Hejsan folket :)

Jag vet inte om det är värt att be om ursäkt en gång till om att jag inte uppdaterar. Förlåt betyder att man inte ska göra om det, vilket jag nog kommer att göra. Jag är hemskt ledsen i alla fall. Det här är sista delen av Det blåser. Jag vet inte hur aktiv jag kommer att vara på den här bloggen i framtiden: jag tar ingen paus, men det lär inte bli mer frekventa besök än vad det är nu. Jag håller till på min fanfiction-tumblr annars, där är det lite bättre uppdatering i alla fall. Vill ni ha min personliga tumblr får ni fråga ;)

Mycket kärlek till alla er som har stannat kvar med mig (vet inte om någon har vart här ända från starten?). Det har varit oerhört värdefullt för mig, ni anar inte.

Tack för allt.

Love, Fanny. xx

---

Det blåser - 10

Edward sitter lutad mot rutan. Nedanför rusar marken förbi i allt högre hastighet, allt längre ner, snart kommer USA att försvinna bakom dem. Edward har aldrig haft så blandade känslor om att lämna en plats förr. Kanske när de flyttade in i X-factor huset. Kanske.

   Men det här är annorlunda. Det är inte en blandning av glädje, spänning och saknad som fyller honom, utan känslan av hjälplöshet och något som inte kan beskrivas som annat än lättnad. Egentligen vill han stanna kvar, hjälpa till så mycket han kan. Han vill vara en av dem som städar upp i konserthuset, han vill sitta på sjukhuset och trösta, hålla handen, nynna melodier. Han vill vara till nytta, inte fly fältet. Men nej, det är bäst att han får åka hem och vila upp sig (han har själv funderat på hur det går ihop; borde inte flygresor vara särskilt viktigt att undvika?), det tycker Liam och Louis och doktorerna. Och John, särskilt John. Edward litar på Johns omdöme, det är inte det. Men hans bror är av den något överbeskyddande sorten, och han skulle aldrig ha tillåtit Edward att hjälpa till. Därför sitter Edward på det här flygplanet, högt upp över molnen nu, med tankarna snurrande runt i huvudet. Skamsen över att överge de som aldrig övergav honom.

   Samtidigt är han lättad. Lättad för att slippa rädslan som infinner sig så snart det blåser i träden. För att slippa lyssna spänt varje gång vädret är på tv:n, för Gud förbjude att hans fans skulle behöva råka ut för något liknande igen. Om det fanns något han kunde göra… han skulle utan att ha tvekat en sekund betalat bort varenda krona han ägde för att hålla dem säkra. Johns pengar också för den delen. Han skulle göra i princip vad som helst för att deras älskade fans skulle få leva så bra som möjligt.

   ”What are you thinking about, Ed?” Johns röst drar honom tillbaka till verkligheten. Han släpper dock inte molnen med blicken – det är inte direkt så att han blir förvånad av att brodern tilltalar honom. Ett ögonblick funderar han på att bara säga it’s nothing John, don’t worry men orden fastnar halvvägs. Han har aldrig tyckt om att ljuga, särskilt inte för John. Dessutom, John skulle höra att han inte talade sanning direkt.

   ”I wish we could help them” säger han istället, vet att tvillingen kommer förstå precis vad han menar. John suckar, hoppar närmare så att de sitter tätt, tätt. Armstödet är uppfällt sedan länge, sedan innan planet startade. Han lägger en arm om Edwards axlar och drar honom intill sig.

   ”I know you do, and so do I. but staying wouldn’t have helped at all. The traffic would’ve been chaotic with fans trying to get to us. If we’d stayed at the hospital, they would’ve had to get more security and many of the sick people would’ve been stressed out. We’re doing the right thing, Edward. You’ll have to trust me on this one.” Storebrors auktoriteten kikar fram mellan orden, finns där så tydligt men ändå så självklart att ingen av dem reflekterar över det.

   ”I do trust you, it’s not that. It’s just- I don’t know, John.” Han suckar djupt, lutar försiktigt huvudet mot Johns.

   ”We’ll go home now, alright? Chill a few days, making sure you’re okay and ready to rumble, yeah? We could send them some money if you want? So they can fix everything and clean up the mess.” John pratar tyst, tyst. Orden är bara menade för Edwards öron, inte för Liams eller Louis eller någon annan i deras crew. Edward sväljer, nickar. Mumlar:

   ”Yeah. Let’s go home”

Känner att jag får fortsätta be om ursäkt för de långa mellanrummen :(

Tack för att ni stannar kvar <3

---

 

Det blåser - 9

John hade fått nog av sjukhus redan första gången han var där. Inte för att han var rädd för blod eller sprutor eller doktorer eller tandläkare. Nej, det var inte det. Problemet med sjukhus var stämningen. Han som alltid gjorde sitt bästa för att vara glad, vara positiv, trivdes inte på en plats så nedstämd. De anställda och många av de inlagda försökte hålla humöret uppe, förstås. Men det gick ändå inte att komma undan känslan av död. Och kanske var det bara något som John inbillade sig, men det var nog för att skicka rysningar utmed ryggraden. Han hatade att höra människor gråta, när allt han ville var att göra dem glada. Få människor i den här världen förtjänade att må dåligt. Ingen i den här världen förtjänade att se sina nära och kära lida. Ingen, inte någon i någon värld, förtjänade att förlora dem de brydde sig om. Han hatade att behöva vara på en sådan plats där det hände för jämnan.

