Hey guys, ledsen för förseningen :*
Det här är nog den mest noggranna novell jag har skrivit till bloggen. Den är 4,5 A4 lång (hoppas att ni orkar läsa :S) och jag vet inte hur många gånger jag har läst igenom den. Den är extremt cheesy och jag älskar den :P

Ni skulle inte kunna vara gulliga och lämna några ord där nere och säga vad ni tyckte? Det skulle göra moi glad ;)
Jedhugs and Jedkisses

John & Rebecka

Det hade gått så länge, flera år faktiskt. Tiden går fort när man har roligt, brukar man säga. Och nog hade det hänt mycket roligt under åren som gått. Han och Edward – Jedward – tuffade fortfarande på. Kanske inte lika starka som under sin storhetstid, men de hade ändå fortfarande dryga miljonen followers på Twitter. Musiken hade gått mot det lite lugnare hållet, och kläderna var lite mindre extrema. Deras quiff hade krympt en aning, men även den var kvar. De hade flyttat hemifrån båda två, till ett gemensamt hus precis så som de hade sagt att de skulle. Edward hade visserligen sin del av huset för sig själv, men han hade börjat prata väldigt mycket om en särskild flicka. Än hade han inte erkänt för något – inte ens för sig själv – men nog visste John vart det var på väg. Han hoppades bara att hon skulle tycka lika mycket om tvillingen som Edward tyckte om henne. Edward förtjänade inte att få sitt hjärta krossat igen.

   John satt på sängen i Edwards rum. Brodern hade inte kommit hem ännu. De hade båda blivit utbjudna av några vänner, men John hade vänligt avböjt. Han behövde lite tid för sig själv. Han behövde lite tid att tänka. Den lilla, svarta asken snurrade sakta mellan hans fingrar. Han hade funderat på det länge nu, velat fram och tillbaka. Tänk om hon inte ville? Tänk om hon sa nej?

   Så många tankar virvlade omkring i hans sinne, flytiga försök hans undermedvetna gjorde för att få honom att ångra sig. Men han skulle inte ändra sig. Han och Rebecka hade varit ett par i flera år nu. Det var dags. Det var dags för det stora steget, steget han våndats för i flera veckor. Han hade hållit det hemligt för alla, inklusive tvillingen. Edward hade förstås sett att han grubblade på något, men inte frågat. John var honom evigt tacksam för det.

   Nu satt han dock på tvillingens säng, som sagt, och snurrade den lilla asken emellan fingrarna. Innan han kunde prata med Rebecka var han tvungen att prata med Edward. Han var tvungen att prata med brodern innan han tog det stora steget. Få hans godkännande. Om Edward sa att det var en dum idé skulle han gömma asken och dess innehåll någonstans, till det tillfälle då Edward sa att det var tid. Han värdesatte tvillingens åsikter över allt annat, precis som alltid.

   Ljudet av en dörr som öppnades fick honom att släppa asken med blicken. Ett par skor kom inflygande genom springan, det nyaste paret i deras egen kollektion. De studsade mot den mörkbruna byrån som stod mot väggen, mitt emot den breda sängen. Hela dörren svängde upp, blottade ett par mörka jeans i stark kontrast till en blek mage. Tröjan var halvvägs över huvudet, så Edward såg inte John, som satt på sängen med ett allvarligt uttryck i ansiktet. Ett roat smil smög sig dock upp på den äldre tvillingens läppar.

   ”Edward, what are you doing?”

   Den yngre drog förvånat av sig tröjan helt, blev stående framför John med bar överkropp och armarna fortfarande instuckna i tröjans ärmar. Chocken över att brodern var i hans rum och satt på hans säng gick dock över fort – han var trots allt van vid tvillingens påhitt.

   ”I- I was going to take a shower… What are YOU doing?”

   ”I… I just…” Han tog ett djupt andetag och öppnade den lilla asken med tummen. Väl inbäddad i svart sammet låg en tunn strimma guld. Ringen var slät och simpel, med två hopflätade hjärtan som enda dekoration. Han kunde höra hur Edward drog efter andan, hur tvillingen kom närmare och närmare, för att till slut dunsa ned på sängen bredvid honom. Brodern la en arm om hans axlar, så att de satt tätt, tätt – precis som när de varit små, precis som efter den vecka då han nästan förlorat Edward.

   ”I want to ask her to marry me.” Tvillingens huvud var så nära hans eget att han kunde känna hur ett leende spred sig i broderns ansikte. Ögonblicket efter slog Edward armarna om hans bröstkorg, höll honom hårt och länge, med pannan pressad mot hans öra och näsan kittlandes i hans nacke. John tillät sig själv att njuta av att ha brodern så nära, ett par sekunder, minuter – tidsuppfattningen var inte riktigt på topp. De var förstås fortfarande oerhört tajta, men allt eftersom att Rebecka blivit en del i vardagen hade de glidit ifrån varandra. Eller, inte glidit ifrån varandra, men slutat umgås varenda vaken sekund. Han saknade det, men samtidigt var det kanske dags. Den här gången hade de i alla fall inte brutit sådär plötsligt som när Rebecka först gjort entré i deras liv. Det här hade kommit smygande, på ett sätt som varit okej för dem båda.

   ”I’m so happy for you, both of you!” Edward lade händerna på hans axlar istället, pratade i det där ljusa tonfallet han alltid fick då han var upphetsad. Ett ögonblick saknade John närheten, men sedan tvingade han sig själv att svara.

   “She hasn’t said yes yet.” Det blev mest ett mummel, ungefär som allt annat han sagt. Hela han kändes som ett mummel, ett tyst burrande som fortsatte att rulla framåt bara för att resten av världen tvingade honom. Den rädsla han känt för att brodern inte skulle vara okej med det övergick till en stickande känsla av att Rebecka skulle avvisa honom.

   ”She will! She’ll be so exited, she’ll be so happy.” Edward strålade mot honom, medan John själv blev allt mer övertygad om att Rebecka skulle säga nej, säga åt honom att dra dit pepparn växer.  Han svalde hårt.

   ”You don’t know that.” sade han, djupt olycklig.

   ”But I know Rebecka. She will be happier that you could ever imagine.” Edward tittade honom menande i ögonen. Det var väl sant det han sa. Edward och Rebecka hade genom åren – efter den dåliga start de fått – kommit att bli väldigt nära vänner. De kunde prata om allt verkade det som, men de var mer som tjejkompisar än… något annat. Helst av allt gick de båda på stan och shoppade ihop och John var mest tacksam för att han slapp följa med varje gång som sällskap; de klarade sig utan honom ibland.

   ”But…”

   ”No ’buts’, John. But it’s your choice, of course.”

   John skrattade till.

   “What happened to ‘no ‘buts’’?”

   “Oh shut up.” Edward knuffade undan hans huvud, vilket bara fick den äldre att skratta ännu mer. Försiktigt lade han den svarta asken med sitt värdefulla innehåll på nattduksbordet.

   ”So you really think it’s a good idea?”

   Edward bet sig i läppen och tänkte efter.

   “Well, if you’re ready for being a husband…” Här bröt Edward ihop i en skrattattack och var tvungen att be om ursäkt hundra gånger. När han återhämtat sig fortsatte han:

   ”If you’re ready for being married, and if you really want this, then yes. Yes, it is a good idea. You guys are perfect together. Your children will be beautiful!” Den yngre log stort när han yttrade de sista orden. John ryckte till då en tanke slog honom; en av de få saker han faktiskt inte berättat för sin bror under de senaste åren.

   ”Oh Edward, about that… You know that… that ’sex after marrige’ thingy?” Han bet sig i läppen, visste inte hur han skulle fortsätta. ”We… we kind of… well…”

   ”You’ve already had sex with her.” Edward konstaterade fakta med en axelryckning. Det var inte som om det spelade någon roll egentligen, i hans värld var det var och ens eget val, inte ett löfte man gav som var skriver i sten.

   ”You know? How? Did she tell you?” John stirrade chockat på sin bror. Han som varit lite småstolt över att han faktiskt lyckats hålla en hemlighet för Edward, vilket annars var något han var väldigt dålig på.

   “John, I know you better than anybody, I’m not stupid. You lasted, like what? One and a half year? I knew it the morning after. Rebecka hasn’t said anything.”

   Den äldre sa fortfarande ingenting, så Edward fortsatte.

   ”And one and a half year? That’s kind of impressive actually. I mean, she’s hot.” John himlade med ögonen åt honom, men kunde inte låta bli att le. Edward räckte ut tungan tillbaks. De satt tysta ett par minuter, ett tag. De hade inget behov av att tala med varandra för tillfället. John suckade, djupt, lutade huvudet mot broderns axel. Tillslut var det Edward som bröt tystnaden.

    ”Can I see the ring?” John rätade på sig när den yngre yttrade orden, nickade sedan utan ett ljud. Han sträckte sig mot sängbordet, tog den lilla, svarta asken och gav den till tvillingen. Edward öppnade försiktigt, nästan tveksamt, locket. Han höll asken nära ansiktet, betraktade guldsmycket utan att röra vid det.

   ”It’s beautiful, John. Did you choose it?”

   John nickade.

   “Yeah, I did. The lady in the shop showed me all these ring, but no one ever felt right. It was my seventh time in that store today. I gave up and was about to walk out of the shop when I saw this, just laying on a shelf. These are not even made anymore, she said. She had no idea of why it was laying there.”

   “That’s destiny. It’s perfect.”

   “I know, right?” John log, det första helt avslappnade leendet på flera timmar.

   ”Are you going to ask her today?”

   Nervositeten gjorde sig påmind igen. Han svalde hårt, nickade sammanbitet.

   ”Yeah… If I’m brave enough, I guess.”

   Edward betraktade hans profil, log ärligt.

   ”You’re the bravest person I know, John.”

   Han skulle just svara, tacka, säga ”You’re the bravest person I know.” eller ”You’re the best.” eller ”I’m so glad that I’ve got you, Ed.”, när de hörde smällen av ytterdörren som slogs igen.

   ”John, I found this really cool thing, I bought it for you! I’ll be in the bedroom!” Hennes röst från hallen. Det knöt sig i magen. Han skakade på huvudet, svalde hårt igen och återigen men kunde ändå inte få bort klumpen i halsen.

    ”Edward, I’m scared. What if I just ruin everything? Maybe it’s better just to leave things alone, everything’s great now, right? Why should I destroy that? I…”

   “Do what you want to do. I don’t care, and you’re right; everything’s great right now. But, John, don’t let the fear of failure destroy the opportunities. That’s not how we do thing, remember? We’ve fooled death, we’ve survived kidnappings and panic attacks and haters. You decide what you do, not the fear.” Brodern tittade på honom med stora ögon, sög åt sig vartenda ord han sa. För Edward hade rätt. Det hade han alltid.

   ”You’re right, you’ve always been the smart one.”

   “Shut up and give me a hug.”

   De kramade om varandra. Länge satt de med armarna om den andre; Edward som försökte föra över mental styrka till John, John som samlade trygghet och mod från sin yngre bror.

   ”I love you man.” Han mumlade mot tvillingens nacke. Han kunde känna tvillingens leende igen.

   ”I love you too, John. Now go and do whatever you want to do. CK bought you something.”

   John nickade bara, reste sig upp och gick mot dörren.

   ”Ey, John! You forgot something.” När han vände sig om stod Edward där med handen utsträckt och den lilla asken vilandes i handflatan. Johns fingrar slöt sig kring plasten. Ett sista leende, sedan försvann han ut genom dörren.

   För att ta sig upp behövde han passera hallen. Hennes jacka hängde prydligt på kroken, tillsammans med Edwards som garanterat inte hängts dit av tvillingen själv. John fnös till, skakade flinandes på huvudet. Men tyngden av asken gjorde sig påmind. Skrattet fastnade i halsen och han gick på darrande ben mot trappan. Självklart hade Edward rätt. Han fick inte, skulle inte, låta rädslan för misslyckande förstöra. Fötterna sökte sig den välbekanta vägen upp till andra våningen, genom den korta korridoren och fram till dörren. Det vackra, snidade träet som varit det första de valt till sovrummet. Dörren hade bara dykt upp framför dem i en katalog, och den som satt där innan behövde ändå bytas ut. De hade beställt den senare samma dag.

   Gångjärnen var väloljade och tillät dörren att glida upp utan ett ljud. Rebecka stod med ryggen mot honom, betraktade de saker som låg ovanpå påsarna på byrån. Han petade in asken i en ficka, gick över till henne. Lade händerna på hennes midja och pressade mjukt läpparna mot hennes nacke.

   ”Hi gorgeous,.I’ve missed you.”

   Hon vred sig in i omfamningen, besvarade kyssen.

   ”I’ve missed you too. Look, I found this and I thought about you. It’s a…”

   “Rebecka…”

   “No, shush, I’m talking. I bought it at…”

   “Rebecka.”

   “John, stop it I’m trying to tell you something.”

   “And I’m trying to make you stop trying.” När hon öppnade munnen för att protestera ytterligare la han ett finger över hennes mun. Den andra handen letade sig in i fickan. Han tillät inte sig själv att tveka. Hans finger gled över hennes läppar då han sjönk ned på ett knä. När han öppnade asken slog hon händerna för ansiktet, ett leende, större än vad som verkade fysiskt möjligt, lös upp hela hennes existens. Inte för att hon inte lyste upp hela hans värld i vanliga fall. För det gjorde hon; varenda minut, varenda sekund. Varenda ögonblick. Den lilla guldringen glänste ikapp med henne.

   ”Rebecka, I love you. I don’t need the sun when you light up my world. I’d do anything to make you happy; as long you are happy, so will I be. I want you to be the person I see when I go asleep and I want you to be the first thing I feel in the morning, not just now, not just tomorrow, but forever.

I love you more than anything and I want to spend the rest of my life with you by my side. Without you I would be nothing. My life would be worth nothing, because you are my whole life. Will you be mine forever and marry me?”

   Rebecka gick ned på knä framför honom, slog armarna om hans hals, begravde ansiktet mot hans nacke. Han kunde inte avgöra om hon skrattade eller grät – så vitt han kunde känna var det nog lite av varje.

   ”Silly.” mumlade han in i hennes hår. ”You’re not supposed to stand on your knees.”

   “I don- don’t care. God John, why are you doi- ing this to me- e? Why do you have to be- to be so- o perfect?” Hon pressade sina läppar hårt mot hans. “Of course I’ll marry you! Yes! YES! God John, yes, I’d love to.”

   Hans läppar sökte hennes igen, tungan gled trevande utmed hennes. Men istället för att släppa in honom drog hon sig tillbaka, tittade på honom med ett nästan blygt leende.

   ”Can I haz ring? Pleaze?” Henes ögon glittrade busigt.

   John skrattade; ett nöjt, kluckande läte.

   ”Sure. Here, give me your finger.” När hon sträckte fram handen trädde han försiktigt på den, höll kvar hennes hand i sin ett par sekunder och betraktade den. Edward hade rätt, den var perfekt.

   ”It’s beautiful, John.” Det faktum att hon exakt kopierade tvillingens ord fick honom att skratta igen.

   ”Not as beautiful as you are.” Han lutade sig in för ännu en kyss, men Rebecka smet undan.

   ”Where’s yours? I want to see it on you.” Nyfiket kikade hon över hans axel, sökte igenom hans fickor, men utan resultat. John skakade på huvudet åt hennes försök.

   ”I left it in Edward’s room. Figured you wouldn’t look there.”

   “What would I look for?” Hon rynkade pannan och räckte ut tungan åt honom.

   ”I don’t know. Make up?”

   “Like I wouldn’t find that in Edward’s room?” Orden lockade dem båda till skratt igen, och John nickade.

   ”Yeah, you’re right. But you…”

   “I got the point, yes.” Hennes leende fick hjärtat att fladdra till i bröstet. Hur kunde han vara värd denna fantastiska varelse?

