Nu ni! Part 4 är här också :D Tänkte att ni skulle få lite att läsa när jag inte kan skriva något (lär ha massor med färdiga delar i huvudet sedan, kommer att vara skriva som tar tid ;))..
I'm actually serious okay, jag skulle gått och lagt mig för typ två timmar sen, upp halvtidigt i mrgn (a) Gonatt people, glöm nu int o kommentera ;P
Love <3

---

UTAN DIG del 4

John stönade för sig själv. Det kändes som om han låg i en bubbelpool. Allt var varmt och luddigt, samtidigt som vissa punkter i hans kropp sved och brände som ett svagt mullrande. Nästan som i en bubbelpool, om man lyckades sätta sig vid ett av ”bubbelhålen”. Den stora skillnaden var att det inte var fullt med vuxna människor som sa åt honom att sitta stilla här. Han hörde bara en röst. Ett svagt mumlande, från någon han aldrig skulle ta miste på, fick honom att försöka bända upp ögonen.

Han kisade mot det vita ljuset. Ögonblicket efter var det inte vitt ljus. Han ryckte till och undrade om det var någon som satt en spegel framför hans ansikte bara för att jävlas, men insåg sedan att det faktiskt vad Edward. Broderns röst var överlycklig, lättad och tårdränkt på samma gång.

”John! Oh John, you’re awake! I was, like, so worried! Like come on, I’ve been like crying for hours, or like, I don’t know, whatever.”

I vanliga fall hade han inte de minsta problem med att följa tvillingens överspeedade ordföljd – han var ju själv likadan – men idag var ingen vanlig dag.

”Aoh, my head… Slow it down, Ed.” Han grimaserade och förde vänsterhanden mot huvudet, bara för att upptäcka att den var gipsad, eller nått liknande. Han hajjade till, och så kom minnesbilderna över honom. En flämtning undslapp honom, och genast var Edward där med sina miljarder ord igen. John höll avvärjande upp händerna och skakade på huvudet, men för att inte oroa sin bror mer försökte han uppträda som han brukade. Efter en snabb glimt på vänsterhanden visste han.

”Come on, why didn’t they make a peace sign of? I’m actually serious okay, it would’ve been, like so cool!”

 Edward nappade direkt, strålande glad över att hans bror verkade vara sig själv, om än en något blå och hoplappad själv. John behövde knappt säga något alls, han bröt bara av här och där med en kort, ofullständig mening för att bli avbruten igen. Bara för att få tvillingen att fortsätta prata.

Efter ett tag ebbade samtalet ut, men Edward såg inte ut att bli orolig igen. John vred försiktigt på huvudet och tittade ut genom fönstret. Solen såg ut att vara på väg upp. Han ryckte till och vände sig – aningens för snabbt – tillbaka till Edward.

”I’m actually serious okay, what day is it?”

”Wednesday…”

”Wednesday!?” Edward bara nickade åt hans chockade uppsyn. Han hade varit på middag med vännerna utan Edward i måndags, vilket betydde att han blivit (han rös, men tvingade sig själv att tänka ordet) attackerad under tisdagen.

”How long was I… gone?” Han svalde.

Edward såg plötsligt väldigt sliten ut. ”Like, half a day? A day? I don’t really know…”

John insåg att han var mer orolig för sin bror än sig själv. ”Have you eaten anything?”

”No.” Edward svarade på det där korta viset bara Edward kan. ”I drank a glass of water around, like, midnight. But who cares?”

John tittade en sekund på sin bror, mycket väl medveten om att han börjat prata som han gjorde förr, som om ingen brydde sig om honom. Han la sin friska högerhand på broderns axel. ”I care.” Edward log det där lilla Edwardsmilet – som ingen kunde låta bli att älska – och la båda sina händer över hans, i en gest som utåt såg väldigt oseriös ut. John visste, på bröders vis, att det låg mycket uppskattning bakom det, och log tillbaka.

”Go and, like, eat like, something! I won’t go anywhere, I promise.” Edward skakade på huvudet. Efter ytterligare ett par minuters övertalning fick han tvillingen att gå iväg. Det var ganska enkelt, upptäckte han. Han behövde bara säga att han var hungrig själv.