   John hade fått nog av att sitta och vänta utanför operationssalen redan när Edward opererat knäet för två år sedan. Han tyckte inte om att inte veta vad som hände. Han tyckte inte om att inte kunna påverka något. Och just nu kunde han inte göra något alls. Han kunde inte påverka sin egen framtid, och det gjorde honom livrädd. För det var skillnad mellan spontana påhitt och livsavgörande händelser. Han slöt ögonen igen, knäppte än en gång händerna och bad, för miljonte gången på tio minuter. Bad om liv, bad om vadsomhelstförutomdöd.

   Människor passerade, pratade, levde sina liv medan hans höll på att falla i spillror. Och överallt såg han människor som blivit skadade av orkanen, av virvels av ondsint luft som dragit genom staden. Varför var de ens i USA? Varför kunde de inte bara ha stannat hemma, stannat i Irland och ätit glass och klappat hundar och kliat katter under hakan och försökt fånga papegojor som satt ovanpå köksskåpet och vägrade komma ned? Men nejdå, så roligt skulle de inte ha. De skulle åka till USA och ha konsert och tappa bort varandra när vinden exploderade en glasruta och flera fans skulle bli skadade och Edward skulle kanske eller nästan bli dödad och han skulle behöva sitta i det här satans sjukhuset i ett land som inte var hans och vänta och inte kunna påverka någonting.

   Inte förrän många timmar senare kom någon ut till honom. Mannen hade börjat förklara vad som hänt, vad som varit trasigt, vad de gjort åt problemen. John hade slutat lyssna nästan direkt, och när han inte orkat längre hade han bara tittat mannen i ögonen och frågat:

   ”Is he alright?”

   Och mannen hade lagt en hand på hans axel och tittat honom i ögonen, sagt:

   ”He’ll be okay.”

   Och leendet på Johns läppar hade aldrig varit större och han hade pressat mannen på information om when can I see him how long will he be hospitalized when will he wake up when can I see him when can I talk to him when when when?

   Och han fick träffa tvillingen redan några timmar senare. Han fick prata med tvillingen, skratta med honom. Fick veta att Edward nog skulle få komma därifrån ganska snart, att han skulle få käka tabletter och medicin och morfin och allt vad de nu hette men att han skulle bli helt bra ganska fort. Det hade visst inte varit så extremt allvarligt, även om det funnits omfattande skador så hade de viktiga organen skonats. Och när Edward dåsade till någon gång hade John stått vid fönstret, blickat upp mot den mörka himlen med tårar av lycka rullande nedför kinderna.

Hej, förlåt förlåt förlåt för att det tar så lång til mellan delarna!

Jag har verkligen ingen bra anledning, förutom det faktum att jag verkligen inte tycker om den här. Inte alls faktiskt. Ska försöka avsluta den så snart som möjligt, se till att skriva något annat istället, vet inte vad men det blir säkert bra :)

Förlåt igen <3

---

Det blåser - 8

Tunga händer landade på hans axlar, starka armar drog honom bakåt, tvingade bort honom från tvillingen. Han protesterade inte, stretade inte emot. Men hans hand höll fortfarande hårt, krampaktigt, i Edwards. Han kunde inte släppa, vågade inte släppa, vågade inte flytta fingrarna från fästet emellan handen och handleden. Mot Johns fingertoppar dunkade ett av de få fasta livstecken han fick från sin bror. En svag men konstant puls. Han var livrädd för att Edward skulle försvinna ifrån honom, om hans flätade isär deras händer. Och kanske var det därför han skrek när Liam bände lös hans fingrar. Kanske var det därför han skakade så och kanske var det därför hans ben vek sig under honom. Kanske var det därför han inte hörde hur Liam försökte förklara för honom att stormen dragit förbi, att orkanen bytt rikting innan den hunnit sluka konserthuset.

Han hörde inte heller ambulanssyrenerna, han såg inte hur brandbilarnas blåljus fick världen att pulsera i blått då de passerade utanför. Han släppte inte tvillingens bröstkorg med ögonen, gröna ögon fixerade på det sista livstecknet som kom från pojken med slutna ögon. Han vågade inte, ville inte, kunde inte.

Liam tvingade försiktigt ned den skakade, halvvuxne mannen på golvet. När han sedan, lika varsamt, släppte taget om Johns bröstkorg och gick för att hjälpa de som försökte välta bort högtalaren. Den äldre tvillingen blev kvar på golvet, följde apatiskt företaget med blicken. Drömde han?

”Please, let this be a nightmare. Please, God, please, let this be a nightmare.”

Liam vände sig om då orden nådde hans öron, drog på läpparna i en grimas. För han visste så väl att det inte var någon mardröm, utan en ond verklighet. John lade inte märke till den sorgsna blick han fick. Han lade inte märke till någon, något, utom broderns bröstkor som hela tiden höjdes och sänktes. När någon stod i hans synfällt, i vägen, grävde han omedvetet in naglarna i handflatan. Blod fläckade hans byxor, droppe för droppe rann nedför hans knogar mot det sträva tyget.

