Tjenare, det var ett tag sen :S
Jag är hemma, men åker till Älvsbyn i kväll igen.. Här kommer i alla fall den sista delen av Utan dig (fast den fortsätter ju i alla fall, fast med nytt namn (a)), lite av ett happy-chapter med tvillingarnas andra passion ;)
Kramar, snälla, lämna en kommentar där nere, betyder så mkt <3

---

UTAN DIG del 24

 

"Are you sure?"
”Yeah, totally.” Edward gav honom den där blicken som sa; självklart, och böjde sig sedan ned för att knyta gympaskon. John kliade sig i bakhuvudet, tveksamt.

”Edward, I don’t know…”

Brodern lyfte blicken och log mot honom.

”We’re not like, going to give up running just because of this. We’re not going to let them win.” Tonfallet till trots låg det en stor tyngd bakom orden. Edward hade bestämt sig. John hade en känsla av att om han vägrade skulle tvillingen dra ut på en löprunda i alla fall. Han tänkte inte, kunde inte, låta brodern fara ut och springa själv igen. Inte nu, kanske inte någonsin.

”Yeah, I know…” Han mumlade för sig själv och snörde sedan på sig skorna.

 

Snart svängde de in på löpstigen där de brukade springa. Edward låg hela tiden strax före honom, det var ett irriterande faktum. Varje gång han ökade för att kunna ligga bredvid ökade brodern också, om han saktade av gjorde Edward det samma. Utan tvekan var det med mening, det märktes tydligt på de ögonkast tvillingen gav honom över axeln då och då.

”Come on” John kunde inte låta bli att flina samtidigt som han klagade tyst för sig själv. Tävlingsinstinkten slet i honom, att hela tiden ligga efter var inte nyttigt.

Den långa raksträcken inne i skogen uppenbarade sig framför dem. Han kunde inte låta bli att le, ökade ordentligt, svepte förbi tvillingen. Han hörde ett kort skratt bakom sig, och hur de tidigare lugna stegen ökade i tryck och frekvens.

Adrenalinet och endorfinerna pulserade genom hans kropp, i takt med pulsen. Lyckan var oändlig, som han saknat detta. Det enda som kunde jämföras med den här känslan var att stå på scenen. Prices samma sorts rus, en känsla av oövervinnerlighet, av att veta att många önskar att få känna samma sak.

 

Tvillingen flåsade honom i nacken, och han pressade kroppen ytterligare. De tävlade ofta mot varandra då de var ute och sprang. Kanske var det en bidragande faktor till att de blivit så bra som de blivit. Ibland undrade han hur det blivit ifall de valt löpningen istället, ifall de inte tagit sig vidare i X-factor, om de inte fått representera Irland i Eurovision. Ibland undrade han hur långt se skulle ha tagit sig, hur bra de kunde ha blivit. Ändå skulle han aldrig ändra sig ifall han fick göra om valet, och han visste att Edward kände likadant. Trots att detta var härligt fanns det inget som gick upp emot scenen, studion, signeringarna.

 

När raksträckan tog slut stannade de upp, lutade sig mot knäna. De flämtade efter luft ett par sekunder och joggade sedan i ett lugnare tempo längs spåret, tjattrade om allt möjligt, kommande konserter, galna fans, Britney Spears, andra vackra tjejer och fantastiska människor.

 

Fältet uppenbarade sig framför dem. Det var inte förrän han inte fick något svar, som han upptäckte att brodern stannat. John kastade en blick över axel och skyndade sedan tillbaka.

Tvillingens bröstkorg hävde häftigt, nävarna var hårt knutna och all färg hade försvunnit från hans ansikte. De uppspärrade ögonen flackade omkring.

”Hey, are you alright?” John la högerhanden på broderns överarm och granskade oroligt sin spegelbild, som skakade på huvudet.

”No” Svaret lät ynkligt. ”Can we… Can we like…?”

John nickade och kramade försiktigt Edwards axel. ”Sure. Come on, let’s go.”

De vände och gick samma väg som de kommit. När den yngre samlat sig något började de springa igen. Känslan av lycka återvände, men inte riktigt lika stark som tidigare. John kunde bara inte glömma ansiktsuttrycket tvillingen haft nyss. Det fick honom att undra om något någonsin skulle kännas normalt igen.

Tada :D Sitter här mitt i natten igen...
...och skriver, trots att jag hade tänkt gå upp "tidigt" (typ åtta?) i morgon (hehehe, jag börjar int skolan förrns på onsdag ;))

Kända att jag inte riktigt gick nog djupt in på vad det var för något som hände i andra halvan/slutet av förra kapitlet, så här kommer Johns version (vilket betyder att ni kommer känna igen en del repliker ;)) av vad som hände. Det är dock väldigt stor skillnad på Edwards/Liams version och Johns version :)

Glöm nu inte kommentarerna, gonatt <3

---

UTAN DIG del 23

 

”Oh my god. Edward, I’m sorry, I’m so sorry, I didn’t mean to and it wasn’t my point and…” John fortsatte att be om ursäkt i ett allt högre tempo. Han var livrädd för att brodern skulle skadas, och ännu räddare att det skulle vara hans fel. Trots att alla hela tiden sa åt honom att det inte var hans fel, att han gjort rätt som berättat för polisen, att det inte skulle förändrat något ifall han inte skvallrat, jagade skuldkänslorna honom. Vid vissa tillfällen, som detta, övermannade de honom, tvingade undan förnuftet och fick honom att få, ja, panik, helt enkelt. Han kunde höra tvillingen tala till honom, säga hans namn, säga åt honom att lugna ned sig, men det nådde som inte fram. Han flackade med blicken, lyckades inte koncentrera fokuset någonstans. Konturerna försvann, och med dem kontakten med verkligheten.

Bilder av broderns sönderslagna ansikte, blåslagna armar, repade rygg, fladdrade förbi hans inre. Minnena slet tag i honom, tvingade honom till lydnad.

”…e’s freaking ou…”

Tvillingens röst kom svävande mot honom i det kompakta mörkret. John gjorde ett desperat försök att greppa tag i den, att slita sig lös från paniken, men förgäves. Han tappade taget, gled tillbaka ned i det djupa hålet utan möjlighet att ta sig därifrån.

 

Känslan av att vakna upp och inse; ensamhet. Ensamhet som inte skapade annat än ett vakuum, som omslöt honom med sådant tryck att det pressade ihop hans lungor till ingenting. Ett så stort tryck att han inte orkade sträcka på ryggen och gå upprätt.

Han la inte märke till det, men minnet av att inte kunna andas ordentligt fick honom att börja hyperventilera. Hans kropp försökte slita åt sig det syre den var övertygad om att den behövde, trots att så egentligen inte var fallet.

Kroppen kunde ha tillhört vem som helst. På något sätt var det inte honom som någon tvingade att sitta ned. Det var inte hans axel som någon gnuggade varsamt. Det var som att han kände det, men ändå inte. Det var för avlägset, som om han lämnat kvar kroppen ovanför ytan, som om det bara fanns någon ynka nerv kvar som band samman hans sinne och den resterande delen.

 

Omedvetet gnuggade han ögonen med handflatorna för att få bort bilderna och känslorna, men det hjälpte inte. Andhämtningen blev djupare, tyngre.

Det fortsatte att riva i honom, och den vecka brodern varit bortrövad fortsatte att rulla förbi i högt tempo, där de värsta stunderna saktade ned i en outhärdligt långsam fart. Han stod där framför spegeln igen, med händerna pressade mot den kalla ytan, mindes med smärta hur han gång på gång inbillat sig att Edward stått där, att det bara varit en tunn glasruta emellan dem. Mindes hur han gång på gång försökt göra så häftiga rörelser att kopian på andra sidan inte skulle hinna med, avslöja sig själv genom att inte kunna följa hans snabba ryck. Självklart hade spegelbilden inte misslyckats.

 

Då det kalla glasets kant snuddade vid hans mun grep han reflexmässigt tag i det. Han skakade fortfarande då vätskan rann ned i strupen på honom, men vattnet hade en viss lugnande inverkan. Han kände hur sinnet återvände till kroppen, la märke till att det var Edwards hand som låg på hans axel, att Liam satt på huk bredvid dem. Andningen blev som den skulle igen, och de hemska minnesbilderna och känslorna förpassades åter till skuggorna.

 

”Glad to have you back. You’re like, full on scaring me, you really need to stop doing that, it’s like so not cool.”

Han hade inga problem att förstå att tvillingen bara var glad, inte sur som orden fick det att märka. Tonfallet liknade mest en nöjd suck. John gnuggade försiktigt tinningarna med pek- och långfingrarna, blinkade hårt ett par gånger för att vara säker på att minnena inte skulle återvända.

”I’m actually serious okay, I’m really, really sorry and…”

Liam avbröt honom direkt, tog tag i hans armbåge och hjälpte honom på fötter. När John återfått balansen följde han med till bilen. Bakom honom gick Edward, han kunde känna tvillingens oroade blick bränna i nacken.

 

John betraktade Edwards ansikte från sidan då denne satt och sömnigt stirrade ut genom fönsterrutan. Det hade hunnit bli mörkt ute, men gatuljusen lyste upp tvillingens ansikte om och om igen. Såren hade läkt, blåmärkena hade bleknat bort, men spåren fanns kvar. I broderns förr så oskadda ansikte – det han alltid varit en aning avundsjuk på – kunde han skymta flera nya ärr, små förändringar i hudtonen som inte funnits där innan. Han lyfte handen och drog försiktigt med fingret efter ett av dem, det som gick i en svag båge, från strax ovanför ögonbrynet ned till kindbenet.

”You’ve got a lot of scars, Edward.”

Han fick ett av tvillingens berömda leenden.

”I know. Makes it a lot easier for people to tell us apart.”

John kunde inte låta bli att le tillbaks.

Tjatja, här kommer nästa del ^w^
Har egentligen inga kommentarer om denna.. Känner att jag inte riktigt gick nog djupt på vissa ställen, men antar att jag får gräva lite mer i något annat inlägg, yey, det blir fler :D Fast, nu passar ju inte titeln in längre :S

Aja, jag ska pallra mig i säng, glöm inte de små orden i fältet där nere *peka*

Kramar <3

 

Btw, tack Hanna för idén om flashbacks, du snurrade igång min fantasi ;)

---

UTAN DIG del 22

Det var två trötta, men lyckliga, pojkar som tumlade av scenen senare samma dag. Intervjun hade varit lång, men de hade verkligen saknat det. Känslan av att ha kamerorna riktade mot ansiktet, känslan av att allas uppmärksamhet var vänd åt deras håll, känslan av att leva en fantastisk dröm, istället för en mardröm.

Mannen som ledde talkshowen kom fram till dem bara ett par minuter senare. De stod och pratade ett tag, trots att Edward hade svårt att förstå att snubben inte lessnat på dem än. Det var inget tvingat samtal, tvärt om. Leendena avbytta varandra och vandrade från ansikte till ansikte.

 

”It was too bad we couldn’t play the game we had planed though… It would have been fun, I can promise you that.”

John tog ett litet, knappt märkbart, steg närmare brodern. Mannen verkade inte riktigt kunna släppa att de hade sagt ifrån. Innan, när de gått igenom vad som skulle hända på ett ungefär, hade människan börjat babbla om att de skulle sätta tvillingarna i var sitt lag och leka någon lek. John hade protesterat bara en halv sekund efter att Edwards hand slutit sig runt hans handled.

Han hade själv inte lyckats övertala mannen att de inte tänkte, inte kunde, göra det, och det var inte förrän Liam kom till undsättning som det hela löste sig. Liam hade helt enkelt lagt en hand på Edwards axel, tittat mannen i ögonen och sagt:

”The boys said no, alright?” Tonen hade varit vänlig men bestämt, och mannen hade – med en suck – lagt om programmet. Det hade slutat riktigt bra i alla fall, men nog var han lite besviken, det syntes.

 

Edward nickade mot mannen, med det där leendet som fick det att se ut som om han inte förstod någonting alls. Han fick ett vänligt smile tillbaka.

Strax därefter kom Liam fram till dem, samtalade kort med mannen medan bröderna hade ett av sina små slagsmål.