 

När brodern lämnat rummet slöt han ögonen. Han kände hur det där varma mörkret slöt sig om honom igen. Det var inte riktigt samma som förr, det var sömn, inte medvetslöshet, men det kändes fortfarande väldigt likt en bubbelpool.

Han hade alltid ogillat bubbelpooler.

Här kommer den tredje delen av följetongen. Tror att jag tänker börja skriva på fyran direkt, men vi får se ;)
Jag kommer inte att kunna lägga upp några delar under helgen, tror jag i alla fall.. Lär vara kamp om den enda datorn med småsyskonen, haha (a) Det är mycket därför jag vill hinna få upp nästa del, jag ska inte avslöja vad som händer då, men i alla fall :P
Läs, och kommentera gärna <3

---

UTAN DIG del 3

Kevin kom till platsen först. Edward hade ingen aning om var han varit under förmiddagen, inte heller hur många fortkörningsböter han skulle åka på. Liam anlände till platsen nästan exakt samtidigt som ambulansen.

Under den tid det tog för brodern att ta sig dit hade Edward suttit hopkrupen vid tvillingens sida, kramar honom, bönat och bett honom att vakna igen, att stanna kvar. Hela tiden hade han hade högerhanden pressad mot den nu blodfläckade t-shirten han tyckte så mycket om. När Kevin kom dit hade han försökt ta över trycket, men inte lyckats, då Edward protesterat med skrik och halvhjärtade slag med vänsterhanden. Inte ens när ambulanspersonalen anslöt flyttade han på sig, och det hela slutade med att Liam och Kevin med förenade krafter fick slita honom därifrån.

 

Edward gömde ansiktet i händerna då han insåg att John var i trygga händer. Kevin hade lagt en beskyddande arm om sin lillebrors axlar, och följde nu oroligt dennes tvilling med blicken. John såg förskräcklig ut, där han låg på båren med en syrgastub fäst vid ansiktet.

Liam gick omkring och försökte mota bort skaran av nyfikna människor som kom allt närmare, men även hans ansikte var förvridet av oro.

Edward kände hur Kevin kramade hans axel extra hårt en gång för att sedan släppa taget. Han följde den äldre brodern med blicken och såg honom stå och prata med någon från ambulanspersonalen.

Han kunde verkligen inte fatta att det verkligen hände. Var det bara en mardröm? I så fall ville han vakna nu, direkt. Han snyftade till och önskade med hela sitt hjärta att han skulle vakna upp hemma i rummet, i sängen bredvid John, med feber och allt. Att han bara skulle kunna sträcka ut handen för att röra vid broderns axel, väcka honom, be honom säga något roligt för att jaga bort mardrömmen. Men det hände inte. Han var kvar, fast i verkligheten där hans närmaste vän nyss blivit misshandlad.

 

Plötsligt stack någon upp en bandspelare i nyllet på honom.

”Can you tell us what happened?” En lätt översminkad kvinna med spikrakt hår och kraftigt målade ögonbryn tittade uppmuntrande på honom, helt omedveten om att hans liv just nu var det närmaste ett helvete det kunde komma. ”Are you John or Edward by the way?”

Edward stirrade på henne en halv sekund, alldeles för chockad för att kunna svara på den strida ström med frågor. Tårarna fortsatte att strömma nedför hans kinder, och han kunde inte överväga om hon var dum i huvudet eller bara saknade medmänsklighet.

”You seems to feel pretty good, was it one of your little fights that went out of control?”

”No!” Hon kunde lika gärna ha slagit till honom rakt i ansiktet. ”He’s my brother! And I wasn’t there to help him!” Han började gråta okontrollerat igen, kunde inte finna kraft nog att fortsätta skrika åt henne.

Så var Kevin där igen, la armarna om honom i en tröstande kram. Edward kände hur brodern glodde på kvinnan över hans huvud.

”Fuck off” Orden var lugna, men fyllda av hat och tårar. Liam dök upp bredvid dem, la en hand på Edwards axel.

”Show some respect, you fool!” Till skillnad från Kevin lät Liam förbannad, Edward kände mer än såg hur kvinnan försvann då mannen tog ett steg emot henne.