Braket då högtalaren föll i backen, och staketet strax därefter, dånade i hans öron, det första ljud som trängde igenom skalet som vinden skapat. Sedan hände allt i ett enormt tempo. John kunde inte slita ögonen från brodern då det började rycka i den yngres kropp. Någonstans i den äldres bakhuvud ringde varningen om att man inte ska dra ut något som fastnat djupt i kroppen, för att hindra blödning. Var det samma sak med tryck? Han föreställde sig hur blodet rusade till de skadade områdena, trängde ut genom de sprickor som skapats, forsade fram igenom platser där det inte var menat att vara. Han snyftade till, ett tyst, kvidande läte.

Människor överallt; människor som lassades in i bilar, i ambulanser, som bars, för att tas till sjukhuset. Edward rullades snabbt in i en av ambulanserna på en bår; det tjöt om däcken då bilen rivstartade.

John flyttade inte på sig förrän Liam kom och lyfte upp honom, långt senare, halvt bar och halvt stödde honom, då han stapplade mot hyrbilen med stela ben. De lämnade det nu hyfsat tomma konserthuset bakom sig, i den bil som Liam nyss vandrat genom halva staden för att hyra.

Det blåser – 7

Den äldre tvillingen rusade fram genom folkmassorna. Ibland – då vinden lugnade ned sig en aning – kunde han höra Liams röst någonstans där bakom, längre och längre bort varje gång.  John brydde sig inte. Allt som spelade roll var Edward, Edward, Edward. Hela hans kropp skrek att något var fel. Hans instinkter borde ha sagt åt honom att vända, att ta sig tillbaka till tryggheten. Men det fanns inte ens en aning om sådana känslor att finna. Det var mycket viktigare att hitta Edward, inget var lika viktigt som att hitta Edward.

Det var knappt några människor kvar i korridoren han rusade genom, tillbaka mot scenen där han senast sett sin andra halva. Titt som tätt tvärstannade han, grep tag en skräckslagen persons axlar och frågade dem om de sett tvillingen. Han var tvungen att skrika för att göra sig hörd, och hans uppspärrade ögon lugnade ingen. Alla skakade bara på huvudet. I samma sekund som han insåg att inte de heller visste vars hans älskade bror var släppte han dem, brydde sig inte ens om att titta efter dem när de skyndade iväg.

När flickan plötsligt pekade mot publikgolvet var han nära att bara ignorera henne och kasta sig vidare till nästa av ren reflex. Han hejdade sig mitt i rörelsen, stirrade på henne, munnen halvöppen. Hon nickade bara en gång, viftade med handen ditåt och tog sedan ett stadigare grepp om sin lillasyster, som verkade kunna svimma av när som helst. Ett halvt ögonblick sa hans huvud åt honom att stanna kvar, hjälpa dem. Men så slängde hon med handen ännu en gång åt honom. Hennes ögon beordrade honom att springa. Johns fingrar snuddade lätt vid hennes axel innan han började springa åt det håll hon pekat. Eller, springa och springa, han tog sig framåt så fort han möjligen kunde i det starka vinddraget.

Så fort han tog sig ut från korridoren och ut på det stora, öppna golvet slet vinden omkull honom. Han störtade i golvet, ett högljutt Ouff. slets från hans läppar och dränktes i det enorma vrål som sökte sig in genom den krossade fönsterrutan. Han pressade händerna mot golvet, skulle precis tvinga sig själv upp igen då han såg den blonda, välbekanta luggen. Ett par ögonblick glömde han bort att andas.

Bara sekunder senare var han framme vid tvillingen, sjönk ned vid dennes huvud, oförmögen att tänka, än mindre röra sig. Svett fick broderns ansikte att glänsa sjukligt grönt i det dova skenet från nödbelysningen. Försiktigt placerade John högerhanden på Edwards bröstkorg, kände hur ansträngd andningen var som resultat av de båda föremål som låste brodern mot marken. Vid den lätta beröringen fladdrade tvillingen ögonlock till, för att sedan öppnas helt. De gröna ögonen han kände så väl stirrade upp på honom, inte helt och hållet närvarande. Läpparna formade hans namn och trots att han inte kunde höra tvillingens röst över stormens ljud, kunde han se hur svårt det var för honom att prata. John pressade ett finger mot sina läppar, den där klassiska gesten för att vara tyst. Ett litet leende dök upp på tvillingens läppar då denne härmade rörelsen med sig fria arm. John skakade på huvudet med rynkad panna.

Han kunde inte ens höra sina egna tankar, än mindre vad Edward då och då sa. Han hade gjort flera misslyckade försök att knuffa undan högtalaren, men vinden slog nästan omkull honom så fort han inte satt ihopkrupen och hans svettiga händer bara gled på den glatta ytan. Den sista gången han försökte tippade den ett par millimeter uppåt, men när han tappade greppet och den föll tillbaka bara de där tre, fyra millimetrarna… Han kunde se smärtan i tvillingens ansikte, och efter et vågade han inte försöka igen. Istället kröp han ihop vid broderns huvud, Edwards fria hand i sin, och hoppades, önskade, att det hela skulle vara över snart.

Vinden slet i hans kläder, hans hår, hans kropp, blåste syret ur hans lungor och förståndet ur hans huvud. Efter bara några minuter var han inte längre medveten om vad som var upp och vad som var ned. Glassplitter grävde sin in under huden, fick honom att flämta av smärta. Men fortfarande fanns inte alternativet att sätta sig i säkerhet, att lämna Edward. Utan Edward var han ändå inte trygg på något sätt.