”Come on guys!”

”Yes Leem.” John skrattade då Liam himlade med ögonen, skakade på huvudet och drog på läpparna i ett roat leende. Edward fortsatte att smila, och då John la en arm över hans axlar gav han ifrån sig en fnysning. Han gjorde dock inga försök att dra sig undan, puffade bara lekfullt tvillingen i sidan. John svarade med att dra bort sin arm och knuffa till honom. Edward puttade tillbaka, vilket resulterade i att han – när John än en gång gav igen – kraschade in i en vägg. Han snubblade till då han slog in i det hårda materialet, tappade balansen och lyckades bara nätt och jämt hålla sig på fötter. Innan han hann samla sig nog mycket för att skratta åt det som inträffade greppade John tag i honom. Ursäkterna trillade ur tvillingens mun fortare än vad Edwards hjärna hann med, trots att han var van vid höga tempon. Tillslut satte han upp händerna i luften för att försöka värja sig.

”John. John. John!” Han försökte få kontakt med brodern, som fortfarande babblade i hundraåttio. ”John, I’m okay. It’s cool, it’s alright!” Han suckade djupt och himlade med ögonen då tvillingen inte lugnade ned sig.

”Leem, he’s freaking out again!” Han la händerna på Johns axlar och pressade ned honom i sittande ställning, då hans kopia började hyperventilera. Trots att han själv var blivit rädd för ofrivillig kontakt med andra människor, var det John som verkade ha tagit det hårdast. Edward sjönk ned bredvid brodern och kramade försiktigt dennes axel med ena handen.

Han kände sig precis lika hjälplös som varje gång det hände. Han hade ingen aning om hur han skulle hantera det. Han hade inte lyckats lista ut hur han skulle kunna lugna tvillingen, inte heller hur han skulle kunna förhindra det. Visst, han hade förstått ungefär vad som orsakade dessa ”anfall”, men han kom aldrig ihåg att, vad de, han själv eller John själv, gjorde kunde utlösa det, och när det väl hände var det redan försent.

 

Liam kom småjoggande tillbaka då han hörde Edward röst, och fann de två pojkarna sittande på samma sätt som de brukade hamna, då John tappade kontrollen. Edward som kastade oroliga blickar, blandade med panik och skuld, på den äldre pojken, vilken satt med ansiktet stöttat i händerna och andades tungt.

”Leem…” Den yngre tittade bedjande på honom. Liam suckade och skickade iväg första bästa människa att hämta ett glas vatten. Kameramannen han skickat iväg sneglade förvirrat på de identiska blondinerna, men kom snart tillbaka.

”Here, drink this.” Liam förde glaset till Johns läppar. Pojken tog emot det med darrande händer. Edward betraktade spänt sin bror då dennes andhämtning sakta återgick till det normala.

”Glad to have you back. You’re like, full on scaring me, you really need to stop doing that, it’s like so not cool.” Lättnaden i Edwards röst gick inte att ta miste på.

John, fortfarande en aning skakis, gnuggade tinningarna med fingrarna, och kikade sedan på sin bror. ”I’m actually serious okay, I’m really, really sorry and…”

Liam avbröt honom. ”Let’s go boys. Come on now.” Mannen hjälpte varsamt den äldre tvillingen upp, och när han var säker på att John inte skulle tippa omkull släppte han taget och ledde vägen till bilen. Han hoppades verkligen att attackerna, eller vad de nu skulle kallas, skulle gå över snart. Om inte för Johns skull, för Edwards. Den yngre versionen blev lika rädd varje gång. Liam tyckte verkligen inte om att se pojkarna lida så, efter allt de gått igenom. De förtjänade det inte.

Han skakade på huvudet för sig själv. Verkligen inte.

Mohahaha, ni blidde inte av med mig *evil laugh*
Det blev alltså ingen epilog än, utan ännu en del, och nu har jag en till som ligger och nafsar i bakhuvudet ^^, Hoppas att ni inte har något emot att det bara blir beskrivningar av hur de försöker återgå till deras "normala" liv igen, för det är vad som lär komma ;) Jag tänker nog inte hitta på mer jävligheter (hmm, hittade jag just på ett nytt ord? xD) mot dem, inget alltför allvarligt. Känner mig nämnligen nog hemsk redan Oo'
Kramar, lämna en kommentar innan ni sticker.
Gonatt <3

---

UTAN DIG del 21

”I’m John…”

”I’m Edward…”

”And together we are; JEDWARD!”

Det tog längre tid än vanligt för talkshow ledaren att få ned dem i soffan. De hann med att springa flera varv runt i rummet, välta omkull möbeln de var menade att sitta i och hjula x antal gånger innan mannen resolut grep tag i deras armar. Edward slet sig lös direkt, kastade i smyg en skrämd blick på mannen och satte sig fort ned. Han klarade inte av att folk höll fast honom, inte nu längre.

Varje gång de var ute på stan, eller var som helst egentligen, och fansen kom springande emot dem tog han skydd bakom John. På ett diskret sätt, självklart, men ändå. Nog visste han att det inte skulle hända igen, särskilt inte då han var bland de som avgudade honom. Trots att han var mycket medveten om det fann han det obehagligt när alla dessa människor började rycka i honom. Det var en konstig mix av känslor, då han samtidigt blev lika överlycklig varje gång.

 

John följde hans exempel, satte sig så nära brodern att de i princip satt omlott. Han la en beskyddande arm över tvillingens axlar, något som blivit en vana de senaste veckorna. Edward pillade in sin högerarm bakom John rygg.

De lyckades hålla sig tysta länge nog för att mannen skulle hinna börja ställa frågor. Självklart började han med den biten de helst av allt ville glömma.

”So guys, we haven’t seen you in a couple of weeks. What happened?”

”I’m actually serious okay, we’ve had like, the two like worst weeks of our life, and like…”

”Yeah, it’s been like full on crazy, like this total nightmare in two whole weeks!” Edward gestikulerade vilt med den fria handen, precis som han brukade. John reagerade inte på att han blev avbruten, skickade inga småsura blickar åt tvillingens håll. Han hade helt slutat upp med det, då inget gjorde honom gladare än påminnelserna om att hans spegelbild faktiskt satt precis bredvid honom.

”Like so not cool!”

Edward nickade instämmande. ”Really, really not cool at all.”

Mannen gav dem att leende. Tvillingarnas tränade ögon kunde se otåligheten under den vänliga masken, men som vanligt valde de att låssas som ingenting. ”But guys, what did really happen?”

Pojkarna bytte en snabb blick i totalt samförstånd.

”We’re not allowed to talk about it.”

John ryckte på axlarna i något som skulle föreställa en beklagande gest. ”Yeah, Leem told us not to.”

Mannen skrattade hjärtligt. ”Of course not. I just thought, since when do Jedward what they are told to do?”

John lät flinade, osäker på exakt vad han borde svara. Det var väl uppenbart att snubben ville få dem att snacka, men de hade kommit överens om att lyda order. Liam hade sagt att det var viktigt, och ingen av tvillingarna protesterade. Upplevelsen kändes väldigt privat, och de ville egentligen bara att den skulle försvinna. Nog förstod de att det skulle tas upp gång på gång på gång och återigen, men önska kan man alltid.

Edward tog tag i situationen, styrde upp den och bytte ämne på det smidiga Edwardbörjarprataomrandomgrejjermittiallt-sättet.

”We really do listen to what Leem tells us, ‘cause he’s like our surrogate mum, where ever we go he goes. Everybody’s like asking if it’s chill to travel all around the world without your parents, or like if we don’t miss having our mum doing stuff for us. But that’s really not a problem, ‘cause we’ve got Leem, and he’s like our extra mum.”

John kunde inte låta bli att luta huvudet bakåt. Hans kluckande skratt fick tvillingen att kasta en road blick åt hans håll. John rätade på sig och flinade. Han var mycket medveten om att Edward visste precis vad han gjorde. Det var inte så att brodern bara bytte ämne utan anledning, som alla verkade tro att han alltid gjorde. John förstod mycket väl att Edward än en gång hade trixat dem ur en position där de inte ville vara, utan att någon trodde att det var annat än Edwards alltför dåliga fokus.

Mannen gav upp för tillfället och började fråga ut dem om kommande spelningar och signeringar istället. Det var ett ämne som de mycket hellre pratade om.

Här kommer inlägg 20! Tjugo! Awesome, right? :D
Det här inlägget går lite omlott med det förra, vilket ni lär märka ;) Skrev klart det i går natt, men bestämde mig för att inte publicera, då jag var trött och inte riktigt visste vad som behövde fixas för att det skulle bli bra nog.. Nu är jag helnöjd ^w^

Besöksrekord igår btw! 70 pers var in och tittade, 317 sidvisningar! Jag blir så överlycklig :'D Och, idag är det redan fler unika besökare än vad jag hade som dagssiffra där i mitten, så coolt! :'')

Glöm inte att lämna en kommentar med vad ni tycker där nedanför *peka*
Kramar <33

---

UTAN DIG del 20

Edward lutad mot väggen i det lilla skjulet som han gjort den närmaste veckan. Hela hans kropp värkte, han kunde inte längre avgöra vilken del som gjorde ondast. Han suckade darrande och slöt ögonen. Det var ganska tidigt, eller så var det molnigt ute. I vilket fall som helst var det inte fullt dagsljus, så vitt han kunde se.

 

Det plötsliga ljudet av bilder som rullade in på gårdsplanen fick honom att hoppa till. Han kände hur pulsen gick upp, och rädslan började nafsa honom i hasorna. Vad var det som hände nu? Var det något nytt påhitt som han borde frukta, eller…?

Hoppet började spira i honom då han hörde lågmälda röster. Han kunde inte tyda vad de sa, men han kände inte igen dem. Det var mest troligtvis positivt, men han var inte riktigt säker. Inte förrän en av rösterna började ropa något. Det tog ett tag för hans öron att uppfatta vad kvinnan som ropade sa.

”… police! Come out with your hands above your head!”

Glädjen fick ett leende att leta sig upp på hans läppar, om än ett matt och grimasliknande sådant.  Betydde detta att han skulle få komma hem? Till föräldrarna, till Kevin, hundarna, till Armani, papegojan? Till John? Han bet sig försiktigt i läppen och försökte följa med i vad som hände utanför. Snart var allt han kunde höra högljudda röster, arga skrik och förbannade rop. Tillslut lugnande det ned sig något, även fast han kunde höra de röster han kände igen muttra och vråla titt som tätt. Han lutade huvudet mot väggen med ett nöjt leende lekande på läpparna.

Så kunde han höra kvinnans röst igen, bara på andra sidan väggen.

”Where is the boy?” Det var inte mer än en väsning, men den ljöd tydligt genom morgonluften.

Helst av allt ville Edward resa sig upp och banka i väggarna, skrika. Men han orkade inte. Orkade inte resa sig, orkade inte tvinga luften att passera stämbanden med nog kraft för att frammana ljud. Han var för utmattad för att kunna tala om att han var bara på andra sidan väggen.

Edwards ögonlock föll igen gång på gång. Han kämpade för att hålla dem öppna, men ändå försvann sekunderna fortare än han önskade.

Ett plötsligt brak fick honom att ryckas tillbaka till verkligheten. Efter nästa smäll flög dörren upp. Han tryckte sig mot väggen av ren reflex, betraktade mannen som brutit upp dörren med uppspärrade ögon. Edward var plötsligt för utmattad för att tänka klart. Kanske var det spänningarna som släppte då hans undermedvetna insåg att mannen bar uniform, kanske var det bara att kroppen hade tagits till stadiet där den inte längre klarar av påfrestningar. I vilket fall som helst reagerade hans kropp instinktivt, och han gjorde flera förtvivlade försök att ta sig bort från polisen innan han sakta började inse fakta.

Efter ett tag kunde polisen hjälpa honom på fötter. Edward klamrade sig fast vid mannen, då han kände att hans egna ben inte bar. Då de passerade genom dörröppningen la någon en tjock, tung, grå filt över hans axlar. Regnet fick omgivningen att smälta ihop till en grå massa, endast bruten av snurrande blåljus. Vattendropparna slog hårt emot honom. Det var, på något sätt, en uppfriskande känsla.