 

Han lyssnade bara med ett halvt öra då Liam berättade att deras föräldrar skulle möta upp på sjukhuset. Strax efter kom en man ur ambulanspersonalen fram och berättade att de var beredda att åka nu.

”I want to go with him.” Det var inte en fråga. Liam nickade då mannen gav honom en undrande blick, och visade sedan Edward var han kunde sitta. Då dörrarna stängdes och sirenerna slogs på satt han och strök brodern över håret, samtidigt som han försökte vara så lite i vägen som möjligt.

Han upprepade orden brodern hade sagt till honom kvällen innan, något han knappt reagerat över och som kändes alltför avlägset just nu.

”Get well soon, will you?” Men John öppnade inte ögonen för att fråga hur läget var.

Här kommer alltså del två av min Jedward fanfiction Utan dig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här, förutom att: ni som inte tål blod bör nog hoppa över sista biten.. Ni får säga till om det behövs så kan jag skriva en kort inte-blodig resumé i början på nästa ;)
Och en sak till! Kommentera, jag blir överlycklig för varje stavelse ^^,

---

UTAN DIG del 2

Det var inte John som väckte honom den morgonen, utan katten. Hennes kalla nos nuddade hans öra ett par gånger, sedan den sträva tungan.

”Armani” log han och vred försiktigt på huvudet. Katten satte sina mjuka tassar på hans kinder och kikade på honom. Edward blåste luft mot henne och fick ett ogillande läte till svar.

”Time to wake up” Han vred på sig och lyckades lyfta upp katten i famnen i samma rörelse. Han drog på sig ett par byxor som låg slängda över en stol med katten under armen, och gick nedför trappen. Vid köksbordet fann han sin tvilling. Kevin, deras äldre bror, var precis på väg ut, men hann i alla fall konstatera att Edward såg mycket bättre ut än dagen innan.

”Look who it is! It’s Armani!” Edward tryckte upp katten i tvillingens ansikte. John skrattade tyst och kliade kattens bruna öron.

Edward släppte katten och hällde upp en skål med flingor och vatten. De hade alltid vatten till flingorna, mjölk kändes överskattat.

”Leem* rescheduled, we’ve got another day off.” John kikade på honom under lugg, men blickade sedan ned i sin egen skål med flingor och vatten igen.

”Cool!” Edward log stort. Han kände sig mycket bättre, om än lite matt i kroppen fortfarande. ”We should go take, like, a coffee somewhere or, like, I don’t know, something.”

John tittade upp mot honom och höll med. Men det var inte det blev aldrig det vanliga JohnochEdward-samtalet.

”Are you, like, sick or something?”Han tittade oroligt på sin bror, inte hade han väl fått Edwards förkylning i alla fall? John förnekade och skrattade, men det kändes halvhjärtat. Edward lyckades inte slå bort tanken att tvillingen dolde något för honom. Inte för att det hänt förr, men ändå. Det var obehagligt.

 

Bara en timma senare vandrade de iväg till ett fik där de brukade hänga. De anställda och stammisarna kände dem sedan innan hela Jedward-historien, så det brukade inte vara några större problem. Under den korta promenaden dit hann de i alla fall med ett par fotografier och autografer, men Edward bara njöt. Det var det här han älskade, alla de människor som tyckte om honom, ville ha hans namnteckning på ett papper, en arm, i ansiktet. Att inte vara uppskattad hade han fått nog av i skolan, men det hade också gjort att han kunnat klara av all negativ kritik de fick under X factor. Han hade slutat bry sig om att människor tyckte illa om honom och John, och istället börjat bry sig bara om det bra.

 

De beställde in fika – inte så mycket förståss, det var löparhjärnan som sa emot – och satte sig vid ett bord i utkanten av uteserveringen. Det kom fram ett par tjejer, men inte mer än så.

”Just going to the bathroom, you’ll wait here?” Edward nickade till svar och vinkade med ett småbarnsligt leende. John var fortfarande inte sitt vanliga jag, och Edward funderade fortfarande på om brodern faktiskt var sjuk eller inte. Men det var inte det, då skulle han ju ha sagt något.

