Hejsan alla fina people som läser!
Nu råkas det vara så att jag ska operera mitt knä och jag har fått en tid nu på fredag, alltså den 27/4 (ska sätta in ett nytt korsband eftersom att jag uppenbarligen slet av det i juni på fotbollsturneringen med skolan *suck*). Tänkte bara att ni skulle veta, för antingen kommer jag att inte skriva något alls ett par dagar då eller så kommer jag att vara överdrivet aktiv här (jag tror på det senare ;)).

Ja, typ så... Ska försöka lägga upp ett nytt avsnitt snart, men har ett engelskaprov i morgon som jag måste plugga till och svenskanationella på torsdag och typ så ja, så vi får se..

Jedhugs and jedkisses från mig och mitt pajjade (men snart hela) knä :-*

Hey guys, ledsen för förseningen :*
Det här är nog den mest noggranna novell jag har skrivit till bloggen. Den är 4,5 A4 lång (hoppas att ni orkar läsa :S) och jag vet inte hur många gånger jag har läst igenom den. Den är extremt cheesy och jag älskar den :P

Ni skulle inte kunna vara gulliga och lämna några ord där nere och säga vad ni tyckte? Det skulle göra moi glad ;)
Jedhugs and Jedkisses

John & Rebecka

Det hade gått så länge, flera år faktiskt. Tiden går fort när man har roligt, brukar man säga. Och nog hade det hänt mycket roligt under åren som gått. Han och Edward – Jedward – tuffade fortfarande på. Kanske inte lika starka som under sin storhetstid, men de hade ändå fortfarande dryga miljonen followers på Twitter. Musiken hade gått mot det lite lugnare hållet, och kläderna var lite mindre extrema. Deras quiff hade krympt en aning, men även den var kvar. De hade flyttat hemifrån båda två, till ett gemensamt hus precis så som de hade sagt att de skulle. Edward hade visserligen sin del av huset för sig själv, men han hade börjat prata väldigt mycket om en särskild flicka. Än hade han inte erkänt för något – inte ens för sig själv – men nog visste John vart det var på väg. Han hoppades bara att hon skulle tycka lika mycket om tvillingen som Edward tyckte om henne. Edward förtjänade inte att få sitt hjärta krossat igen.

   John satt på sängen i Edwards rum. Brodern hade inte kommit hem ännu. De hade båda blivit utbjudna av några vänner, men John hade vänligt avböjt. Han behövde lite tid för sig själv. Han behövde lite tid att tänka. Den lilla, svarta asken snurrade sakta mellan hans fingrar. Han hade funderat på det länge nu, velat fram och tillbaka. Tänk om hon inte ville? Tänk om hon sa nej?

   Så många tankar virvlade omkring i hans sinne, flytiga försök hans undermedvetna gjorde för att få honom att ångra sig. Men han skulle inte ändra sig. Han och Rebecka hade varit ett par i flera år nu. Det var dags. Det var dags för det stora steget, steget han våndats för i flera veckor. Han hade hållit det hemligt för alla, inklusive tvillingen. Edward hade förstås sett att han grubblade på något, men inte frågat. John var honom evigt tacksam för det.

   Nu satt han dock på tvillingens säng, som sagt, och snurrade den lilla asken emellan fingrarna. Innan han kunde prata med Rebecka var han tvungen att prata med Edward. Han var tvungen att prata med brodern innan han tog det stora steget. Få hans godkännande. Om Edward sa att det var en dum idé skulle han gömma asken och dess innehåll någonstans, till det tillfälle då Edward sa att det var tid. Han värdesatte tvillingens åsikter över allt annat, precis som alltid.

   Ljudet av en dörr som öppnades fick honom att släppa asken med blicken. Ett par skor kom inflygande genom springan, det nyaste paret i deras egen kollektion. De studsade mot den mörkbruna byrån som stod mot väggen, mitt emot den breda sängen. Hela dörren svängde upp, blottade ett par mörka jeans i stark kontrast till en blek mage. Tröjan var halvvägs över huvudet, så Edward såg inte John, som satt på sängen med ett allvarligt uttryck i ansiktet. Ett roat smil smög sig dock upp på den äldre tvillingens läppar.

   ”Edward, what are you doing?”