 

Det höga skriket fick Edward att vrida på huvudet.

”Omg” Han flämtade till, kunde inte låta bli att stirra som en besatt innan ett leende spred sig på hans läppar. ”JOHN!” Rösten skar sig, ovan vid att vara så högljudd. Han kände hur polismannen tog ett fastare grepp kring hans axlar då han snubblade till.

Så slöt sig ett nytt – men åh så välbekant – par armar omkring honom. John drog honom intill sig, och Edward tänkte inte klaga. Han slog armarna runt tvillingens nacke och begravde sitt regnvåta ansikte mot hans hals. Brodern verkade försöka krama luften ur honom. Hans ömmande kropp protesterade högljutt, och han kunde inte låta bli att kvida till av smärta. Till Edward stora förskräckelse lättade John på greppet. Han pressade sig själv närmare, kunde inte hindra tårarna som rann utmed kinderna. John lutade hakan mot hans axel. Edward kunde höra på Johns andetag att även tvillingen grät.

Till skillnad från honom själv, som inte kunde komma på ett enda ord att säga – de fanns inte ord som beskrev vad han kände – verkade John inte kunna låta bli att prata. Brodern mumlade alla möjliga saker, uppmaningar, löften, i Edwards öra. Vissa saker kunde han inte låta bli att flina åt, och känslan av lycka var så påtagande.

Resten av familjen var plötsligt där. Han trillade runt mellan olika famnar, tills han tillslut hamnade hos John igen. Ett par sekunder stod de bara stilla och tittade på varandra.

”I’ve missed you” Edward andades ut orden, med ena handen i ett stadigt grepp på broderns axel för att inte falla omkull. Det hade i o för sig inte behövts, då tvillingen vägrade släppa taget om hans armar.

Johns ögon glittrade i regnet. Håret låg lika slickat mot Johns panna som Edwards hår gjorde mot hans egen. Leendet som strålade emot Edward var inte fyllt av något annat än ren och skär lycka.

”I’ve misses you too”

Som sagt, jag är hemskt, hemskt, hemskt ledsen för att det tog sån tid...
Men, här har ni den i alla fall, del 19 ;)

Kommentera gärna, och jag lovar att nästa del kommer ut inom en snar framtid!

Hugs <3

---

UTAN DIG del 19

Det var fortfarande mörkt ute. Gatulamporna skapade små, ljusa ränder i morgonhimlen då bilen rullade förbi i allt för hög fart. Framför dem blinkade det blå ljuset från polisbilen envetet, runt, runt.

Det hade tagit honom länge att övertyga alla om att han hade rätt, att det var sant. Tillslut hade han skrikit åt dem, vrålat, gastat som en galning. När han äntligen fann det vinnande argumentet hade det börjat rulla på fort.

”If he is where I’m telling you, and you don’t tell the police to go check... Could you live with yourself?”

 

Även polisen hade tagit ett tag att övertala. Hur det hade slagit över till hans fördel visste han inte, helt ärligt talat hade han inte lyssnat ordenligt. Men nu satt de i alla fall i bilen.

John var livrädd, delvis för att det kanske bara skulle ha varit en dröm, delvis för vad han kanske skulle komma att få se. Bilen rullade för sakta, han ville veta vad som hände där borta. Han hade fått veta att det redan åkt ett par polisbilar i förväg, att de skulle ”kolla läget”, se vad de kunde göra. Ovissheten höll på att göra honom galen, och han böjde sig hela tiden in över mittsätet för att kunna titta ut genom vindrutan. Hans föräldrar, som satt i framsätet, såg extremt spända ut, John funderade ett tag på om det var en så bra idé att hans far satt bakom ratten, men samtidigt, vem skulle annars köra? Mamman var inte ett alternativ, och Kevin satt bara och stirrade apatiskt ut genom fönstret.

 

John suckade djupt och lutade huvudet mot den kalla rutan. Till råga på allt föll regnet i strida strömmar, skapade små rännilar på glaset. Allt han kunde tänka på var drömmen han delat med tvillingen under natten. Han saknade Edward så att det gjorde ont, rent fysiskt. Tanken på att separationen skulle ta slut fick hans hjärta att slå volter, samtidigt som rädslan för att den kanske inte alls var över fick honom att gräva in naglarna i handflatorna.

 

Vad skulle hända om det faktiskt bara varit en dröm? Tänk om det bara var något hans hjärna skapat för att hindra honom från att gå under? Hur mycket skit skulle han få för att han släpat dit hela sin familj, alla poliser? Hur arga skulle alla bli för att han gav dem falskt hopp? Och skulle han över huvud taget överleva det faktum att han inte alls hade någon aning om hur Edward mådde? Han var tveksam, och den enda tröst han hade var den där isande känslan som tuggade på hans ryggrad. Samtidigt började han bli så van vid den att han inte tänkte på den ständiga kylan längre. Den bara fanns där, som ett ständigt påminnande om något som ändå aldrig lämnade hans tankar, och han hade slutat reflektera över den.

 

Då bilen plötsligt stannade ryckte han till och tittade sig omkring. Förvånande nog hade han fastnat i sina egna fasande tankar, och nu hade han ingen aning om hur långt de kommit, eller vars de var.

Någon knackade på framrutan, och då den sakta rullade ned såg John en av polismännen från bilen framför.

”If you wait here, I’ll go check what’s happening. I’ll come and tell you when it’s okay to come. Alright?”

John såg sin pappa nicka spänt, och var tvungen att knipa ihop läpparna hårt för att inte skrika åt mannen. Han kunde inte stanna i bilen! Om Edward var där framme, så nära, då kunde han inte sitta i den dumma bilen, det fattade väl varenda människa?

 

”Can I just like, take some air?”* Han knäppte lös sig själv och hade öppnat dörren innan någon hunnit svara, men väntade ändå med att kliva ur tills han fick ett medhållande hum från fadern. Han blickade omkring sig. Skogen var gles, och han kunde se de blinkade blåljusen genom morgondimman en bit bort, bredvid en förfallen röd stuga. Det var fortfarande halvmörkt ute. Vad klockan var visste han inte, det kunde vara hur tidigt som helst. Soluppgången skymtade någonstans i horisonten, men det var fortfarande inte nog sent för att solens gula klot skulle synas.

 

Ett par minuter såg det ut att vara ett riktigt tumult där borta. Han bet sig i läppen, vad var det som hände? Så lugnade det ned sig ett tag, och en ljudlig smäll hördes. Det var inte alls samma sak som den där kvällen ett par veckor tidigare – den som kändes så otroligt, oändligt långt borta – då han hört pistolskott, utan snarare trä som knäcktes. Ännu ett några minuter förflöt, och då, plötsligt.

Ut ur det lilla förrådet som låg bredvid stugan kom en polisman ut. Mannen stödde en haltande människa, som hade en grå filt hängande över axlarna. Det blonda håret slickades mot hjässan då regnet omfamnade dem.

John flämtade till. Hjärtat började slå oregelbundet, andetagen blev ojämna. Han glömde alla uppmaningar om att stanna kvar på platsen och började springa. Hans fötter svepte över den regndränkta marken, och han halkade gång på gång, bara för att tvinga tillbaka balansen igen.

”EDWARD!”

*I don’t even know if that makes sense Oo’

Tada ;)

Så, en viss Fanny har gått och blivit frisk (^u^) efter 5,5 dygns feber (O.o), och nu kommer det allså en del 18! :D:D:D Tjaa, det börjar la närma sig ;)
Hugs, kommentera snälla, jag älskar kommentarer (konstruktiv kritik är särskilt uppskattat ;])
Tudels ;)

---

UTAN DIG del 18

”Edward!” John gav ifrån sig ett lättat skrik. ”Edward, I’m so glad you’re here! I thought you were like, dead or something, I was like, so worried!” Han stannade tvärt, inte bara för att glasrutan stoppat hans framfart. Synen som mötte honom fick hjärtat att skrumpna ihop till en liten, svart knöl på bara ett ögonblick.

”Oh my God, Ed, are you alright?” Han kunde inte göra annat än att stirra på brodern. Det fanns inga ord som kunde beskriva vad han kände. Smärtan rev i honom bara av att se tvillingen så, så… John skakade på huvudet, kunde inte finna rätt uttryck.

”I’m okay. It, it’s… It’s not as bad as it looks…” Edward vek undan med blicken och gungade lätt på hälarna. Han bar fortfarande linnet och shortsen han haft när han stuckit ut för att springa morgonen nästan en vecka tidigare.

John kunde inte låta bli att fnysa till. Om det var en irriterad fnysning eller något annat, det visste han inte riktigt. Det han visste var att brodern inte var ärlig.

”Don’t lie to me Edward.” Tonen var bedjande, men hade ändå ett litet klang av en storebrors auktoritet. Inte för att han någonsin såg sig själv som äldre. Tio minuter hit eller dit, so what?

Edward gav honom en blick, och ett svag leende. Det var inte det vanliga Edward- leendet, leendet alla flickor föll för, smilet som fick alla all dra på läpparna, utan ett trött, tvingat, misslyckat försök till normalitet.

Tvillingen behövde egentligen inte förklara för honom, det var alltför tydligt. John tvingade sig själv att titta bort från Edwards armar. Han kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt.

”Sorry John, I didn’t mean… I mean it doesn’t…” Edward suckade djupt. ”It doesn’t hurt right now, so I guess I’m satisfied with that…”

John pressade högerhanden mot glasmuren. Tvillingen tog ett steg närmare och rätade sakta ut sina fingrar för att kunna passa dem mot hans.

”What happened?” Han kunde se hur Edward svalde hårt. Den blonda luggen hände stripigt ned framför han ögon, och John såg hur brodern gång på gång sköt bort den ur ansiktet.

”I tried to escape”

”You did what?” Johns förvånade utrop fick Edward att le, det där äkta leendet alla älskade honom för.

”Yeah, I like, failed epic” Sedan berättade han allting, och John kunde inte göra annat än att gapa. Aldrig skulle han ha kommit på idén, eller varit nog modig för att genomföra den. Han skakade på huvudet.

”You’re crazy man! You’re like so cool.”

Edward gav honom en otålig blick. ”Don’t you understand what that means? I know where I am! You could come and bring me home, John.” Tvillingen strålade mot honom – uttrycket såg väldigt missanpassat ut i broderns misshandlade ansikte. John sprack sakta upp i ett enormt leende då han insåg vad detta innebar.

”So, where the hell are you?”

”You know this place where all children used to play hide and seek? We were there sometimes, not so much though…”

”In the forest, at small house, with the huge tree?”

”Yeah!”

”OMJ” John tyckte handflatan hårdare mot glasrutan och skrattade till. Sakta, stilla, långsamt, millimeter för millimeter, kände han hur hans hand sjönk igenom glasets yta. Ett halvt ögonblick stirrade både han och Edward på handen, då den i slow motion färdades djupare in i muren emellan dem. Sedan pressade Edward sin vänstra hand häftigt mot glaset på samma plats. Även hans hud verkade ha en frätande effekt på rutan.

”I’m on my way. Ed, I’m on my way.”

I samma ögonblick som deras handflator möttes mitt i glasmuren som skiljt dem åt, kände John hur han började blekna bort. Till skillnad från förra gången han var där försökte han inte motverka det, gjorde inga försök att stanna kvar. Snart var Edward ensam kvar i den vita drömmen.

*Skyldig*
Hejhej, jag drabbades av inspirations-sjukan (a) Förra inlägget la jag upp mest för att ni behövde Johns synpunkt, den här har jag skrivit ikväll (trots feber Oo'), och är ändå hyfsat nöjd med den.. Nästa del kommer dock att få vänta tills jag blir frisk och kan formulera meningar på det sättet jag vill ;)
Sjätte dagen med feber, hur epic är inte det? -.-''
Kommentarer uppskattas <3
Kramar, vi hörs när Fanny blir Frisk igen :)

---

UTAN DIG del 17

Edward lyfte sakta upp skallen och pressade försiktigt bakhuvudet mot den kalla väggen. Hur han än rörde sig eller satt gjorde allting ont, och han hade gett upp försöken att komma undan smärtan.

