Känner att jag får fortsätta be om ursäkt för de långa mellanrummen :(

Tack för att ni stannar kvar <3

Det blåser - 9

John hade fått nog av sjukhus redan första gången han var där. Inte för att han var rädd för blod eller sprutor eller doktorer eller tandläkare. Nej, det var inte det. Problemet med sjukhus var stämningen. Han som alltid gjorde sitt bästa för att vara glad, vara positiv, trivdes inte på en plats så nedstämd. De anställda och många av de inlagda försökte hålla humöret uppe, förstås. Men det gick ändå inte att komma undan känslan av död. Och kanske var det bara något som John inbillade sig, men det var nog för att skicka rysningar utmed ryggraden. Han hatade att höra människor gråta, när allt han ville var att göra dem glada. Få människor i den här världen förtjänade att må dåligt. Ingen i den här världen förtjänade att se sina nära och kära lida. Ingen, inte någon i någon värld, förtjänade att förlora dem de brydde sig om. Han hatade att behöva vara på en sådan plats där det hände för jämnan.

   John hade fått nog av att sitta och vänta utanför operationssalen redan när Edward opererat knäet för två år sedan. Han tyckte inte om att inte veta vad som hände. Han tyckte inte om att inte kunna påverka något. Och just nu kunde han inte göra något alls. Han kunde inte påverka sin egen framtid, och det gjorde honom livrädd. För det var skillnad mellan spontana påhitt och livsavgörande händelser. Han slöt ögonen igen, knäppte än en gång händerna och bad, för miljonte gången på tio minuter. Bad om liv, bad om vadsomhelstförutomdöd.

   Människor passerade, pratade, levde sina liv medan hans höll på att falla i spillror. Och överallt såg han människor som blivit skadade av orkanen, av virvels av ondsint luft som dragit genom staden. Varför var de ens i USA? Varför kunde de inte bara ha stannat hemma, stannat i Irland och ätit glass och klappat hundar och kliat katter under hakan och försökt fånga papegojor som satt ovanpå köksskåpet och vägrade komma ned? Men nejdå, så roligt skulle de inte ha. De skulle åka till USA och ha konsert och tappa bort varandra när vinden exploderade en glasruta och flera fans skulle bli skadade och Edward skulle kanske eller nästan bli dödad och han skulle behöva sitta i det här satans sjukhuset i ett land som inte var hans och vänta och inte kunna påverka någonting.

   Inte förrän många timmar senare kom någon ut till honom. Mannen hade börjat förklara vad som hänt, vad som varit trasigt, vad de gjort åt problemen. John hade slutat lyssna nästan direkt, och när han inte orkat längre hade han bara tittat mannen i ögonen och frågat:

   ”Is he alright?”

   Och mannen hade lagt en hand på hans axel och tittat honom i ögonen, sagt:

   ”He’ll be okay.”

   Och leendet på Johns läppar hade aldrig varit större och han hade pressat mannen på information om when can I see him how long will he be hospitalized when will he wake up when can I see him when can I talk to him when when when?

   Och han fick träffa tvillingen redan några timmar senare. Han fick prata med tvillingen, skratta med honom. Fick veta att Edward nog skulle få komma därifrån ganska snart, att han skulle få käka tabletter och medicin och morfin och allt vad de nu hette men att han skulle bli helt bra ganska fort. Det hade visst inte varit så extremt allvarligt, även om det funnits omfattande skador så hade de viktiga organen skonats. Och när Edward dåsade till någon gång hade John stått vid fönstret, blickat upp mot den mörka himlen med tårar av lycka rullande nedför kinderna.