   Den yngre drog förvånat av sig tröjan helt, blev stående framför John med bar överkropp och armarna fortfarande instuckna i tröjans ärmar. Chocken över att brodern var i hans rum och satt på hans säng gick dock över fort – han var trots allt van vid tvillingens påhitt.

   ”I- I was going to take a shower… What are YOU doing?”

   ”I… I just…” Han tog ett djupt andetag och öppnade den lilla asken med tummen. Väl inbäddad i svart sammet låg en tunn strimma guld. Ringen var slät och simpel, med två hopflätade hjärtan som enda dekoration. Han kunde höra hur Edward drog efter andan, hur tvillingen kom närmare och närmare, för att till slut dunsa ned på sängen bredvid honom. Brodern la en arm om hans axlar, så att de satt tätt, tätt – precis som när de varit små, precis som efter den vecka då han nästan förlorat Edward.

   ”I want to ask her to marry me.” Tvillingens huvud var så nära hans eget att han kunde känna hur ett leende spred sig i broderns ansikte. Ögonblicket efter slog Edward armarna om hans bröstkorg, höll honom hårt och länge, med pannan pressad mot hans öra och näsan kittlandes i hans nacke. John tillät sig själv att njuta av att ha brodern så nära, ett par sekunder, minuter – tidsuppfattningen var inte riktigt på topp. De var förstås fortfarande oerhört tajta, men allt eftersom att Rebecka blivit en del i vardagen hade de glidit ifrån varandra. Eller, inte glidit ifrån varandra, men slutat umgås varenda vaken sekund. Han saknade det, men samtidigt var det kanske dags. Den här gången hade de i alla fall inte brutit sådär plötsligt som när Rebecka först gjort entré i deras liv. Det här hade kommit smygande, på ett sätt som varit okej för dem båda.

   ”I’m so happy for you, both of you!” Edward lade händerna på hans axlar istället, pratade i det där ljusa tonfallet han alltid fick då han var upphetsad. Ett ögonblick saknade John närheten, men sedan tvingade han sig själv att svara.

   “She hasn’t said yes yet.” Det blev mest ett mummel, ungefär som allt annat han sagt. Hela han kändes som ett mummel, ett tyst burrande som fortsatte att rulla framåt bara för att resten av världen tvingade honom. Den rädsla han känt för att brodern inte skulle vara okej med det övergick till en stickande känsla av att Rebecka skulle avvisa honom.

   ”She will! She’ll be so exited, she’ll be so happy.” Edward strålade mot honom, medan John själv blev allt mer övertygad om att Rebecka skulle säga nej, säga åt honom att dra dit pepparn växer.  Han svalde hårt.

   ”You don’t know that.” sade han, djupt olycklig.

   ”But I know Rebecka. She will be happier that you could ever imagine.” Edward tittade honom menande i ögonen. Det var väl sant det han sa. Edward och Rebecka hade genom åren – efter den dåliga start de fått – kommit att bli väldigt nära vänner. De kunde prata om allt verkade det som, men de var mer som tjejkompisar än… något annat. Helst av allt gick de båda på stan och shoppade ihop och John var mest tacksam för att han slapp följa med varje gång som sällskap; de klarade sig utan honom ibland.

   ”But…”

   ”No ’buts’, John. But it’s your choice, of course.”

   John skrattade till.

   “What happened to ‘no ‘buts’’?”

   “Oh shut up.” Edward knuffade undan hans huvud, vilket bara fick den äldre att skratta ännu mer. Försiktigt lade han den svarta asken med sitt värdefulla innehåll på nattduksbordet.

   ”So you really think it’s a good idea?”

   Edward bet sig i läppen och tänkte efter.

   “Well, if you’re ready for being a husband…” Här bröt Edward ihop i en skrattattack och var tvungen att be om ursäkt hundra gånger. När han återhämtat sig fortsatte han:

   ”If you’re ready for being married, and if you really want this, then yes. Yes, it is a good idea. You guys are perfect together. Your children will be beautiful!” Den yngre log stort när han yttrade de sista orden. John ryckte till då en tanke slog honom; en av de få saker han faktiskt inte berättat för sin bror under de senaste åren.