Han hade inte fått en blund under hela natten. De få gånger hans ögon faktiskt hade fallit igen hade hemska bilder jagat runt i hans inre. Han lyckades aldrig komma ihåg vad de föreställt när han tvingade upp ögonlocken igen, men de skrämde honom nog mycket för att inte vilja somna.

Det faktum att han inte kunnat berätta för tvillingen var han var under natten fick tårarna att stiga i ögonen på honom. Han blinkade försiktigt bort dem, medveten om att varenda liten rörelse, vartenda andetag, skulle orsaka honom ont. Han förstod inte varför han inte lyckats tvinga sina drömmar till att bli den vita platsen där han mött sin bror två nätter innan.

Kanske var det för att han försökte tvinga fram dem. Kanske tänkte han för intensivt för att få tankarna att slappna av nog mycket. Kanske var han bara inte nog utmattad för att däcka, så som han gjort de två föregående nätterna. I vilket fall som helst grämde honom att han inte skulle få någon chans att ta sig ifrån platsen förrän dagen efter.

Han var livrädd, nu då han insett precis vad de här männen var kapabla till. Nog för att han sett vad de gjort mot John, men när han fick uppleva det själv blev det mycket mer verkligt. En enorm våg av ilska slog upp inuti honom, precis som alla andra gånger, då hans tankar svävade över till den dagen han funnit sin bror misshandlad. Han var dock inte pigg nog för att göra mer än att grymta irriterat.

Trots att han nästintill kunnat känna tvillingens smärta då överfallet var över, hade det inte varit någonting emot det han fått känna på kvällen mot idag. Det var inte ont som orsakades av det mentala band han hade med John, utan riktigt ont, hans egen kropp, mörbultad, sönderslagen, misshandlad.

Edward fick än en gång tvinga bort tårarna med viljestyrka. Varför, varför, varför? Varför hade han inte fått tala om för brodern var han var? Han knep ihop tänderna hårt, bara för att ögonblicket efter stöna till av smärta.

”Note to self; don’t do that.” Han muttrade irriterat för sig själv och svalde sedan hårt. Hans röst var torr och raspig, han kände knappt igen den alls.

Han saknade att få sjunga, att få studsa omkring på scenen, alla skrikande tjejer (och killar) som skulle dö – eller i alla fall ge sina vänsterhänder – bara för hans uppmärksamhet. Men mest, allra, allra mest, saknade han att höra sin egen och tvillingens röster strömma ut genom högtalarna. Det spelade ingen roll om de var hemma framför karaokemaskinen eller ute på turné och spexade framför hundratals, tusentals människor. Det spelade ingen roll, för allt han brydde sig om var hur bra deras röster passade ihop, hur mycket de kompletterade varandra.

Tyst började Edward att nynna på Lipstick, bara för att snabbt sluta. Det var inte samma sak ensam. Trots att han själv ägde den största delen av Jedward blev det ingenting utan John. Han skulle aldrig ha tagit sig igenom X-factor utan tvillingen, då hade han ingenting. Det var inte för intet som de hade slutat som X-factors mest framgångsrika deltagare. Edward suckade darrande vid minnet, och trots att det faktum att de ständigt blivit utbuade önskade han sig själv tillbaka till den tiden.

 

Han hörde inte en enda röst – förutom sin egen – under hela dagen. Inga fotsteg närmade sig hotfullt. Ingen nyckel vreds om i låset och fick hans mage att vända sig i protest. Ingenting, på hela dagen.

Då mörkret föll vågade han sig på en suck av lättnad. Han undrade ett par sekunder om de faktiskt trodde att detta var ett straff mot honom. Sedan slog han bort tanken, de hade nog bara insett att han var för öm för att kunna tänka, än mindre tala.

Han ändrade försiktigt ställning och slöt försiktigt ögonen. Inga förvrängda hemskheter dök upp innanför hans ögonlock.

Med en lättat suck lutade han huvudet mot det dragiga golvet och kände hur tröttheten och utmattningen övermannade honom. Sömnens hala mörker sög ned honom i den vita tryggheten igen.

Äntligen va? ;P
Har sakta lyckats pussla ihop en del.. Är väl kanske inte så nöjd med den, men den får faktiskt duga, jag får den inte att bli bättre :S

---

 

UTAN DIG del 16

Till skillnad från dagen innan var det inte ilska som fyllde John när han vaknade, utan en bitande oro. Natten hade inte varit lugn. Hans drömmar hade aldrig blivit till den vita platsen där han de två föregående nätterna träffat Edward. Istället hade han hemsökts av mardrömmar, värre än tidigare. Betydde det att det hänt Edward något, något mer fasansfullt än vad som redan pågick?

John var livrädd, men den ständigt ilande kylan längst ryggraden lugnade honom lite, på något konstigt vis. Om brodern vore – han svalde hårt – död, då skulle han med all säkerhet känna det. Eller hur? Det var i alla fall vad han själv, och alla andra med för den delen, försökte få in i huvudet.

 

Det värsta var nog ändå att han råkat höra ett samtal några poliser haft med hans föräldrar kvällen innan. Han hade bara hört dem säga att de första dagarna var det kritiska, men att desto längre någon var försvunnen, desto mindre chans var det att denne någon skulle återfinnas. Sedan hade han sprungit, ut på bakgården, satt sig i ett hört tätt tryck mot staketet och försökt samla tankarna. Det hade rört sig en hel del svordomar i hans huvud då han insåg vad polismännen sagt åt hans föräldrar. Hoppas inte för mycket.

Han hade grävt fingrarna så djupt ned i gräsmattan att han fortfarande nu, morgonen efter, hade jord under naglarna. Han vägrade att tro på polisernas ord. Vägrade. Inte för en sekund tänkte han överväga det faktum att Edward kanske inte skulle komma tillbaka. Inte en enda sekund. Det hade han fått nog av, och han skulle definitivt inte klara av att börja tänka den hemska tanken än en gång.

Det var bara nätt och jämt han klarade av att ta hand om sig själv i nuläget. Vare dag fick han tvinga i sig mat, tvinga sig själv att svara på tilltal, tvinga sig själv att inte sitta helt apatiskt, hopkrupen på sin eller tvillingens säng.

Allt kändes så meningslöst. Vad spelade det för roll om han åt eller inte, om inte Edward fick något att äta? Vad spelade det för roll om han hängde med i olika människors konversationer, när Edward ändå inte fanns där för att komplettera hans annars ganska ofullständiga tankar? Och, vad spelade det för roll, om han satt och glodde ut i tomma intet, när han ändå inte kunde tänka på annat än att Edward inte satt bredvid honom som vanligt?

 

John var än en gång tvungen att pressa sig upp ur sängen, för att kunna ta sig ned och äta. Det var den sjätte dagen. Sex dagar! En hel evighet, om inte mer.

Han tuggade sakta, men envetet, trots att flingorna kändes som mjölklumpar. Några av hundarna svassade förbi hans ben och nosade försiktigt på stolen där tvillingen brukade sitta. Svansarna slutade vagga då de besviket travade därifrån igen.

Han suckade djupt och kliade frånvarande Oscar bakom örat. Hunden pressade tillgivet huvudet mot Johns hand och slöt ögonen. John undrade aldrig ifall hundarna saknade Edward eller inte, det märktes alltför väl. Varje gång han träffade dem rusade de runt honom ett par varv, stannade sedan upp med spetsade öron och spanade från samma håll som han kommit.

Han lutade huvudet i händerna och stödde armbågarna på bordet. Känslan av tomhet höll på att äta upp honom, och han var inte säker på hur mycket längre han skulle klara av det.

 

Resterande delen av dagen spenderade han med att oroligt vanka omkring i huset. Han klarade inte av att sitta stilla längre än tio minuter. John la märke till att resten av hans familj slängde ömkande blickar åt honom då han än en gång reste sig från fåtöljen i vardagsrummet och vandrade iväg, men hade inget intresse av att bry sig.

Det spelade ändå ingen roll.

Del 15, people!
Venne riktigt vad jag har att säga om det här inlägget egentligen... Jag ska iaf mata kaniner och sova nu, typ dötrött Oo'

Hittar jag någon kommentar här i morgon kommer jag att bli överlycklig (a)

Kramar, gonatt <3

---

 

UTAN DIG del 15

Inte heller Edward hade varit särskilt glad över att vakna morgonen efter. Till skillnad från John var det dock inte vrede som fyllde honom, utan rädsla. Han sträckte försiktigt på sig, likt deras hundar och katten där hemma brukade göra. Trots att han var rädd kände han en viss beslutsamhet; han var tvungen att ta reda på var han befann sig. Fem dagar, inlåst i något skjul någonstans, ensam. Fem dagar, utan John. Det var nästan en hel vecka! Så länge hade han aldrig varit utan tvillingen förr, varken frivilligt eller mot sin vilja. Han saknade sin familj, alla djuren, sängen, bakgården, fansen, konserterna. John. Det gjorde så ont i honom, han ville hem.

Han hade i alla fall lyckats lista ut varför han var där, trodde han. Det var något med att John visste något som de här männen definitivt inte ville att någon skulle veta. De hade sagt något om någon av deras polare som John ”satt dit” också, men den delen hade han inte riktigt fått grepp om.

 

Efter att ha spenderat ett par minuter – han hade ingen aning om hur länge det faktiskt var – hade han något som liknade en plan. Ett rymningsförsök låg på dagordningen. Inte för att han räknade med att kunna ta sig ifrån platsen han var tvingad till. Männen var både äldre, större och starkare än han. Dessutom var han utmattad. Edward brydde sig inte om att uppskatta sina chanser, de var för små. Han hade ingen aning om hur han skulle eller kunde ta sig hem. Allt han kunde hoppas var att han skulle känna igen sig, om han tog sig ut över huvud taget.

 

Edward reste sig tvärt då han hörde steg utanför. Trots att benen skakade och hjärtat pumpade hårt i bröstet, lyckades han tassa till väggen. Han ställde sig precis bredvid dörren, med örat tryckt mot det kalla träet. Männen verkade ha stannat precis utanför, stod och skrattade åt något internt skämt.

”The police are so stupid” Mannen tyckte uppenbarligen att det var roligt, det lät som om han höll på att garva häcken av sig. ”This is the best place to hide in the whole country, shouldn’t they know that? Even kids know, I’ve been chasing away those awful things when they were coming here to play hide and seek!” Ännu mer skratt.

 Edward bet sig i läppen, var det sant? I så fall, varför hade ingen hämtat hem honom?

Var det ingen som saknade honom? Drömmarna om tvillingen kunde mycket väl vara bara inbillning. John kanske bara tyckte att det var skönt att bli av med honom, starta solokarriär, slippa dra omkring på honom hela tiden. Liam tyckte mest att han var jobbig, han blev säkert också glad, och…

Edward klippte av tankegången. Höll han på att bli galen? Självklart letade de efter honom. John var säkert galen av oro vid det här laget, likaså Liam, och alla andra.

Männen fortsatte att diskutera hur korkat det var att ingen kommit på dem, och hur det, liksom i kurragömma, alltid visade sig att det enklaste gömstället som var det bästa.

 

Så hörde han en nyckel i låset. Adrenalinet sprutade genom Edwards kropp då han kröp ihop i startposition innanför dörren, samlade kraft för kollisionen han visste skulle komma. Benen darrade värre än innan i den statiska ställningen.

När dörren började sin bana på gångjärnen satte han en axel emot den och tryckte till så hårt han kunde. Dörren flög upp, och han kunde känna hur de som stått bakom den tog ett par förvånade steg bakåt. Med händerna framför sig fortsatte han sin vilda framfart rakt genom klungan de fyra förvånade männen stod i. Kraschen fick honom att tappa balansen.

Han stapplade framåt i ett desperat försök att återfå tyngdpunkten ovanför fötterna, men innan han lyckats återfå nog av kroppskontrollen för att kunna rusa vidare grep någon tag i hans arm, hans hår, hans hals. Panikslaget kastade han blickar omkring sig, försökte lokalisera platsen, hoppades innerligt att han varit där förr.