   ”Go get it. And tell Edward. But I guess he already knows, right?”

   Han svarade inte, log bara. Placerade en sista kyss på hennes näsa och försvann sedan ut genom dörren. Vägen tillbaka till tvillingens rum kändes oändligt mycket kortare än innan. Han tog trappen i bara ett par steg, snubblade inte ens över tröskeln han annars alltid slog i. Kom inte ens på tanken att knacka utan fläkte bara upp dörren. Edward stod vänd mot den mörka byrån, lika halvnaken som förut men med ett annat par byxor. Pärlor av vatten fick hans rygg att glänsa och håret låg slickat mot sidan av huvudet. Ögonen sken uppjagat då han vände sig om för att möta sin bror, sa inget – som om några ord var nödvändiga.

   ”I knew you’d make it!” Edward boxade honom lätt på axel men John var för glad för att slå tillbaka. Istället slog han armarna om sin tvilling – som av ren reflex ryggade för slaget som borde kommit. Sedan föll Edward in i omfamningen, kramade tillbaks, skrattade med brodern.

   ”I’m so happy for you guys, but John…”

   “Yeah?” Edward hade nog aldrig sett sin bror le så stort. Jo, möjligtvis den där gången för många år sedan, då de äntligen fått vara tillsammans igen efter den där veckan. Men det var inte på det här sättet.

   “Why are you here and not with your fiancé?”

   John flinade.

   ”I hid the other ring in here, Rebecka told me to get it. And besides, I had to tell you!”

   “But I already knew what would happen, you know.” Den yngre blinkade busigt. ”Get the ring and go. What the hell, John, you can’t stay here! Go!”

   John slog armarna om honom igen. ”Thanks Ed. Thanks for everything. You’re the best and I’m so glad I got you. You’re the best free thing I ever got.”

   “I thought that’d be CK...” Tvillingen mumlade, nära hans öra.

   ”No, that’ll always be you. She wasn’t for free, you know.” Han mumlade tillbaka, ett leende lekandes på läpparna liksom på Edwards. Kramade extra hårt ett par sekunder för att sedan släppa. Ringen låg snart i hans hand, och han sprang upp igen, lyckades hoppa över den där dumma tröskeln utan att bryta några tår. Rebecka satt på sängen, betraktade hänfört guldlänken och dess hjärtan. När John kom in genom dörren lyfte hon blicken, det oändliga leendet verkade fastklistrat med Karlssons klister.

   ”Give it to me.” Han gjorde som hon beordrade, lade den i hennes utsträckta hand. Hon vred den mellan fingrarna ett par gånger och tog sedan tag i Johns hand för att dra ned honom på sängen bredvid henne. Greppet släppte hon inte då han satt sig ned. Istället sade hon åt honom att räta ut fingrarna. Lydigt gjorde han som hon sa, tittade, nästan förtrollat, när hon trädde ringen på hans finger. Andäktigt lät han ögonen glida över den släta metallen.

   ”It is perfect.” Han mumlade tyst, mest för sig själv. Rebecka lade armarna runt hans nacke och drog honom nära, svepte lätt med läpparna över hans.

   ”So are you.” Hon andades ut orden ögonblicket innan deras läppar kolliderade med nyvunnen kraft.

Last episode folks! :-/
Hehe, nu exprimenterar jag lite igen, men jag blev rätt nöjd med denna ^^ Två A4 nu igen, inget dåligt med det, eller hur? ;)
Nu vill jag veta, vad har ni tyckt om hela den här serien? Vad borde jag förbättra och vad var bra? Vill bara säga tack till alla fina människor som har läst, alla snälla personer som har kommenterat!
Jag <3 Er Alla!

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 18 - epilog

Du sitter framför datorn i ditt rum, med ett stort leende på läpparna och ögonen fästa på datorn. Tvillingarna, Jedward, John och Edward Grimes, har twittrat om att de ska göra en livestream inom den närmaste kvarten. Det var tio minuter sedan nu, och du har uppdaterat sidan minst tre gånger i minuten, i hopp om att få se dem, att du ska få titta på dem i exakt samma ögonblick som de tittar på datorn, att de kanske, kanske ska göra en shout out till just dig när du skriver i chatten.

När inlägget om att de börjar äntligen dyker upp på skärmen är det nära att du missar det. Du klappar upphetsat i händerna, lyckas låta bli att skrika högt av glädje (det har hänt förr, och din familj... Ja, de har inte riktigt vett nog att uppskatta bröderna så som du gör). Snabbt klickar du på länken, och Edwards ansikte dyker upp på skärmen. Med ett med ett nöjt smil låter du blicken svepa över honom, fastnar något för länge vid läpparna, likaså vid det blonda håret (är det nyblåst månntro? Det verkar minsann som det), vid ögonen. Du finner inte något fel över huvud taget i människans ansikte. Perfektion.

”Hey guys!” Trots att du inte trodde att det var möjligt blir leendet i ditt ansikte ännu större då han tar till orda. Att han pratar engelska är inte längre något problem, du kan inte ens minnas om det någonsin var det. Du har lärt dig mycket mer engelska av att vara ett Jedward-fan, än vad skolan någonsin har lyckats med.

”So we're back the UK again, on a secret location. But there's like a lot of fans outside... I think we're still on your Jed radar or something, so cool. Basically guys, we're doing like three concerts in London, and then we're going to, erhm...”

Du flinar, självklart har inte Edward koll på var han och John ska härnäst. Själv vet du var han ska vara de närmaste veckorna, såklart. Du är en av alla de som skriver i chatten för att informera honom om vart han och hans bror ska sedan. Du ser hur detta får honom att le, hör honom säga namnet på staden. Till din stora besvikelse är du inte en av dem han tackar. En liten suck undslipper dig.

Plötsligt vandrar John in i kamerans synvinkel, med endast en av hotellets vita handdukar knyten om midjan. Håret hänger vått ned för hans ansikte. Du ser honom snegla mig sin tvilling med ett något frågande uttryck.

”What are you doing?”

Edward vänder sig om i stolen och smilar mot honom. Det är lite synd, att Edward tittar bort vill säga. Det skulle inte skada att få se det där leendet en gång extra.

”I started without you. Say hello John!”

Du, Edward och resterande delen av de som tittar på kan inte låta bli att skratta, då Johns ansikte blir rött. Han hälsar kort och generat, innan han skyndar bortåt igen. Innan han hinner ut ur bilden möter han dock Rebecka. Edward har vänt sig tillbaka till datorn, men det syns att han följer vad som händer på skärmen.

Rebecka och John blev stående mitt emot varandra ett par ögonblick, hennes händer mot hans bara bröstkorg. En kort kyss är allt du får se, innan Rebecka kastar en blick emot Edward, skrivbordet och datorn, och ler blygt. John följde hennes blick och fick se sig själv på skärmen, fortfarande halvnaken. Ännu rödare i ansiktet försvinner han ur sikte.

Du fäster fokuset på Edward igen, inser att han också måste ha kommit ur duschen för inte alltför länge sedan. Du lyssnar hela tiden uppmärksamt, trots att det enda ämne han rör är fanmail, skrattar när han skrattar, ler när han ler. Hela tiden är du medveten om att allt det du ser, allt det han gör, händer just i detta nu. På en annan del av jordklotet visserligen, men ändå, just nu.

Ett par minuter senare återvänder John. Under den senaste tiden har de blivit mycket mer självständiga. Särskilt Edward har under månaderna som gått bettet sig helt annorlunda. Det har gjort dig frustrerad, det faktum att du inte förstått varför. Det har varit tröstande att veta att du inte är den ende; alla fans har varit lika förundrade. Tvillingarna själva har varit väldigt noga med att påpeka att allt varit precis som vanligt. För en gångs skull hade du blivit irriterad på dem, alla kunde ju se att något inte var som det skulle. Med en suck konstaterar du att du aldrig kommer att få veta.

”Okay guys, this is it.” Edward tittar förtrollat på när John pratar. Det får dig att hajja till. Det var så länge sedan du senast såg den där blicken, blicken han bara får, när han lyssnar på sig tvilling. Du hade trott att den var borta för alltid.

”You've all like, asked a lot about this, this thing, but we never... We didn't want to worry you.” Som alltid kastade han en blick på tvillingen för stöd, och då du insåg att Edward gav honom ett leende tillbaka – hur länge sedan var inte det? - börjar även du le.

Samtidigt snurrar frågorna igenom ditt huvud, kan det vara så att du nu faktiskt ska få veta? Är det möjligt att tvillingarna tänker avslöja vad som egentligen pågått?

”Basically, me and Edward, we...” John tittar inte längre in i kameran. ”We've kind of been... fighting. Not the punching part, not that much at least. But yeah, fighting. For a really, really long time.”

Du känner insikten komma krypande, lika kall och obehaglig som smältande snö innanför kragen. Har de verkligen bråkar? Du försöker skjuta bort det, hur allvarligt kan det ha varit egentligen? Det är ändå tvillingarna Grimes det gäller, bråk i deras relation kan knappast vara särskilt allvarligt. Det är i alla fall vad du försöker intala dig själv.

”It's been really bad, actually. We're sorry that we didn't tell you guys, but it was like, our thing to solve. And we're back together again, thank god.” Edward lägger ena armen över sin brors axlar. Du har väldigt svårt att tro på vad de säger, kärleken emellan dem är så tydlig, så stark. Men så kommer du ihåg alla de gånger du har undrat ifall de varit osams, alla de gånger du sett Edward avvisa John, alla de gånger du förundrats över det faktum att John har varit den som skapade närhet.

”Jedward together forever!” Edwards ord fick John att le stort. Kanske är det Johns något lättade leende som får dig att inse att det kanske är, var, på riktigt.

”Where's Rebecka?” Edward lösgör sig ifrån omfamningen och kikar runt i rummet.

"I'm not going to be in your video!"

"It's not a video, it's livestream! Come back here, or I'll come and get you!" Du, liksom de flesta andra fans, har börjat vänja dig vid Johns flickvän. Självklart är du avundsjuk på henne, men samtidigt ser du hur lycklig John blir av att vara med henne. Den lyckan vill du unna honom. Du ser glädjen i hans ansikte då han studsar upp för att hämta henne. Edward skrattar och skakar på huvudet.

Så småningom kommer John tillbaka, ensam.

”So Rebecka's hiding somewhere, I couldn't, like, find her and...”

”Yes you did. You're just to week to bring her back here.”

”No I'm not”

”Yes you are”

”No”

”Yes, you are”

”No, I'm not!”

De småkivas på det där sättet du älskar, sättet du så länge saknat. Kanske har de verkligen bråkat. Nu verkar de vara tillbaka i sina vanliga esse i alla fall. Tur är väl det, annars skulle du definitivt varit ha rädd nu.

Deras skratt fortsätter att fylla ditt rum i över tjugo minuter till. Du delar deras glädje, det finns inget annat än du, tvillingarna, och alla de som är aktiva i chatten förståss. Du har redan tidigare informerat om att du inte tänker komma till middagen innan livestreamen än över.

Efter ett tag ansluter faktiskt Rebecka, och du är en av dem som skriver vänliga saker i chatten till henne, om henne. Och du ser hur hennes ansikte lyser upp precis efter att du har skickat något, och hoppas att det är du som gjort henne glad. Trots allt skulle du göra vad som helst för att vara i hennes situation – ett fan som blev en flickvän – och du kan föreställa dig hur glad du själv skulle bli ifall någon skrev samma sak till dig.

”Okay guys, we have to go, Leem's knocking on the door.”

”We'll see you later, miss you already!” Edward kastar en slängkyss som du med glädje tar emot.

Det smattrar våldsamt då du skriver i allt högre hastighet. John rabblar nämligen hejdå till några av dem som dyker upp i chatten. Chansen för att han ska säga just ditt namn är väl en på miljonen, kommer aldrig att hända. Men du klickar ändå på skicka och håller tummarna. När han säger ett namn som du ser är under ditt ger du upp hoppet, men fortsätter ändå

”Bye...” Du tappar hakan då du hör både ditt eget namn och ditt Twitter account nämnas. ”...from Sweden! We love Sweden, we'll be there soon again!”

Du kan inte låta bli att pipa till av glädje, han sade ditt namn. Ditt namn, din Twitter. Kan dagen bli bättre? Knappast. Du ser hur Edward sträcker sig efter avstängningsknappen, förstår att det roliga snart är slut. '

“I'm John!”

”I'm Edward! And she's Rebecka.”

”And together; we are Jedward! … and Rebecka!”

”Peace out.”

Över två A4, vad hände? *host*
Och jag kommer inte på något att skriva här, så ni få la bara läsa och lämna något litet där nere ;)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 17
"Crap, crap, crap. Kevin! Crap. KEVIN!" Edward blev stående i hallen, kunde inte bestämma sig för var han skulle leta efter sin storebror först.

"What?" Broderns röst kom från övervåningen, vilket fick Edward att rusa till trappen.

"You need to drive me to Rebecka's house, like now!" Han blev stående på nedersta trappsteget. Nu om någonsin önskade han att han tagit körkort, så att han inte behövt förlita sig på andra människor för att ta sig emellan platser. Kevin dök upp på den övre trappsatsen, tittade frågande på honom.

"Rebecka's? I thought you..."

"Now!" Oron gav ordet en förtvivlad underton. Han snurrade runt och greppade bilnyckeln från nyckelskåpet. Den flög genom luften med förvånande pricksäkerhet och träffade Kevin mitt i bröstet. Edwards blick grävde sig fast vid den äldste brodern under de ögonblick det tog för denne att börja röra sig nedåt. Sedan vände han ännu en gång och störtade ut genom dörren.

Hela bilfärden satt han som på nålar. Stressen gnagde i honom, och han var rädd. Rädd för att denna attack skulle vara lika allvarlig som den senaste. Det var någon månad sedan nu, bara en eller två veckor efter att Rebecka klivit in i deras värld. Paniken han känt då gjorde sig påmind, han mindes skräcken som fått hjärtat att bulta så hårt. Då hade John i princip slutat andas. Edwards nävar knöts omedvetet och hårt vid minnet.

Efter det hade John tvingat honom att lova, att svära, på att inget berätta för Rebecka. Hon fick inte veta, och inte heller något av fansen. På något sätt hade de lyckats hålla anfallen borta från allmänheten, från pressen. Det var deras pinsamma hemlighet.

”Relax Edward, he'll be fine. He had those before and he survived all of them. This won't be different.” Kevin sneglade mot honom och knuffade honom försiktigt i sidan. Edward kom inte ens på tanken om att knuffa tillbaka.

Då bilen äntligen saktade in var Edward ute innan den ens stannat. Han bekymrade sin inte om så banala saker som att stänga bildörren efter sig, utan sprang direkt mot huset. Kevin ropade efter honom, men orden nådde inte hans öron, var inte prioriterade. Inte heller brydde han sig om att knacka på, utan slog bara upp dörren, halkade på mattan men höll sig på benen.

”John?” Han stannade upp, hade ingen aning om var han var på väg längre, visste inte var han skulle leta. Plötsligt tittade Rebecka fram i en dörröppning.

”Thank god Edward, I don't know what to do.” Han kunde se rädslan i hennes ansikte, och kom plötsligt ihåg hur rädd han själv varit första gången, skräcken han känt. Han gick mot henne, passerade henne. Under ett kort ögonblick stod han dock stilla, precis bredvid henne. Han lade en hand på hennes axel, tittade henne djupt i ögonen.