   ”Oh Edward, about that… You know that… that ’sex after marrige’ thingy?” Han bet sig i läppen, visste inte hur han skulle fortsätta. ”We… we kind of… well…”

   ”You’ve already had sex with her.” Edward konstaterade fakta med en axelryckning. Det var inte som om det spelade någon roll egentligen, i hans värld var det var och ens eget val, inte ett löfte man gav som var skriver i sten.

   ”You know? How? Did she tell you?” John stirrade chockat på sin bror. Han som varit lite småstolt över att han faktiskt lyckats hålla en hemlighet för Edward, vilket annars var något han var väldigt dålig på.

   “John, I know you better than anybody, I’m not stupid. You lasted, like what? One and a half year? I knew it the morning after. Rebecka hasn’t said anything.”

   Den äldre sa fortfarande ingenting, så Edward fortsatte.

   ”And one and a half year? That’s kind of impressive actually. I mean, she’s hot.” John himlade med ögonen åt honom, men kunde inte låta bli att le. Edward räckte ut tungan tillbaks. De satt tysta ett par minuter, ett tag. De hade inget behov av att tala med varandra för tillfället. John suckade, djupt, lutade huvudet mot broderns axel. Tillslut var det Edward som bröt tystnaden.

    ”Can I see the ring?” John rätade på sig när den yngre yttrade orden, nickade sedan utan ett ljud. Han sträckte sig mot sängbordet, tog den lilla, svarta asken och gav den till tvillingen. Edward öppnade försiktigt, nästan tveksamt, locket. Han höll asken nära ansiktet, betraktade guldsmycket utan att röra vid det.

   ”It’s beautiful, John. Did you choose it?”

   John nickade.

   “Yeah, I did. The lady in the shop showed me all these ring, but no one ever felt right. It was my seventh time in that store today. I gave up and was about to walk out of the shop when I saw this, just laying on a shelf. These are not even made anymore, she said. She had no idea of why it was laying there.”

   “That’s destiny. It’s perfect.”

   “I know, right?” John log, det första helt avslappnade leendet på flera timmar.

   ”Are you going to ask her today?”

   Nervositeten gjorde sig påmind igen. Han svalde hårt, nickade sammanbitet.

   ”Yeah… If I’m brave enough, I guess.”

   Edward betraktade hans profil, log ärligt.

   ”You’re the bravest person I know, John.”

   Han skulle just svara, tacka, säga ”You’re the bravest person I know.” eller ”You’re the best.” eller ”I’m so glad that I’ve got you, Ed.”, när de hörde smällen av ytterdörren som slogs igen.

   ”John, I found this really cool thing, I bought it for you! I’ll be in the bedroom!” Hennes röst från hallen. Det knöt sig i magen. Han skakade på huvudet, svalde hårt igen och återigen men kunde ändå inte få bort klumpen i halsen.

    ”Edward, I’m scared. What if I just ruin everything? Maybe it’s better just to leave things alone, everything’s great now, right? Why should I destroy that? I…”

   “Do what you want to do. I don’t care, and you’re right; everything’s great right now. But, John, don’t let the fear of failure destroy the opportunities. That’s not how we do thing, remember? We’ve fooled death, we’ve survived kidnappings and panic attacks and haters. You decide what you do, not the fear.” Brodern tittade på honom med stora ögon, sög åt sig vartenda ord han sa. För Edward hade rätt. Det hade han alltid.

   ”You’re right, you’ve always been the smart one.”

   “Shut up and give me a hug.”

   De kramade om varandra. Länge satt de med armarna om den andre; Edward som försökte föra över mental styrka till John, John som samlade trygghet och mod från sin yngre bror.

   ”I love you man.” Han mumlade mot tvillingens nacke. Han kunde känna tvillingens leende igen.

   ”I love you too, John. Now go and do whatever you want to do. CK bought you something.”

   John nickade bara, reste sig upp och gick mot dörren.

   ”Ey, John! You forgot something.” När han vände sig om stod Edward där med handen utsträckt och den lilla asken vilandes i handflatan. Johns fingrar slöt sig kring plasten. Ett sista leende, sedan försvann han ut genom dörren.

