Tre inlägg på en dag, azum va? :D
Hoppas att det duger som gottgörelse för att ni blev utan två dagar i sträck (a) Det känns asgrymt att få skriva 11 i rubriken, vaddå coolt? ;D
Nu ska jag typ sova dock, så räkna inte med ett fjärde ;P
Gonatt people, glöm inte de små orden i kommentarfältet, betyder så mkt <3

Btw, märker ni att jag är ett huge Armani-fan? ^w^

UTAN DIG del 11

John tittade sig förvirrat omkring, han förstod ingenting. Runt omkring honom var allt vitt, som om han blivit instängd i en snöhög eller något. Det var inte vettigt, inte något han någonsin sett förr hade varit så vitt. Det stack i hans ögon, och han kisade irriterat.

Så hörde han en röst, som fick honom att tappa andan totalt.

”Like, come one, what is this place?”

”Edward!” Ropet skar sig, och han började springa åt det hållet rösten kommit ifrån.

”John? John!” Plötsligt såg han brodern. Det var som om han kom ut ur ljuset, uppenbarades från ingenstans. De närmade sig varandra med hög fart, men precis innan de möttes kände John hur han slog i något hårt. Han studsade bakåt, trots att det var ett solidt föremål och inte gummiaktigt alls. Det var mer som... glas.

”John! Are you okay man?” Edwards oroade röst fick honom att resa sig igen.

”Yeah, just fine! Didn’t hurt at all, actually…” Det var ingen lögn. Han borde ha tuppat av – minst – av kraften i kollisionen, men han hade inte ont någonstans. Inte ens i handen, som värk molande de senaste tio dagarna, eller det ständigt ömmande såret strax ovanför nyckelbenet.

”Oh no, I’m dreaming again!” Besvikelsen sköljde genom honom som en flodvåg. Han ville vakna direkt istället för att behöva möta ännu en av alla de mardrömmar han haft. Han förstod att någonting skulle hända Edward på andra sidan glasrutan, utan att John skulle ha någon möjlighet att hjälpa till.

”How could you be dreaming, it’s like, my dream, or like, I don’t know, something.”

John skakade förvirrat på huvudet, och gav Edward ett förtvivlat ögonkast då han upptäckte att det inte fanns en minsta glipa i glaset.

Han funderade ett par sekunder på hur de egentligen kunde prata med varandra genom den tjocka glasrutan – när de stod pressade mot rutan på var sin sida var det minst en decimeter emellan – men sedan kom han på det, det var ju en dröm.

Fast, om det här inte tänkte bli en mardröm kunde han kanske få prata med tvillingen ett tag, även om det bara var hans egen hjärna som hittat på situationen.

”Are you all right?” Han tryckte näsan mot glasskivan och önskade innerligt att han skulle få vara nära brodern.

Edwards axlar sjönk ihop och han sänkte huvudet. ”I’m scared. They’re like, trying to get me like, talking, but… I don’t even know what they’re like, asking about, and, I don’t know.”

John la högerhanden mot rutan som skiljde dem åt, och Edward la sin vänstra på samma ställe. De stod stilla länge, och bara tittade på varandra. John tvekade aldrig en sekund på att det var hans tvilling och inte en spegel, som han brukade. Det var bara något han visste.

”I miss you. I’m actually serious okay; you need to come home like, right now!”

”I don’t even know where I am, okay! But it’s like, cold, and basically they’re always talking about that no one will like, find me, or like, them, this deep in the like, woods or like, the forest or something.”

“Wait, what?” Det var Edward som tog till orda igen.

”I didn’t say anyth…” Så såg han hur broderns gestalt började blekna. ”No! Edward! Edward! Come back! Edward!”

Men han var redan borta.

John slog upp ögonen och flämtade efter luft. Hans blick flackade omkring, från den ena möbeln till den andra, ända till han insåg att han var tillbaka i rummet där hemma igen. Det hade bara varit en dröm. Armani, som legat hopkurad på hans mage vaknade och frästa nyvaket. Hon reste sig, gäspade stort och tassade sedan mot hans ansikte. Hon sträckte på sig, spetsade honom med sina små, vassa klor, och la sig sedan i en liten boll precis ovanför hans hjärta.

John la ned huvudet mot kudden igen och lät de tysta tårarna rinna.