Tjenare, det var ett tag sen :S
Jag är hemma, men åker till Älvsbyn i kväll igen.. Här kommer i alla fall den sista delen av Utan dig (fast den fortsätter ju i alla fall, fast med nytt namn (a)), lite av ett happy-chapter med tvillingarnas andra passion ;)
Kramar, snälla, lämna en kommentar där nere, betyder så mkt <3

UTAN DIG del 24

"Are you sure?"
”Yeah, totally.” Edward gav honom den där blicken som sa; självklart, och böjde sig sedan ned för att knyta gympaskon. John kliade sig i bakhuvudet, tveksamt.

”Edward, I don’t know…”

Brodern lyfte blicken och log mot honom.

”We’re not like, going to give up running just because of this. We’re not going to let them win.” Tonfallet till trots låg det en stor tyngd bakom orden. Edward hade bestämt sig. John hade en känsla av att om han vägrade skulle tvillingen dra ut på en löprunda i alla fall. Han tänkte inte, kunde inte, låta brodern fara ut och springa själv igen. Inte nu, kanske inte någonsin.

”Yeah, I know…” Han mumlade för sig själv och snörde sedan på sig skorna.

Snart svängde de in på löpstigen där de brukade springa. Edward låg hela tiden strax före honom, det var ett irriterande faktum. Varje gång han ökade för att kunna ligga bredvid ökade brodern också, om han saktade av gjorde Edward det samma. Utan tvekan var det med mening, det märktes tydligt på de ögonkast tvillingen gav honom över axeln då och då.

”Come on” John kunde inte låta bli att flina samtidigt som han klagade tyst för sig själv. Tävlingsinstinkten slet i honom, att hela tiden ligga efter var inte nyttigt.

Den långa raksträcken inne i skogen uppenbarade sig framför dem. Han kunde inte låta bli att le, ökade ordentligt, svepte förbi tvillingen. Han hörde ett kort skratt bakom sig, och hur de tidigare lugna stegen ökade i tryck och frekvens.

Adrenalinet och endorfinerna pulserade genom hans kropp, i takt med pulsen. Lyckan var oändlig, som han saknat detta. Det enda som kunde jämföras med den här känslan var att stå på scenen. Prices samma sorts rus, en känsla av oövervinnerlighet, av att veta att många önskar att få känna samma sak.

Tvillingen flåsade honom i nacken, och han pressade kroppen ytterligare. De tävlade ofta mot varandra då de var ute och sprang. Kanske var det en bidragande faktor till att de blivit så bra som de blivit. Ibland undrade han hur det blivit ifall de valt löpningen istället, ifall de inte tagit sig vidare i X-factor, om de inte fått representera Irland i Eurovision. Ibland undrade han hur långt se skulle ha tagit sig, hur bra de kunde ha blivit. Ändå skulle han aldrig ändra sig ifall han fick göra om valet, och han visste att Edward kände likadant. Trots att detta var härligt fanns det inget som gick upp emot scenen, studion, signeringarna.

När raksträckan tog slut stannade de upp, lutade sig mot knäna. De flämtade efter luft ett par sekunder och joggade sedan i ett lugnare tempo längs spåret, tjattrade om allt möjligt, kommande konserter, galna fans, Britney Spears, andra vackra tjejer och fantastiska människor.

Fältet uppenbarade sig framför dem. Det var inte förrän han inte fick något svar, som han upptäckte att brodern stannat. John kastade en blick över axel och skyndade sedan tillbaka.

Tvillingens bröstkorg hävde häftigt, nävarna var hårt knutna och all färg hade försvunnit från hans ansikte. De uppspärrade ögonen flackade omkring.

”Hey, are you alright?” John la högerhanden på broderns överarm och granskade oroligt sin spegelbild, som skakade på huvudet.

”No” Svaret lät ynkligt. ”Can we… Can we like…?”

John nickade och kramade försiktigt Edwards axel. ”Sure. Come on, let’s go.”

De vände och gick samma väg som de kommit. När den yngre samlat sig något började de springa igen. Känslan av lycka återvände, men inte riktigt lika stark som tidigare. John kunde bara inte glömma ansiktsuttrycket tvillingen haft nyss. Det fick honom att undra om något någonsin skulle kännas normalt igen.