   För att ta sig upp behövde han passera hallen. Hennes jacka hängde prydligt på kroken, tillsammans med Edwards som garanterat inte hängts dit av tvillingen själv. John fnös till, skakade flinandes på huvudet. Men tyngden av asken gjorde sig påmind. Skrattet fastnade i halsen och han gick på darrande ben mot trappan. Självklart hade Edward rätt. Han fick inte, skulle inte, låta rädslan för misslyckande förstöra. Fötterna sökte sig den välbekanta vägen upp till andra våningen, genom den korta korridoren och fram till dörren. Det vackra, snidade träet som varit det första de valt till sovrummet. Dörren hade bara dykt upp framför dem i en katalog, och den som satt där innan behövde ändå bytas ut. De hade beställt den senare samma dag.

   Gångjärnen var väloljade och tillät dörren att glida upp utan ett ljud. Rebecka stod med ryggen mot honom, betraktade de saker som låg ovanpå påsarna på byrån. Han petade in asken i en ficka, gick över till henne. Lade händerna på hennes midja och pressade mjukt läpparna mot hennes nacke.

   ”Hi gorgeous,.I’ve missed you.”

   Hon vred sig in i omfamningen, besvarade kyssen.

   ”I’ve missed you too. Look, I found this and I thought about you. It’s a…”

   “Rebecka…”

   “No, shush, I’m talking. I bought it at…”

   “Rebecka.”

   “John, stop it I’m trying to tell you something.”

   “And I’m trying to make you stop trying.” När hon öppnade munnen för att protestera ytterligare la han ett finger över hennes mun. Den andra handen letade sig in i fickan. Han tillät inte sig själv att tveka. Hans finger gled över hennes läppar då han sjönk ned på ett knä. När han öppnade asken slog hon händerna för ansiktet, ett leende, större än vad som verkade fysiskt möjligt, lös upp hela hennes existens. Inte för att hon inte lyste upp hela hans värld i vanliga fall. För det gjorde hon; varenda minut, varenda sekund. Varenda ögonblick. Den lilla guldringen glänste ikapp med henne.

   ”Rebecka, I love you. I don’t need the sun when you light up my world. I’d do anything to make you happy; as long you are happy, so will I be. I want you to be the person I see when I go asleep and I want you to be the first thing I feel in the morning, not just now, not just tomorrow, but forever.

I love you more than anything and I want to spend the rest of my life with you by my side. Without you I would be nothing. My life would be worth nothing, because you are my whole life. Will you be mine forever and marry me?”

   Rebecka gick ned på knä framför honom, slog armarna om hans hals, begravde ansiktet mot hans nacke. Han kunde inte avgöra om hon skrattade eller grät – så vitt han kunde känna var det nog lite av varje.

   ”Silly.” mumlade han in i hennes hår. ”You’re not supposed to stand on your knees.”

   “I don- don’t care. God John, why are you doi- ing this to me- e? Why do you have to be- to be so- o perfect?” Hon pressade sina läppar hårt mot hans. “Of course I’ll marry you! Yes! YES! God John, yes, I’d love to.”

   Hans läppar sökte hennes igen, tungan gled trevande utmed hennes. Men istället för att släppa in honom drog hon sig tillbaka, tittade på honom med ett nästan blygt leende.

   ”Can I haz ring? Pleaze?” Henes ögon glittrade busigt.

   John skrattade; ett nöjt, kluckande läte.

   ”Sure. Here, give me your finger.” När hon sträckte fram handen trädde han försiktigt på den, höll kvar hennes hand i sin ett par sekunder och betraktade den. Edward hade rätt, den var perfekt.

   ”It’s beautiful, John.” Det faktum att hon exakt kopierade tvillingens ord fick honom att skratta igen.

   ”Not as beautiful as you are.” Han lutade sig in för ännu en kyss, men Rebecka smet undan.

   ”Where’s yours? I want to see it on you.” Nyfiket kikade hon över hans axel, sökte igenom hans fickor, men utan resultat. John skakade på huvudet åt hennes försök.

   ”I left it in Edward’s room. Figured you wouldn’t look there.”

   “What would I look for?” Hon rynkade pannan och räckte ut tungan åt honom.

   ”I don’t know. Make up?”

   “Like I wouldn’t find that in Edward’s room?” Orden lockade dem båda till skratt igen, och John nickade.

   ”Yeah, you’re right. But you…”

   “I got the point, yes.” Hennes leende fick hjärtat att fladdra till i bröstet. Hur kunde han vara värd denna fantastiska varelse?