”It'll be okay.” Var det kom ifrån visste han inte, det var inget han planerat att säga. Hon svalde hårt och nickade. Det förvånade honom att hon litade på honom, med tanke på hur orättvis han varit mot henne. Så släppte han henne med blicken, och hans ögon föll på personen som satt hopkrupen på golvet inne i köket. ”John...” Hjärtat gick i småbitar. Hur många gånger Edward är såg sin bror så här ynkligt sårbar vande han sig inte. Tvillingen hade dragit upp knäna mot hakan. Hans händer var hårt pressade mot öronen, ögonen var stängda. Tårar strömmade nedför hans kinder, mot läpparna som hela tiden rördes i en evig flod av ohörbart mummel.

Och plötsligt var inget annat i hela världen viktigt. Att Rebecka stod kvar i dörröppningen, att Kevin slöt upp bredvid henne, inget av detta märkte Edward. Det var inte ett medvetet val, att han lämnade sin äldste bror och flickan, och gick fram till sin tvilling. Det fanns inget annat i hans värld, än att han skulle trösta sig bror. Inte ens efter att ha varit osams i flera veckor, månader, fanns det något annat alternativ. Det var inte det att han inte hade något val, han övervägde aldrig om han hade något eller inte. Han ville inget annat än att få broderns skräck att försvinna.

Han föll på knä bredvid John, knappt medveten om vad han gjorde. Fortfarande var tvillingens ord inget annat än ett sorl av förvirring. Hans händer greppade tag runt broderns handleder, bände varsamt men bestämt bort dem från tvillingens öron. Då Edward efter några evighetslånga sekunder släppte taget slog John armarna om sig själv, fortfarande med ögonen hopknipna till det yttersta och tårarna forsande.

Edward svalde hårt, kände hur tvillingens gråt fick tårar att stiga i ögonen på honom själv.

”John, it's okay. Everything is alright. Please, stop crying John.” Hjälplösheten övermannade honom då brodern bara fortsatte mumla osammanhängande. Han omfamnade John, drog honom intill sig, vaggade honom stilla. Tvillingens läppar hamnade väldigt nära hans öra, och Edward kunde (äntligen) nätt och jämt urskilja orden. Det han hörde fick det att hugga till i magen, som om någon sparkat honom med full kraft.

”They took him. He's everything, and they took him. They won't give him back. And now they've taken Rebecka too. There's no one left, I'm all alone. They took him, took her, they took him.”

Nu rann tårarna utmed även Edwards kinder.

”I'm so sorry John, I'm sorry. Oh my god, what have I done? Please John, I'm so sorry.” Han kände sig som en sådan skurk. Aldrig i livet att han förtjänade den här fantastiska människan, inte alla dessa tårar, inte all den smärta han visste att han utsatt tvillingen för. Han förtjänade inget annat än torrt bröd och ljummet vatten.

Johns armar rörde på sig, flyttade på sig. Edward släppte på greppet en aning, tillät sin kopia att ändra position. Tvillingens armar slöts plötsligt omkring honom, drog honom närmare igen. Vassa naglar grävde sig ned i hans axlar. Det faktumet bekymrade honom inte.

Broderns gråt blev häftigare, men mer närvarande. Hur Edward kunde avgöra det visste han inte själv, det vara bara något han märkte, något han kände.

”They won't let me be with him, they're keeping him away from me. I don't want to be alone.”

”Sssch John, I'm right here. They can't hurt us, we're okay. They're in jail, they can't touch us, never again. We're alright, we're okay. I'm not going anywhere, I'll stay here forever if you want me to. Rebecka's here as well. We're not going anywhere, not me, not Rebecka, not you. Ssch John, ssch.”

De blev sittande ett par minuter till, innan Johns häftiga snyftningar äntligen tystnade. Musklerna kring hans ögon slappnade av, fingertopparnas tryck på Edward rygg lättnade. Edward böjde sig försiktigt ut ur omfamningen, granskade vaksamt tvillingens ansikte för att vara säker på att det inte satte igång igen. Hans kopia öppnade sakta ögonen, kisade ett par sekunder för att sedan blinka nyvaket. Ingenting av den svarta avgrunden fanns kvar i hans blick.

”Hey there.”

John log tveksamt, verkade inte riktigt säker på var han var och vad som hände ännu.

”You really have to stop doing that, John.” Edward smilade tillbaka, extremt lättad.

Tvillingen drog honom närmare igen, kramade honom hårt.

”Promise me you won't leave me again.” Orden var enbart ämnade för Edwards öron.

”Never.”

”But if Rebecka and I...?”

”I will never leave you again, no matter what. As long as you are happy, I will be happy.”

”Really?”

”Totally. But...” Han höjde medvetet rösten för att Kevin och Rebecka, och då särskilt Rebecka, skulle höra. ”... Rebecka should know, that if she ever hurts you, I will personally hunt her down and kick her butt.”

John flackade oförstående med blicken, men Rebecka som kände igen sina egna ord från bara någon knapp timma sedan skrattade tyst.

Tjugo minuter senare satt alla fyra runt det rektangulära köksbordet. Tvillingarna satt på ena sidan, de hade dragit stolarna tätt, tätt. Rebecka satt mitt emot John.

”God, I hate it.” John lutade huvudet i händerna och suckade uppgivet då Rebecka än en gång undrade vad som hänt. Först nu kände han sig säker nog på sitt eget sinne för att förklara vad det var för något.

”It's like... Ever since like, last year, when Edward was...” Han kastade en snabb blick på sin tio minuter yngre bror för stöd, och fick en kort nick tillbaka. ”... kidnapped, I've had these like, 'attacks'.”

Han gjorde övertydliga citattecken med fingrarna och himlade med ögonen.

”It's like I'm falling into a big, black hole of memories. It's awful, not knowing what's real and what's not.”

Edward lade en hand på hans axel, kände igen den knapphändiga berättelsen sedan tidigare. Rebecka nickade försiktigt och lyssnade uppmärksamt då John fortsatte att försöka informera sin flickvän på bästa sätt.

Under tiden gav Edward henne ett litet leende, försökte verkligen. För han ville inte vara skurken längre, inte vara den som framkallade anfallen, inte vara den som satte stopp för tvillingens lycka.

Då tvillingen tystnade var det Edward som tog till orda.

”I'm sorry Rebecka. I've been really unfair to you and...”

”Don't apologize Edward. I just stepped in and stole John, it wasn't you're fault.”

“But it is, was, is. I haven't been cool to you, not at all. I'm sorry, I really am. I just hope that one day, you'll forgive me.”

Rebecka log. “Always Edward, always.”

Edward log. John sneglade emellan dem och skrattade sedan tyst.

Kevin skakade bara roat på huvudet.

Hejhej, lämna gärna en liten kommentar där nere ;) 
Nu ska jag återgå till att leta efter engleksa ordspråk, bye bye!

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 16

Han slog lätt med knogarna mot dörren. Ännu hade han inte riktigt kommit fram till om han var tillåten att vandra in sedan eller inte, men öppnade ändå dörren.

"Come on in John" Rebeckas röst nådde honom precis då han klivit in. Ett leende spred sig över hans läppar, samma leende som alltid kom över honom då Rebecka var i närheten. Hon var ljuset i mörkret, eller något sådant klyschéaktigt. Edward vad med all säkerhet inte det. Inte längre. Det stack till i hjärtat, då han än en gång insåg att han på sätt och vis förlorat sin andra halva. Efter en djup suck sköt han bort känslan, låste in den i en svart låda någonstans långt borta, som så många gånger innan. Vissa saker var bara för smärtsamma.

”Hey Becka” Han tvingade sig själv till att le igen då han vandrade in genom köksdörren. Blicken sökte sig direkt till flickan som satt vid bordet. Hon log inte.

Förvirrat gick John fram till henne, la ena handen på hennes axel. ”Is everything okay?”

Blicken hon gav honom var fylld av känslor han inte kunde tyda, inte förstå. Ögonen var rödkantade.

”No, John. Everything is not okay.” Rebecka suckade tungt och gömde ansiktet i händerna. Hon stötte bort hans hand, vilket fick John att hajja till och backa ett halvt steg.

”I can't take this anymore, John.”

Han blinkade oförstående mot henne, samtidigt som han gick runt bordet och satte sig på den motsatta sidan.

”What? Take what?” Trots att han började ana vad samtalet skulle resultera i valde han att försöka tänka bort det, ignorera det. Han gömde sig bakom den naivitet som sakta med säkert tvingats ifrån honom de senaste månaderna.

Ännu en häftig utandning nådde honom ifrån andra sidan bordet. ”I can't be with you when you're not with Edward. You've become a completely different person since you two stopped being... being... You know, you.”

”But...” Han försökte desperat hitta ett svar, ett motargument. ”You're joking, you're kidding me, right? I'm actually serious okay, you can't be serious!” Hon kunde inte lämna honom, fick inte lämna honom. Rebecka var allt han hade kvar.

”John, I'm so sorry, but this ain't working. I love you, but I can't do this anymore. I can't stand being the one tearing you apart. I know when it's time to stop.”

Stolen skrapade hårt mot golvet då han reste sig. ”Rebecka, please! Don't do this to me. Please, don't, Rebecka.”

John kom att stå mitt emot henne. Hon reste sig upp, näsa mot näsa. Höjdskillnaden var knappt nämnbar, särskilt med tanke på att den blonde pojken inte hade håret på ända denna dag.

”John.” Hon satte handen mot hans bröstkorg. ”We're done. I love you, but we're done. At least until you and Edward make up.”

Det slog John med full kraft. Han var ensam. Helt ensam. Edward hade övergivit honom, bestämt helt själv

att de inte längre skulle vara John och Edward, utan John, ensam, och Edward, ensam. På något sätt var det mycket mer smärtsamt än den gången någon tagit hans bror ifrån honom med våld. På något vis var det mer smärtsamt att inse att tvillingen själv valde att inte komma hem till honom om nätterna, än att veta att han inte skulle komma hem för att någon tvingade honom.

Och nu hade Rebecka gjort detsamma. Bara hux flux sagt åt honom att de inte längre skulle vara John och Rebecka, de skulle inte längre ligga tätt omslingrade i soffan, de skulle inte längre träffas, inte vara vänner.

Minnesbilder från det som hänt knappt ett år tidigare började svepa omkring honom, blinkade bort verkligheten på ett sätt som han kände igen men inte visste hur han skulle förhindra. Bilderna blandades med Rebeckas plötsligt oroade ansiktsuttryck.

”John? John, are you alright?”

Han kunde inte förmå sig själv att svara.

”Talk to me. John!”

Benen vek sig under honom, fick honom att sjunka ihop på golvet. Minnena av broderns sönderslagna ansikte blev snart fler än de som speglade verkligheten. De såriga armarna, blåmärkena. Rebecka som frenetiskt knappade på sin telefon. Ärren, det blodiga golvet i skjulet.

”Edward, I don't know what happened. I don't know what's wrong with him! He's not responding, he's like all gone but fully awake. I didn't do anything, I swear. John? John! Edward, I don't know what to do! What's happening to him? What do you mean, 'again'? Edward! Thank you thank you thank you! But hurry, please!”

Hans spegelbild, mumlande i sömnen i en sjukhussäng, männens sadistiska leenden i rättegången. Rebeckas oroliga röst som gång på gång ropade hans namn.

Han kunde omöjligt fokusera blicken på henne, lyckades inte hålla sig nog länge till nuet för att hitta igen henne. Lappen på kudden, insikten. Kevins vita ansikte då denne steg in genom dörren, själv.

Desperat försökte han klänga sig fast vid avgrundens kant, vid Rebeckas allt avlägsnare röst.

”If you tell anyone what you've seen, we will hurt your brother.”

Och han föll, och han föll.

Hurra? Tog bara en vecka...
Och den här är jättekort (första inlägget jag publicerar som är kortare än en A4, men känner att den nog inte borde vara längre, får bli mer nästa kapitel), och jag provade något nytt, så jag vet inte hur bra den blev... Skrev dialogen först och fyllde på sedan, det blev rätt muppat, men ganska intressant? 

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 15

"Hey, it's Edward" Det glada tonfallet kändes tillgjort, på något sätt.

"Edward, I need to talk to you."

"I don't need to talk to you Rebecka." Och så var det bortblåst som vinden. Jasså minsann.

"Don't you dare to hang up on me, or I will personally hunt you down and kick your as."

En kort tvekan. “What do you want?”

“I... This isn't working. For any of us, I mean.”

“That's not my problem, is it?” Försvarssköldarna plockades fram, precis som vanligt.

“Well, yeah, it actually is.”

“Oh, give it a break Rebecka.” Ett försök att låta trött, obrydd. Hon trodde honom inte.

“No, I'm serious. I can't take this anymore, Edward. And I know you hate me, and... and I still don't really know why...”

“You...” Självklart avbröt han henne, det hade hon räknat med. Hon skulle ha blivit mer förvånad ifall han inte börjat ge henne skit för att hon inte visste vad hon gjort fel. Hur många gånger hon än försökte vägrade han förklara för henne, de gånger han svarade på tilltal I alla fall. Men det var sant. Hon visste inte.

“I'm not done, Edward. I'm still a big fan of yours, don't you remember that I'm just one of all those girls. But that's not why I called you.”

En djup suck. “What then?”

“I told you, I can't take this anymore. So I need you to...”

“I'm not going to do anything for you, Rebecka.”

“You have to. You need to take care of John, 'cause...”

“He doesn't want me to. He got you now, he doesn't need me anymore.” Under ytan var det lätt att höra smärtan, och hon blev åter medveten om att Edward var precis lika trasig utan sin bror som John var.

“He's going to need you when I dump him.”

“You what?” Murarna rasade, och det hördes verkligen då han inte längre kunde hantera känslorna.

“You heard me. I told you twice, I can't handle this. John isn't the same guy when he's without you.”

“That, that's... That's bullshit! You never hung out with both of us, he haven't changes a bit. You can't just dump him on me 'cause you've tired of him.”

“That is not true! I fell in love with the happy John, the John who always smiled and laughed. He won't function without knowing you support him. I can't be with him if you aren't friends, it's not right.”

“But, you can't like... That's so not cool! You can't...” Det förvånade henne, nästan, att han fortfarande brydde som om ifall John var lycklig eller inte. Men nu hördes det; ingen hade tillåtelse att krossa broderns hjärta. Ingen utom Edward själv.

“Well, I will. Right now, actually. And... God, I'm sobbing like a baby. Just please, take care of him?” Hon ville verkligen inte, men var tvungen. Inga andra alternativ fanns, inte I henne värld. John fungerade inte utan Edward, och så länge hon fanns kvar skulle de inte bli sams.

“You got to be kidding me! Rebecka, you just can't like...”

“Bye Edward.” Hon la på luren och blev stående med ena handen för munnen. Det var dags.

Todiladilolaha blaha blahej! Del 14!!! :D
Lolz, så jag flydde lite till från pluggandet och skrev klart kapitel 14 (a) Det händer inte direkt så mycket (typ som i inget) i den här delen, men jag blev hyfsat nöjd med innehållet, hehe :$ Säg gärna vad ni tycker, det uppskattar jag!
Nu ska jag plugga sönder ett tag, vi hörs <3

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 14

De följande dagarna återvände ordningen någorlunda. De bad varandra om ursäkt (Edward sa förlåt femtioelva gånger, nog många gånger för att få John irriterad igen), pratade med varandra, umgicks med varandra. Men någonting hade förändrats. Det var inte många som la märke till det dock, skillnaden var så liten. Tvillingarna märkte det, deras familj, de nära vännerna.

Inte ens på scenen var allt som vanligt, men det var det inte många som märkte. De gånger det blev intervjuade märkte aldrig reportern eller talkshow-ledaren något. Stora delar av publiken på konserterna såg ingen som helst förändring, förutom att bröderna inte längre kivades titt som tätt, aldrig lekfullt boxade på varandra. Det låg för mycket spänning emellan dem för att de skulle kunna bråka hjärtligt.