 

”Come on John, how long is it going to take?” Edward muttrade irriterat för sig själv, skulle inte tvillingen komma tillbaka snart? Han suckade och reste sig, bara han inte hade lyckats få dörren att gå i baklås igen.

Då han sakta gick mot toaletterna svepte en rysning plötsligt nedför hans ryggrad. Han frös till ett ögonblick, och ökade sedan steglängden. Han kände igen känslan från skoltiden och visste mycket väl vad den betydde. John var i trubbel. Big time.

Den kusliga känslan släppte inte, utan ökade i styrka. Han slet upp toalettdörren, bara för att finna rummet tomt.

”Damn it. John?” sa han högt, i hopp om att få ett svar. Det var tyst. Han provade en gång till, ännu högre den här gången. Han hörde mumlande röster, och sedan ett skrik han skulle känna igen var som helst.

”JOHN!” Paniken rev hans röst i bitar då han rusade till undsättning. En gränd han inte varit in i förr gjorde en hastig sväng på höger och fick honom att rusa in i en vägg. Han klarade sig dock utan mer allvarliga skador än en bruten nagel. Då han fick syn på sin bror kändes det, direkt, som precis ingenting.

"Oh my god, John!" gråten stockade sig i halsen på honom då han föll på knä vid tvillingens sida. John satt hopsjunken mot väggen med ett blödande sår i pannan. Blåmärken trängdes tillsammans med blödande sår över hela hans armar, och vid det vänstra nyckelbenet var det ett stort, öppet sår. Fingrarna på vänsterhanden verkade krossade.
"Ed, Edward?" Brodern blinkade sakta mot honom och grimaserade av smärta.
Edward drog av sig den vita Michael Jackson tshirten han hade på sig och pressade den mot såret vid axeln.
"I'm here, right here." Han tog Johns högra hand i sin och kramade den hårt. "Hang in there John, will you?" Tvillingen nickade ansträngt, men bara ett par sekunder senare tippade hans huvud ned mot bröstet då han tappade medvetandet.

Edward fumlade efter mobilen i sina fickor med en hand - den andra var fortfarande upptagen med att försöka hindra blodflödet - och svor till då han kom på att det var John som haft den. Om han hade blivit rånad skulle den självklart inte vara kvar. Trots att han var övertygad om att han inte skulle hitta något petade Edward ned handen i broderns jackficka. Chocken då han upptäckte att den var kvar släppte på bara någon sekund.

Han behövde bara hålla in en knapp för att mobilen skulle slå numret av sig själv. En välbekant röst svarade efter bara ett par signaler. Nu rann tårarna efter Edwards kinder.
"I don't know what to do. Please Leem, help him!"





*Liam är deras roadmanager, eller något jagvetinteriktigtvad, men de kallar honom alltig Leem (a)

Del ett people! Suttit halva natten och skrivt, jag som skulle gå och lägga mig tidigt :S
Alltså, jag är inte helt nöjd med den här, den blev rätt seg... Hoppas ändå att ni fortsätter titta in på bloggen, de börjar hända saker redan i nästa del, så det lär bli roligare att läsa (a) 
dessutom är jag dötrött XD

---

UTAN DIG del 1

Det hade varit en helt normal dag. Eller, normal var den väl knappast, med tanke på att John tillbringat den till stor del utan sin bror. Edward hade dragit på sig en rejäl förkylning, och för en gångs skull var inte John smittad, inte än i alla fall.

De hade bestämt redan ett par dagar tidigare att de skulle ut och äta middag med några nära vänner, schemat var så pass fullt att det behövdes planeras ordentligt bara för att de skulle få en dag över. Och så hade Edward lyckats bli sjuk till just den dagen. John muttrade småirriterat för sig själv, men om det var för att han hade dåligt samvete över att inte ha stannat hemma eller inte hade han ingen aning om.

Efter mycket tjat – från både Liam (”Come on, take day of! Edward won't do anything but sleep anyways.”) och kompisarna – bestämde han sig för att följa med. Och visst hade de haft en härlig kväll, även om han hela tiden saknat Edward. Det kändes liksom tomt på något sätt, det var ingen som avbröt honom så fort han försökte säga något eller som började snacka om random saker mitt i en mening. Det hände ett par gånger under middagen att han vred på huvudet för att få medhåll ifrån tvillingen, som inte var där.

