...för bloggen som hade födelsedag i förrgår, hehe 

JAG HADE VÄRLDENS HÄRLIGASTE DRÖM INATT SÅ JAG SKREV NED DEN OCH DEN ÄR HELT SPÅRAD MEN DET VAR EN DRÖM OK OCH DEN VAR AWESOME BARA FÖR JAG FICK MITT FÖRSTA FOTO MED J&E OCH JAG HÖLL PÅ ATT FANGIRLA SÖNDER FAST JAG SA INGET OCH SEN VAKNADE JAG OCH FÖRSÖKTE SOMNA OM MEN JAJA DET VAR AWESOME ÄNDÅ.

---

Just a dream

Jag vet inte riktigt hur länge vi har suttit i det här lilla, trånga rummet. Det är av ungefär samma storlek som mitt sovrum, med en dörr till vänster om mig, på långsidan längst in mot kortsidan och en på kortsidan till höger om mig, mitt på. Den senare leder ned i källaren, det vet jag. Där är väggarna av steg och vattendroppar rinner nedför dem. Det vet jag sedan jag var här förra gången – då fick jag sova där nere i ett av rummen där, något jag inte gör om. Inte för att det är något fel på rummen där, tvärt emot. Det är fint och mysigt, varmt lite fuktigt kanske. Men de slingrande korridorerna, de skrovliga väggarna och upplysningen som mestadels består av facklor gör mig paranoid.

   Det är människor överallt: längs väggarna, på stolar, på golvet. Ändå kan det inte vara i närheten av alla som är på det här ”lägret”, det är för stort och för bekostat för att det bara ska vara de i det här rummet. Nej, det finns fler, någon annanstans.

   När en av de vuxna i rummet småningom reser sig för att dela ut rummen är jag framme nästan först av alla. Han håller upp alla rumsnycklarna i handen – de flesta nycklarna och deras brickor går i en sorts orangegul nyans. Jag tvekar, men snappar sedan åt mig en ljust aprikosfärgad. Medan alla andra tar nycklar läser jag på den, men måste läsa om igen för dunklet spelar mina ögon spratt. Jag är ändå inte säker på om det står ”Spökets glaslyckta” eller ”Spökets Stjalyckta”. Tänker att det väl får lösa sig senare och vandrar ut ur rummet genom den dörr som inte leder ned i källaren för att hitta rummet jag ska bo i och vilka jag ska få dela det med. Svänger ut till höger och går genom korridoren, som bara ett par meter senare öppnas upp i ett större utrymme. Till höger har jag hunnit passera ett rum som inte är mitt, till vänster bara en vitbeige vägg. Just nu, till höger, har jag ännu ett rum, detta med öppen dörr. Där har de visst också haft en nyckelutdelning, för det droppar fortfarande ut människor därifrån. Jag släpper rummet med blicken och vrider huvudet åt vänster. Någon kommer ut från rummet som visst inte var hans. Han bär på en relativt liten kartong med Irlands flagga hängandes över framsidan. Ljust, blont hår ligger perfekt över hans panna, slutar strax efter ögonbrynen. Märk min förvåning när jag inser att det är John Grimes som står bara ett par meter ifrån mig. Bara sekunder efter kommer Edward också, ställer sig bredvid sin bror och ser i princip exakt likadan ut även om jag inte har några som helst problem med att skilja dem åt. Han har ingen låda, så jag antar att han har gjort sig av med den. Ska de inte få sova i samma rum?

   Jag bestämmer mig för att vara cool, inte freaka ur eller fangirla högljutt. Bara låssas som om det är människor som jag vill lära känna, vi är ju trots allt på samma läger så varför inte? Fast först måste jag hitta mitt rum. Och så måste jag logga in på Facebook från mobilen och skriva

OMG JOHN OCH EDWARD ÄR PÅ MITT LÄGER/KOLLO/VAD DET NU ÄR OMFG

i gruppen för jag håller på att fangirla mig själv i bitar inombords och jag står inte ut om jag inte får prata med någon snart.

   Jag vet inte riktigt hur det händer, men snart har vi sällskap då vi fortsätter genom korridoren. Eller ja, korridor och korridor, vi följer väggen utanför huset mot där det visst ska finnas mer rum. Till höger har vi ett staket och vildvuxen terräng. Även två tjejer hamnar i vårt sällskap – vi ska visst bo i samma rum alla fem.

   Inget av rummen där borta visar sig vara vårt, vi ska visst få bo i källaren. Vi vänder och går samma väg tillbaka. När vi går bredvid staketet för andra gånger hejdar en av tjejerna oss. Jag går bredvid John, Edward bredvid honom. Tjejerna bakom.

   ”Är det här dina?” frågar hon mig och håller upp ett par byxor. Jag skakar på huvudet, har inga sådana. Det visar sig att det är Johns.

   ”Hur kommer du i dem?” Hon ger tillbaka byxorna.

   ”Wiggle wiggle” mumlar jag innan jag hinner tänka mig för. Blicken jag får av John är trött, som om jag vore dum i huvudet eller som om han bara vill att jag ska sluta. Jag önskar att jag bara kunde sjunka genom jorden.

   Jag vet inte hur vi hamnar där, men plötsligt är vi ute på banan. Jag har ingen aning om vad det är för en bana, men vi måste i alla fall ta oss igenom den för att ta oss till vårt rum. Vi står högst upp på en kulle, blickar ned över ”hindret” vi ska ta oss förbi. Jag vet inte hur många de gråsvarta grisarna är. De står och tittar på oss, rör sig knappt. Jag ser fyra rosa grisar också. Två av dem står upprätt, har kläder på sig, står upprätt. En står bara stilla på alla fyra. En är en liten kulting som måste sitta på något för annars skulle den verkligen inte vara så där högt upp i luften.

   John kastar något på en av de med kläder, sedan på den andra. Inget händer.

   ”Prova att kasta på den lilla” säger vår guide (för ja, vi har en guide just nu, av någon anledning). John träffar på första försöket vilket inte förvånar någon av oss. Då börjar massan av grå grisar att röra sig. De springer mot oss längst vägen som vi måste ta för att ta oss igenom. Också vi börjar springa, mot dem för vi måste ta oss igenom.

   Vilket vi också gör. De jagar oss och vi flyr tillsammans med skogens alla djur. Guiden berättar historior om tidigare händelser medan vi tar oss därifrån. Vi hamnar i en stor å. Strömmarna är inte alltför starka, men nog för att det smutsbruna vattnet ska dra oss med nedströms. Vi glider förbi någon sorts flytanläggning med mål. Vi tittar förundrat på varandra, rycker på axlarna. När en liknande sak närmar sig igen inser jag vad man ska göra. På ena sidan ligget en står klubba. Den är röd och svart, gjorde av gummi tror jag. Jag lyckas slå ned stora delar av målen, vilket uppenbarligen är jättebra för alla klappar om mig och berömmer mig. Guiden bestämmer att vi ska ta en gruppbild (mitt i vattnet), så vi ställer upp. Jag hamnar nästlängst ut på kanten, mitt emellan John och Edward. Tänker att gud nu får jag mitt första foto med John och Edward och så är båda med och omg jag fattar inte de håller om mig jag håller om dem vi har umgåtts en hel dag vi tar inte fotot som kändisar och fans utan som vänner och rumskamrater och ohmygawd det här är det bästa som har hänt i hela mitt liv herregud.