De trognaste fansen, de som såg skillnad på tvillingarna och deras personligheter, var de som la märkte till att något hänt. Tvillingarnas Twitter spammades med frågor om allt var som det skulle. Bröderna försökte hela tiden besvara så många av dem som möjligt, försäkra att allt var som det skulle, att de inte bråkade.

Båda tyngdes av skuldkänslor över att behöva ljuga för fansen, men det enda andra alternativet var att berätta att deras relation hade förändrats till det sämre. Det var en av de få saker de kom överens om, nej, inte, aldrig.

stället för att hela tiden klänga på sin bror var Edward nu den som var den självständiga, den som tog initiativet till att göra saker. Det var han som rusade ut i publiken först, han som klättrade på staket, han som hittade på de mesta tokigheterna. John gjorde allt som hans tio minuter yngre bror gjorde, verkade alltid vilja vara honom till lags. Visst, Edward besvarade kramarna han fick, men det var aldrig – aldrig – han som slog armarna om John. Han hoppade aldrig upp på tvillingens rygg, om denne inte uppmanade honom, inget av det han i vanliga gjorde så ofta.

Bland fansen pågick högljudda diskussioner. Varför hade bröderna bytt roller? I

Alla dessa tjejer och killar märkte vad som hände, men ingen visste varför. Några av dem gissade sig till anledningar, som låg hyfsat nära sanningen. Men inte ens tvillingarna själva förstod varför, egentligen. Särskilt inte John.

Han sökte hela tiden efter broderns närhet, även fast han inte märkte det själv. Förr hade han inte haft något behov av att vara den som drog sig närmare, den som hela tiden blickade mot den andre och lyssnade uppmärksamt, nästan förtrollat, då denne pratade. Han hade fått all närhet han behövde automatiskt. Men nu, när Edward som alltid varit så kramgo, slutade upp med allt som egentligen symboliserade honom som person, fann John sig själv törstande efter tvillingens bekräftelse.

Ur Johns synvinkel var ändå det värsta att han inte längre kunde läsa sin bror. Han kunde omöjligt förstå vad som pågick i Edwards huvud, och det var så skrämmande. Kanske var det för att han var så van vid att hans yngre halva aldrig någonsin dolt något för honom som han aldrig lärt sig att se de små skiftningarna i ett ansikte som inte ville visa något. Kanske var Edward bara väldigt, väldigt bra på att inte visa känslor. I vilket fall som helst var det extrem smärtsamt.

Edward var lika förtvivlad, men han vägrade låta brodern se det. Han var övertygad om att han skulle vara tvungen att vara den som tog avstånd för att slippa bli sårad. Hans största problem var att han inte hade en enda levande själ att tala med. Han hade aldrig brytt sig om det förr, att han bara hade John. Han hade alltid varit övertygad om att brodern skulle finnas där hos honom för evigt, aldrig någonsin ens övervägt att det kanske skulle ta slut någon gång. Nu hade han ingen alls. John hade Rebecka, vilket gav Edwards undermedvetna ännu en anledning, trots att han egentligen inte visste om det var sant eller ej – som så mycket annat.

I hans värld förstörde Rebecka allt, och han skyllde på henne. Han var övertygad om att det var Rebecka som satte griller i huvudet på hans annars alltid så trogna bror, att det var hon som övertalade John att stanna över om nätterna, att det var hon som slet tvillingen ifrån honom.

I själva verket gjorde hon precis tvärt om. Allt eftersom började John söka sig bort från Edward, det gjorde helt enkelt för ont att ständigt bli avvisad. Rebecka såg hur dåligt han mådde över att mista närheten han haft med sin bror, hur han ständigt försökte överleva dagarna, hur han försökte dölja det för henne, få henne att tro att han var okej. Hon hörde hur han försökte kväva snyftningarna om nätterna, och det slet i hennes hjärta.

Hon hade kommit att bli den som sa nej, som sa åt John att umgås med sin bror istället för med henne. Ofta funderade hon på om det verkligen var hennes fel. De få gånger hon talat med John om det faktumet blev han helt förtvivlad, och hon hade sedan länge slutat försöka ventilera sina farhågor.

Rebecka var livrädd för att detta skulle vara slutet på tvillingarna, deras karriär, deras gemensamma liv. Var det verkligen möjligt att det skulle bli så fel? Hon var ett vanligt fan, som blivit kär i brödernas gränslösa kärlek till varandra, till världen. Det skrämde henne att hon kunde vara en stor del av anledningen till varför detta tog slut.

Skulle John och Edward Grimes ens överleva utan varandra?

Hon var inte alltför säker på den punkten.

Här kommer andra delen för idag :)
... och jag har fortfarande inte orkat börja plugga... Det får helt enkelt bli i morgon, pallar verkligen inte Oo'
Jaja, så jag kanske fortsätter att jävlas lite med er, men det var i alla fall hit jag hade tänkt mig att del elva skulle sträcka sig (det blev ju som sagt mycket mer, men what ever :P)
Nu är jag dock påväg tillbaka till lägenheten (utan att ha pluggad, fu)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 13

Visst, de slogs ofta i vanliga fall, men inte på det sättet. Inte med full kraft, inte helt utan förvarning, aldrig på allvar. Och Edward bara stod där, med munnen halvöppen, ögonen flackande. Han verkade lika chockad som John var.

”John, John I'm so sor...”

”Oh shut up!” Blodsmaken spred sig i munnen, läppen var öm där han bitit sig. Tvillingen knep ihop käkarna, och så kunde John läsa varenda tanke som gick igenom broderns huvud igen. Han såg rädslan, ångesten, smärtan. Men också ilskan och det som fått hans hand att slå sin bror, sin egen bror.

John stötte hårt axeln mot Edwards då han passerade i riktning mot sin säng. Han greppade täcket och kudden och tog sedan sikte på dörren.

”I'm so sorry, I don't know what happened, and...”

”Fuck off.” Han reflekterade inte över att han svor, inte över att han på fullt allvar bad sin älskade bror att dra åt helvete. Han brydde sig inte om tårarna som skymtade i broderns ögon, vägrade släppta fram några andra känslor är ilskan. Dörren slog igen bakom honom med en hård smäll.

Ut ur föräldrarnas sovrum kom hans far.

”Is everything alright? I heard yelling and... John, you're bleeding!”

John torkade irriterat bort blodet från läpparna med handryggen.

”Yeah I know. And I'm going to sleep downstairs tonight. Edward's a total jackass.”

Hans pappa tittade oroligt på honom. I bakgrunden hördes mammans undrande röst, som frågade om något var fel. John den äldre* viftade avvärjande till henne, släppte inte sin son med blicken.

“Are you okay?”

”I'm fine, just completely pissed off.”

”Why where... Why are you fighting?”

”I'm actually serious okay, I don't know.” John den yngre kliade sig i bakhuvudet, och svor till då det resulterade i att han tappade kudden. Än var han för arg för att bry sig om språket, han som inte ens kunde säga popbitch.com i vanliga fall.

Hans far suckade djupt och skakade på huvudet, kunde för allt i världen inte förstå hur detta kunnat ske.

Ofta fann han sin yngste son själv i något hörn av huset, stirrande in i väggen, bara väntandes på att tvillingen skulle komma hem. '

Ofta fann han den mellersta av sina söner mumlande om att allting var upp och ner, att han inte visste hur han skulle göra för att allt skulle bli bra.

Inte alltför sällan fann han sin äldste son sittande tyst, lyssnandes efter de inte alltför ovanliga bråk som numera pågick emellan tvillingarna.

”John, what happened between you two?”

”Edward happened” John muttrade för sig själv, men fortsatte sedan:

”I don't know, okay? It's crap, everything! I don't know how to fix it. Now I'm going to bed, sofa, whatever. Goodnight.”

”You don't want...?”

”No.”

Ännu en djup suck. ”Goodnight then.”

John nickade bara till svar, och vandrade sedan nedför trappen.

Han var inte säker på vad som hände, och ville kanske inte veta egentligen. Hundarna kikade nyfiket på honom då han passerade, Lassie och Armani kom travande efter honom.

När John lagt sig tillrätta på mage i soffan slöt han ögonen och försökte låta bli att tänka. Mjuka tassar klättrade över honom. Katthonan rullade ihop sig på hans rygg, beageln buffade försiktigt på honom från sin plats på golvet. Han lät ena handen hänga över kanten, kände hennes varma tunga svepa mellan fingrarna ett par gånger och kliade henne sedan i pannan.

En darrande utandning undslapp honom. Han knep ihop ögonen hårt för att inte släppa fram tårarna, gråten fick det att stocka sig i halsen. Han ville inte bråka med Edward, han mådde aldrig lika dåligt som när de var osams (den gång brodern blivit kidnappad räknades inte, den var helt enkelt utanför alla sorters skalor).

Många timmar senare somnade han, till kattens kurrande och hundens tunga andetag.

*Deras pappa heter också John, visst vet ni det?

Kapitel tolv, håll till godo ;)
Lol, det jag hade tänkt skulle bli ett kapitel visade sig bli tre (del 13 kmr upp senare ikv)
Nu ska jag fortsätta skriva (och undvika att plugga)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 12 

Det märktes direkt att något var annorlunda. John hade räknat med att det skulle vara han som skulle få slå ned blicken, att Edwards ansikte direkt skulle vändas mot honom, att tvillingens ögon skulle blänka sårat mot honom. Men brodern tittade inte på honom, släppte inte datorskärmen med blicken. Inte ens för att hälsa. Johns mage vred sig oroligt inne i honom. Han svalde hårt, men sa inget. Skorna hamnade i det gamla vanliga hörnet. Efter ett djupt andetag satte han sig på sängkanten, vänd mot tvillingen. Edward hade fortfarande inte bevärdigat honom med en blick.

”Edward, I...” Han som i vanliga fall inte kunde sluta prata, inte sluta tala om för alla vad han tänkte, förlorade talförmågan. Istället för att hans hjärna producerade miljarder tankar i sekunden, som den gjorde i vanliga fall, blev allting helt blankt. Ingenting. Inga tankar, inga ord, ingenting.

Brodern suckade djupt och vred ansiktet mot honom, såg på honom för första gången på nästan tolv timmar.

”You, what?”

Tonfallet fick John att hajja till. Det var inte sårat, inte ivrigt-att-bli-sams, inte glatt. Bara, anklagande. Britneys "I wanna go" spelade lågt ur datorns högtalare, fyllde den plötsliga och tryckande tystnaden. Ursäkterna han tänkt ösa över tvillingen försvann i ett nafs. Han visste att han gjort fel, men vad hade Edward för rätt att anklaga honom för det? All rätt i världen, viskade hans förnuft till honom. Men han vägrade att lyssna, hjärtat sa annorlunda. Det gjorde ont.

”Never mind”

Under ögonblicket som följde förändrades broderns ansiktsuttryck från kallt till smärtfyllt till neutralt. Det skrämde John, för det var något han aldrig förr sett hos sin bror. Han hade sett, trodde att han hade sett, varenda uttryck tvillingens ansikte kunde ta, men det här? Det här hade han aldrig förr sett, så här hade tvillingen aldrig sett ut förr. Det var skrämmande att inse att; den här sidan av tvillingen hade han aldrig fått veta om, hade kanske aldrig förr funnits. Det var ännu mer skrämmande att inse att det är omöjligt att läsa ansiktsuttrycket. Inga känslor avspeglas i tvillingens anletsdag, inga knappt märkbara ryck i läpparna eller ögonen avslöjade att denne försökte hålla sig ifrån skratt eller gråt.

John gjorde ett misslyckat försök att verka lika obrydd som Edward, ville inte att brodern ska få veta hur ont det gjorde (trots att han var mycket medveten om att Edward såg precis hur han kände). Britney Spears röst började om på låten, med högre volym än innan, samtidigt som han svängde benen över sängen.

Inte ens då han satt sig med ryggen mot brodern tillät han sig själv att släppa fram känslorna, som fick hjärtat att bulta hårt i bröstet.

Vad har han gjort för att förtjäna detta? Okej visst, han hade blivit arg, han hade skrikit. Men han hade kommit in i rummet beredd att be om förlåtelse. Och vad hade han fått tillbaka, förutom kalla, anklagande blickar? Inget. Ingenting alls.

Senare såg John hur tvillingen slog ihop den bärbara datorn och reste sig (lampan lyste röd, så han antog att det var för att hitta den ständigt förvillade laddaren). De hade fortfarande inte sagt något mer till varandra.

John suckade djupt, orkade inte, klarade inte av att skiljas som ovänner än en gång.

”Ed, I'm really...”

”I don't want to hear it, John.” Samma obehagligt neutrala blick, samma skrämmande kalla tonläge.

En plötslig ilska välde upp inom John igen. Hur han tog sig från sittande på sin säng fram till dörren innan brodern kom dit visste han inte. Hans hand pressade i vilket fall som helst igen dörren precis framför tvillingens näsa.

”Stop being such a jerk Edward!”

“You're the one yelling all the time! Now let me pass, the computer is dying.”

“No, not until we talk.”

“Yes, now!”

Då Edward försökte knuffa sig förbi honom grep John tag om datorn och la den den på byrån med en smäll. En halv sekund var han orolig för skärmens skull, men så insåg han att det inte spelade någon roll (dessutom var den tålig, de hade de märkt efter alla gånger de råkat hälla vatten på den).

”God you're so immature!” Edward blickade mot honom med svarta ögon.

”What's wrong with you? Ever since Rebecka you've started to behave like an idiot!”

”You don't get it! She's destroying everything!”

“You don't get it! I love her! I want to give her my heart, everything!”

“You're heart might belong to her, but your soul belongs to me.”

John tryckte bort känslan och minnet av att brodern hade rätt, var för arg, kände sig tvungen att försvara flickvännen.

”You're just jealous because no girl wants you! Not that it surprises me, when you're such a dumbass. Grow up! And – aoh! You, you...” John fann sig själv stående med vänsterhanden pressad mot kinden där slaget tagit. Han grimaserade, delvis av smärta, delvis av förvåning.

”You hit me! You... Aoh! You hit me! What the hell?!”

Kapitel elva ute nu!
Lolz, den här delen blev ju jättelång! Eller, egentligen blev den här delen två delar; fortsättningen kommer i del tolv. Vill inte göra kapitlena mer än en dryg A4, tror att de blir längre på det sättet (jag gullar långt :P).
Så, väldigt, väldigt mycket fortsättning följer, och 12:an kmr ínte förrns senare. Har inte börjat skriva på den ännu (a)
Lämna gärna något där nere och säg vad du tycker, jag lyssnar på alla åsikter *nicka*

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 11

"You now you could stay here, if you want to..." Rebecka erbjöd honom än en gång att stanna kvar, tveksamheten och oron hon kände avspeglades i rösten. John skakade på huvudet och placerade läpparna mjukt mot hennes panna, lugnande.

"No, I should go home."

Inte för att han kände sig lugn över huvud taget. Tvärt om, hans inre var i uppror. Han ångrade verkligen utbrotten han fått, särskilt då de inte ens stått öga mot öga. Han och Edward bråkade aldrig på det sättet, och det var hans fel att de lagt på som ovänner. Men han hade blivit så rädd. Paniken hade tagit strypgrepp på honom, och när det visade sig att brodern bara glömt bort att ringa... Han hade blivit arg bara för att han varit så orolig.

”Call me” Hon omfamnade honom. John slöt armarna runt henne och lovade. Aldrig skulle han komma på tanken att inte ringa henne. Under de veckor som gått hade de kommit att stå varandra väldigt, väldigt nära. Han hade aldrig upplevt något liknande. Så fort han såg henne, tänkte på henne, började han le. Det fanns ingen som gjorde honom lika glad, ingen som var lika vacker, ingen som han ville hålla lika nära, ingen vars åsikt spelade större roll. Ingen, utom Edward.

