Del 15, people!
Venne riktigt vad jag har att säga om det här inlägget egentligen... Jag ska iaf mata kaniner och sova nu, typ dötrött Oo'

Hittar jag någon kommentar här i morgon kommer jag att bli överlycklig (a)

Kramar, gonatt <3

UTAN DIG del 15

Inte heller Edward hade varit särskilt glad över att vakna morgonen efter. Till skillnad från John var det dock inte vrede som fyllde honom, utan rädsla. Han sträckte försiktigt på sig, likt deras hundar och katten där hemma brukade göra. Trots att han var rädd kände han en viss beslutsamhet; han var tvungen att ta reda på var han befann sig. Fem dagar, inlåst i något skjul någonstans, ensam. Fem dagar, utan John. Det var nästan en hel vecka! Så länge hade han aldrig varit utan tvillingen förr, varken frivilligt eller mot sin vilja. Han saknade sin familj, alla djuren, sängen, bakgården, fansen, konserterna. John. Det gjorde så ont i honom, han ville hem.

Han hade i alla fall lyckats lista ut varför han var där, trodde han. Det var något med att John visste något som de här männen definitivt inte ville att någon skulle veta. De hade sagt något om någon av deras polare som John ”satt dit” också, men den delen hade han inte riktigt fått grepp om.

Efter att ha spenderat ett par minuter – han hade ingen aning om hur länge det faktiskt var – hade han något som liknade en plan. Ett rymningsförsök låg på dagordningen. Inte för att han räknade med att kunna ta sig ifrån platsen han var tvingad till. Männen var både äldre, större och starkare än han. Dessutom var han utmattad. Edward brydde sig inte om att uppskatta sina chanser, de var för små. Han hade ingen aning om hur han skulle eller kunde ta sig hem. Allt han kunde hoppas var att han skulle känna igen sig, om han tog sig ut över huvud taget.

Edward reste sig tvärt då han hörde steg utanför. Trots att benen skakade och hjärtat pumpade hårt i bröstet, lyckades han tassa till väggen. Han ställde sig precis bredvid dörren, med örat tryckt mot det kalla träet. Männen verkade ha stannat precis utanför, stod och skrattade åt något internt skämt.

”The police are so stupid” Mannen tyckte uppenbarligen att det var roligt, det lät som om han höll på att garva häcken av sig. ”This is the best place to hide in the whole country, shouldn’t they know that? Even kids know, I’ve been chasing away those awful things when they were coming here to play hide and seek!” Ännu mer skratt.

 Edward bet sig i läppen, var det sant? I så fall, varför hade ingen hämtat hem honom?

Var det ingen som saknade honom? Drömmarna om tvillingen kunde mycket väl vara bara inbillning. John kanske bara tyckte att det var skönt att bli av med honom, starta solokarriär, slippa dra omkring på honom hela tiden. Liam tyckte mest att han var jobbig, han blev säkert också glad, och…

Edward klippte av tankegången. Höll han på att bli galen? Självklart letade de efter honom. John var säkert galen av oro vid det här laget, likaså Liam, och alla andra.

Männen fortsatte att diskutera hur korkat det var att ingen kommit på dem, och hur det, liksom i kurragömma, alltid visade sig att det enklaste gömstället som var det bästa.

Så hörde han en nyckel i låset. Adrenalinet sprutade genom Edwards kropp då han kröp ihop i startposition innanför dörren, samlade kraft för kollisionen han visste skulle komma. Benen darrade värre än innan i den statiska ställningen.

När dörren började sin bana på gångjärnen satte han en axel emot den och tryckte till så hårt han kunde. Dörren flög upp, och han kunde känna hur de som stått bakom den tog ett par förvånade steg bakåt. Med händerna framför sig fortsatte han sin vilda framfart rakt genom klungan de fyra förvånade männen stod i. Kraschen fick honom att tappa balansen.

Han stapplade framåt i ett desperat försök att återfå tyngdpunkten ovanför fötterna, men innan han lyckats återfå nog av kroppskontrollen för att kunna rusa vidare grep någon tag i hans arm, hans hår, hans hals. Panikslaget kastade han blickar omkring sig, försökte lokalisera platsen, hoppades innerligt att han varit där förr.

Bara någon sekund innan den första örfilen träffade han kind spred sig ett leende över hans läppar. Trots smärtan gav han mannen som stod framför honom ett triumferande ögonkast. Andra gången handen slog till hans ansikte, med så stor kraft att hela hans huvud vreds, slutade han smila. Men inombords, på den där platsen djupt inne där slag inte kan skada, var hela han upplyst av ett överlyckligt ljus.

Även fast hela han ömmade då de tillslut slängde in honom i skjulet och låste dörren. Även fast han inte kunde låta bli att kvida av smärta. Även fast han låg på ett trägolv med sin svidande kind pressad mot plankorna. Även fast han kände för att bara dö, spred sig leendet ännu en gång över hans läppar.

Nu kunde John komma och hämta hem honom.

Han visste var han var.