Hejsan, förlåt igen.
Venne ens vad jag tycker om den, den är lite improviserad och ihopklippt. Det är i alla fall något, hoppas ni inte hatar mig för uppehållet/kapitlet/nånting <3
Jedlove :*

---

Det blåser – 6

Edward sjönk ned på knä. Vinden vid fönstret var av orkanstyrka – kanske väl förklarligt med tanke på att tornadon fortfarande var på väg rakt emot dem – och det var knappt han klarade av att hålla överkroppen upprätt. På alla fyra tog han sig fram till de två flickorna. Blåsten dränkte alla ljud, men han kunde se smärtan i deras ansikten och det var mer än nog för att övertyga honom om att de behövde hjälp.

   När han var nästan där lyfte den ena av dem på huvudet. Hennes ögon blev stora, där hon halvlåg bredvid sin till synes medvetslösa vän. Blod strömmade nedför hennes arm, Edward gissade på glassplitter. Han lade en hand på hennes oskadda axel och insåg att hans farhågor varit korrekta. En bred glassbit stack ut någon knapp centimeter ur hennes överarm. Förutom armen verkade hon dock må ganska bra. Adrenalin spelade förstås en stor roll i det faktumet, det hade han trots allt själv erfarenheter av. Hon stirrade på honom ett par sekunder, nickade sedan svagt.

   ”How is she?” Han försökte göra sig hörd, men hon rynkade bara pannan. Det var tydligt att hon inte kunde tyda det han sa. Inte för att han klandrade henne; han hörde inte vad han själv tänkte, än mindre vad han sa. Så försiktigt det gick lutade han sig närmare den avsvimmade flickan. Hon verkade ha stått mellan sin vän och fönstret, för splittret var mer utbrett och verkade ha gått djupare.

   ”Her chest isn’t moving.” Insikten slog honom och direkt började paniken gnaga honom i hasorna. Andades hon? Var hon ens vid liv? Han stack fingrarna under hennes haka, letade upp struphuvudet och lät fingertopparna glida in mot artären han visste fanns där. Så många gånger hade han tagit pulsen på sig själv efter träningspass. Han visste exakt vilka platser man kunde känna på för att hitta hjärtslagen; handlederna, halsen, ljumskarna.

   Det bultade svagt, så svagt, mot hans fingrar.

   ”Thank God, she’s alive.” Åtminstone än så länge. Efter ett djupt andetag bestämde han sig. De var tvungna att ta sig därifrån. En snabb blick ut genom fönstret fick honom att lägga till ett ”Now!” i tanken. Edward fångade den sittande flickans blick, pekade på henne och visade med pekfingret och långfingret att de skulle gå. Hon nickade till svar och hjälpte honom att lyfta upp den medvetslösa.

   Edward gick genom rummet så fort hans ben och vinden tillät honom. I hans famn jämrade sig flickan som inte kunde vara mer än tolv somrar gammal. Hon hade vaknat då han lyft upp henne. Hennes armar var upprivna av glassplitter och blodet forsade trots att han gjort ett försök att lägga tryckförband. Bredvid honom gick hon som verkade vara flickans storasyster. Han gissade på att hon var femton, men sättet hon klamrade sig fast i hans arm fick honom att tveka och han blev mer och mer säker på att hon bara var skicklig med sminket. Då och då stapplade han till, ett resultat av de häftiga kastvindar som hela tiden hotade med att fälla honom. Flickornas gråt ringde i hans öron, och han visste inte vad han skulle göra. Det gröna ljuset flimrade omkring honom. Om det slocknade fanns det inget som ledde vägen längre, och den becksvarta himlen skulle inte ge dem någon som helst hjälp på vägen. Det häftiga regnet hade hittat in genom det numera öppna fönstret och låg som en tunn hinna över hela golvet, hela honom. Håret låg slickat mot pannan sedan han tagit sig hela vägen fram till fönstret för att hjälpa flickorna. Än frös han inte, vilket han nog hade adrenalinet att tacka för, men han visste att det skulle komma ikapp honom så fort han slappnade av. Båda flickorna hackade dock tänder, även om han misstänkte att den yngre mest frös på grund av blodförlusten.

   Plötsligt tog vinden i med förnyad kraft och han insåg att han inte skulle hålla sig stående länge till. Han grep tag i flickan som stod bredvid honom, lyckades balansera den yngre av dem på en arm och började springa. Sprang så fort flickans ben tillät, sprang så fort vinden tillät.

   De var så nära. Så nära den korridor där det skulle finnas hjälp, där vinden skulle minska lite i styrka. Det var i alla fall vad han hoppades på.

   De var så, så nära när något hårt slog omkull Edward. Tyngden över honom var enorm. Ett par sekunder låg han stilla, med slutna ögon, och försökte tyda vad som just hänt. Något hade fallit, eller flugit, eller kastats, på honom. Den mesta tyngden låg över vänster ben och höft, men hans arm var fastkilad och det tryckte över bröstkorgen. Den yngre flickan hade skrikit då han rent reflexmässigt knuffat undan henne, så att hon inte skulle bli träffad. Den äldre flickan skrek också, skräckslaget. Han kunde känna hennes ena hand darrande leta sig över hans axel, skaka honom lätt. Edward tvingade upp ögonen, letade upp hennes blick trots att stjärnor lekte i hans synfällt. Smärtan kom krypande, allt eftersom att chocken släppte blev det mer och mer påtagligt att det gjorde ont.