Bara någon sekund innan den första örfilen träffade han kind spred sig ett leende över hans läppar. Trots smärtan gav han mannen som stod framför honom ett triumferande ögonkast. Andra gången handen slog till hans ansikte, med så stor kraft att hela hans huvud vreds, slutade han smila. Men inombords, på den där platsen djupt inne där slag inte kan skada, var hela han upplyst av ett överlyckligt ljus.

Även fast hela han ömmade då de tillslut slängde in honom i skjulet och låste dörren. Även fast han inte kunde låta bli att kvida av smärta. Även fast han låg på ett trägolv med sin svidande kind pressad mot plankorna. Även fast han kände för att bara dö, spred sig leendet ännu en gång över hans läppar.

Nu kunde John komma och hämta hem honom.

Han visste var han var.

Del 14! Hur coolt är inte det? :D
Det bästa är att det inte längre blir färre och färre läsare, utan fler! Jag blir SÅ glad <333
Och nu, måste jag sova för typ 40 min sen, jobb jobb jobb.. ;)
Kramar, lämna en kommentar eller nått i fältet där nere :D

It's Armani ^w^

---

UTAN DIG del 14

 

 

John var nära att få ett vredesutbrott då han vaknade. Allt han ville, allt han önskade, var att få stanna kvar i drömmen med brodern. De hade pratat länge, länge. John hade njutit av att bara få höra tvillingens röst, av att bli avbruten gång, på gång, på gång. Tystnaden var det värsta, att ständigt bli påmind om hur ensam han var, hur ofullständig han som person var utan Edward.

Han lyckats behärska sig innan han tagit sönder något, men sängkläderna låg utspridda över hela rummet, hans egen madrass låg halvvägs ned från sängen.

Ett par sekunder stod han bara stilla med slutna ögon och en knuten högerhand, fokuserade på att andas.

 

Då han fått på sig ett par byxor och en tröja – han hade fortfarande varken ork eller lust att ta reda på vad exakt han satt på sig – klev han ut ur det ovanligt stökiga, men ändå så tomma, rummet. Sakta vandrade han nedför trappen, strök varje hund över ryggen flera gånger då de passerade honom om och om igen. Han avundades deras uttröttliga energi, mest för att det var precis så han kändes sig i normala fall. Driven av ett evighetsbatteri. Men uppenbarligen behövde det batteriet två mottagare för att kunna fungera. Känslan av oslagbarhet hade försvunnit med tvillingen, och nu kände han sig mycket… slagen.

John smet in i badrummet på nedervåningen och ägnade den närmaste kvarten åt att fixa håret riktigt noggrant. När han var färdig tittade han sig i spegeln, och sköljde sedan fort igenom frisyren. Hårprodukterna rann ned i avloppet, tillsammans med hoppet om att något skulle kännas normalt någonsin igen. Han vred om kranen till kallvatten och stänkte den isande vätskan i ansiktet. När han sedan tittade på sig själv igen i spegeln mötte han ett par trötta ögon och ett sammanbitet ansikte. Glädjen han annars så ofta kände var precis lika långt borta som allt annat, förknippad med Edward på ett sätt som nu var så tydligt att det gjorde ont varje sekund.

 

Med fötterna släpande efter golvet förflyttade han sig från toaletten till vardagsrummet. Han satte sig längst ut på sitsen på en fåtölj och drog händerna genom det fortfarande blöta håret.

En djup suck kom från Kevin, som också befann sig i rummet.

”You okay?” Kevin vred på huvudet då hans yngre bror ställde frågan. John var inte säker, men han var lur på att det var den första gången på de här fem dagarna han själv startat en konversation frivilligt.

”Well, I guess” Ännu en djup suck. ”And you?”

John kunde bara rycka på axlarna till svar. Att säga som det var kändes onödigt, att han mådde piss, det visste alla redan. Han valde att byta ämne istället.

”I dreamed with him tonight” Han bytte medvetet ut about till with.

”Really?” Brodern lät inte ett dugg entusiastisk.”Nice dream or bad dream?”

”We like, talked. For hours. And, it wasn’t just me dreaming. He was like dreaming the same dream as me, at the same time. It was like, really him!”

”John…” Kevin gav honom ett trött ögonkast, innan han lät blicken sväva ut genom fönstret igen. John tänkte inte ens försöka övertala brodern, utan lät det helt enkelt vara. Han visste ju inte ens själv om det var sant eller inte, så han borde helt enkelt inte klaga.

 

Han brydde sig inte om att förklara för Kevin att han skulle gå upp till rummet igen. På vägen fiskade han upp Armani, som trippade omkring hans fötter. John begravde ansiktet i hennes mjuka nacke då han tog trappan i bara ett par få steg, och stängde sedan sovrumsdörren efter sig.

Efter att ha slängt ett par blickar omkring sig konstaterade han att han skulle vara tvungen att städa innan han ens kunde tänka på att göra annat. Snabbt slängde han upp Edwards sängkläder på broderns säng och bädda ned katten under täcket, bara för att hon inte skulle gå iväg.

Bara ett par minuter senare var hans egen madrass och sängkläder tillbaka, och han drog katten till sig.

”You miss Edward too, right?”

Armani la en av sina vita tassar mot hans kind och jamade lågt.

Inlägg nr 2 för dagen ^w^
Den blev lite kortare än vad jag hade velat att den skulle vara, men det kändes som om jag bara skulle förstöra genom att försöka få den längre, så ni få la nöja er ;)
I morgon är det måndag igen, vilket betyder arbete, vilket betyder att det inte finns någon möjlighet för mig att sitta vid datan på dagen.. Men, har nog tid att fundera på nästa del ett tag i mrgn också, så, om jag har tur, har jag en färdig del 14 (omg, azum :D) att skriva ned på kvällen :)
Jedhugs, glöm inte kommentaren ;P<3

Btw, jag ångrar så att jag inte gjorde titeln på engelska, jag kommer inte att kunna använda "Utan DIg" över huvud taget -.-'

---

UTAN DIG del 13

”Edward? What did they do to you?” John stod åter pressad mot glasrutan i den vita drömmen och blickade skräckslaget på honom. Edward sänkte blicken, klarade inte av att möta broderns ögon. Till skillnad från när han somnat hade han inte ont i hela kroppen, men av Johns ansiktsuttryck att döma såg han lika hemsk ut. Han förde försiktigt högerhanden till ansiktet, rörde vid det svullna, blå ögat, den spruckna läppen, skrapsåren.

”I couldn’t tell them what they wanted to hear, that’s it, who cares.”

Han kunde se tårarna i sin brors ögon, tänkte tillbaka på då han själv funnit John i nästan samma skick, hur panikslagen han varit, hur ont det gjort i honom att se tvillingen hjälplös och inse att han inte varit där då det behövdes som mest.

John skakade på huvudet, tryckte handflatorna mot glasrutan. ”I’m so sorry, it’s all my fault! I shouldn’t have told the police, I just… I just thought that, we’re always together, and they wouldn’t be able to hurt you if I were there.”

Edward ruskade på huvudet. ”No, it’s not your fault. It’s no one’s fault, these guys are really, like, sick.” Han tog ett par steg närmare, enda tills han stod lika nära glasmuren som brodern gjorde.

”I don’t want to wake up. I don’t care if this is just a dream, it’s good enough just to see you, even though it’s just imagination.”

”How could you wake up, it’s my dream. I don’t want to wake up either, anyways.”

 

De diskuterade länge vems dröm det var, och trots att det hängde ett tungt – men osynligt – åskmoln ovanför dem kändes det i alla fall bättre än när de var vakna och ensamma. Edward satt med ena sidan av huvudet lutad mot glaset. John satt åt motsatta hållet, så att de kunde se varandra så bra som möjligt. Båda hävdade att det var deras dröm, och att den andre bara var en produktion av deras egen hjärna.

Tillslut kläckte Edward idén att de kanske båda drömde, och att de träffades någonstans bortom det uppenbara. Självklart var han ungefär lika seriös som vanligt, men John nappade på det, och efter att ha diskuterat det fram och tillbaka kom de fram till att; ja, så var det nog. Båda var visserligen tveksamma, men de valde att ignorera det och bara njuta av att få vara tillsammans.

 

”But, if we’re really talking to each other right now, and in this dream… Can’t you just figure out where you are so that I can like, come and like, bring you back home?” John tittade bedjande på honom. Edward rynkade pannan och tänkte efter. Egentligen borde det ju funka, men han var rädd att han bara skulle ge sig själv onödigt hopp. Dessutom, vad var chansen att någon skulle berätta vars de var? Det förstod till och med Edward att det var korkat.

”I don’t know, but basically, I guess I could like, try or something…”

”You have to Edward! I’m actually serious okay, I can’t live without you.” Desperationen i tvillingens röst var nästan nog för att få honom att börja gråta.

”Okay” Han snyftade svagt, men nickade sedan bestämt. ”I will try, like, as much hard as I can.” Så pressade han en hand mot glasrutan. John gjorde likadant på andra sidan.

”I can’t live without you either.”

Hellu, del 12 är här :D
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här biten, menmen.. Laddar nog upp något ikv också, om jag orkar sätta mig och skriva ned del 13 (a)
Kramar till alla som läser <3

---

UTAN DIG del 12

Edward pressade ryggen mot väggen och betraktade männen med vaksam blick. Det var bara två stycken den här dagen; gubben som stank sprit första dagen, och en snubbe som inte var med över huvudtaget den gången.

De bara tittade på honom, utbytta några blickar med information han inte kunde tyda.

”You need to get on with the talking kid.” Mannen som han aldrig sett förr tog till orda. Edward svalde hårt och kände hur hjärtat började slå hårdare i bröstet. Han visste fortfarande inget om något de frågade om. Det var inte precis så att han fått reda på mer under de dagar – han visste inte hur länge han varit där, bara att det gått flera nätter – han varit instängd i skjulet.

”I don’t know anything!” kved han och blickade desperat från den ena mannen till den andra. Hur skulle han få dem att förstå?

”Stop lying kid, we know that your brother has told you some things.” Den (mest) främmande mannen suckade trött och kliade sig på halsen. Edward skakade häftigt på huvudet, fick huvudvärken som fortfarande dök upp ibland att öka i styrka igen. Han kunde känna pulsen dunka i bakhuvudet.

”But he didn’t! We haven’t been like, talking at like, all, the like, last like, days!” Han talade så fort att han nästan började stamma, och det blev fler ”like” än vanligt, till och med.

 

Plötsligt var han upptryckt mot väggen – igen. Det var samma man som den första gången, och Edward insåg att mannens andedräkt luktade mer alkohol än den första dagen.

”You’re giving me such a bad headache.”

Edward knep ihop ögonen och förberedde sig på smärta. Men istället hörde han den andre mannens röst. ”Pete, calm down.”

Stanken försvann från hans ansikte och ersattes av ett dovt muttrande som färdades bortåt från honom. Det skrämde honom att ingen av männen någonsin bar masker, och att de kallade varandra vid namn. Han undrade om det betydde att de räknade med att han aldrig skulle komma därifrån. Tanken skrämde nästan livet ur honom, och han var tvungen att gnugga bort en tår ur ögonvrån.

 

De fortsatte ställa frågor han inte kunde svara på. Det mesta rörde vad John berättat för honom och/eller polisen. Han hajjade till varje gång de frågade om något han inte visste, varje gång en av deras frågor berättade något för honom. Han kunde väldigt sällan svara mer än ”I don’t know!”. Männen blev bara mer och mer irriterade för varje gång han yttrade de tre orden.

Edward hade ingen aning om hur länge de båda männen försökte få ur honom informationen han inte hade. För varje fråga blev han mer desperat i sina försök att få dem att förstå, men ingenting fick dem att inse sanningen.

 

Tillslut gav Edward upp. Han sjönk ned på golvet igen, med ryggen mot väggen, och slöt ögonen. Han önskade att – om han nu inte skulle få komma hem – han åtminstone skulle få sova igen. Senaste gången han sovit hade han drömt om John.