   ”Go get it. And tell Edward. But I guess he already knows, right?”

   Han svarade inte, log bara. Placerade en sista kyss på hennes näsa och försvann sedan ut genom dörren. Vägen tillbaka till tvillingens rum kändes oändligt mycket kortare än innan. Han tog trappen i bara ett par steg, snubblade inte ens över tröskeln han annars alltid slog i. Kom inte ens på tanken att knacka utan fläkte bara upp dörren. Edward stod vänd mot den mörka byrån, lika halvnaken som förut men med ett annat par byxor. Pärlor av vatten fick hans rygg att glänsa och håret låg slickat mot sidan av huvudet. Ögonen sken uppjagat då han vände sig om för att möta sin bror, sa inget – som om några ord var nödvändiga.

   ”I knew you’d make it!” Edward boxade honom lätt på axel men John var för glad för att slå tillbaka. Istället slog han armarna om sin tvilling – som av ren reflex ryggade för slaget som borde kommit. Sedan föll Edward in i omfamningen, kramade tillbaks, skrattade med brodern.

   ”I’m so happy for you guys, but John…”

   “Yeah?” Edward hade nog aldrig sett sin bror le så stort. Jo, möjligtvis den där gången för många år sedan, då de äntligen fått vara tillsammans igen efter den där veckan. Men det var inte på det här sättet.

   “Why are you here and not with your fiancé?”

   John flinade.

   ”I hid the other ring in here, Rebecka told me to get it. And besides, I had to tell you!”

   “But I already knew what would happen, you know.” Den yngre blinkade busigt. ”Get the ring and go. What the hell, John, you can’t stay here! Go!”

   John slog armarna om honom igen. ”Thanks Ed. Thanks for everything. You’re the best and I’m so glad I got you. You’re the best free thing I ever got.”

   “I thought that’d be CK...” Tvillingen mumlade, nära hans öra.

   ”No, that’ll always be you. She wasn’t for free, you know.” Han mumlade tillbaka, ett leende lekandes på läpparna liksom på Edwards. Kramade extra hårt ett par sekunder för att sedan släppa. Ringen låg snart i hans hand, och han sprang upp igen, lyckades hoppa över den där dumma tröskeln utan att bryta några tår. Rebecka satt på sängen, betraktade hänfört guldlänken och dess hjärtan. När John kom in genom dörren lyfte hon blicken, det oändliga leendet verkade fastklistrat med Karlssons klister.

   ”Give it to me.” Han gjorde som hon beordrade, lade den i hennes utsträckta hand. Hon vred den mellan fingrarna ett par gånger och tog sedan tag i Johns hand för att dra ned honom på sängen bredvid henne. Greppet släppte hon inte då han satt sig ned. Istället sade hon åt honom att räta ut fingrarna. Lydigt gjorde han som hon sa, tittade, nästan förtrollat, när hon trädde ringen på hans finger. Andäktigt lät han ögonen glida över den släta metallen.

   ”It is perfect.” Han mumlade tyst, mest för sig själv. Rebecka lade armarna runt hans nacke och drog honom nära, svepte lätt med läpparna över hans.

   ”So are you.” Hon andades ut orden ögonblicket innan deras läppar kolliderade med nyvunnen kraft.

John & Rebecka prylen (som blev mer John&Edward men whatevah) kommer upp ikv nån gång :D i morgon kanske, är för trött och jag vill verkligen att den här ska bli perfekt. Kommer att läsa igenom och checka i mrgn och publicera den efter. Ber om ursäkt för detta, allt gick jättedåligt där ett tag *suck*

Här har ni ett soundtrack så länge:

(Hanna din musiksmak är grymmast!)

*vinka*

Börjar officielt på tredje A4:an av John/Rebecka, och Rebecka är fortfarande inte ens hemma, lol.
I think you'll like it, någon gång i framtiden när den är klar ;)

Jag tittade in hos Emelie och skrev ett gästinlägg i hennes följeton Föralltid. Titta in HÄR om ni vill läsa :)

Det blåser - 4

Stand by.