   Ögonen sökte sig bort från henne, mot det föremål som pressade honom mot marken. Staketet, det som var menat att skydda honom, låg över hela hans vänstra halva – det var ren tur att det inte slagit sönder hans ansikte – nedtryck av en av de enorma högtalarna som blivit nedblåst från scenen och låg över staketet vid hans ben. Kanske hade staketet varit till hjälp ändå.

Allt han kan höra är vindens dån. Allt han kan se är människor som springer i panik, förutom då och då, då orkanen kastar lösa föremål mot honom. Allt han kan känna är hur kastvindarna försöker slita omkull honom. Förutom då och då, då han pressar sig mot marken för att inte bli träffad av de flygande sakerna. Allt han kan tänka på är Edward. Edward som stod kvar, ensam på scenen, så John själv blev meddragen. Edward som var en decimeter för långt borta, just precis utom räckhåll då John sträckte sig efter honom. Edward, som var för rädd för att höra hur John ropade, skrek hans namn. Edward som stod kvar, Edward som försvann ur sikte då greppet om Johns arm inte lättade. Han visste inte var tvillingen var. Han visste inte var han själv var. De följde bara strömmen av människor, mot det skyddsrum som skulle finnas i källaren. Han hoppades, önskade, bad om att Edward också skulle vara på väg ditåt.

Det blåser - 4

Stand by.

   De stod vid varsin utgång till scenen, en bra bit ifrån varandra. Om Edward sträckte på sig kunde han skymta broderns hår, på andra sidan rummet backstage som var fullsmockat med människor. Om det inte hade varit en konsert på gång skulle han ha känt den där gamla vanliga obehagskänslan, som kom med att vara för långt ifrån tvillingen, varit mycket påtaglig. Men just nu pumpade adrenalinet igenom kroppen, som alltid inför en spelning. Det var visserligen stor skillnad emellan nu och då; under Xfactor hade hormonerna inte frammanat mycket annat än nervositet. Nu gav de bara hela akten sin spets, gav honom glädjen att fortsätta. De sekunder, minuter, bröderna var tvungna att vara isär inför konserten… Det var bara en oviktig tidsrymd, inget som spelade roll.

   Soon.

   Spelade med fingrarna i luften – en inbillad gitarr, ett osynligt piano, imaginära hörlurar. Leendet lekte på hans läppar. Snart, snart. Han hörde publikens jubel då musiken gick igång, hörde dem skrika sönder lungorna, visste att de var där bara för hans och Johns skull. Lycka.

   Showtime.

   Med ett rop av upphetsning rusade han ut på scenen, såg tvillingen dyka upp till höger, drogs ditåt. Så insåg han att det var meningen att han skulle göra sin egen koreografi på sin egen sida av scenen, stannade kvar där han var och skickade armarna upp i luften. Studsande, lika opåverkad av gravitationen som vanligt, tog de sig igenom programmet med låtar. Halvvägs igenom fick de en paus från sången, pratade med publiken, med varandra. Skrattade, sjöng spontant någon Britney-låt.

   And again.

   Musiken drog på i bakgrunden, men bara för ett par sekunder, sedan omslöt mörkret och tystnaden dem. Ljuset hade försvunnit tillsammans med elektriciteten, och de enda ljuskällorna var nödutgångarnas gröna sken. Strömavbrott.

   ”Oh crap.” Edward stod kvar på sin del av plattformen, visste inte riktigt vad han skulle göra. Borde inte en reservgenerator ha gått igång vid det här laget?

   Det gick minuter. Flickorna och pojkarna i publiken hade börjat prata oroligt vid det här laget, ett mummel som växte till ett högljutt sorl. Johns röst kom från höger, ett lönlöst försök att hålla människorna i salen lugna. Trots att John hade starka lungor hade han inte den minsta chans att göra sig hörd just nu.

   En känsla han inte kunde placera spred sig igenom den yngre tvillingens kropp. Det var som om något kramade om hans hjärta, hans själ. Luften kändes plötsligt tjockare, det blev svårare att andas. Trots alla ljud i rummet kunde han tydligt höra blåsten slita i väggarna, som knarrade och klagade.

   Brodern la en hand på hans axel, hade dykt upp utan att Edward lagt märke till det.

   ”What happened?” Edward kastade en blick mot John, hoppades på ett svar.

   ”No idea, but I’m sure they’ll fix it soon enough. Hopefully.” Det sista ordet lugnade inte Edward det minsta. Känslan av att något inte var som det skulle spökade fortfarande i hans sinne, och han rös ofrivilligt.

   Boom.

   Ljudet då det enorma fönstret krossades var så surrealistiskt att han först inte förstod att det faktiskt var på riktigt. Han skulle inte ha trott att det var annat än ljudeffekten och fake om det inte var för det panikslagna masskri som kom från publiken då glaset sprutade in över dem. Skrik, springande steg, skrik, folk som flydde, skrik, människor som blödde. Skrik. Genom allt kunde han inte slita ögonen ifrån det som var på andra sidan fönsterrutan. Skräcken hotade att kväva honom, men han klarade inte av att tvinga sig själv iväg. Fastfrusen stod han på scenen, stirrandes.

   ”John…” När han äntligen lyckades frammana ett ord var det – självklart – tvillingens namn som trillade ut ur hans mun. Det var förstås för tyst för att John skulle kunna höra honom, så han sa det igen, lite högre, lite starkare.

   ”John.”