De hade stått i vad som verkat vara timmar och bara pratat, bara tittat på varandra. Den genomskinliga mur som skiljt dem åt hade fått honom att vilja gråta, men samtidigt hade han varit för glad åt at se brodern för att bry sig alltför mycket. Även om det bara var en dröm, något hans huvud hittat på, så fanns det inget lika tröstande som att veta att tvillingen saknade honom.

 

En djup suck nåde hans öron. ”Well, he isn’t going to say anything right now…”

”And that means?” Pete, eller vad nu spritsnubben hette, lät obehagligt förväntansfull.

Den andre mannen nickade. ”He’s yours.”

Edward gav honom en panikslagen blick, då han insåg vad som höll på att hända. Under de här dagarna hade de knappt rört honom, till hans stora förvåning och glädje. Men då gubben log sitt vrickade leende och knäckte med fingrarna samtidigt som han gick mot honom, förstod Edward.

”No! No, please don’t. Please, don’t hurt me!” Han backade in i ett hörn, sökte med blicken efter en utväg. Men den enda utgången som fanns var den låsta dörren.

Tårar av skräck började rinna nedför hans kinder. Sedan kunde han inte göra annat än att knipa ihop ögonen och önska att han var någon annanstans.

Tre inlägg på en dag, azum va? :D
Hoppas att det duger som gottgörelse för att ni blev utan två dagar i sträck (a) Det känns asgrymt att få skriva 11 i rubriken, vaddå coolt? ;D
Nu ska jag typ sova dock, så räkna inte med ett fjärde ;P
Gonatt people, glöm inte de små orden i kommentarfältet, betyder så mkt <3

Btw, märker ni att jag är ett huge Armani-fan? ^w^

---

UTAN DIG del 11

John tittade sig förvirrat omkring, han förstod ingenting. Runt omkring honom var allt vitt, som om han blivit instängd i en snöhög eller något. Det var inte vettigt, inte något han någonsin sett förr hade varit så vitt. Det stack i hans ögon, och han kisade irriterat.

Så hörde han en röst, som fick honom att tappa andan totalt.

”Like, come one, what is this place?”

”Edward!” Ropet skar sig, och han började springa åt det hållet rösten kommit ifrån.

”John? John!” Plötsligt såg han brodern. Det var som om han kom ut ur ljuset, uppenbarades från ingenstans. De närmade sig varandra med hög fart, men precis innan de möttes kände John hur han slog i något hårt. Han studsade bakåt, trots att det var ett solidt föremål och inte gummiaktigt alls. Det var mer som... glas.

”John! Are you okay man?” Edwards oroade röst fick honom att resa sig igen.

”Yeah, just fine! Didn’t hurt at all, actually…” Det var ingen lögn. Han borde ha tuppat av – minst – av kraften i kollisionen, men han hade inte ont någonstans. Inte ens i handen, som värk molande de senaste tio dagarna, eller det ständigt ömmande såret strax ovanför nyckelbenet.

”Oh no, I’m dreaming again!” Besvikelsen sköljde genom honom som en flodvåg. Han ville vakna direkt istället för att behöva möta ännu en av alla de mardrömmar han haft. Han förstod att någonting skulle hända Edward på andra sidan glasrutan, utan att John skulle ha någon möjlighet att hjälpa till.

”How could you be dreaming, it’s like, my dream, or like, I don’t know, something.”

John skakade förvirrat på huvudet, och gav Edward ett förtvivlat ögonkast då han upptäckte att det inte fanns en minsta glipa i glaset.

Han funderade ett par sekunder på hur de egentligen kunde prata med varandra genom den tjocka glasrutan – när de stod pressade mot rutan på var sin sida var det minst en decimeter emellan – men sedan kom han på det, det var ju en dröm.

 

Fast, om det här inte tänkte bli en mardröm kunde han kanske få prata med tvillingen ett tag, även om det bara var hans egen hjärna som hittat på situationen.

”Are you all right?” Han tryckte näsan mot glasskivan och önskade innerligt att han skulle få vara nära brodern.

Edwards axlar sjönk ihop och han sänkte huvudet. ”I’m scared. They’re like, trying to get me like, talking, but… I don’t even know what they’re like, asking about, and, I don’t know.”

 

John la högerhanden mot rutan som skiljde dem åt, och Edward la sin vänstra på samma ställe. De stod stilla länge, och bara tittade på varandra. John tvekade aldrig en sekund på att det var hans tvilling och inte en spegel, som han brukade. Det var bara något han visste.

”I miss you. I’m actually serious okay; you need to come home like, right now!”

”I don’t even know where I am, okay! But it’s like, cold, and basically they’re always talking about that no one will like, find me, or like, them, this deep in the like, woods or like, the forest or something.”

 

“Wait, what?” Det var Edward som tog till orda igen.

”I didn’t say anyth…” Så såg han hur broderns gestalt började blekna. ”No! Edward! Edward! Come back! Edward!”

Men han var redan borta.

 

John slog upp ögonen och flämtade efter luft. Hans blick flackade omkring, från den ena möbeln till den andra, ända till han insåg att han var tillbaka i rummet där hemma igen. Det hade bara varit en dröm. Armani, som legat hopkurad på hans mage vaknade och frästa nyvaket. Hon reste sig, gäspade stort och tassade sedan mot hans ansikte. Hon sträckte på sig, spetsade honom med sina små, vassa klor, och la sig sedan i en liten boll precis ovanför hans hjärta.

John la ned huvudet mot kudden igen och lät de tysta tårarna rinna.

Kolla, en till del! :D
Känns grymt kul att få skriva tvåsiffrigt i rubrikrutan, den börjar ju bli lång! Undra hur lång den skulle bli och jag la ihop alla... mer än 10 A4 iaf, varje är minst en sida lång så (a)
Börjar nog på nästa del direkt, ska bara ta en liten paus och vila hjärnan ;) Och, till min (och er?) glädje så kan jag meddela att inspirationen är tillbaka :D Det var bara åtta som var grymt jobbig, hehe :P
Kramar på alla er som läser (kan också meddela att idag att idag är det rekord på antal sidvisningar sedan bloggen startade, och dagen är ju inte slut än 8] Unika besökare fortfarande typ tio ifrån, men helt ärligt, så länge det är någon som läser över huvud taget så spelar det ingen roll om det är 5 eller förti ;D)!
Glöm inte att kommentera bara ;P<3

 

---

UTAN DIG del 10

”Go away, go away, go away.” John muttrade för sig själv då Liam steg in i rummet. Mannen drog på munnen i en grimas och gav honom en sorgsen blick.

”John…” Liam tittade sig omkring i rummet, knuffade ned en hög med kläder från en stol och ställde stolen bak och fram framför John. Han satte sig på stolen och vilade armarna på ryggstödet.

”What?” Ordet blev mycket hårdare än John hade tänkt sig, men han gav ändå mannen en irriterad blick. Den skulle i alla fall föreställa irriterad, men han hade ingen aning om han lyckats eller ej. Varför var han här? John visste redan att allt som varit inplanerat var avbokat eller flyttat. Det var ändå ingen som var intresserad av bara ett J, och utan Edward blev det inget JEDWARD. Visserligen var han ganska duktig på att kalla sig själv både John och Edward – det hände titt som tätt, särskilt då hans tvilling inte riktigt ville säga samma sak samtidigt som han – men nej, det fungerade verkligen inte.

 

Liam suckade och skakade på huvudet. ”What are you doing John? Your parent are freaking out, do you understand that?”

John frustade, men vek undan med blicken. ”Why wouldn’t they? Edward’s…”

”It’s not Edward, you silly boy. Or, not just him at least.” Liam suckade djupt igen och gnuggade näsroten mellan tummen och pekfingret. John gav honom en trött blick, inte skulle väl människan börja tjata om John själv nu? Det spelade ju ingen roll vad han gjorde, allt som betydde något var att hitta Edward och… Liam avbröt hans tankar.

”They’re freaking out because of you.”

”They really like, shouldn’t be! I mean, like come on, they should be like totally worried about Edward!” Han kände hur rösten brast, och upptäckte att han skrek. Människorna som förut mumlat där nere hade tystnat, och han kunde höra hur någon av hundarna oroligt nosade längs dörrkarmen.

”They are! But they can’t put all of their attention on Edward, because you’re not eating, not sleeping!” John stirrade chockat på Liam. Mannen hade aldrig skrikit åt honom på det sättet förut. Visst, han och Edward hade en förmåga att reta gallfeber på Liam, men aldrig på det här sättet.

”You’re barely even breathing.” Liam hade sänkt rösten igen – han talade till och med tystare än vanligt – men det låg en helt annan intensitet i orden. ”They can’t focus on only Edward, because you’re their son too, and…” Mannen verkade inte riktigt finna de rätta orden.

”But I can’t just walk around and like, pretend like everything’s okay!” Johns röst darrade, och han kände hur tårarna hotade att rinna över igen. ”I can’t eat, I’m not hungry at all. I can’t breathe properly, there’s too much space.  I can’t sleep. The nightmares are killing me, and I can’t wake Edward up at night, ‘cause he is not here!” Nu skrek han igen, men John varken orkade eller ville bry sig.

“I don’t even know if he’s alive or not, and… and…” Det blev för mycket. John gömde ansiktet i händerna och snyftade högljutt. Han skulle ge upp exakt vad som helst för att få tillbaka brodern. Vad som helst. Om Edward var död… Han visste att han själv inte skulle överleva det. Inte en chans.

”John… It’ll be all right.” Liam la en hand på hans axel, men det sorgsna i hans röst fick bara John att hulka ännu värre.
”What if he doesn’t come back? Leem, I can’t live without him, I can’t function! I really can’t, Leem.”

”He will.”

”But what if?”

”There is no ’What if?’. He will come back.”

Då John började snyfta våldsamt igen la Liam armarna runt honom. Han kunde inte dra sig till minnes att mannen någonsin kramat om honom. De var båda för ”vuxna” för det.

Men i just den här stunden brydde han sig inte över huvud taget. Det kändes tryggt, på något vis, och även om det inte tröstade över huvud taget att veta att han själv var trygg med inte tvillingen, så fick det gråten att lugna ned sig en aning. Han kunde höra mannens darrande andhämtning bredvid sitt öra, och förstod att han var mycket, mycket mer oroad och rädd än han verkade.

 

John hade ingen aning om hur länge de satt stilla på golvet i hans och Edwards rum. Efter hur-länge-det-nu-var släppte Liam taget om honom och flyttade vänsterhanden till hans axel igen.

”It will be all right. Just, help your parents just a tiny bit, okay?”

John nickade. Hans ögon var rödgråtna, han vågade inte ens försöka sig på att använda rösten. Då Liam reste sig gjorde John detsamma.

När de kom ned för trappen kände han allas – hans mammas, hans pappas och Kevins – blickar på sig. Han förstod att han såg förskräcklig ut, röda, svullna ögon, gipsad, blåslagen och omplåstrad. Han tittade inte på dem, utan passerade bara. Han gick rakt in i köket och hällde upp en skål med flingor och vatten.

Det smakade ingenting, och maten växte i munnen på honom, men han tuggade och svalde. Hans kropp borde ha varit utsvulten, men inget som liknade hunger blev mättat. Känslan bara fortsatte att slita honom, och kylan var kvar.

Men fanns det någonting som hjälpte det minsta i försöken att hitta brodern skulle han göra det.

Vad som helst.

Här kommer del nio! Det blev typ fortsättning förljer-stil, men asså, antar att ni vill ha nått att läsa, och jag MÅSTE dra NU xD
Tack och hej, kommentera gärna <3

---

UTAN DIG del 9

John andades ut i en darrande suck. Han satt på golvet i skräddarställning, med ryggen mot sängkanten. Huvudet vilade i händerna och armbågarna var stödda på hans knän. Han frös, åh vad han frös. Känslan ville inte ge med sig, och han visste så väl vad den betydde. Edward behövde honom, men John hade ingen aning om var tvillingen var.

Nerifrån kunde han höra röster. Han visste precis vad de pratade om, vem de pratade om. Men det var inte Edward samtalet rörde, som det borde ha gjort, utan han själv.

”He hasn’t eaten in three days!” Moderns röst var fylld av oro. Det dova mumlet då hans far svarade kunde han inte tyda, men han antog att det var något tröstande.

