YEEEEY, JAG HAR DATOR <333
.. och gissa vem som har suttit och skrivit hela eftermiddagen när hon borde ha pluggat matte och svenska och samhällskunskap *hosthost*
Jag vet inte om jag lyckades så bra med deras reaktioner, men de har ju blivit ett år älre, vi säger att det är därför *nicka*

Jedhugs <3

Jag måste skaffa en datormus, laptopmusplattan gör mig galen! Ey, finns det någon Jedwarddatamus? ;D

---

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 2

Edward satt ned på sin säng och betraktade brodern som vankade av och an i rummet. Det var inte stort, och tvillingen vände gång på gång, bara för att göra ännu en skarp sväng, och sedan ännu en till.

"John, calm down! It's not the end of the world you know." Han hade slutat anklaga John för att deras nummer numera låg i en okänd flickas telefon nästan direkt. Tvillingen var nog bra på att göra det själv.

Edward kände sig som en av de där katterna som tittar på tennis då han följde sin kopia med blicken. Huvudet rörde sig fram och tillbaka, fram och tillbaka, ändå tills den han bevakade stannade upp. John slog ut med händerna och placerade dem sedan mot ansiktet.

"How could I be so like, stupid?"

"You're not stupid John." Han kunde inte låta bli att alltid försvara brodern, även om det var mot denne själv.

 

Ibland märktes det extra tydligt, som den gången han och John blivit satta i varsitt lag, tillsammans med några andra "kändisar". Det var något tv-program*, han visste inte säkert vilket, hade inte brytt sig särskilt mycket om namnet. När Edward åkt ur tävlingen hade han hejjat på tvillingen, kunde verkligen inte låta bli, ville att John skulle vinna över alla de andra.

"You're nothing without your brother" En av de som var i hans eget lag gastade (på skoj förstås) åt hans bror.

"You're everything" Edwards mothugg kom som en självklarhet, det fanns inget annat på hans karta än att han skulle försvara tvillingen. Det var ju trots allt sant, för Edward var han verkligen allt. Trots att han förstod att hans lagkamrater blev irriterade på honom för att han inte peppade sitt eget lag fortsatte han. Det spelade ju som ändå ingen roll vad de tyckte egentligen. Bara John spelade roll, någonsin.

 

"But I am!" John suckade uppgivet och dåsade ned på sängen, bredvid honom. "I can't believe that I gave away our phone number, to a, a... Like, a... Fan!"

Edward himlade med ögonen och skakade på huvudet åt tvillingen, som nu lagt sig på rygg.

"John." Han suckade. "So, how like, did you come up with the like, brilliant idea to give her our number?"

"I've already told you, I paniced!"

"Then why did you panic? God, I'm feeling like a, like a... You know, one of those old people, who's like, sitting in their chair and I'm like talking and you're like talking and it's like..." Han avbröt sig, kom inte på ordet, inte heller någon bättre förklaring.

"I know" Det var mest ett mummel, bara ett tyst bekräftande på att tvillingen förstått exakt vad han menade, tänkt på samma sak. Sedan höjde John rösten något, till normal samtalston.

"And I don't know! I was like, full on confused, everything just went like, blanc! God...” Tvillingen tryckte händerna mot ansiktet igen, stönade tillgjort av frustration. Så kikade han fram bakom fingrarna, plirade tveksamt mot Edward. ”But she was like, really hot, right?”

Edward kunde inte låta bli att skratta. ”I guess, but not that hot. It like, wasn't Britney Spears-hot, just, like, normal hot.”

John såg plötsligt extremt förolämpad ut. ”She was! Like, totally Britney Spears-hot! Hotter than Britney Spears-hot!” Tonläget lutade mot generat, och Edward kunde inte låta bli att gapa. Var han verkligen seriös? Hade John fått en crush på tjejen, som han sett i bara någon knapp minut? Tvillingen förekom hans fråga.

”I'm actually serious okay, Edward, what am I supposed to do?” Tonen övergick till bedjande, och broderns ansikte var plötsligt väldigt nära hans eget.

Han hann aldrig svara, då Britneys röst plötsligt fyllde rummet. Tvillingarna sneglade mot varandra i en halv nanosekund, och sedan kastade båda sig efter mobiltelefonen som låg på fönsterbrädan. Edwards hans slöt sig runt den, och han slet den ur broderns räckhåll. John blängde surt på honom och gjorde ännu en rusning. Edward var dock snabbare, och studsade upp på en av sängarna. Han tittade på mobilen och rynkade pannan ett ögonblick, innan han vände displayen mot tvillingen.

”Do you know who's number this is?”

Hans kopia ruskade på huvudet till svar, och Edward kunde se, ja, nästan känna, hur broderns hjärta pumpade inne i bröstkorgen. Hans eget hjärta slog förvånansvärt hårt, och han undrade om det var för den korta jakten, där telefonen varit villebråd, eller av någon annan anledning. Kanske var det för att den som ringde envist lät signalerna gå fram, och för att han visste att denne någon mest troligtvis var den här tjejen. Tjejen, som hans tvilling hade fallit för på sekunden. Fallit så hårt att det förvånade Edward att John inte hade fått både blåtiror och krossat näsben på köpet.

En tyst sekund passerade, och sedan klickade han på grön lur.

 

 

 

 

 

 

*Det är egentligen från Big Brother, men eftersom att tvillingarna Grimes aldrig var med i det i den här fictionen så lånar jag några av mina favoritstunder och placerar dem i en fiktiv verklighet ;)