   Inget svar. Kanske hörde tvillingen fortfarande inte? Edward sträckte bak armen, dit han visste att John stod. Handen fumlade i luft, fingrarna hittade inget annat än tomrum, grep tag om ingen och inget. När han insåg att han var ensam skrek han sin brors namn för fulla lungor, fortfarande oförmögen att röra en muskel.

   Den enorma virveln av luft kom rakt emot dem.

Här får ni ett till kapitel :)
Och nu ska jag ta och försöka laga designen, lämna ett litet ord där nere och gör mig glad :-*

---

Det blåser - 3

Edward stod i hotellrummet med pannan lutad mot den kalla rutan. Den häftiga vinden utanför slet i de få utplacerade träden, som stod i parken en bit bort. Regnet slog hårt mot fönstret, fick honom att rycka till då det då och då ökade i styrka för ett par ögonblick.

   Utan att ta blicken från skådespelet tilltalade han sin bror, delade sina tankar.

   ”The weather is awful. Our hair is going to get ruined!”

   “I know” Ett kort svar kom, bara som bekräftning på att den äldre hört honom, följt av en djup suck.

   Edward vred på huvudet och betraktade sin bror ett par sekunder. Tvillingen stod framför spegeln och rätade till jackan, slipsen, håret. Till skillnad från Edward verkade inte John synbart påverkad av vädrets makter, men titt som tätt bet han sig i läppen och blickade ut genom fönstret. Han var lika oroad han. Självklart var de oroliga; radion hade uppmanat alla att hålla sig inomhus. Liam hade försökt lugna dem med att konserten var inomhus, vilket förstås var sant. Mest var tvillingarna nog oroliga för fansen. De stod alltid hur länge som helst och väntade; utanför hotellet för att få träffa dem, utanför konserthuset för att få bra platser, utanför flygplatsen för att säga hej, för att säga hejdå. De var visserligen inte gigantiska i USA, än, men efter att ha vunnit Eurovision hade deras popularitet exploderat över i princip hela världen, och utvecklingen var fortfarande positiv. Konserten som skulle hållas ett par timmar senare, den var utsåld.

   Han pressade ned luggen över ansiktet och försökte nå topparna med läpparna. Det misslyckades; det nyklippta håret sträckte sin ned till näsan men vägrade vidröra hans tunga. Istället sprättade den tillbaka upp, då han lät händerna falla ned mot kroppen igen.

   ”Maybe we should’ve kept it flat.” Mumlade, mest för sig själv.

   ”No way! I don’t wanna have it flat. I’ll get like, all the hairspray in my eyes. Like… No way, okay. No way.” Quiffen vinglade på ett oroande sätt från sida till sida när John ruskade på huvudet. Edward lyfte ett finger och skulle påpeka det precis innan tvillingen greppade hårsprejsflaskan igen. Den yngre bestämde sig för att det ändå behövde understrykas.

   ”More hairspray, okay.”

   ”Yeah, I know, I’m on it.” Den äldre blickade åter in i spegeln, huvudet lätt lutat framåt, sprejflaskan i höjd med håret.

   ”Yeah, you don’t want your hair to, like, have a breakdown on stage okay. You don’t want that.” Edward hade helt lämnat världen utanför; hela hans uppmärksamhet var riktad mot brodern.

   ”It’s always your hair that falls to pieces, Edward, not mine, okay! My hair’s totally cool.” John muttrade den sista meningen. Om det var för att övertyga sig själv eller Edward, eller rent av för att trösta håret vad oklart, till och med för honom själv. Han fick bara ett skratt som svar. Edward duckade då locket till sprejen kom flygande åt hans håll. Den slog i fönster med en hård smäll, fick rutan att skallra.

   ”God John, take it easy! If I’d got that in my eyes, I’d be like bli…” Edward tystnade då det knackade, och hoppade upp på fötter för att öppna dörren. Han vred om låset och pressade ned handtaget. Dörren svängde upp, och där stod Liam med armarna korsade över bröstet.

   ”Are you trying to break the windows?”

   “No, John is trying to kill me!” I ögonvrån såg Edward hur brodern ryckte till och kastade en småsur blick åt hans håll. Han skickade ett busigt leende tillbaks, fick tvillingen att himla med ögonen och återgå till att försöka få håret att hålla. Liam skakade på huvudet även han.

   ”Seriously lads, the car’s ready, we have to leave. Why aren’t you done?”

   “I’m done…”

   “I can see that, but John isn’t.”

   Den äldre tvillingen stalled ned hårsprejen med overdriven kraft och vände sig mot dem. Ett nöjt, aningen trotsigt, leende spelade i hans ansikte.

   “Done!”

   ”Good! Let’s go, now.”

   De började gå mot utgången. När de passerade ett fönster, där regnet slog mot rutan med enorm kraft, kom Edward ihåg det ursprungliga dramat. Halvt förtvivlad utbrast han:

   “Our hair’s going to get ruined!”

   Liam suckade.

   “Edward, we’ve got umbrellas.”

