Kapitel tolv, håll till godo ;)
Lol, det jag hade tänkt skulle bli ett kapitel visade sig bli tre (del 13 kmr upp senare ikv)
Nu ska jag fortsätta skriva (och undvika att plugga)

---

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 12 

 

Det märktes direkt att något var annorlunda. John hade räknat med att det skulle vara han som skulle få slå ned blicken, att Edwards ansikte direkt skulle vändas mot honom, att tvillingens ögon skulle blänka sårat mot honom. Men brodern tittade inte på honom, släppte inte datorskärmen med blicken. Inte ens för att hälsa. Johns mage vred sig oroligt inne i honom. Han svalde hårt, men sa inget. Skorna hamnade i det gamla vanliga hörnet. Efter ett djupt andetag satte han sig på sängkanten, vänd mot tvillingen. Edward hade fortfarande inte bevärdigat honom med en blick.

”Edward, I...” Han som i vanliga fall inte kunde sluta prata, inte sluta tala om för alla vad han tänkte, förlorade talförmågan. Istället för att hans hjärna producerade miljarder tankar i sekunden, som den gjorde i vanliga fall, blev allting helt blankt. Ingenting. Inga tankar, inga ord, ingenting.

Brodern suckade djupt och vred ansiktet mot honom, såg på honom för första gången på nästan tolv timmar.

”You, what?”

Tonfallet fick John att hajja till. Det var inte sårat, inte ivrigt-att-bli-sams, inte glatt. Bara, anklagande. Britneys "I wanna go" spelade lågt ur datorns högtalare, fyllde den plötsliga och tryckande tystnaden. Ursäkterna han tänkt ösa över tvillingen försvann i ett nafs. Han visste att han gjort fel, men vad hade Edward för rätt att anklaga honom för det? All rätt i världen, viskade hans förnuft till honom. Men han vägrade att lyssna, hjärtat sa annorlunda. Det gjorde ont.

”Never mind”

 

Under ögonblicket som följde förändrades broderns ansiktsuttryck från kallt till smärtfyllt till neutralt. Det skrämde John, för det var något han aldrig förr sett hos sin bror. Han hade sett, trodde att han hade sett, varenda uttryck tvillingens ansikte kunde ta, men det här? Det här hade han aldrig förr sett, så här hade tvillingen aldrig sett ut förr. Det var skrämmande att inse att; den här sidan av tvillingen hade han aldrig fått veta om, hade kanske aldrig förr funnits. Det var ännu mer skrämmande att inse att det är omöjligt att läsa ansiktsuttrycket. Inga känslor avspeglas i tvillingens anletsdag, inga knappt märkbara ryck i läpparna eller ögonen avslöjade att denne försökte hålla sig ifrån skratt eller gråt.

John gjorde ett misslyckat försök att verka lika obrydd som Edward, ville inte att brodern ska få veta hur ont det gjorde (trots att han var mycket medveten om att Edward såg precis hur han kände). Britney Spears röst började om på låten, med högre volym än innan, samtidigt som han svängde benen över sängen.

Inte ens då han satt sig med ryggen mot brodern tillät han sig själv att släppa fram känslorna, som fick hjärtat att bulta hårt i bröstet.

Vad har han gjort för att förtjäna detta? Okej visst, han hade blivit arg, han hade skrikit. Men han hade kommit in i rummet beredd att be om förlåtelse. Och vad hade han fått tillbaka, förutom kalla, anklagande blickar? Inget. Ingenting alls.

 

Senare såg John hur tvillingen slog ihop den bärbara datorn och reste sig (lampan lyste röd, så han antog att det var för att hitta den ständigt förvillade laddaren). De hade fortfarande inte sagt något mer till varandra.

John suckade djupt, orkade inte, klarade inte av att skiljas som ovänner än en gång.

”Ed, I'm really...”

”I don't want to hear it, John.” Samma obehagligt neutrala blick, samma skrämmande kalla tonläge.

En plötslig ilska välde upp inom John igen. Hur han tog sig från sittande på sin säng fram till dörren innan brodern kom dit visste han inte. Hans hand pressade i vilket fall som helst igen dörren precis framför tvillingens näsa.

”Stop being such a jerk Edward!”

“You're the one yelling all the time! Now let me pass, the computer is dying.”

“No, not until we talk.”

“Yes, now!”

Då Edward försökte knuffa sig förbi honom grep John tag om datorn och la den den på byrån med en smäll. En halv sekund var han orolig för skärmens skull, men så insåg han att det inte spelade någon roll (dessutom var den tålig, de hade de märkt efter alla gånger de råkat hälla vatten på den).

”God you're so immature!” Edward blickade mot honom med svarta ögon.

”What's wrong with you? Ever since Rebecka you've started to behave like an idiot!”

”You don't get it! She's destroying everything!”

“You don't get it! I love her! I want to give her my heart, everything!”

“You're heart might belong to her, but your soul belongs to me.”

John tryckte bort känslan och minnet av att brodern hade rätt, var för arg, kände sig tvungen att försvara flickvännen.

”You're just jealous because no girl wants you! Not that it surprises me, when you're such a dumbass. Grow up! And – aoh! You, you...” John fann sig själv stående med vänsterhanden pressad mot kinden där slaget tagit. Han grimaserade, delvis av smärta, delvis av förvåning.

”You hit me! You... Aoh! You hit me! What the hell?!”