Varje timma, varje minut, varje sekund. Aldrig kunde han sluta tänka på dilemmat, inte ens på nätterna lämnade den ständiga frågan hans sinne. För han ville spendera all tid i världen med Rebecka, samtidigt som han inte ville annat än att vara nära sin bror. Så fort han var utan en av dem spred sig tomheten genom kroppen. Det var olika sorters tomhet; utan Rebecka fattades det något, som om en del av hans hjärta var någon annanstans. Han saknade henne alltid innerligt.

Utan Edward spred sig kylan genom kroppen, och det var inte hjärtat som fattades utan en stor del av hela han. Ingen, inte ens Rebecka, kunde han dela tankarna med på samma sätt. Inte ens Rebecka kunde läsa honom utantill, så som Edward gjorde. Om John kände sig nere – vilket han ofta gjorde nu för tiden – kunde han inte bara ta ett steg mot Rebecka för att få tröst och trygghet. Hon förstod honom inte på samma sätt som tvillingen. Förståeligt visserligen, de hade ändå inte känt varandra så länge. Tvillingarna Grimes hade varit synkade sedan tidernas begynnelse. Det var besvärande att behöva göra Rebecka medveten om att han behövde en kram, ett lugnande ord. Han var inte van vid det, visste inte hur han borde göra.

Samma problem hade han åt andra hållet. Visst, han var väldigt bra på att tyda människor (det hade trots allt varit hans livsuppgift så länge han kunde minnas, och innan det också, att lista ut varje tanke som gick igenom tvillingens huvud innan denne själv formulerat dem till meningar). Men skillnaden mellan att läsa Edward, som aldrig någonsin försökte dölja något för honom utan raka motsatsen, och att försöka förstå Rebecka, var oändlig. När hon inte ville visa sina känslor och tankar för honom var det nästintill omöjligt.

John steg av bussen och vandrade den korta biten hem. Rebecka hade erbjudit sig att skjutsa honom (och att han skulle få stanna, låna telefonen, sova över, stanna igen och så vidare, och så vidare), men han hade avböjt. Han behövde få tänka ostört ett tag, slippa behöva bry sig om andra människor.

När han öppnade dörren och hängde av sig jackan hade han inte kommit längre än att han borde säga förlåt. Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt. Förlåt.

”John?” Kevins röst nådde honom från köket. John kastade en blick uppför trappen, men vek ändå av. Han lutade sig mot dörrkarmen och blinkade mot brodern.

”S'up?”

”Have you spoken to Edward?”

”No, I just came through the door!”

”Well, you should. I don't know what you were fighting about, but he was really upset.”

Det stack till i bröstkorgen, någonstans där uppe till vänster, där han fått lära sig att hjärtat satt.

”I'm on my way. I'm actually serious okay, I don't know what happened, I feel like crap.”

John suckade djupt, men var sedan tvungen att himla med ögonen åt Kevin som gav honom en storasyskonblick.

”Shut up already, I said I'm going!” Han kunde inte låta bli att flina då han vände sig bortåt och började vandra uppför trappen. Ända till han insåg att han var på väg upp till sovrummet han delade med tvillingen. Tvillingen som var upprörd, för att John hade skrikit på honom utan egentlig anledning. John suckade djupt och tvekade med handen på dörrhandtaget. Nu skulle han vara tvungen att be om ursäkt. Någonstans tyckte han att Edward också borde säga förlåt, men han räknade med att brodern i vanlig ordning skulle vara lika ivrig som han till att bli sams.

John tog ett djupt andetag och pressade ned handtaget.

Och vi är tillbaka på tvåsiffrigt! :D
Javenne vad jag ska säga om detta lilla kapitel, vad tycker ni?
Just nu är jag i Finland (om auto-publiceringsgrejjen inte skummar sig XD)
Tror att vi börjar vara uppe på 40 A4 nu (om man räknar med Utan Dig)! Är det bara jag eller är det skitmkt? Jag har i alla fall aldrig skrivit mer än typ 13 förr! And I'm lite OMJ! :P

Hugs, I miss U all <3

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 10

Edward stod länge med mobilen i handen. Hans sinne var bara ett svart virrvarr av förvånade, övergivna tankar. Vad hade egentligen just skett?

John hade blivit skitförbannad. Inte lite, utan extremt, totalt, obehagligt skitförbannad. Edward kunde inte ens komma ihåg senaste gången tvillingen skrikit åt honom på det sättet. Visst, ibland gastade de på varandra ibland, men det var aldrig på allvar. Frågan var om det någonsin hänt förr.

När han bestämde sig för att inte ringa, att ”glömma bort”, hade han räknat med att brodern skulle bli sur, kanske rent av arg. Men aldrig hade han trott att John någonsin skulle skrika åt honom att hålla käften. Insikten fick det att vrida sig i magen på honom. Vad var det egentligen han höll på med?

John hade inte slutat anklaga honom under hela tiden de pratade. Nog hade Edward hört hur lättad brodern var, hur rädd han varit. Men varför hade han inte bara sagt det då, istället för att gapa som besatt? Tillslut hade Edward inte klarat av det längre, bara känt hur hela hans kropp skrek att allt var fel. Att; såhär skulle det inte vara, det var inte meningen att han och John skulle bråka. Han hade slutit ögonen och slutat lyssna på vad tvillingen sa.

”I'm hanging up now.”

John hade inte ens svarat, och klicket från då han la på ljöd ögonblicket innan Edward själv pressade in den röda luren på telefonens skärm.

Den yngre tvillingen la undan mobilen och lämnade rummet. Hundarna följde honom med blicken då han passerade, lika så Armani. Ingen av dem reste sig för att hälsa, vilket han på sätt och vis uppskattade. Han misstänkte starkt att ett varmt hundhuvud inte skulle göra annat än att få honom att bryta ihop.

Han gick ut genom bakdörren och slog sig ned på trappen, lutade uppgivet huvudet i händerna. En darrande suck undslapp honom. Länge satt han bara så, fokuserade på att andas in, andas ut, gick igenom dagens händelser om och om igen. Hade han gjort något fel? Var det något han borde ha gjort annorlunda? Egentligen borde han nog ha ringt så fort han kom hem efter träningspasset, trots allt. Han visste hur rädd John var för att förlora honom, och han hade ändå lovat att göra det.

”Done is done” Han konstaterade faktan tyst för sig själv. Det enda han kunde göra nu var att säga förlåt. Men, i sådana fall borde John och be om ursäkt. Det var faktiskt han som överreagerat. Edward nickade för sig själv, så var det. Sa inte John förlåt tänkte inte Edward göra det heller.

Dörren öppnades, och blandrashunden Oscar travade fram till honom, placerade tungt sitt huvud i hans knä. Edward lät bli att blicka mot dörren, mycket medveten om att hans äldste bror stod där. Istället begravde han näsan emellan hundens öron och försökte dölja hur kasst han mådde. Oscars sträva tunga svepte flertalet gånger över Edwards hals. Den ensamme tvillingen skrattade till, ett vemodigt skratt fyllt av dåligt dold smärta, och återgick sedan till att försiktigt klia djuret.

”Are you alright?” Rösten kom från dörren bakom honom.

Edward tvekade en sekund, men skakade sedan på huvudet.

”No.” En suck undslapp honom. ”No, I'm not.”

Hans bror flyttade sig från sin position halvvägs inne halvvägs ute, och slog sig ned bredvid honom.

”What's wrong then?”

”I... We kind of had a fight.” Edward vägrade flytta blicken från hunden, rädd för att tappa kontrollen. Han var helt enkelt för uppskakad för att vara säker på sig själv. ”I just... It's like, just weird.”

Om Kevin var förvånad över att tvillingarna bråkat visade han det inte. Istället la han en hand på sin lillebrors axel och kramade den lätt.

”Let me know if there's anything I can do”

Edward bet sig i kinden och nickade. ”Thanks Kevin”

”Anytime Edward”

Den äldre av dem klappade honom en sista gång på axeln och reste sig sedan för att gå in. Oscar stannade kvar med den ensamme tvillingen.

Edward satt kvar på trappan länge. Molnen passerade över himlen i en rasande fart. Vinden tilltog i styrka och rev snart i träden omkring den blonde pojken och hunden. Tårarna pressade på bakom hans ögonlock, men han vägrade låta dem slippa ut. Han placerade hakan mot handen och fäste kärleksfullt ögonen på hunden.

”You're on my side, aren't you?”

Oscar lyfte på huvudet och tippade det en aning åt sidan, blinkade mot honom. Om det var ett ja eller ett nej var oklart. Edward hoppades på det tidigare.

Kapitel nio är här :)
Tänkte bara informera om att jag blir borta onsdag-söndag (åker till finland på träningsläger)... Om jag hinner skriva nån del till innan jag far lägger jag dem på autogrejj (om jag kan lista ut hur man gör vill säga xD)...
Annars var det väl inte så mkt egentligen... Ingen svarade på om Rebeckas synvinkel var godkänd, så jag tog det som att det gick bra (a) :P
Ni får hemskt gärna lämna en liten kommentar. Konstruktiv kritik är väldigt uppskattad, men allt gör mig glad ^w^ 
Bye

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 9

Rebecka vandrade omkring i huset. John satt på en av pinnstolarna vid köksbordet. Den senaste kvarten hade han oupphörligt stirrat på klockan, ryckt till varje gång minutvisaren hoppade ett steg. Hon var seriöst oroad för honom. Allt eftersom att dagarna gick verkade han bli allt mer ofokuserad, förvirrad. Ofta satt han och mumlade om att han inte förstod något, och titt som tätt kom hon på honom med att glo håglöst ut genom något fönster med pannan i djupa veck.

"John..." Hon stod inte ut längre, var helt enkelt tvungen att lägga armarna om honom. Han såg så rädd ut, så sårbar. ”What's wrong?”

”Edward was supposed to call when he got back. He promised to be back in less then two hours.” Han släppte inte klockan med blicken en enda sekund. ”It's two hours sixteen minutes and twenty-three seconds now. Twenty-four, twenty-five, twenty-six...”

”God John, relax! He probably just forgot.”

”Edward wouldn't forget that kind of things. He wouldn't forget me.”

Rebecka suckade djupt och backade ett par steg, bara för att plocka upp den bärbara telefonen. Hon la den på bordet framför honom med ett smäll (låtsades att det var med mening) och nickade uppmanande åt honom.

”Call him.”

John släppte äntligen klockan med blicken och vred huvudet mot henne istället. Rebecka hajjade till, rädslan i hans blick var så påtaglig, så obehagligt, obehagligt uppgiven.

”I can't”

Hon kunde inte låta bli att himla med ögonen. ”Yes you can, the phone is right in front of you, stupid.”

När han efter en lång, tyst paus talade igen lät han extremt ynklig, vilket fick henne att hajja till igen. Än en gång insåg hon hur starkt bandet mellan tvillingarna var, hur mycket John hela tiden oroade sig för sin bror, hur mycket det grämde honom att de inte var, inte kunde vara, tillsammans lika mycket som vanligt.

”What if he don't answer?” Där var den igen, smärtan, skräcken.

”He will”

”You don't know that.”

Rebecka rös inombords, men vägrade låta pojkvännen veta om det. ”Well, if you don't call, I will.”

”No!” Hans hand slöt sig kring telefonen ögonblicket innan hennes fingrar skulle greppa kring den, och hon kunde inte låta bli att le. I smyg förstås, hon försökte fortfarande dölja sina svängande känslor för John.

Den blonde pojken hon tyckte så mycket om reste sig tvärt och slog fort numret. Han vankade rastlöst fram och tillbaka, och för varje signal som gick fram blev han allt vitare i ansiktet.

”Thank God, you're alright!”

Rebecka upptäckte inte att hon hållit andan förrän hon pustade ut av lättnad. Hjärtat bultade hårt i bröstet, och hon insåg att hon varit livrädd för att något faktiskt skulle ha hänt, på riktigt. John fortsatte, i det där tempot som var så högt att hon ibland hade svårt urskilja orden.

”God, I was like, so worried, like full on scared, and... You forgot?”

Chocken då tonläget gick från oroat till fullkomligt förbannat släppte ögonblicket efter att den slagit till. Hon slog snabbt igen munnen för att inte avslöja sig.

”You forgot to call? What the hell! I've been scared to death, like totally convinced that some weirdo had taken you away again! No. No! SHUT UP AND LISTEN TO ME!”

Rebecka tog ett par snabba steg framåt och la handen på Johns ena axel. Han bevärdigade henne inte ens en blick, skakade bara av sig hennes hand och vred kroppen bort från henne.

”I DO NOT CARE! You promised. And you know...” Hans panna rynkades av irritation då personen på andra sidan luren avbröt honom. ”No, you know how I'm feeling about this!”

Samtalet fortgick inte länge. Strax la John på luren – Rebecka hann inte avgöra om han sa hejdå, klickade tvillingen eller om det var John som blev klickad – och placerade åter sig själv på köksstolen. Rebecka tvekade ett ögonblick, men drog sedan fram en likadan stol och slog sig ned bredvid honom. Hon omfamnade honom ömt, lutade huvudet mot hans.

”What happened? Are you okay?”

John skakade sakta på huvudet.

”It's all crap. Everything is just crap.”

Hej och välkommen till del åtta i följetongen Din Själ Tillhör Mig *nyhetsreporter*
Lol, men i alla fall, dags att publicera den åttonde delen ;)
Ett inlägg ur Edwards perspektiv blir det nu, nästa blir ur Johns, eller... Skulle ni ha något emot ett kapitel ur Rebeckas synvinkel?
Och ni får faktiskt vara lite källkritiska nu (jeez, historia-lektionerna har satt sig på hjärnan OO'), det här är faktiskt ur Edwards point of view, det är inte nödvändigtvis anpassat till vad som verkligen sker. Bara hur han upplever det (just saying :P)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 8

Dagarna rullade på och blev till veckor. Rebecka försvann inte. Tvärt om verkade hon vara där för att stanna, till Johns stora glädje. Edward däremot, blev mer och mer vaksam. Hans tvilling spenderade allt mer tid hemifrån, allt mer tid hos flickvännen och allt mindre tid hos sin bror.

Trots detta snurrade allt kring Jedward på som vanligt. Konserterna, signeringarna och tv-showerna avlöste varandra, och så fort de hamnade på scenen blev allt som vanligt, som det skulle. Skillnaden fanns bara där när Rebecka var i närheten.

Edward snörde löparskorna med häftiga rörelser, irriterad. Varför han var på så dåligt humör visste han inte, egentligen. Han förstod inte varför han reagerade som han gjorde, men av någon anledning hamnade hans humör på tvären så fort Rebecka kom på tal (när pressen eller liknande frågade om henne skrattade han alltid bort det så fort som möjligt, försäkrade att han var helt okej med det, allt sånt skit). Natten innan hade John sovit över hos Rebecka för första gången. Annars hade han alltid kommit hem. Sent visserligen, men ändå. Edward hade alltid kunnat ligga vaken tills han kom hem, aldrig behövt somna ensam. Det var obehagligt tomt i rummet utan tvillingen.

John hade varit mycket tveksam till att låta honom dra ut och springa själv. Från början hade det varit meningen att de skulle ta en löprunda tillsammans, men så hade Rebecka ringt, och det slutade som det gjort den senaste tiden. En John som hastigt och lustigt bad om ursäkt för att han stack, och en Edward som satt kvar med ett stort, svart åskmoln ovanför huvudet.

För en gångs skull hade det dock tagit lite längre för tvillingen att lämna huset, eftersom att han var tvungen att försöka övertala Edward att inte träna. Försöka. Han hade misslyckats, men i alla fall lyckats tvinga Edward till att lova att inte vara ute mer än två timmar, och att lova (många gånger om) att ringa så fort han kommit tillbaka.

