. Nedanför rusar marken förbi i allt högre hastighet, allt längre ner, snart kommer USA att försvinna bakom dem. Edward har aldrig haft så blandade känslor om att lämna en plats förr. Kanske när de flyttade in i X-factor huset. Kanske.

   Men det här är annorlunda. Det är inte en blandning av glädje, spänning och saknad som fyller honom, utan känslan av hjälplöshet och något som inte kan beskrivas som annat än lättnad. Egentligen vill han stanna kvar, hjälpa till så mycket han kan. Han vill vara en av dem som städar upp i konserthuset, han vill sitta på sjukhuset och trösta, hålla handen, nynna melodier. Han vill vara till nytta, inte fly fältet. Men nej, det är bäst att han får åka hem och vila upp sig (han har själv funderat på hur det går ihop; borde inte flygresor vara särskilt viktigt att undvika?), det tycker Liam och Louis och doktorerna. Och John, särskilt John. Edward litar på Johns omdöme, det är inte det. Men hans bror är av den något överbeskyddande sorten, och han skulle aldrig ha tillåtit Edward att hjälpa till. Därför sitter Edward på det här flygplanet, högt upp över molnen nu, med tankarna snurrande runt i huvudet. Skamsen över att överge de som aldrig övergav honom.

   Samtidigt är han lättad. Lättad för att slippa rädslan som infinner sig så snart det blåser i träden. För att slippa lyssna spänt varje gång vädret är på tv:n, för Gud förbjude att hans fans skulle behöva råka ut för något liknande igen. Om det fanns något han kunde göra… han skulle utan att ha tvekat en sekund betalat bort varenda krona han ägde för att hålla dem säkra. Johns pengar också för den delen. Han skulle göra i princip vad som helst för att deras älskade fans skulle få leva så bra som möjligt.

   ”What are you thinking about, Ed?” Johns röst drar honom tillbaka till verkligheten. Han släpper dock inte molnen med blicken – det är inte direkt så att han blir förvånad av att brodern tilltalar honom. Ett ögonblick funderar han på att bara säga it’s nothing John, don’t worry men orden fastnar halvvägs. Han har aldrig tyckt om att ljuga, särskilt inte för John. Dessutom, John skulle höra att han inte talade sanning direkt.

   ”I wish we could help them” säger han istället, vet att tvillingen kommer förstå precis vad han menar. John suckar, hoppar närmare så att de sitter tätt, tätt. Armstödet är uppfällt sedan länge, sedan innan planet startade. Han lägger en arm om Edwards axlar och drar honom intill sig.

   ”I know you do, and so do I. but staying wouldn’t have helped at all. The traffic would’ve been chaotic with fans trying to get to us. If we’d stayed at the hospital, they would’ve had to get more security and many of the sick people would’ve been stressed out. We’re doing the right thing, Edward. You’ll have to trust me on this one.” Storebrors auktoriteten kikar fram mellan orden, finns där så tydligt men ändå så självklart att ingen av dem reflekterar över det.

   ”I do trust you, it’s not that. It’s just- I don’t know, John.” Han suckar djupt, lutar försiktigt huvudet mot Johns.

   ”We’ll go home now, alright? Chill a few days, making sure you’re okay and ready to rumble, yeah? We could send them some money if you want? So they can fix everything and clean up the mess.” John pratar tyst, tyst. Orden är bara menade för Edwards öron, inte för Liams eller Louis eller någon annan i deras crew. Edward sväljer, nickar. Mumlar:

   ”Yeah. Let’s go home”