   De stod vid varsin utgång till scenen, en bra bit ifrån varandra. Om Edward sträckte på sig kunde han skymta broderns hår, på andra sidan rummet backstage som var fullsmockat med människor. Om det inte hade varit en konsert på gång skulle han ha känt den där gamla vanliga obehagskänslan, som kom med att vara för långt ifrån tvillingen, varit mycket påtaglig. Men just nu pumpade adrenalinet igenom kroppen, som alltid inför en spelning. Det var visserligen stor skillnad emellan nu och då; under Xfactor hade hormonerna inte frammanat mycket annat än nervositet. Nu gav de bara hela akten sin spets, gav honom glädjen att fortsätta. De sekunder, minuter, bröderna var tvungna att vara isär inför konserten… Det var bara en oviktig tidsrymd, inget som spelade roll.

   Soon.

   Spelade med fingrarna i luften – en inbillad gitarr, ett osynligt piano, imaginära hörlurar. Leendet lekte på hans läppar. Snart, snart. Han hörde publikens jubel då musiken gick igång, hörde dem skrika sönder lungorna, visste att de var där bara för hans och Johns skull. Lycka.

   Showtime.

   Med ett rop av upphetsning rusade han ut på scenen, såg tvillingen dyka upp till höger, drogs ditåt. Så insåg han att det var meningen att han skulle göra sin egen koreografi på sin egen sida av scenen, stannade kvar där han var och skickade armarna upp i luften. Studsande, lika opåverkad av gravitationen som vanligt, tog de sig igenom programmet med låtar. Halvvägs igenom fick de en paus från sången, pratade med publiken, med varandra. Skrattade, sjöng spontant någon Britney-låt.

   And again.

   Musiken drog på i bakgrunden, men bara för ett par sekunder, sedan omslöt mörkret och tystnaden dem. Ljuset hade försvunnit tillsammans med elektriciteten, och de enda ljuskällorna var nödutgångarnas gröna sken. Strömavbrott.

   ”Oh crap.” Edward stod kvar på sin del av plattformen, visste inte riktigt vad han skulle göra. Borde inte en reservgenerator ha gått igång vid det här laget?

   Det gick minuter. Flickorna och pojkarna i publiken hade börjat prata oroligt vid det här laget, ett mummel som växte till ett högljutt sorl. Johns röst kom från höger, ett lönlöst försök att hålla människorna i salen lugna. Trots att John hade starka lungor hade han inte den minsta chans att göra sig hörd just nu.

   En känsla han inte kunde placera spred sig igenom den yngre tvillingens kropp. Det var som om något kramade om hans hjärta, hans själ. Luften kändes plötsligt tjockare, det blev svårare att andas. Trots alla ljud i rummet kunde han tydligt höra blåsten slita i väggarna, som knarrade och klagade.

   Brodern la en hand på hans axel, hade dykt upp utan att Edward lagt märke till det.

   ”What happened?” Edward kastade en blick mot John, hoppades på ett svar.

   ”No idea, but I’m sure they’ll fix it soon enough. Hopefully.” Det sista ordet lugnade inte Edward det minsta. Känslan av att något inte var som det skulle spökade fortfarande i hans sinne, och han rös ofrivilligt.

   Boom.

   Ljudet då det enorma fönstret krossades var så surrealistiskt att han först inte förstod att det faktiskt var på riktigt. Han skulle inte ha trott att det var annat än ljudeffekten och fake om det inte var för det panikslagna masskri som kom från publiken då glaset sprutade in över dem. Skrik, springande steg, skrik, folk som flydde, skrik, människor som blödde. Skrik. Genom allt kunde han inte slita ögonen ifrån det som var på andra sidan fönsterrutan. Skräcken hotade att kväva honom, men han klarade inte av att tvinga sig själv iväg. Fastfrusen stod han på scenen, stirrandes.

   ”John…” När han äntligen lyckades frammana ett ord var det – självklart – tvillingens namn som trillade ut ur hans mun. Det var förstås för tyst för att John skulle kunna höra honom, så han sa det igen, lite högre, lite starkare.

   ”John.”

   Inget svar. Kanske hörde tvillingen fortfarande inte? Edward sträckte bak armen, dit han visste att John stod. Handen fumlade i luft, fingrarna hittade inget annat än tomrum, grep tag om ingen och inget. När han insåg att han var ensam skrek han sin brors namn för fulla lungor, fortfarande oförmögen att röra en muskel.

   Den enorma virveln av luft kom rakt emot dem.