Med en djup suck reste Edward sig och marscherade ut genom ytterdörren. Även han kände en viss motvilja till att springa ensam. Senast han gjort det... Nej, det minnet skulle han helst vara utan. Nu var han på väg ut i alla fall. Han behövde tänka.

Efter fem kilometer var han tvungen att slå av på tempot. Trots att fartvinden kylde och rensade i hjärnan snubblade han gång på gång, bara för att han inte klarade av att koncentrera sig på vart han satte ned fötterna. Han saktade av, för att sedan stanna helt och hållet. Uppgivet slog han sig ned på en sten som

någon eller något placerat bredvid elljusspåret. Han förstod verkligen inte vad som höll på att hända.

Var det verkligen nu det skulle hända, att han och John gled isär på riktigt? Skulle det vara nu, som han skulle vara tvungen att ställa om sig från vi och oss till jag och mig? Edward gnuggade sig i ögonen, frenetiskt. Han ville inte. Ville. Inte.

Skulle han vara tvungen att göra det ändå? Han ville verkligen inte att Rebecka skulle ta hans plats i broderns liv. Edward ville inte vara andrahandsvalet.

Han var dock inte säker på om han hade något alternativ. John var upp över öronen kär i den där tjejen, och verkade inte kunna få nog av hennes närhet. Edward slog ut med händerna åt alla omkring som ville lyssna, åt skogens varelser, åt ingen.

”Sometimes he's not even home half a day*!” Han reste sig upp och började vandra tillbaka längs elljusspåret. Han skulle vara tvungen att göra något. Han vägrade bli utbytt, lämnad. Inte en chans att han tänkte bli övergiven, av den enda person i hela världen som egentligen spelade roll.

Edward sparkade frustrerat iväg en kotte och muttrade för sig själv. Han var tvungen att göra något, det fungerade inte längre.

Så slog det honom, vad han var tvungen att göra. Han visste att John inte frivilligt skulle släppa taget om honom helt. Tvillingen skulle räkna med att han hela tiden fanns där när han kom hem, att Edward inte skulle göra annat än att vänta.

John var så förälskad i den där tjejen att han aldrig ens övervägde att säga nej när hon ringde. Inte på riktigt i alla fall. Visst, han brukade tveka, hela tiden med blicken fäst på Edward, men aldrig sa han nej. Det var lika smärtsamt varje gång, och John visste det. Och ändå, ändå sa han aldrig att nej, idag ska jag minsann umgås med min bror och inte med dig Rebecka. Inte en endaste gång.

Edward suckade djupt än en gång och började jogga hemåt. Han skulle vara tvungen att vara den som tog avstånd, om han inte ville bli bortprioriterad gång på gång på gång på gång. Han tänkte sluta vara den som var beroende av den andre. Han tänkte bli mer som John, bli mer självständig. Han tänkte inte vänta varje kväll och hoppas att tvillingen skulle komma hem innan han somnade. Han tänkte sluta sitta ensam de timmar brodern inte var där. Han var helt enkelt tvungen att anpassa sig till vad alla människor verkade tycka var normalt. Börja umgås med andra, dejta, vad som helst. Det spelade egentligen inte så stor roll vad, så länge det gav honom makten. Makten, att inte vara den som blev sårad, makten att få bestämma själv över vad som hände. Han intalade sig själv att det verkligen inte var bara för att han ville att John skulle börja lägga märke till honom igen, intalade sig själv att Rebecka verkligen inte spelade roll, att hans högsta önskan verkligen inte var att han skulle återfå platsen som den viktigaste personen i tvillingens liv.

Edward tänkte bli sin egen, oberoende person. John fick tycka vad han ville om det, det var ändå hans eget fel. Han gav inte Edward några andra alternativ.

Edward knöt nävarna hårt och försökte ignorera känslan som tryckte över bröstet. Då var det alltså bestämt.

*Känner att jag måste påpeka att nästan ingen tid alls i (min) Edwards värld mest troligtvis är mer än vad normala syskon spenderar med varandra i vanliga fall ;)

Nejmentjenare :)

Jag börjar inse att jag har gett mig ut på djupt vatten... Hur är det meningen att jag ska kunna beskriva kärlek på ett trovärdigt sätt när jag inte varit tsms med nån sen i trean? Oo'
Börjar iaf komma igång med att få ut delar igen, även om jag inte riktigt är nöjd med kvalitéen alltid (wtf, fattar fortfarande inte varför jag lägger ut grejjer jag inte är helt nöjd med xS). Har redan börjat på åttan, även om den inte kmr ut ikv (a)
Lämna en kommentar där nere, ifall du har lust ;)
Hugs

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 7

”Ready?”

”Ready.” Edward nickade mot honom. John log stort tillbaka.

”Great, here we go. HELLO SWEDEN!” De hjulade upp på scenen, hoppade som tokiga. Publiken exploderade, precis som den alltid gjorde när de var i Sverige. Känslan var lika otrolig. Ingen av dem kunde riktigt förstå hur de egentligen kunde förtjäna detta. Alla dessa människor som skrek deras namn, som sjöng med i deras låtar, som stod och väntade i timmar bara för att få se dem, få höra dem. Varken John eller Edward förstod hur det egentligen hänt.

Som så många gånger studsade de omkring som galna på scenen, klarade inte av att stå stilla mer än ett par sekunder i taget. De timmar de spenderade där uppe, framför alla fansens ögon, hann de beta igenom hela låtlistan. Publikens favorit framförde de två gånger, hela tiden med enorma leenden på läpparna.

”Bye Sweden! Sweds are awesome! SWEDWARD all the way!” Edward viftade häftigt åt åskådarna då John tillslut slet honom av scenen.

”Come on, Edward!”

”I'm on my way, I'm on my way. Piggyback!” Utan vidare förvarning hoppade han upp på tvillingens rygg, slog armarna runt hans hals. John fångade honom, som alltid. De snurrade runt, vilt skrattandes. Vad var lycka om inte detta? Den äldre tappade greppet och lät den yngre glida ned på marken. Ett par sekunder stod de stilla, med händerna på varandras axlar, och andades tungt. Så började det rycka i Johns mungipor igen, och tvillingarnas glada skratt fyllde åter luften.

”Hi guys” Rebecka kom fram till dem, från sitt gömställe bakom kulisserna. Liam hade tillåtit henne att följa med på touren, under förutsättningarna att hon sov i ett eget rum.

”Hi Becka” John slutade peta sig bror i sidan och la armarna om hennes hals istället, placerade en lätt kyss i hennes panna. De hade dejtat ett par veckor nu. Ännu var inget officiellt-officiellt, men det var få som missade tecknen, och allt fler intervjuer handlade om dem. Erkännandet kändes inte alltför långt borta.

Rebecka skrattade varmt, och kikade över Johns axel mot dennes bror.

”Hi Ed”

”Hey Rebecka.” Edwards goda humör var plötsligt som bortblåst. Tonen var kall, blicken avvaktande, armarna korsade över bröstet. ”It's Edward, not Ed.” Ett sarkastiskt leende var allt han klarade av att ge henne. Rebecka blinkade stött och vände generat blicken mot John igen.

”I still prefer CK, you know.”

”I know.” Ett busigt leende lekte på Johns läppar ett par sekunder, innan han lät ena armen falla till sidan och vred sig mot sin bror.

”Stop being such a jerk Edward.”

Tvillingen grimaserade tillbaka och lämnade platsen.

”I can't understand what I'm doing wrong” Rebecka mumlade tyst mot Johns nacke.

John hängde inte riktigt med. Istället för att verka korkad drog han henne med sig till en, en... han visste inte ens vad det var, någon sorts utbuktning av scenen eller en högtalare, eller bara en låda. När de satt sig ned tittade han uppmanande på henne. Rebecka tog ett djupt andetag.

”Why won't he like me? I mean, I don't need him to like me, but do he really have to dislike me that much?” Hon skakade förvirrat på huvudet. ”I'm trying, I really am.”

”I know you are.” Han suckade svagt och la ena armen kring hennes axlar, så som han så ofta gjorde när han försökte trösta tvillingen. ”You're not doing anything wrong, he's just...”

John himlade med ögonen och lutade uppgivet huvudet bakåt. ”I don't even know what he's on about. It's just like, weird, like, everything.”

Rebecka skrattade vemodigt och lutade tillgivet huvudet mot hans axel. När hon slöt ögonen lyfte John blicken från hennes ansikte och vred målmedveten på huvudet, lätt åt vänster. För nog kände han hur han hade Edwards blickar på sig.

Tvillingen stod och pratade med Liam, men tittade hela tiden över dennes axel, mot dem. John höjde på ögonbrynen i en frågande gest, på vilken Edward svarade med att himla med ögonen och dra på läpparna i ett kort, uttråkat leende. John suckade djupt och ruskade konfunderat på huvudet.

Han förstod ingenting.

Här är det; chapter 6!
De gånger jag är missnöjd med kapitlen brukar det vara innehållet jag tycker illa om och inte själva text/meningsuppbyggnaderna, men här är det tvärt om. Själva innehållet har jag inget emot, men skrivsättet däremot... Asså nae Oo' :P
Lämna gärna en kommentar där nere (make my day ;))
xoxo

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 6

Klockan var sen då John steg in genom ytterdörren och krängde av sig jackan. Han och Rebecka hade suttit på det där fiket i timmar, och sedan bestämt sig för att äta middag. Sedan hade de suttit på restaurangen i timmar. Han hade aldrig känt så förut, känslan av att vilja veta precis allting om personen som satt mitt emot. Det kändes dessutom ömsesidigt, vilket var en lika underlig känsla.

Han studsade uppför trappen och in genom dörren till det gemensamma sovrummet. Edward satt kvar på samma ställe som han lämnat honom, men John var för uppspelt för att reflektera över det. Han ställde sig framför spegeln och började slita i slipsen. Fingrarna skakade lite för mycket, men han lyckades ta sig lös, och knäppa upp de två översta knapparna i skjortan. Skorna hamnade i ett hörn av bara farten, sängen gungade oroväckande då han slängde sig ned på den.

”Did you two have fun?” Tvillingens röst fick honom att vrida på huvudet. Leendet ville inte försvinna från hans läppar.

”Yeah! So cool. Basically, just awesome.” Inte ett enda vettigt ord dök upp i hjärnan, och han skakade på huvudet i ett försök att få brodern att förstå.

”How nice” Edward skrattade åt honom, kunde enkelt läsa precis hur uppskruvad och omskakad han var.

”Oh, shut up” John flinade tillbaka och hängde sig emellan sängarna för att kunna boxa till tvillingens axel. Edward gav honom en hård knuff i ryggen, och han dråsade i golvet. Länge låg han stilla och klagade över den obefintliga smärtan. Till slut lutade Edward sig över sängkanten för att se efter om han var allvarligt skadad.

John kastade sig över honom, och slagsmålet var igång. De tumlade runt i rummet, jagade varandra. Länge. Skratten bröts bara av tillfälliga klagomål, då tjuvnypen blev för hårda. Då Edward många minuter senare retirerade – som alltid – drog John omkull honom och naglade fast brodern mot golvet. Han kunde känna hur tvillingens bröstkorg hävde under honom, var mycket medveten om att han andades precis lika häftigt själv.

När han lutade sig tillbaka och släppte greppet om broderns handleder la denne händerna under huvudet och plirade mot honom.

”Come on, tell me more!”

Leendet blev större. ”It was the coolest thing ever! We sat for hours, talking about her, she's the most beautiful person I've ever seen.”

”Like Britney Spears-hot?”

”Much, much hotter! And...”

”John!”

”What?”

”Move!”

”Oh, sorry” John kunde inte låta bli att skratta, men flyttade sig ändå fort. När han satt på sängkanten istället för på tvillingens bröstkorg fortsatte han att berätta.

Han förklarade allting in i minsta detalj. Hur de pratat om allt emellan himmel och jord, men mest om henne (på hans initiativ). Hur hon inte hade brytt sig det minsta om att han var ena halvan av Jedward. Hur gullig hon varit då hon frågade om det inte kändes konstigt att vara utan Edward. Där i berättelsen slängde han in en snabb mening som fick tvillingen att le stort.

”I kind of missed you, by the way.” Sedan fortsatte han informera sin spegelbild om allt som hänt.

Hela tiden lyssnade Edward uppmärksamt, slängde in retsamma kommentarer här och där, skrattade med honom. Skrattade åt honom gjorde Edward också (särskilt då han förklarade om alla de gånger han gjort bort sig), men bara för att sedan försäkra att inget John någonsin gjorde var fel.

När John åtskilliga minuter senare tystnade satt hans tvilling stilla ett tag, som för att se om den strömmande ordföljden skulle fortsätta. Sedan flyttade han sig från sin egen säng till Johns och suckade lätt.

”What?” John vred på huvudet och blinkade emot sin bror. Edward bara skakade på huvudet åt honom.

”No, nothing at all. I'm just hoping you won't let her take over your life, as usual” Tvillingen petade honom i sidan, och så var jakten igång igen.

När de senare släckte lamporna i rummet och kröp ned under täcket i var sin säng kunde John inte låta bli att fundera över vad brodern sagt. För nog hade han hört allvaret gömt bakom skrattet, nog förstod han att Edward var orolig att han inte skulle göra annat än att svärma kring Rebecka. Det hade inte hänt förr, det var inte ”as usual”, det visste både han och Edward. Fast egentligen var han orolig för det själv också, känslan var så annorlunda mot allt vad han känt någonsin.

”John...”

”Yeah?”

”I kind of missed you too.”

John kunde inte låta bli att le i mörkret.

”I know”

Hejhej igen :)
Igen, jag är ledsen för att det tog så länge, har inte ens någon bra ursäkt :$
Kanske inte det bästa kapitlet, men det blev ändå ganska bra tillslut (a)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 5

John tuggade nervöst på tumnageln. Han förstod inte vad det var med honom, allting kändes bara spänt och... konstigt. Han ångrade djupt att han lämnat tvillingen hemma, nu om någonsin behövde han det stödet, den tryggheten. Det kändes naket att vandra omkring i staden själv. Han fiskade upp mobilen ur jackfickan och ökade steglängden. Han var sen. Inte mycket, men ändå. Sen.

Runt ett hörn, och sedan stod hon där. Ett ögonblick blev han stående, blickstilla. Sedan spred ett leende sig över hans läppar, och nervositeten försvann. För hur skulle han kunna vara nervös för att träffa henne? Okej, förra gången hade han tappat fotfästet, blivit totalt omkullslagen. Men det var bara chocken, kanske också stressen.

Nu när han fick se henne igen, insåg han att hon var här för hans skull. Det gladde honom att hon var ensam. Nog hade han varit lite rädd för att hon skulle ha berättat för alla hon kände, att detta bara skulle bli ännu en av alla signeringar. Han ville verkligen inte det. Inte för att han hade något emot det, i vanliga fall. Tvärt om, det var en av alla de saker han älskade så innerligt. Känslan av att få glädja människor med något så litet som en kram, som ett foto, en puss på kinden. Det gladde honom minst lika mycket.

Men det här var inte ”i vanliga fall”. Det var inte så att han brukade gå på dejt med fans stup i kvarten. Nej, det här var första gången. Det var också första gången han kände att han inte kunde ta sig fram snabbt nog till personen där framme.

That's a lie. Han rös då han kom att tänka på den där gången hösten innan, önskade innerligt att han aldrig skulle behöva känna så igen. Då hade han inte kunnat komma fram tillfredsställande snabbt. Helst skulle han ha hoppat genom tid och rum, bara för att komma fram fortare, och...

John avbröt tankegången. Det här var ett happy-moment, något nytt, spännande, roligt. Inte något han skulle svärta ned med minnet av då hans bror – den person vars liv han skulle skydda med sitt eget – blivit bortförd. Han hade fortfarande problem med skuldkänslorna.

