Allvarligt, jag är faktiskt rätt missnöjd.. Är der verkligen bara jag som tycker att det blir sämre och sämre (eller, om ni vill ha det upplagt såhär istället: Är verkligen bara jag som tycker att de första delarna var bäst, men att desto fler delar som kommer desto mer inte-lika-bra blir de?)?
Här kommer del åtta iaf :)
Jag hoppade över Johns del, fann ingen som helst inspiration till den, och jag lyckades komma på ett senario för Edward, så det fick bli så.. Nästa del borde bli bättre, den är i princip klar i mitt huvud ;D
Kramar, kommentera gäna ^^ <3

UTAN DIG del 8

Edward snyftade för sig själv. Han visste inte var han var, inte vad som hände, inte någonting. Han hade vaknat upp kanske en timma tidigare i det lilla skjulet han fortfarande satt i. Det var litet, tomt och kallt. Plankorna i golvet var glesa och kall luft letade sig in genom springorna. Väggarna var dock massiva, och det fanns inte det minsta möjlighet att se ut.

Huvudvärken sprängde fortfarande, men synen, hörseln och allt annat verkade fungera som det skulle. Svetten efter den avbrutna löpturen hade torkat. Linnet värmde inte över huvud taget, inte heller de korta shortsen, eller gympaskorna för den delen.

Varför var han här? Vad ville de honom, och hur skulle han ta sig hem igen?

En nyckel vreds om i låset och dörren slogs upp. Edward kom snabbt på fötter och pressade ryggen mot väggen. Tre män kom in, och stängde dörren bakom sig. Han svalde hårt.

”Why am I here? Like, what do you want from me?” Han pratade mycket fortare än vanligt, samtidigt som han flackade med blicken emellan de tre männen. ”Who the hell are you? Why am I here, I mean, come on, like what the hell?”

En av männen suckade irriterat, och tog sedan ett par snabba steg emot honom. Edward fann sig själv upptryckt mot väggen med mannens näsa obehagligt nära sin.

”Shut the fuck up.” väste mannen. Hans andedräkt luktade svag av sprit, hans ögon var mörka och tomma. De två andra männen skrattade i bakgrunden då Edward knep igen munnen. Ett par sekunder fick han fokusera på att inte blåsa mannen i ansiktet, som han brukade göra med Armani. Det kändes som en väldigt dålig idé, faktiskt.

Mannen backade bort från honom. Edward drog in ett djupt andetag genom näsan, försökte koncentrera sig på att inte flippa ur.

”What do you want from me?” Han lät inte alls som sig själv då han långsamt uttalade orden. Rösten darrade och han var tvungen att harkla sig upprepade gånger.

”Don’t play stupid.” muttrade mannen som nyss pressat honom mot väggen.

”I’m like totally not!” Han klarade inte av att kontrollera sig själv längre. Rösten skar sig mitt i meningen och hans blick hoppade från den ena mannen till den andre till den tredje. Den förste mumlade något irriterat, men en av de som stod på sidan verkade uppriktigt förvånad (även om han verkade göra allt han kunde för att inte visa det).

”Hasn’t the other you told you?” Mannen skrattade retsamt åt honom. ”I thought you two talked nonstop.”

Edwards blick sökte sig till marken. Rädslan blandades med sorg. Han suckade djupt, och sucken övergick i en kvävd snyftning. ”We did. But basically, we haven’t talked much since the attack…”

Plötsligt slog det honom. Han stod i samma rum som tre av de män som misshandlat hans bror. Rädslan och sorgen gav vika för ett extremt raserianfall. Det var väldigt sällan han blev arg så att någon såg det, men att någon skadade hans tvilling, hans andra hälft? Nej.

”We haven’t talked much, since you nearly killed John!” Han spottade ut orden, tog ett par snabba steg fram emot mannen som stod närmast och knuffade till honom så hårt han kunde i bröstet. Mannen stapplade baklänges och gav ifrån sig ett förvånat läte då luften pressades ur hans lungor.

Sekunden hade Edward fått en svidande örfil över kinden. Han kved till då en av de andra männen grep tag i hans hår och böjde hans huvud bakåt.

”Auh. Auh! Not the hair, not the hair! AUH!” Hans ögon tårades och han klagade högljutt, samtidigt som han förgäves försökte lossa på mannens grepp.

”Bad idea, kid. Bad idea.”

Då mannen äntligen släppte honom sjönk Edward ned på knä med ena handen pressad mot kinden. Tårarna rann, men om det var av smärta, ilska eller rädsla visste han inte. Säkert var det alla tre, i en förvirrad blandning.

Männen lämnade rummet, utan att ha förklarat varför han var där. Allt han visste var att John visste. Vad var det hans bror inte hade berättat för honom? Han hulkade svagt och grimaserade då huvudvärken gjorde sig påmind.

Han var ensam igen. Ensamheten kändes i alla fall som bättre sällskap än de där tre.