Waaaaaah!
Hehe *oskyldig*
This is kind of shit actually, men jag lyckas verkligen inte få till det och ni vill börja läsa det roliga (läs: Jag vill börja skriva det roliga). Och ni BEHÖVER faktiskt den här, även om ni inte vet varför *nicka bestämt* Så, ni får den i alla fall. End of story.
Jedkisses <3

---

Det Blåser - 2

Det var smockat med folk på flygplatsen. För en gångs skull hade de inte hade tagit ett nattflyg, vilket innebar att det inte bara var tvillingarna, deras crew och deras fans, utan en hel massa random människor. De hade för en gångs skull bestämt sig för att faktiskt vara diskreta med var de skulle, men ändå var det ett par tjejer och en ensam kille där. Det blev ett ganska stressat möte – de hade transport att passa som inte skulle vänta – men de hann i alla fall ta ett par foton och kramas lite fort.

   När de lämnade flygplatsen stack det lite i hjärtat på Edward, till stor del på grund av de besvikna blickar de fick av flickorna.

   ”We can’t do everything, Ed.” John lade en hand på hans axel. Den yngre tvillingen försökte le tillbaka, men lyckades inte riktigt.

   ”I know, but…” Han suckade, lät blicken blida ned mot de silvervingade skorna. ”I just wish we could.”

   ”Yeah, me too. Me too.” John suckade djupt, vilket fick Edward att vrida huvudet mot hans håll igen. Tvillingen såg verkligen nere ut. Varför? Visst, John var såklart också besviken över att de var tvungna att göra fansen besvikna – särskilt när de var i USA, vilket var sällan. Men som John nyss sagt; de kunde inte göra allt.

   ”You okay?”

   John mötte hans blick för ett par ögonblick, men vek sedan undan ansiktet precis som Edward själv gjort bara ett par sekunder tidigare.

   ”Yeah, just… Just tired.” Det var en lögn, det visste de båda. Edward frågade inte mer, lät bara ena handen glida svagt över broderns överarm, log svagt. John flinade upp sig och knuffade honom lätt, axel mot axel.

   Ingen av de gamla vanliga fighterna utbröt dock. De blev sittande, tätt bredvid varande, blickade ut igenom samma fönster och tittade på världen som flöt förbi. Himlen var mörk trots att det var dag, tunga moln hotade att dränka dem. Radion som stått på i bakgrunden vreds upp på högre volym då nyheterna övergick till väder. De kunde förstås redan se att det skulle vara ett ganska obehagligt klimat, men de skulle alla bli på ett bättre humör om solen planerade att titta fram.

   ”…a storm is going to hit us in the nearest week. Beware and if possible, stay inside…”

   “Great. Just what we needed…” Inte heller Liam verkade vara på det bästa humöret, då han muttrade för sig själv. Edward lutade sig fram, stödde armbågarna mot låren och la hakan i händerna.

   ”Leem, this won’t like, affect the concert, will it?” De hade bara en konsert inplanerad under de fyra dagar de skulle vara där. Skulle lite dåligt väder verkligen få äventyra den? Alla fansen som köpt biljetter skulle bli så besvikna. Han kände hur även John förflyttade sig närmare, lika spänd han för att få höra svaret.

   ”No, it shouldn’t. The concert isn’t outside, so it shouldn’t…” Den äldre mannen avbröt sig. Kanske insåg han att tvillingarna inte skulle bli lugnare av “det borde inte”. I vilket fall som helst ändrade han sitt ordval. ”It won’t be any problems. Relax lads.”

   Edward lutade sig tillbaka, lättad men inte helt övertygad. Bredvid honom rätade även John på sig, drog händerna igenom håret. Det var fortfarande platt, för att kanske kunna vara lite. Inte för att de hade lyckats precis. Den enda som inte kände igen dem med platt hår var Edward. Det var ett riktigt fenomen, att han så ofta tappat bort sig själv så ofta när de inte var uppklädda. Han skyllde på John varje gång, men de visste båda att det var Edward som lyckades tjollra bort sig. Edward fnös till, ett skrattliknande ljud.

   ”What?” John flinade undrande mot honom, ville som alltid vara delaktig.

   ”Nothing” Edward skakade på huvudet, aldrig att han skulle erkänna att han skrattade åt sig själv, åt att han alltid blev fast någonstans, fascinerad av något ”glittrande” föremål.

   ”You’re not going to like, lose yourself in USA, right?”

   Edward fnös igen, denna gång åt John. Alltför ofta tänkte de på samma saker.

   ”For real, don’t get lost, okay?” Plötsligt såg John orolig ut på riktigt.

   ”Don’t worry, I won’t. As long as you don’t run away from me like you always do!”

   “I don’t! You always lose yourself, you’re like, getting lost all the time, like baseokay…”

   “No I don’t!”

   “Yes you do! Always like…”

   “Oh shut up.” Edward knuffade undan broderns huvud med handen, skrattade hjärtligt.

   John slog tillbaka.

   Som alltid.

Och vi är på rull igen :D
Jag får ta och presentera Det Blåser, en ny kategori, en ny följetong! Har ingen aning om hur lång den kommer bli (alltså verkligen, inte den minsta), men jag har en idé jag tycker om, och ett hyfsat händelseförlopp. Ibland lönar det sig att titta på tv.
Kommer inte lova att kommer komma ut delar titt som tätt, som det gjorde under Utan Dig. Jag har mycket i skolan, så inga löften. Men då och då kommer ni få en ny del i alla fall. Det händer visserligen inte så mycket just här, men ni som har hängt med ett tag vet att jag är ett stort fan av drama och hemska händelser ;-)
Stay tuned, nu kör vi!