 

John hade vaknat tre dagar tidigare av att den där hemska kylan spred sig nedför hans ryggrad. Han hade vetat redan innan han tittat efter att Edward inte skulle vara i sängen bredvid, och då han hittat lappen om att brodern stuckit och sprungit… Paniken hade nästan ätit upp honom inifrån.

När han tagit sig nedför trappen hade han funnit Kevin sittande vid köksbordet.

”He… You ok?”

John ignorerade frågan, eller, egentligen hörde han den inte ens. ”Where’s Edward?”

”He went out for a run. You should know, he left you a note.”

Det hängde ett stort frågetecken i luften. John hade försökt komma på något sätt att förklara för Kevin vad han visste, kände.

”They’ve done something to him.” Det förvånade honom att brodern allt hörde vad han sa. Orden blev mer en kvävd viskning än något förståeligt.

”What? No, you’re being paranoid, John. He won’t be back until nine o’clock; it’s almost half an hour till then.” Kevin hade slängt en oroad blick på klockan, och John visste, att han visste, att John brukade ha rätt när det gällde Edward.

”I guess I am…” John hade tvekat, men samtidigt önskat att brodern hade rätt. Han kanske bara hade blivit paranoid? Hur skulle någon kunna göra något mot Edward, som garanterat skulle springa ifrån dem utan problem?

Den kommande halvtimman hade John ändå vandrat omkring rastlöst i huset, samtidigt som den hemska känslan kylt ned honom mer och mer för var sekund som gick.

 

När klockan slagit nio hade Kevin rest sig upp och lagt en hand på sin yngre brors axel.

”I’ll go look for him. Call me if he gets back.” John hade bara kunnat nicka. Han vågade inte följa med, av rädsla att Edward skulle komma tillbaka och han själv inte skulle vara där. Samtidigt var han dödsskrajj för att Kevin skulle hitta tvillingen död i något dike någonstans.

 

Varje sekund kändes som en minut, varje minut som en timma. När ytterdörren öppnades fyrtio minuter senare hade han rusat nedför trappen och in i hallen, bara för att upptäcka att det var Kevin som kom hem.

Själv.

 

De tre dagarna hade sedan flutit ihop till en suddig dimma. Edward hade anmälts försvunnen. Polisen hade varit där, alla grät.

John hade mest suttit instängd på rummet, kurat upp sig i tvillingens säng. Han kunde inte fatta att det här hände på riktigt. Gipset* runt hans hand var fullklottrat med ord och mönster tvillingen hade målat dit. Han tittade på dem hela tiden. Tårarna verkade aldrig ta slut, och då han inte grät satt han mest stilla och kände sig helt apatiskt, totalt passiv till allt som hände omkring honom.

Inte heller hade han sovit mycket. De få gånger han slumrat till hade hans drömmar väckt honom igen. De var fyllda med blod, och de där fem männen.

 

Han hade ingen aning om hur länge han suttit på det där sättet och bara gått igenom händelseförloppet gång på gång på gång, men så hörde han steg i trappen.

Det knackade försiktigt, och sedan öppnades dörren.

 

 

 

 

 

* Jag har ingen aning om man gipsar händer, men jag orkar inte kolla upp det, så det får duga (a)

Allvarligt, jag är faktiskt rätt missnöjd.. Är der verkligen bara jag som tycker att det blir sämre och sämre (eller, om ni vill ha det upplagt såhär istället: Är verkligen bara jag som tycker att de första delarna var bäst, men att desto fler delar som kommer desto mer inte-lika-bra blir de?)?
Här kommer del åtta iaf :)
Jag hoppade över Johns del, fann ingen som helst inspiration till den, och jag lyckades komma på ett senario för Edward, så det fick bli så.. Nästa del borde bli bättre, den är i princip klar i mitt huvud ;D
Kramar, kommentera gäna ^^ <3

---

UTAN DIG del 8

Edward snyftade för sig själv. Han visste inte var han var, inte vad som hände, inte någonting. Han hade vaknat upp kanske en timma tidigare i det lilla skjulet han fortfarande satt i. Det var litet, tomt och kallt. Plankorna i golvet var glesa och kall luft letade sig in genom springorna. Väggarna var dock massiva, och det fanns inte det minsta möjlighet att se ut.

Huvudvärken sprängde fortfarande, men synen, hörseln och allt annat verkade fungera som det skulle. Svetten efter den avbrutna löpturen hade torkat. Linnet värmde inte över huvud taget, inte heller de korta shortsen, eller gympaskorna för den delen.

Varför var han här? Vad ville de honom, och hur skulle han ta sig hem igen?

 

En nyckel vreds om i låset och dörren slogs upp. Edward kom snabbt på fötter och pressade ryggen mot väggen. Tre män kom in, och stängde dörren bakom sig. Han svalde hårt.

”Why am I here? Like, what do you want from me?” Han pratade mycket fortare än vanligt, samtidigt som han flackade med blicken emellan de tre männen. ”Who the hell are you? Why am I here, I mean, come on, like what the hell?”

En av männen suckade irriterat, och tog sedan ett par snabba steg emot honom. Edward fann sig själv upptryckt mot väggen med mannens näsa obehagligt nära sin.

”Shut the fuck up.” väste mannen. Hans andedräkt luktade svag av sprit, hans ögon var mörka och tomma. De två andra männen skrattade i bakgrunden då Edward knep igen munnen. Ett par sekunder fick han fokusera på att inte blåsa mannen i ansiktet, som han brukade göra med Armani. Det kändes som en väldigt dålig idé, faktiskt.

 

Mannen backade bort från honom. Edward drog in ett djupt andetag genom näsan, försökte koncentrera sig på att inte flippa ur.

”What do you want from me?” Han lät inte alls som sig själv då han långsamt uttalade orden. Rösten darrade och han var tvungen att harkla sig upprepade gånger.

”Don’t play stupid.” muttrade mannen som nyss pressat honom mot väggen.

”I’m like totally not!” Han klarade inte av att kontrollera sig själv längre. Rösten skar sig mitt i meningen och hans blick hoppade från den ena mannen till den andre till den tredje. Den förste mumlade något irriterat, men en av de som stod på sidan verkade uppriktigt förvånad (även om han verkade göra allt han kunde för att inte visa det).

”Hasn’t the other you told you?” Mannen skrattade retsamt åt honom. ”I thought you two talked nonstop.”

Edwards blick sökte sig till marken. Rädslan blandades med sorg. Han suckade djupt, och sucken övergick i en kvävd snyftning. ”We did. But basically, we haven’t talked much since the attack…”

Plötsligt slog det honom. Han stod i samma rum som tre av de män som misshandlat hans bror. Rädslan och sorgen gav vika för ett extremt raserianfall. Det var väldigt sällan han blev arg så att någon såg det, men att någon skadade hans tvilling, hans andra hälft? Nej.

”We haven’t talked much, since you nearly killed John!” Han spottade ut orden, tog ett par snabba steg fram emot mannen som stod närmast och knuffade till honom så hårt han kunde i bröstet. Mannen stapplade baklänges och gav ifrån sig ett förvånat läte då luften pressades ur hans lungor.

Sekunden hade Edward fått en svidande örfil över kinden. Han kved till då en av de andra männen grep tag i hans hår och böjde hans huvud bakåt.

”Auh. Auh! Not the hair, not the hair! AUH!” Hans ögon tårades och han klagade högljutt, samtidigt som han förgäves försökte lossa på mannens grepp.

”Bad idea, kid. Bad idea.”

 

Då mannen äntligen släppte honom sjönk Edward ned på knä med ena handen pressad mot kinden. Tårarna rann, men om det var av smärta, ilska eller rädsla visste han inte. Säkert var det alla tre, i en förvirrad blandning.

Männen lämnade rummet, utan att ha förklarat varför han var där. Allt han visste var att John visste. Vad var det hans bror inte hade berättat för honom? Han hulkade svagt och grimaserade då huvudvärken gjorde sig påmind.

Han var ensam igen. Ensamheten kändes i alla fall som bättre sällskap än de där tre.

Yey, del sju ute :D
Är väl inte riktigt nöjd, som vanligt då (jag är väldigt pedantiskt när det gäller skrivning), men jag hoppas att ni tycker om den iallafall ;)
Blev ingen riktig försening idag märkte jag, har haft kvällen ledig, förutom att jag hängde med Felicia ett tag ^^, Har vilodag i morgon också, så det borde komma upp en del till på kvällen :) Sedan får vi se (a)
Kramar, kommentera gärna <3

---

UTAN DIG del 7

Det hade blivit tisdag igen. Edward kunde knappt fatta att det gått näst intill en hel vecka sedan John blivit misshandlad. De hade fått lämna sjukhuset på lördagen, och John hade fått stränga order om att hålla sig stilla. Det hade väl gått som det gått, men, de hade i alla fall tagit det lugnt för att vara John och Edward Grimes.

Då Edward öppnade ögonen var det ljust ute, men klockan var inte mycket mer än sju. Han blundade, men insåg att han inte skulle kunna somna om. Det pirrade i hela kroppen, och han kände mycket väl igen känslan.

Han klev upp och började, på tysta, tassande tår, leta efter träningskläderna. Tillslut fann han dem, långt in under sängen. Han snörade på sig gympaskorna och skulle precis smyga ut ur rummet, då han kom på att John kanske skulle bli orolig om han vaknade och Edward inte var där.

Strax låg det en lapp på Edwards huvudkudde, där han förklarade att han skulle vara hemma vid nio, i god tid för frukost.

 

När han kom ut i friska luften drog han ett djupt andetag och njöt av tystnaden. De senaste dagarna hade varit extremt hektiska. Polisen hade gripit en av männen som attackerat hans bror, och det hade visat sig att mannen även var en av bankrånarna han läst om på internet. Mannen var sedan tidigare känd av polisen, uppenbarligen.

Edward rös och joggade på stället. Han behövde rensa tankarna, på det där sättet som bara fartvind kan göra. Han började röra sig framåt, sökte sig vant in på löparstigen som låg bara ett par hundra meter ifrån deras hus. Det kändes visserligen underligt att vara ute och springa utan brodern, men John kunde ju inte. Edward hade funderat ett tag på att ringa någon kompisarna från löpklubben, men kommit fram till att han behövde vara själv med sina tankar.

Det oroade honom att han inte längre kunde prata med John som vanligt. Känslan av att brodern dolde något för honom hade inte försvunnit helt, och den fick honom nästan att vilja gråta. Han och tvillingen hade delat allt hela livet, och han önskade innerligt att attacken inte skulle få dem att glida isär när de behövde varandra som mest.

 

Han joggade sakta några kilometer och ökade sedan steglängden. Utan att behöva tänka på det kom han upp i löpsteget, och drog på rejält med fart. Vinddraget jagade bort de oroliga tankarna, precis som han vetat att det skulle göra. Han var tvungen att bita ihop käkarna för att orka hålla tempot, men njöt samtidigt av endorfinerna som pumpade genom hans kropp. Det var alldeles för länge sedan han varit ute och sprungit. Han hade saknat det, mer än han vetat om, det insåg han nu. Det var bara så synd att John inte var där för att dela känslan med honom. Han visste att tvillingen också älskade, och saknade, känslan av att plåga kroppen till dess yttersta gräns.

 

Edward hade precis kommit till den delen av löpstigen som gick utmed ett fält, då någon plötsligt la krokben för honom. Farten hade fortfarande varit hög – till och med högre än innan, då han ökat tempot efter ett krön bara ett par sekunder innan – och han flög långt. Han skrek till, mest av förvåning, samtidigt som han försökte skydda ansiktet med hjälp av händer och armar inför landningen.

Han blev liggande ett par sekunder innan han började resa sig.

”Auh…” klagade han ynkligt och försökte borsta bort smutsen från de nu sönderskrapade armarna. Han hade klarat sig skapligt, men huden emellan armbågarna och händerna var uppnött. Det hade redan börjat svida.