 

Nu var han på väg hem. Han kunde höra tjejerna, som han nyss vinkat av, gå och fnittra åt något privat skämt. Ett leende lekte på hans läppar, men han hade ingen att dela tankarna med. Det var det bästa med Edward, vad han än tänkte kunde han alltid berätta det för brodern. De var det ultimata teamet, precis som Edward sagt i någon intervju. Han kände sig taskig som lämnat sin spegelbild i sticket, och bestämde sig för att skynda sig.

Ändå stannade han upp framför skivaffärens skyltfönster. Ett enormt leende spred sig på hans läppar då han såg att Bad Behavior var det skiva som fick mest uppmärksamhet. ”Like, come on, it’s so cool!”

 

Det som kom att hända efter det var det som skulle förändra tvillingarnas liv de kommande veckorna.

John ryckte till då han hörde ljudet. En sekund undrade han om han skulle få ett rött märke i pannan efter att ha slagit i glasrutan, men sedan spelade det ingen roll längre. Pistolskott och panikslagna skrik färdades genom luften mot John.

”What the hell?” Han kunde inte bestämma sig för ifall han skulle hjälpa till eller fly. Han försökte komma på vad Edward skulle gjort. Då det inte hjälpte försökte han med Britney Spears istället, men nej.

Han rörde sig inte ur fläcken, kom inte ens på tanken att ta fram mobilen (han hade tagit med den ifall Edward skulle behöva honom). Hans alltid lika överspeedade hjärna kunde inte hänga med tankarna som snurrade i hans huvud. Kanske var det tankarna som blockerade signalerna hjärnan skickade åt hans ben.

Plötsligt kom det människor springande åt hans håll. Hans första tanke var att det var fans, var det Edward som hade vaknat och avslöjat var han var? Då han hoppat in i en dörröppning för att inte märkas slog det honom att; knappast.

You wish, tänkte han för sig själv.

Fem män rusade förbi honom och slet upp dörrarna till den svarta bil som stod parkerad precis utanför skivaffären. Ett par ryggsäckar kastades in i bagaget. De bar alla masker, men då en av männen satte sig i förarsätet slet han av sig det svarta tyget.

”Hey!” John tog ett argt steg ut från mörkret och glodde ett halvt ögonblick på mannen innan han kom på sig. Han förbannade sin spontanitet med en svordom.

Mannens ansikte växlade ett par gånger mellan rädsla och vrede innan han fick på sig masken igen.

Det var först då John kom på hur han skulle få fart på benen igen. Han sprang för allt han var värd, och trots att skorna inte var riktigt ordentligt knutna gick det riktigt fort. Han var snabb, det visste han. Han och Edward hade tränat inför OS 2012, och om inte sången hade kommit i vägen skulle de fortfarande vara på väg dit.

 

Han sprang hela vägen hem. Mjölksyran rev i benen och lungorna kändes alldeles ihop klämda av ansträngningen då han slog upp ytterdörren till familjens villa. Han mumlade ett ”I’m going to bed” till sina föräldrar och tog trappan i tre steg. En av de fem hundarna – Lassie – rusade omkring hans fötter, men han var för skakad för att bry sig. Utan att ens titta åt beaglen smet han in i sitt rum och stängde dörren.

Han sparkade av sig skorna och satte sig på golvet bredvid Edwards säng.

”Get well soon, will you?” Han la en hand på broderns axel. Ett öga öppnades och kisade emot honom.

”Hey. What’s up?”

John log lite och skakade på huvudet. ”Not much. And you…” Han buffade lekfullt med handen på tvillingens bröstkorg. ”…sounds pathetic.”

”I know.” Edward verkade inte alltför pigg. John bestämde sig för att inte berätta något, och trots att det tog emot att ha en hemlighet för brodern ville han inte oroa Edward.

Han reste sig igen, drog av sig kläderna och kröp ned under täcket i sin egen säng. Han mumlade ett ”Goodnight”, men Edward hade redan somnat om.