---

Det Blåser - 1

Flygplanet gungade svagt i luftströmmarna, motorerna mullrade sövande. Redan hade redan pågått i timmar, men än var de långt ifrån framme. John satt med huvudet lutat mot ryggstödet, dåsade till lite då och då men kunde inte riktigt slappna av nog för att sova. Edward å andra sidan sov djupt och hade gjort det den senaste timmen. John funderade än en gång på att väcka sin bror, det var så tråkigt att vara vaken själv. Men tvillingen hade varit så trött den senaste veckan, och han ville verkligen inte vägra Edward möjligheten att få ta igen lite sömn.

   Istället vände han sig rastlöst om i sätet. Han blev hängande över stolsryggen, blickade ut över planets resterande passagerare. Det var ett litet flygplan, med bara deras crew inackorderade. Louis var med, för ovanlighetens skull. Men då skulle de också USA, och den mycket äldre mannen verkade väldigt mån om att göra reklam för dem. Han skulle säkert prata med några stora musiker, berätta om JEDWARD och försöka boka spelningar, signeringar, reklamfilmer, allt möjligt. Deras maneger satt och diskuterade lågmält med en av dansarna. De hade säkert hittat något väldigt intressant att diskutera. Kanske Simon Cowells dåliga musiksmak? Eller så diskuterade de One Direction nu igen. John fnös till, ett roat halvskratt, och fick en blick från Liam som han inte riktigt kunde tyda. Innan han hann fråga skakade mannen på huvudet och återgick till att försöka sova. Varför var alla så tråkiga?

   Flygturen skulle dessutom ta minst en halvtimma längre än förväntat. En flygvärdinna hade kommit in tidigare och informerat om att de skulle vara tvungna att ta en omväg för att slippa flyga igenom ett åskmoln. Hon hade också varit noga med att poängtera att det inte var något att oroa sig över, lite mer luftgropar än innan bara. Men det var inte heller någon som var det minsta orolig, det var de noga med att informera henne om. De hade flugit så mycket de senaste åren. De började vara vana vid det mesta.

   Det var inte så att John ville flyga in i ett blixtrande moln, men han var redan less på det här och nästan halva vägen återstod. Kunde de inte gena, bara lite?

   Med en djup suck lutade han huvudet bakåt igen och slöt ögonen. Dags att försöka döda lite tid.

 

”John… John, wake up. Joooohn, I’m bored! Wake up…” Sakta återvände den äldre tvillingen till nuet. Han hade slumrat till igen, uppenbarligen under längre tid än vad han hade förväntat. Det hade gått nästan fyrtio minuter insåg han, när han slängde en blick på klockan som satt uppe på väggen. Edward hade uppenbarligen vaknat till liv och bestämt sig för att det var slutvilat.

   ”How long have you been awake?” Han gäspade stort, ruskade försiktigt på sig för att få igång kroppen.

   ”Twenty-three minutes… No wait, twenty-four!” Edward ändrade sig fort när minutsiffran slog om från en femma till en sexa. Han verkade ha låtit bli att väcka sin bror så länge som möjligt. Den yngre log stort, duckade undan det lekfulla slag John måttat mot honom.

    ”You’re crazy…” John mumlade orden, smilade vänligt mot sin bror. Edward flinade tillbaka.

   Oh Edward, why are you so easy so fool? John fortsatte att le, trots den onda plan som började ta form i hans huvud. Något fick dock tvillingen att ana oråd. Kanske blev leendet lite för nöjt, på det där sättet som det alltför ofta blev då han planerade attacker? Han visste inte. Men Edward slutade le. Brodern lutade sig bort från honom, glodde misstänksamt på honom, frågade:

   ”What are you up to this time?”

   “Nothing.” Sedan kastade han sig över tvillingen, som tjöt till, väckte de flesta andra i planet.

   De brottades vilt, hysteriskt skrattandes då båda var lite för trötta, kittlade och nöp, i en salig blandning av sparkar, ninja-slag och fingerknäpp. Detta pågick i flera minuter, innan en viss person längre bak i planet lessnade.

   ”Lads… Lads!” Liam stod plötsligt bredvid dem med armarna korsade över bröstet, trummade irriterat med fingrarna mot överarmen. ”People are trying to sleep, could you please keep it down a bit?”

   Bröderna stannade upp och betraktade mannen som betraktade dem.

   ”Sorry Leem…” Edward log, det där leendet som nästan ingen kunde motstå. Det funkade även på Liam, precis som alltid. Liam himlade med ögonen. Det ryckte i hans mungipor.

   ”You look absolutely ridiculous, do you know that?” Han skakade ännu en gång på huvudet åt de identiska pojkarna. John låg nedkilad emellan deras två stolar och sätena framför. En av hans skor låg på andra sidan planet, tillsammans med Edwards. Hans ena hand höll fortfarande krampaktigt tag i Edwards tröja.

   Tvillingen satt på knä på stolen närmast fönstret. Skinny-jeansen stramade obehagligt på vissa ställen, inget han märkt av i stridens hetta men ganska obehagligt just nu. Han hade en hand pressade mot broderns bröstkorg för att, om möjligt, hindra denne från att ta sig tillbaka upp. För en gångs skull verkade den yngre tvillingen ha övertaget.

   John mötte Edwards blick, och de började båda skratta våldsamt  åt den märkliga scenen.

Edward lyckades till slut få fram orden, kippandes efter luft igen, men då hade Liam redan gett upp och gått tillbaka till sina hörlurar.

   ”Yeah, we know!”