Äntligen va? ;P
Har sakta lyckats pussla ihop en del.. Är väl kanske inte så nöjd med den, men den får faktiskt duga, jag får den inte att bli bättre :S

UTAN DIG del 16

Till skillnad från dagen innan var det inte ilska som fyllde John när han vaknade, utan en bitande oro. Natten hade inte varit lugn. Hans drömmar hade aldrig blivit till den vita platsen där han de två föregående nätterna träffat Edward. Istället hade han hemsökts av mardrömmar, värre än tidigare. Betydde det att det hänt Edward något, något mer fasansfullt än vad som redan pågick?

John var livrädd, men den ständigt ilande kylan längst ryggraden lugnade honom lite, på något konstigt vis. Om brodern vore – han svalde hårt – död, då skulle han med all säkerhet känna det. Eller hur? Det var i alla fall vad han själv, och alla andra med för den delen, försökte få in i huvudet.

Det värsta var nog ändå att han råkat höra ett samtal några poliser haft med hans föräldrar kvällen innan. Han hade bara hört dem säga att de första dagarna var det kritiska, men att desto längre någon var försvunnen, desto mindre chans var det att denne någon skulle återfinnas. Sedan hade han sprungit, ut på bakgården, satt sig i ett hört tätt tryck mot staketet och försökt samla tankarna. Det hade rört sig en hel del svordomar i hans huvud då han insåg vad polismännen sagt åt hans föräldrar. Hoppas inte för mycket.

Han hade grävt fingrarna så djupt ned i gräsmattan att han fortfarande nu, morgonen efter, hade jord under naglarna. Han vägrade att tro på polisernas ord. Vägrade. Inte för en sekund tänkte han överväga det faktum att Edward kanske inte skulle komma tillbaka. Inte en enda sekund. Det hade han fått nog av, och han skulle definitivt inte klara av att börja tänka den hemska tanken än en gång.

Det var bara nätt och jämt han klarade av att ta hand om sig själv i nuläget. Vare dag fick han tvinga i sig mat, tvinga sig själv att svara på tilltal, tvinga sig själv att inte sitta helt apatiskt, hopkrupen på sin eller tvillingens säng.

Allt kändes så meningslöst. Vad spelade det för roll om han åt eller inte, om inte Edward fick något att äta? Vad spelade det för roll om han hängde med i olika människors konversationer, när Edward ändå inte fanns där för att komplettera hans annars ganska ofullständiga tankar? Och, vad spelade det för roll, om han satt och glodde ut i tomma intet, när han ändå inte kunde tänka på annat än att Edward inte satt bredvid honom som vanligt?

John var än en gång tvungen att pressa sig upp ur sängen, för att kunna ta sig ned och äta. Det var den sjätte dagen. Sex dagar! En hel evighet, om inte mer.

Han tuggade sakta, men envetet, trots att flingorna kändes som mjölklumpar. Några av hundarna svassade förbi hans ben och nosade försiktigt på stolen där tvillingen brukade sitta. Svansarna slutade vagga då de besviket travade därifrån igen.

Han suckade djupt och kliade frånvarande Oscar bakom örat. Hunden pressade tillgivet huvudet mot Johns hand och slöt ögonen. John undrade aldrig ifall hundarna saknade Edward eller inte, det märktes alltför väl. Varje gång han träffade dem rusade de runt honom ett par varv, stannade sedan upp med spetsade öron och spanade från samma håll som han kommit.

Han lutade huvudet i händerna och stödde armbågarna på bordet. Känslan av tomhet höll på att äta upp honom, och han var inte säker på hur mycket längre han skulle klara av det.

Resterande delen av dagen spenderade han med att oroligt vanka omkring i huset. Han klarade inte av att sitta stilla längre än tio minuter. John la märke till att resten av hans familj slängde ömkande blickar åt honom då han än en gång reste sig från fåtöljen i vardagsrummet och vandrade iväg, men hade inget intresse av att bry sig.

Det spelade ändå ingen roll.