”Like what the hell?” när han tagit sig upp på fötter vända han sig om och glodde argt på mannen som fällt honom. Han hann se en stor, svart bil, parkerad på ängen alldeles intill dem, sedan tvingade en enorm smärta honom ned på knä.
Han kved och slog händerna om huvudet. Någon hade slagit till honom i bakhuvudet. Hårt, hela världen snurrade. Stjärnor dansade framför hans ögon och tårar strömmade nedför hans kinder. Ingenting fungerade som det skulle. Han kunde inte tänka, inte andas, inte röra sig. Allt han kände var hur det bultade i skallbenet, allt han såg var flimret framför ögonen. Hur länge han blev sittandes på knä, med händerna bakom huvudet och pannan mot knäna visste han inte. Det kändes som timmar, men också som sekunder. Tidsuppfattningen funderade visst inte heller.

Strax innan han tappade medvetandet kände Edward hur någon lyfte upp honom och släpade in honom i bilen.

Nu ni folket! :D
Del 6 ute nu, och det händer fortfarande inte så mycket :$ Jag är hemskt ledsen för det, men jag var tvungen att skriva en sån här del till, för den här har faktiskt en väldigt viktig poäng som måste med för att hela grejjen ska funka ;)

Och, ifall ni undrar, så kommer uppdateringen (kanske) att bli lite segare nu. Jag går nämnligen på min treveckors sommarjobbperiod, vilket innebär minst sex timmar arbete per dag, och träning på kvällarna (freak som man är (A)) Ska dock försöka skriva så mkt och effektivt jag kan, har ändå hela händelseförloppet klar i huvudet, slutet och allt, måste bara skrivas ned och fyllas ut med detaljer ;)
Nu ska den här muppen sova, för att orka med arbete Oo'

Kramar, och kommentera snälla <3

---

UTAN DIG del 6

Dagen därpå kom det två poliser – en kvinna och en man – in i rummet som han och Edward var stationerade i. John grimaserade för sig själv, han borde ha räknat ut att det skulle komma. Men han hade aldrig trott att det skulle hända så fort. Han visste inte vad han skulle säga, vad han borde säga, vad han fick säga.

Mannen vände sig mot Edward. ”We need to talk to your brother.” Orden var vänliga, samtidigt som de utstrålade en enorm auktoritet. John blev därför väldigt förvånad då Edward svarade ”Okay”, men inte gjorde någon ansats till att flytta på sig.

”Edward…” mumlade han lite smågenerat.

”What?” John himlade med ögonen. Han var medveten om att många verkade tro att de var väldigt naiva av sig (han försökte dock alltid intala sig att det inte var sant), men han visste att brodern inte var så naiv. Han nickade menande mot dörren.

”John…” Edward lät – John fick leta ett tag i bakhuvudet för att finna rätt ord – rädd. Rädd? John rynkade pannan, men log sedan mot brodern.

”Come on Edward, they’re like from the police. They’re like almost the FBI or something. I’m actually serious okay, it’s like totally cool Edward.”

Tvillingen gav honom ännu en tvivlande blick, men gav sedan efter och vandrade ut ur rummet. John kunde se honom stå precis utanför dörren ett tag, innan brodern vände ryggen åt dem och gick iväg.

 

Ett par minuter senare hade John redan hunnit förklara hur han lämnat Edward för att gå på toaletten, och sedan hur han hört någon ropa hans namn upprepade gånger. Han hade gått åt hållet rösten kom ifrån i tron om att det var ett fan, och sedan blivit insliten i gränden där Edward hittat honom.

”They had like, masks, and… They just kept hitting me and kicking me. I’m actually serious okay, I was in like, so much like, pain. And I was like, begg… like literally on my knees, begging them to stop. But they just kept going on and on and like, on.” Plötsligt kom chocken ikapp honom. Han blev sittandes tyst, samtidigt som han försökte torka bort tårarna som plötsligt börjat rinna. Han insåg att han inte gråtit en enda gång sedan attacken, och nu var det som om allt släppte.

 

Under tiden det tog för honom att samla sig igen satt poliserna bara tysta och väntade. Han undrade hur de kunde vara så lugna, men antog att de var vana vid situationen. John tog ett djupt andetag och fortsatte. Visserligen hade han inte så mycket mer att berätta, men det fanns en bit han visste att polismännen ville höra. Än hade han inte riktigt bestämt sig för hur han skulle göra, men när han började prata igen för sa han sig direkt.

”One of the men like, pulled his mask off and like…”

“You saw him?” Det var kvinnan som ställt frågan. Innan hade de väntat till (de få) pauserna han tog (för att andas) när de ville be honom vidare utveckla de han sa. Det var första gången någon av dem avbröt honom, och det var då han talade innan han tänkte.

”Yeah, I’ve seen him before as well and” Han avbröt sig och knöt högerhanden så hårt att naglarna stack hål i hans handflata. Nu fanns ingen återvändo. Nu kunde han bara hoppas att polisen var så bra på sitt arbete att de kunde hindra händelseförloppet han dragit igång.

”Where, exactly, have you seen this man before?”

John tog ett djupt andetag och förklarade med blicken fäst på det gråvita golvet. ”Like, Monday night, around nine o’clock, I think.” Han fortsatte förklara för att inte hinna ångra sig – vilket i o för sig redan var för sent. ”Outside the CD-shop. I heard like, gunfire and like, screams and…  And then these like, guys came running like, right at me.” Han förklarade ingående hur han först trott att de var fans, hur han hade gjort det korkade valet att avslöja att han sett mannen och hur han sedan sprungit för sitt liv hela vägen hem.

”The bank robbers…” hörde han mannen mumla till kvinnan. Sedan fick han förklara exakt hur mannen sett ut, varje liten sak han kunde komma ihåg om de andra likaså.

 

När den delen var avklarad bad poliserna honom att återgå till att berätta om attacken. Det tog ett tag för honom att komma ihåg var han var i berättelsen.

”I don’t really know, it not much more to say…” började han undvikande. ”The man like, whispered in my ear, and then he like, stepped on my hand...” Kvinnan frågade honom vad mannen viskat i hans öra, men han låssades som om han inte hörde henne.

”The next thing I remember is Edward, and then everything went like, all like, black or, I don’t know, something.” Han vek undan med blicken då kvinnans ögon sökte hans.

”John. What did the man whisper to you?”

Han vred på sig, mumlade någonting undvikande, samtidigt som han visste att han skulle bli tvungen att berätta, nu när han redan sagt allt annat.

”He, he said… He said...” Han kunde inte förmå sig att säga orden högt, kände hur gråten åter fick rösten att stocka sig i halsen på honom

”You need to tell us, you know.” Mannen tittade uppfodrande på honom.

 

Han kände hur nära han hade till tårarna igen. John drog ett sista djupt andetag och lyfte sedan blicken. Hans ögon glänste av rädsla då han andades ut meningen.

”’If you tell anyone about what you’ve seen, we will hurt your brother.’”

Haha, snodde pappas dator! :D
Händer kanske inte så mycket i just den här delen, men men, det kommer ;)
Kramar, kommentera gärna <3

---

UTAN DIG del 5

”Look, it’s a banana! It’s not a banana phone John, you’re going to eat it.”

”No, Edward! Edward, no! No! Edward, Edward! No!” John skrattade så att han kiknade, samtidigt som han försökte avvärja tvillingens försök att peta på honom med bananen han hämtat. John hade inte varit säker på om Edward skulle komma ihåg då John matat honom med banan efter broderns knäoperation. Tvillingen hade varit rätt drogad efter att ha varit sövd just då, och det var uppenbarligen bara därför John fått mata honom. Edward hade protesterat vilt när John försökt göra om det en gång, och han hade förstått att det var något tvillingen skämdes lite för, det låg ju ute på YouTube till och med.

Tillslut gav John upp och öppnade munnen. Gjorde det Edward glad så fick det väl gå då. Och tvillingen skulle ändå aldrig kunna filma och lägga ut filmen på deras kanal, John såg för hemsk ut. Fansen skulle bli livrädda.

Det blev många glada skratt trots allt, och en hel del banan överallt. Särskilt då John kastade en bit på tvillingen, och ett småskaligt mat(banan)krig drog igång. Han kunde se några nyfikna människor som stod och kikade på dem genom rumsfönstret, men ingen kom in för att fråga om autografer eller kramar eller något sådant. Han undrade om han skrämde dem. Det kunde han nog förstå, då han ibland våga titta ned på sina sönderslagna armar. Det gjorde ont varje gång han rörde sig, trots att han fick smärtstillande.

 

Efter ett tag lugnande de ned sig, och Edward letade fram deras laptop. De satt länge och lästa igenom twitterinlägg människor hade skrivit till dem, om dem. John skrattade då brodern skrev ett inlägg.

//Been feeding John banana!! Payback time =:)\\

På bara ett par sekunder hade de fått miljarder svar.

Is he okay? What happened? Och hundratals liknande frågor strömmade genom cyberrymden, till dem.

Han tog datorn från tvillingen och skrev ett eget inlägg. Det gick visserligen ganska söligt att skriva med en hand, men det gjorde inte så mycket.

//I dont know what you’ve heard okay but I’m allright! You’re the best fans in the whole world! You’re like so jedicated! Peace out! Love john\\

Åter en massa kommentarer, människor som brydde sig, som berättade för dem hur mycket de tyckte om dem. De spenderade nästan en timma med att svara på inlägg. Det fanns alltid de idioterna som skulle göra sig lustiga och förklara hur dåliga han och John var, så de fick ha lite roligt och skicka ett par vänliga kommentarer som dröp av sarkasm också. Självklart högg det emot lite att det fanns så många som verkade hata dem, men liksom Edward hade han nästan slutat bry sig. Han hade i alla fall lärt sig att aldrig visa dem om det gjorde ont på något sätt, utan att bara le och ibland – då tillfälle fanns – visa vad han tyckte om dem. Det hade varit ganska roligt att se hela folkmassan dra efter andan då han (snälla John Grimes som aldrig skulle skada en fluga medvetet) pekade finger åt några haters*. Ibland fick han ge igen utan att någon anklagade honom över huvud taget.

 

Det blev kväll igen. Kevin var dit, deras föräldrar var dit. Liam kom också dit ett tag, förklarade ändringarna som nu blev i schemat, men också att de definitivt inte skulle vara stressade och bara ta det i lagom tempo. Helst ville John vara tillbaka på scenen redan nästa dag, helst redan just nu, men han insåg att det inte skulle fungera, allting gjorde för ont.

Edward lämnade knappt hans sida över huvud taget. Det gjorde han ju inte i vanliga fall heller, men det kändes som om tvillingen var konstant rädd för att något mer skulle hända om han släppte John ur sikte.

John suckade tyst för sig själv då brodern började prata i 180 igen. Edward verkade rädd för att fråga vad som hade hänt, han hade undvikit ämnet hela dagen. Det kändes verkligen konstigt att de inte kunde prata om allt som hänt, men samtidigt föredrog John att inte tänka på det. Det var för obehagligt, och han själv var verkligen rädd.

John gäspade stort. Trots att han mest legat stilla, eller blivit omkring skjutsad i en rullstol av tvillingen, var han dötrött. Det tog på krafterna att vara i ett sjukhus, det hade han märk förra gången de varit där. Då hade det varit Edward som var nedbäddad i sjukhussängens vita lakan och han själv som sovit i en improviserad bädd bredvid.

Han mindes hur orolig han varit. Det var inget han försökt dölja för Edward. Istället hade de suttit länge kvällarna innan och pratat igenom det. Men de kunde inte prata om det här. Det var till stor del Johns fel, han som inte hade berättat för tvillingen vad det egentligen handlade om, varför det hade blivit som det blev. Och nu… nu gick det inte över huvud taget. Han var faktiskt livrädd, men det skulle han aldrig kunna säga till Edward. Edward var nog orolig som det redan var, och John ville inte skrämma honom ännu mer.

De bestämde sig för att det var dags att sova. Edward gav honom en mjuk kram, och John kunde höra hur brodern kvävde en snyftning i hans öra. Han greppade tag om tvillingens vänstra handled med sin högerhand då Edward försökte gå iväg, och såg honom menande i ögonen.

”It’s okay. We’re okay.” Han kramade om brodern en gång till, och hoppades innerligt att han inte skulle ha fel.

 

 

* Finns dokumenterat på youtube! =:D