Under tiden alla de här tankarna snurrade igenom hans huvud, i en salig blandning av känslor, vandrade han fram till henne.

Henne, som i Rebecka, som i tjejen John fallit handlöst för.

”Hey. Sorry I'm late, Edward wouldn't let me go.” Att det egentligen var precis tvärt om tänkte han inte erkänna, och vad spelade det för roll, egentligen? Deras åsikter och handlingar var ändå så uppmixade att ingen riktigt orkade bry sig längre.

”No problem. Shall we?”

”Sure!” John log stort mot henne, och följde efter henne in genom dörrarna. Det var ett litet fik, fyllt till bredden med människor. De slog sig ned vid ett bord längst in i lokalen, med fikat de köpt. John hade gjort ett tappert försök till att få betala (var det inte så det var meningen att det skulle vara?), men Rebecka hade bara skrattat bort det.

”This feels so weird!” Rebecka öppnade munnen innan John ens hunnit börja tänka.

Han nickade. ”Yeah I know, it's like, I've never really done this before. Basically, they made us do some speed dating, but it wasn't like, real, you know.”

Hon log. ”I know, I've seen it, as all the other fans in the world.”

”But...” Han bet sig i läppen och tänkte, faktiskt, efter innan han fortsatte. ”You're not like all the other fans. Not everybody at least. You're acting like I'm just anyone, no one in particular, like...”

Ett litet skratt undslapp henne.

”I didn't mean like... I didn't mean that I'm someone special, I just, I don't know. Basically, it just that many girls seems to think that I am and...” John klickade sig smågenerat i bakhuvudet.

Rebecka skakade roat på huvudet åt hans resonemang. ”You're just as unique as anybody. No one is the same, everybody is special in their own way and...”

”I'm not unique. I'm just as Edward, we're the same.” Han protesterade. På ett vänligt sätt, men ändå. Det var en protest. I hans värld var de precis likadana, de enda skillnaderna var defekterna de dragit på sig under uppväxten; ärren, hans krokiga tänder, de hål hans spontant gjort i öronen.

”What I meant was, I don't consider it weird to hang with you, just because you're a celebrity. You've got the things you love to do, I've got the things that I love to do. So what if what you likes to do makes

thousands of girls screaming and fainting? It's not you're fault, is it?”

Johns förvånade ansiktsuttryck växte till ett leende, och en tanke drog genom hans huvud.

This might actually work.

”So... What do you love to do?”

Och resten av träffen pratade de om henne.

Hejhej :)
Ni får säga till om det börjar bli tråkigt, men det är så roligt att skriva om tvillingkärlek (a) ;P
I nästa kapitel lär det väl börja hända lite mer, I guess..
Har ni märkt att kapitlen börjar bli längre föresten? ;)
Kramisar, gonatt <3

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 4

Det hade gått och blivit onsdag. Edward satt vid sängens huvudända, lutat mot gaveln. Hela tiden höll han blicken fäst på tvillingens nacke, då denne stod vänd ifrån honom och rättade till det sista med kläderna. Det kändes ganska udda att John stod och tog på sig skjorta och slips medan han själv inte planerade att byta om från den marinblå huvtröjan och mjukisbyxorna. Han hade inga planer på att lämna vare sig huset eller rummet innan tvillingen var tillbaka.

Det kändes så konstigt att John skulle gå någonstans – på date – medan han själv skulle sitta kvar på rummet och inte kunna göra annat än vänta. För så var det fortfarande, var han någonstans utan tvillingen kunde han inte tänka på annat än vad John gjorde, på var John var, om han mådde bra, om det hänt något.

Det var inte något som blivit efter de där veckorna de tvingades isär, utan så hade det alltid varit. John klarade sig hyfsat bra utan honom. Eller, bra och bra, bättre än Edward gjorde i alla fall. Den äldre hade listat ut koden om hur man betedde sig ibland människor. Det hade Edward själv ännu inte gjort, inte riktigt, och han hade så svårt att involvera sig i andras samtal, när han inte kunde tänka på annat än John.*

Tvillingen satte ord på hans känslor.

”God, this feels so weird!”

”I know, like come on.”

”Come on.” De sa orden exakt samtidigt, vilket fick båda att dra på läpparna, i ett gemensamt leende, trots att det inte var något ovanligt att de sa samma sak i samma ögonblick. ”I'm like going out, and you're just like, going to sit here.”

”So weird” Han sa det på det där sättet som bara han kan, det tysta, lite frånvarande sättet. Det verkade vara något han sa bara för sig själv, men han visste alltid att John skulle höra honom i alla fall.

”I know!” John slog ut med händerna och vände sig mot honom. Edward kunde se förvirringen i broderns ansikte. Han förstod att John inte visste vilka känslor som skulle få tillåtelse att ta över. Det syntes att han till viss del var både glad och extremt förväntansfull. Edward ville verkligen inte ta det ifrån honom. Att John samtidigt var tveksam till att lämna honom ensam – eller snarare, att välja ensamheten till sig själv syntes lika tydligt. De visste båda att de kände samma motvilja till att dela på sig. Att vara ensam med tankar var inte något någon av dem tyckte om, och ingen förstod dem som de förstod varandra.

Edward mindes den där intervjun** då reportern frågat:

”Do you ever feel lonely?”

Edward hade svarat fort.

”No.” För honom var det en självklarhet, han hade alltid sin andra hälft med sig, vart han än gick, vad han än gjorde. Han hade alltid tvillingen där att dela stunden med, att skratta och gråta med, att slå och krama. För honom fanns inte annat än att de alltid var på samma plats vid samma tidpunkt.

John däremot, hade tänkt efter ett par sekunder innan han talade.

”Only when I'm not with Edward.”

Det Edward lärt sig efter de två helvetesveckorna, var att tvillingen alltid, alltid, alltid fanns vid hans sida. Det John lärt sig var hur lätt Edward kunde försvinna ur hans liv.

John knäppte med fingrarna framför hans ansikte.

”Hellooo, earth to Edward!”

Edward skrattade, trots att vemodet fick det att spänna i bröstet, och puttade bort tvillingens hand. ”Stop it”

”I'm leaving, I think...” John kliade sig i bakhuvudet och rynkade pannan med en tveksamt glimt i ögonen.

”What?”

”I don't know... Basically, it feels like really weird to go out, without you. Like, really, really, like... weird.”

Edward tippade huvudet bara en aning åt sidan och betraktade brodern. Hans kopia hade satt sig på sängen, låtit sina ben korsa hans, stödde sig med ena handen mot madrassen. Den andra låg vilade fortfarande mot nackmuskeln.

”I know... Now go, before I make you stay!” Han la handen mot tvillingens axel och tryckte till. John – som definitivt inte varit beredd på knuffen – vinglade till och dråsade i golvet med ett förvånat rop. Han kom snabbt på fötter, och var inte sen att dra ned huvan framför Edwards ansikte i motdrag.

Det blev en kort fight, innan Edward retirerade.

”You need to go, or you'll miss your date.”

John puttade bort täcket som hamnat över hans bröstkorg, och snubblade ned från sängen. Han fastnade med fötterna i påslakanet och fick ta stöd mot väggen för att inte krascha igen.

”Right. Bye then, later”

”John, wait!” Edward reste sig och studsade fram till tvillingen, som stannade upp. Huvan låg över ena axeln, och hela tröjan var snurrad i högervarv. Den stora kängurufickan hade nästintill hamnat under hans vänsterarm.

”What?”

”Your tie. It's like, full on ruined...” Han greppade knuten under broderns haka, och rätade till den med vana fingrar.

”Much better”

”Thanks man”

”No problem.” Edward besvarade kramen han fick, kände Johns haka på sin axel. Brodern släppte honom inte förrän den där extra sekunden gått, den där långa sekunden som får en omfamning att gå från bara vänskaplig till meningsfull.

“You really need to run you know.” Han kunde inte låta bli att påpeka det med ett litet skratt. John släppte taget om honom, efter att ha tryckt till en extra gång.

”Yeah, I know. Bye, again” Tvillingen stormade ut ur rummet, återvände ögonblicket senare för att hämta mobilen och försvann sedan igen.

Edward slog sig ned på sängen med en suck. Nu kunde han inte göra annat än att vänta.

* Tydligt i ett särskilt avsnitt av BB, då de får spendera en natt isär (a)

**Hmhm, Big Brother igen :P Det var Kerry som frågade irl

Jag <3 Datorn
Känns lite småskumt att vara på del 3 igen :P
Nu kommer jag inte på något vettigt att säga om det här, men vad tycker ni om min nya inriktning? (a)
Jedhugs

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 3

"Hey..." Edward bet sig tveksamt i läppen, hela tiden med ögonen fästa på tvillingen. John borde ha blivit sur, men hjärtat klappade så hårt i bröstet att han knappt kunde tänka på annat.

"It's Edward. No, I'm like, full on serious!"

"Who is it?" Det blev en teaterviskning, inte för att han inte ville bli hörd av personen på andra sidan telefonen, utan för att han nästintill höll andan. Hans bror höjde ena handen i en avvärjande gest, skakade på huvudet och fortsatte att snacka. Leendet på hans läppar avslöjade ändå allt. Det var den där tjejen, hon som Edward visste att han förälskat sig i, i samma ögonblick som han såg henne. Och nu stod Edward och pratade med henne, istället för John.

Han såg då tvillingen slutade vara förberedd på att John skulle försöka sno åt sig mobilen, såg hur sängen gungade då brodern satte sig ned. Då gjorde han rusningen. Han kastade sig framåt och rev telefonen ur sin spegelbilds hand, och spurtade sedan ut ur rummet. Han hörde hur Edward ropade åt honom, men inte några fotsteg som avslöjade att denne jagade efter.

Det var ingen annan hemma, bara de många hundarna som hoppade kring hans fötter. Armani kisade emot honom där hon låg, hopkrupen högt uppe på en hylla. Hon jamade svagt, sur över att ha blivit störd.

John ignorerade henne. Han satte sig i soffan i vardagsrummet och förde mobilen till örat.

”Hello”

”What are you doing?”

”I'm not Edward, I'm John!”

“Really? Where did Edward go? And how come I'm talking to Jedward?”

John bet sig i läppen, Edward hade alltså inte berättat något? Nog för att han själv varit i samma rum, och nog borde han ha hört vad tvillingen sagt, men han hade inte kommit ihåg att lyssna.

”He's upstairs, and like, I don't know like...” Bara hennes röst fick alla intelligenta meningar att flyga ut bakvägen, och han fann sig själv babblande som en annan idiot.

”Why is your number in my phone?”

Det var inte bara hennes röst som fick honom att tappa fattningen, utan det faktum att hon talade till honom som om han var vem som helst, som om det var vilken främmande människas nummer som helst som hon hittat i sin telefon. Det var förvånande, inte för att han själv tyckte att han var så särskild, utan för att många tjejer inte kunde göra annat än att skrika hans namn då han försökte säga något.

”Hello? John, are you still there?” Han hajjade till. Hon lät orolig, som om hon var rädd att han skulle försvinna.

”Yeah... 'Bout the number... I kind of, like, gave it to you...”

”You kind of what?” Det lät som chock, trots att hon måste ha listat ut det innan. Hur skulle det annars ha hamnat där? Det kunde bara vara han eller Edward som lagt in det i hennes telefonbok.

”Yeah. Basically, I kind of want to meet you again... If you like, want to, like, I don't know. I'm actually serious okay, I'm like really confused, but basically, that's it.”

Det blev tyst på andra sidan luren, länge. Han var rädd att hon lagt på, men så hörde han hennes andetag.

”Is this some kind of joke?”

”No! I'm really, really serious okay!”

”Prove it.”

”What? How am I supposed to do that?”

”Write something on twitter or something like that.”

John rynkade pannan, han tänkte inte gå ut med att han fallit för en av tjejerna i publiken, så hårt. Men...

”What's your twitter?”

En halv minut senare störtade han in genom dörren till det gemensamma sovrummet. Edward satt kvar på samma ställe som senaste.

”What are you doi...”

”Where's the computer?”

”Same place as always John.”

Han klickade snabbt in sig på Twitter, skrev det överenskomna meddelandet och skickade det. Den var en enkel shout-out, inget mer.

”Oh my god, it's really you!”

”Yeah...”

”So, a date? Really? Are you dead serious?”

”Well...” John kände hur han rodnade. Edward flinade tyst i bakgrunden. ”Yeah, I guess, if you want it to be.”

”Sure. Don't tell everyone, will you?”

Han hajjade till igen, men tänkte inte klaga. Han hade i alla fall tänk be henne om samma sak.

”Of course not. If you don't.”

”I won't.”

”Thanks”

Hon skrattade. Det började fladdra omkring fjärilar i hans mage, och han vred sig bort från tvillingens blickar. De bestämde att ses nästa onsdag, då båda hade lite tid över. Han och Edward var fortfarande mest ute och flängde, karriären gick fortfarande uppåt, men de hade sett till att ha i alla fall några timmar ledigt i veckan.

”I'll see you later then. Bye”

”Wait!” John ropade till i luren. ”You haven't told me your name.”

Hon skrattade igen.

”It's Rebecka, with a C and a K. All my friends call me CK.”

”Okay. Bye Rebecka, I'll...”

”CK, remember?”

”Oh, right. See you Wednesday CK.”

”Bye John.” De la på, och han vände sig sakta mot Edward.

Med ett frånvarande ansiktsuttryck slog han sig ned på sängen bredvid tvillingen.

”What's up John?” Broderns röst var mjuk, inställsam, men det hördes att skrattet inte var långt borta.

John släppte den numera tomma displayen med blicken och vred huvudet mot tvillingen. ”I've... I've got a date.”

”You what?”

”Yeah, I know...”

Edward skrattade högt och boxade honom lekfullt i bröstet.

”God John, you're unbelievable!”

”I know”

YEEEEY, JAG HAR DATOR <333
.. och gissa vem som har suttit och skrivit hela eftermiddagen när hon borde ha pluggat matte och svenska och samhällskunskap *hosthost*
Jag vet inte om jag lyckades så bra med deras reaktioner, men de har ju blivit ett år älre, vi säger att det är därför *nicka*

Jedhugs <3

Jag måste skaffa en datormus, laptopmusplattan gör mig galen! Ey, finns det någon Jedwarddatamus? ;D

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 2

"John, calm down! It's not the end of the world you know." Han hade slutat anklaga John för att deras nummer numera låg i en okänd flickas telefon nästan direkt. Tvillingen var nog bra på att göra det själv.

Edward kände sig som en av de där katterna som tittar på tennis då han följde sin kopia med blicken. Huvudet rörde sig fram och tillbaka, fram och tillbaka, ändå tills den han bevakade stannade upp. John slog ut med händerna och placerade dem sedan mot ansiktet.

"How could I be so like, stupid?"

"You're not stupid John." Han kunde inte låta bli att alltid försvara brodern, även om det var mot denne själv.

Ibland märktes det extra tydligt, som den gången han och John blivit satta i varsitt lag, tillsammans med några andra "kändisar". Det var något tv-program*, han visste inte säkert vilket, hade inte brytt sig särskilt mycket om namnet. När Edward åkt ur tävlingen hade han hejjat på tvillingen, kunde verkligen inte låta bli, ville att John skulle vinna över alla de andra.

"You're nothing without your brother" En av de som var i hans eget lag gastade (på skoj förstås) åt hans bror.

"You're everything" Edwards mothugg kom som en självklarhet, det fanns inget annat på hans karta än att han skulle försvara tvillingen. Det var ju trots allt sant, för Edward var han verkligen allt. Trots att han förstod att hans lagkamrater blev irriterade på honom för att han inte peppade sitt eget lag fortsatte han. Det spelade ju som ändå ingen roll vad de tyckte egentligen. Bara John spelade roll, någonsin.

