Del 14! Hur coolt är inte det? :D
Det bästa är att det inte längre blir färre och färre läsare, utan fler! Jag blir SÅ glad <333
Och nu, måste jag sova för typ 40 min sen, jobb jobb jobb.. ;)
Kramar, lämna en kommentar eller nått i fältet där nere :D

It's Armani ^w^

UTAN DIG del 14

John var nära att få ett vredesutbrott då han vaknade. Allt han ville, allt han önskade, var att få stanna kvar i drömmen med brodern. De hade pratat länge, länge. John hade njutit av att bara få höra tvillingens röst, av att bli avbruten gång, på gång, på gång. Tystnaden var det värsta, att ständigt bli påmind om hur ensam han var, hur ofullständig han som person var utan Edward.

Han lyckats behärska sig innan han tagit sönder något, men sängkläderna låg utspridda över hela rummet, hans egen madrass låg halvvägs ned från sängen.

Ett par sekunder stod han bara stilla med slutna ögon och en knuten högerhand, fokuserade på att andas.

Då han fått på sig ett par byxor och en tröja – han hade fortfarande varken ork eller lust att ta reda på vad exakt han satt på sig – klev han ut ur det ovanligt stökiga, men ändå så tomma, rummet. Sakta vandrade han nedför trappen, strök varje hund över ryggen flera gånger då de passerade honom om och om igen. Han avundades deras uttröttliga energi, mest för att det var precis så han kändes sig i normala fall. Driven av ett evighetsbatteri. Men uppenbarligen behövde det batteriet två mottagare för att kunna fungera. Känslan av oslagbarhet hade försvunnit med tvillingen, och nu kände han sig mycket… slagen.

John smet in i badrummet på nedervåningen och ägnade den närmaste kvarten åt att fixa håret riktigt noggrant. När han var färdig tittade han sig i spegeln, och sköljde sedan fort igenom frisyren. Hårprodukterna rann ned i avloppet, tillsammans med hoppet om att något skulle kännas normalt någonsin igen. Han vred om kranen till kallvatten och stänkte den isande vätskan i ansiktet. När han sedan tittade på sig själv igen i spegeln mötte han ett par trötta ögon och ett sammanbitet ansikte. Glädjen han annars så ofta kände var precis lika långt borta som allt annat, förknippad med Edward på ett sätt som nu var så tydligt att det gjorde ont varje sekund.

Med fötterna släpande efter golvet förflyttade han sig från toaletten till vardagsrummet. Han satte sig längst ut på sitsen på en fåtölj och drog händerna genom det fortfarande blöta håret.

En djup suck kom från Kevin, som också befann sig i rummet.

”You okay?” Kevin vred på huvudet då hans yngre bror ställde frågan. John var inte säker, men han var lur på att det var den första gången på de här fem dagarna han själv startat en konversation frivilligt.

”Well, I guess” Ännu en djup suck. ”And you?”

John kunde bara rycka på axlarna till svar. Att säga som det var kändes onödigt, att han mådde piss, det visste alla redan. Han valde att byta ämne istället.

”I dreamed with him tonight” Han bytte medvetet ut about till with.

”Really?” Brodern lät inte ett dugg entusiastisk.”Nice dream or bad dream?”

”We like, talked. For hours. And, it wasn’t just me dreaming. He was like dreaming the same dream as me, at the same time. It was like, really him!”

”John…” Kevin gav honom ett trött ögonkast, innan han lät blicken sväva ut genom fönstret igen. John tänkte inte ens försöka övertala brodern, utan lät det helt enkelt vara. Han visste ju inte ens själv om det var sant eller inte, så han borde helt enkelt inte klaga.

Han brydde sig inte om att förklara för Kevin att han skulle gå upp till rummet igen. På vägen fiskade han upp Armani, som trippade omkring hans fötter. John begravde ansiktet i hennes mjuka nacke då han tog trappan i bara ett par få steg, och stängde sedan sovrumsdörren efter sig.

Efter att ha slängt ett par blickar omkring sig konstaterade han att han skulle vara tvungen att städa innan han ens kunde tänka på att göra annat. Snabbt slängde han upp Edwards sängkläder på broderns säng och bädda ned katten under täcket, bara för att hon inte skulle gå iväg.

Bara ett par minuter senare var hans egen madrass och sängkläder tillbaka, och han drog katten till sig.

”You miss Edward too, right?”

Armani la en av sina vita tassar mot hans kind och jamade lågt.