"But I am!" John suckade uppgivet och dåsade ned på sängen, bredvid honom. "I can't believe that I gave away our phone number, to a, a... Like, a... Fan!"

Edward himlade med ögonen och skakade på huvudet åt tvillingen, som nu lagt sig på rygg.

"John." Han suckade. "So, how like, did you come up with the like, brilliant idea to give her our number?"

"I've already told you, I paniced!"

"Then why did you panic? God, I'm feeling like a, like a... You know, one of those old people, who's like, sitting in their chair and I'm like talking and you're like talking and it's like..." Han avbröt sig, kom inte på ordet, inte heller någon bättre förklaring.

"I know" Det var mest ett mummel, bara ett tyst bekräftande på att tvillingen förstått exakt vad han menade, tänkt på samma sak. Sedan höjde John rösten något, till normal samtalston.

"And I don't know! I was like, full on confused, everything just went like, blanc! God...” Tvillingen tryckte händerna mot ansiktet igen, stönade tillgjort av frustration. Så kikade han fram bakom fingrarna, plirade tveksamt mot Edward. ”But she was like, really hot, right?”

Edward kunde inte låta bli att skratta. ”I guess, but not that hot. It like, wasn't Britney Spears-hot, just, like, normal hot.”

John såg plötsligt extremt förolämpad ut. ”She was! Like, totally Britney Spears-hot! Hotter than Britney Spears-hot!” Tonläget lutade mot generat, och Edward kunde inte låta bli att gapa. Var han verkligen seriös? Hade John fått en crush på tjejen, som han sett i bara någon knapp minut? Tvillingen förekom hans fråga.

”I'm actually serious okay, Edward, what am I supposed to do?” Tonen övergick till bedjande, och broderns ansikte var plötsligt väldigt nära hans eget.

Han hann aldrig svara, då Britneys röst plötsligt fyllde rummet. Tvillingarna sneglade mot varandra i en halv nanosekund, och sedan kastade båda sig efter mobiltelefonen som låg på fönsterbrädan. Edwards hans slöt sig runt den, och han slet den ur broderns räckhåll. John blängde surt på honom och gjorde ännu en rusning. Edward var dock snabbare, och studsade upp på en av sängarna. Han tittade på mobilen och rynkade pannan ett ögonblick, innan han vände displayen mot tvillingen.

”Do you know who's number this is?”

Hans kopia ruskade på huvudet till svar, och Edward kunde se, ja, nästan känna, hur broderns hjärta pumpade inne i bröstkorgen. Hans eget hjärta slog förvånansvärt hårt, och han undrade om det var för den korta jakten, där telefonen varit villebråd, eller av någon annan anledning. Kanske var det för att den som ringde envist lät signalerna gå fram, och för att han visste att denne någon mest troligtvis var den här tjejen. Tjejen, som hans tvilling hade fallit för på sekunden. Fallit så hårt att det förvånade Edward att John inte hade fått både blåtiror och krossat näsben på köpet.

En tyst sekund passerade, och sedan klickade han på grön lur.

*Det är egentligen från Big Brother, men eftersom att tvillingarna Grimes aldrig var med i det i den här fictionen så lånar jag några av mina favoritstunder och placerar dem i en fiktiv verklighet ;)

Okej, this is is :)

Hehe, nu blir ni fundersamma, eller? "Förra kapitlet var ju ettan?"
Jag som bestämde mig för att ändra det, så om ni pallrar er dit och tittar så heter den numera prolog, inte chapter/del 1. Bara så ni vet alltså ;)

Det har gått knappt ett år sedan de där två mardrömsveckorna, livet flyter på som vanligt för de nu 20-åriga tvillingarna. De befinner sig just nu i Dublin, hemstaden, och... Tja, varsågod att läsa ;)
Glöm inte kommentaren, det är era små ord som får mig att fortsätta skriva! <3
Kram, gonatt :)
Fanny

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 1

Juni 2012

John tumlade ned från scenen, tätt följd av tvillingen. De skrattade och flämtade efter luft om vart annat. Fansen hade varit lika galna som vanligt, om inte värre. Han la ena handen på broderns axel och log mot honom. Edward strålade tillbaka, och boxade honom retfullt i bröstet. Trycket hade varit enormt, så många människor hade tagit sig till området. Vädret hade varit nästintill perfekt, sådär lagom molnigt, varken för varmt eller för kallt. Hela konserten hade gått som den skulle. De hade hjulat, hoppat, skuttat, kutat. John rusade omkring med Edward på ryggen i flera minuter, båda hela tiden med ett leende på läpparna.

Nu dånade adrenalinet i öronen, och det tog flera minuter för andhämtningen att återvända till det normala. Snart kom Liam fram till dem, och de blev lotsade till bordet där de skulle skriva autografer. Verkligen lotsade, för Liam hade sedan länge lärt sig, att tvillingarna hade en förmåga att smita från säkerhetsvakterna och ut i publikhavet. Edward smet ned på Johns stol, vilket resulterade i ett vilt buffande fram och tillbaka. Det slutade – som i de flesta fall – med att den yngre flydde, och John satt kvar i ensamt majestät, med ett nöjt leende på läpparna.

Många flickor, i stort åldersspann, passerade dem, stannade till så länge de blev tillåtna, ibland längre. På varje bild strålade bröderna Grimes mot kameran, kramades, pussade kinder, gjorde hjärtan och peacetecken. De klottrade sina signaturer på allt möjligt; kameror, kuddar, armar, kläder, papper, magar, CD-skivor.

John sträckte försiktigt på fingrarna och tog sedan ett nytt grepp om pennan. Han lyfte blicken, och kände hur underkäken blev hängande ett par ögonblick av bara förvåning. Edward räddade hans stolthet genom att börja prata med flickan som stod framför dem.

Vackra, mandelformade, klarblå ögon glittrade. En smal mun log mot dem. En blond page ramade in hennes ansikte, och John fick bita hårt i insidan av kinden för att sluta stirra som en galning.

Han hörde, som om det var på avstånd, hur flickan frågade Edward ifall han kunde prata med hennes vän i telefon. Han såg hur vred hon på huvudet och strålade emot honom.

”Could you sign my t-shirt?”

”Sure” John hämtade sig något och log tillbaka, trots att han kände sig helt bländad. Han sänkte blicken och fokuserade på autografen, fastän han egentligen skulle kunna skriva den i sömnen.

”God, this is so cool! I mean, you’re so fantastic. I can’t believe how great you’ve become.” Hon pratade ganska fort, men verkade övrigt sett inte nervös över huvudtaget, så som så många fans verkade vara.

”Hah, thanks!” Han särade på läpparna för att slänga ur sig något meningslöst, fortfarande helt tom i skallen. Edward avbröt honom, gav honom mobilen.

”Talk!”

Det var en lättnad att få fokusera på något annat för ett par sekunder. Han hälsade hurtigt på flickan på andra sidan luren, som skrek upphetsat. Inte ens hälften av vad hon sa var urskiljbart, men han skrattade och svarade hela tiden. Liam knackade honom uppmanande på axeln.

John la handen över luren i en symbolisk gest och himlade med ögonen.

”I’m on the phone, Leem.”

Strax sa han ändå hejdå till tjejen i telefonen, och sneglade mot Edward. Tvillingen pratade fortfarande med den blonda flickan, men verkade även han ivrig att forsla henne vidare. Kön bakom sträckte sig lång, och tid var inte något de hade gott om.

En enda tanke rusade igenom hans huvud; han skulle aldrig få se den här människan igen. Och av någon anledning kunde han inte stå ut med den tanken. Det tog bara ett par sekunder för honom att lägga in sitt nummer (”sitt”, han och Edward delade fortfarande mobil) i telefonboken.

Ingen märkte något, och han lämnade tillbaka telefonen.

De vinkade båda åt flickan och fortsatte sedan att beta av kön. Knappa minuten senare la Edward armen om hans axlar och drog hans huvud nära sitt. Tvillingens läppar rördes knappt då denne andades ut orden, enbart menade för Johns öron.

”You did not just do that.” Tonen var anklagande. John slutade inte att le, men svalde hårt. Självklart hade Edward lagt märke till vad han gjort. Edward hade alltid koll, hur frånvarande han än verkade. På något sätt var det som om broderns bekräftande av det inträffande fick det att bli verkligt. John kastade en skrämd blick mot Edward, insåg att han just gett ut deras privata nummer till ett fan. Det skulle hamna överallt, de skulle vara tvungna att byta, igen. Han la armarna om tvillingen i en busig omfamning, med Edward högra axel pressad mot sin bröstkorg. Alla som såg dem såg bara deras vanliga, kärleksfulla tjabbel, men i själva verket placerade han sina läppar närmare broderns öra. Han svarade på samma sätt som han blivit tilltalad, ord som var knappt mer än en utandning.

”Edward, I did. Crap.”

PROLOG
Detta, mina vänner, är min sammanfattning av Utan Dig aka prologen till Din Själv Tillhör Mig. Den är bara nästan 2 A4 (bör jag nämna att jag suger på att sammanfatta och att skriva kort?), hehe.. Ni som läst alla tidigare delar, kan ni inte berätta om den här duger eller om det är något mer viktigt jag borde ta med?
Till min stora sorg har jag fått ta bort alla älskade Armani-bitar </3

Kram, lämna ett ord där nere någonstans :)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG - prolog

En eftermiddag då Edward låg hemma sjuk blev John övertalad att gå ut och äta med vännerna, utan tvillingen. Trots att det kändes lika underligt att vara ensam som vanligt hade de en riktigt rolig kväll. Det hann bli sent innan han vinkade av kamraterna och började vandra hemåt, och det hade kunnat bli bara så, en kväll, komplicerad av bara det faktum att hans andra halva var någon annanstans.

Slumpen ville annorlunda, och John blir vittne till hur några bankrånare flyr iväg. I ett spontant ögonblick börjar han skrika åt männen, avslöjar att han sett ett av deras ansikten.

Han flyr, hem till tryggheten, men berättar inte för brodern – eller någon alls – vad som hänt. Vill inte oroa dem, vill bara glömma.

Dagen efter, då Edward mår bättre, går bröderna ut för att ta en fika. Den yngre av dem är en aning matt, men han märker ändå att John grubblar på något.

Det som egentligen skulle ha blivit en härlig förmiddag i solen slutar i katastrof, då John blir brutalt misshandlad. Han har redan förlorat medvetandet när hjälpen – i form av Kevin, Liam och ambulanspersonal – anländer. Edward vet varken ut eller in, och det finns inget han kan göra.

Det dröjer nästan ett dygn innan John återvänder till verkligheten igen. Då han vaknar är han dock mest orolig för tvillingen, som varken ätit, druckit eller sovit under hela den tiden. Han gör allt han kan för att – från sjukhussängens vita lakan – ta hand om sin bror.

Under dagen som följer gör de båda allt för att agera som vanligt. Ingen av dem vill tänka på det som hänt, trots att det inte lämnar någon av deras tankar för ens en sekund. De skrattar mycket under dagen, av skilda anledningar, men ändå finns hela tiden den där oron kvar. Särskilt John kan inte slappna av, vilket Edward självklart märker. Den yngre frågar dock inte, vill bara glömma.

Den andra dagen kommer det ett par poliser – en man och en kvinna – för att prata med John och få reda på vad som hänt. Edward blir utskickad ur rummet, och det visar sig att männen som misshandlat John är samma som rånat banken under måndagen. Dessa bankrånare är även de vars flykt John kom i vägen för.

Egentligen planerade John inte att berätta exakt vad som hänt för poliserna, men han försäger sig och blir tvungen att berätta ändå. Han får förklara hur männen hotat den person han bryr sig mest om i världen ifall han berättar hur mannen han såg måndag kväll ser ut.

”’If you tell anyone about what you’ve seen, we will hurt your brother.’”

Personen i fråga vet fortfarande ingenting.

En vecka efter attacken bestämmer sig Edward för att dra ut på en löprunda. Tvillingen är försatt i viloläge (så bra det nu går, med tanke på att han är en av tvillingarna Grimes), och Edward berättar inte att han är på väg ut.

Han njuter av skogen och den vana känslan av att pressa kroppen, till den sekund han flyger genom luften. Någon har satt krokben för honom. Efter att ha fått ett hårt slag i bakhuvudet släpas han medvetslös in i en bil.

John håller på att gå i bitar av oro och skuldkänslor under de kommande dagarna. Ingen vet var hans bror är, hur han mår, om han kommer hem. De vet inte ens om han lever över huvud taget, och det enda som tröstar – om än på ett skrämmande, obehagligt vis – är den iskalla kyla som säger att tvillingen behöver hans hjälp. Det borde betyda att han är vid liv. Borde.

Natten till den fjärde dagen drömmer John om Edward. Det är en underlig upplevelse, då brodern påstår att det är hans egen dröm, och inte Johns. En tjock glasskiva skiljer dem åt, och de står länge pressade mot den i en djupt rotad önskan att få vara nära den andre, trots att de båda är övertygade om att den andre bara är en illusion.

Natten efter delar de båda pojkarna ännu en dröm, och de blir båda övertygade om att de faktiskt möts i drömmen, på riktigt. John övertalar Edward att han måste ta reda på var han är, så att John kan ”komma och hämta hem honom”.

Med adrenalinet pumpande i sin utmattade kropp gör Edward därför den femte dagen ett rymningsförsök. Han räknar inte en sekund med att kunna fly. Visst, han är en duktig löpare, men i det här skicket har han inte en chans mot fyra fullvuxna män.

Han tar sig faktiskt en bit utanför dörren innan han blir stoppad. De snabba blickar han kastar omkring sig räcker för att han ska kunna avgöra var han är. Trots att han sedan blir värre misshandlad än någon av de andra dagarna känner han lyckan svepa genom kroppen. Nästa gång han får möta John i drömmarna kommer han att vara på väg hem.

Den sjätte dagen Edward tvingas spendera i skjulet är också den sista. När han somnar sjunker han in i den vita dröm han delar med tvillingen, och kan berätta för sin bror var han är.

Det tar ett tag för John att övertyga de vuxna att han faktiskt vet var Edward är, men han lyckas till slut, och mycket riktigt hittar poliserna de fyra männen där John har beskrivit.

Tvillingarna återförenas, och står varandra närmare än någonsin. Den där fåtöljen som de inte kunnat sitta i samtidigt i på flera år är plötsligt alldeles lagom stor för båda, och ser du en av dem kan du vara övertygad om att den andre inte är mer än fem meter bort. Ärren är fler på dem båda, särskilt på den yngre av dem. Då John påpekar detta har Edward inte hjärta att göra annat än att vifta bort det, fastän han själv ofta står och betraktar sitt förut så intakta ansikte då brodern inte ser honom.

Edward håller sig så nära tvillingen han kan. Han har alltid varit den klängiga av dem, och det har inte förändrats nämnvärt. Skillnaden är att nu tar han gärna ett steg in bakom brodern när människor närmar sig dem. Han klarar inte av att någon drar i honom, att någon rör vid honom utan tillåtelse.

John jagas av flashbacks, som visar sig i form av panikångest. Han är livrädd för att mista brodern igen, och vid dessa ”anfall” förlorar han helt verklighetsanknytningen. De kommer ofta utan förvarning, då hans tvilling på något sätt blir mer utsatt. Det kan vara allt från att något av deras vänliga slagsmål blir lite för våldsamt till att någon drar upp ett minne vid fel tillfälle.

Trots att det går veckor, månader, försvinner det inte helt. De blir mer och mer sällsynta, men kraftigare.

Ändå återvänder livet sakta till det normala. Konserter, signeringar, intervjuer, tv-shower. John har ännu inte fått någon attack vid något sådant tillfälle. Edward är lika rädd inför varje spelning att; denna kommer bli den första. Han försöker att inte visa det.

Frågan är: vad händer nu?