Inlägg nr 2 för dagen ^w^
Den blev lite kortare än vad jag hade velat att den skulle vara, men det kändes som om jag bara skulle förstöra genom att försöka få den längre, så ni få la nöja er ;)
I morgon är det måndag igen, vilket betyder arbete, vilket betyder att det inte finns någon möjlighet för mig att sitta vid datan på dagen.. Men, har nog tid att fundera på nästa del ett tag i mrgn också, så, om jag har tur, har jag en färdig del 14 (omg, azum :D) att skriva ned på kvällen :)
Jedhugs, glöm inte kommentaren ;P<3

Btw, jag ångrar så att jag inte gjorde titeln på engelska, jag kommer inte att kunna använda "Utan DIg" över huvud taget -.-'

UTAN DIG del 13

”Edward? What did they do to you?” John stod åter pressad mot glasrutan i den vita drömmen och blickade skräckslaget på honom. Edward sänkte blicken, klarade inte av att möta broderns ögon. Till skillnad från när han somnat hade han inte ont i hela kroppen, men av Johns ansiktsuttryck att döma såg han lika hemsk ut. Han förde försiktigt högerhanden till ansiktet, rörde vid det svullna, blå ögat, den spruckna läppen, skrapsåren.

”I couldn’t tell them what they wanted to hear, that’s it, who cares.”

Han kunde se tårarna i sin brors ögon, tänkte tillbaka på då han själv funnit John i nästan samma skick, hur panikslagen han varit, hur ont det gjort i honom att se tvillingen hjälplös och inse att han inte varit där då det behövdes som mest.

John skakade på huvudet, tryckte handflatorna mot glasrutan. ”I’m so sorry, it’s all my fault! I shouldn’t have told the police, I just… I just thought that, we’re always together, and they wouldn’t be able to hurt you if I were there.”

Edward ruskade på huvudet. ”No, it’s not your fault. It’s no one’s fault, these guys are really, like, sick.” Han tog ett par steg närmare, enda tills han stod lika nära glasmuren som brodern gjorde.

”I don’t want to wake up. I don’t care if this is just a dream, it’s good enough just to see you, even though it’s just imagination.”

”How could you wake up, it’s my dream. I don’t want to wake up either, anyways.”

De diskuterade länge vems dröm det var, och trots att det hängde ett tungt – men osynligt – åskmoln ovanför dem kändes det i alla fall bättre än när de var vakna och ensamma. Edward satt med ena sidan av huvudet lutad mot glaset. John satt åt motsatta hållet, så att de kunde se varandra så bra som möjligt. Båda hävdade att det var deras dröm, och att den andre bara var en produktion av deras egen hjärna.

Tillslut kläckte Edward idén att de kanske båda drömde, och att de träffades någonstans bortom det uppenbara. Självklart var han ungefär lika seriös som vanligt, men John nappade på det, och efter att ha diskuterat det fram och tillbaka kom de fram till att; ja, så var det nog. Båda var visserligen tveksamma, men de valde att ignorera det och bara njuta av att få vara tillsammans.

”But, if we’re really talking to each other right now, and in this dream… Can’t you just figure out where you are so that I can like, come and like, bring you back home?” John tittade bedjande på honom. Edward rynkade pannan och tänkte efter. Egentligen borde det ju funka, men han var rädd att han bara skulle ge sig själv onödigt hopp. Dessutom, vad var chansen att någon skulle berätta vars de var? Det förstod till och med Edward att det var korkat.

”I don’t know, but basically, I guess I could like, try or something…”

”You have to Edward! I’m actually serious okay, I can’t live without you.” Desperationen i tvillingens röst var nästan nog för att få honom att börja gråta.

”Okay” Han snyftade svagt, men nickade sedan bestämt. ”I will try, like, as much hard as I can.” Så pressade han en hand mot glasrutan. John gjorde likadant på andra sidan.

”I can’t live without you either.”

Hellu, del 12 är här :D
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här biten, menmen.. Laddar nog upp något ikv också, om jag orkar sätta mig och skriva ned del 13 (a)
Kramar till alla som läser <3

UTAN DIG del 12

De bara tittade på honom, utbytta några blickar med information han inte kunde tyda.

”You need to get on with the talking kid.” Mannen som han aldrig sett förr tog till orda. Edward svalde hårt och kände hur hjärtat började slå hårdare i bröstet. Han visste fortfarande inget om något de frågade om. Det var inte precis så att han fått reda på mer under de dagar – han visste inte hur länge han varit där, bara att det gått flera nätter – han varit instängd i skjulet.

”I don’t know anything!” kved han och blickade desperat från den ena mannen till den andra. Hur skulle han få dem att förstå?

”Stop lying kid, we know that your brother has told you some things.” Den (mest) främmande mannen suckade trött och kliade sig på halsen. Edward skakade häftigt på huvudet, fick huvudvärken som fortfarande dök upp ibland att öka i styrka igen. Han kunde känna pulsen dunka i bakhuvudet.

”But he didn’t! We haven’t been like, talking at like, all, the like, last like, days!” Han talade så fort att han nästan började stamma, och det blev fler ”like” än vanligt, till och med.

Plötsligt var han upptryckt mot väggen – igen. Det var samma man som den första gången, och Edward insåg att mannens andedräkt luktade mer alkohol än den första dagen.

”You’re giving me such a bad headache.”

Edward knep ihop ögonen och förberedde sig på smärta. Men istället hörde han den andre mannens röst. ”Pete, calm down.”

Stanken försvann från hans ansikte och ersattes av ett dovt muttrande som färdades bortåt från honom. Det skrämde honom att ingen av männen någonsin bar masker, och att de kallade varandra vid namn. Han undrade om det betydde att de räknade med att han aldrig skulle komma därifrån. Tanken skrämde nästan livet ur honom, och han var tvungen att gnugga bort en tår ur ögonvrån.

De fortsatte ställa frågor han inte kunde svara på. Det mesta rörde vad John berättat för honom och/eller polisen. Han hajjade till varje gång de frågade om något han inte visste, varje gång en av deras frågor berättade något för honom. Han kunde väldigt sällan svara mer än ”I don’t know!”. Männen blev bara mer och mer irriterade för varje gång han yttrade de tre orden.

Edward hade ingen aning om hur länge de båda männen försökte få ur honom informationen han inte hade. För varje fråga blev han mer desperat i sina försök att få dem att förstå, men ingenting fick dem att inse sanningen.

Tillslut gav Edward upp. Han sjönk ned på golvet igen, med ryggen mot väggen, och slöt ögonen. Han önskade att – om han nu inte skulle få komma hem – han åtminstone skulle få sova igen. Senaste gången han sovit hade han drömt om John.

De hade stått i vad som verkat vara timmar och bara pratat, bara tittat på varandra. Den genomskinliga mur som skiljt dem åt hade fått honom att vilja gråta, men samtidigt hade han varit för glad åt at se brodern för att bry sig alltför mycket. Även om det bara var en dröm, något hans huvud hittat på, så fanns det inget lika tröstande som att veta att tvillingen saknade honom.

En djup suck nåde hans öron. ”Well, he isn’t going to say anything right now…”

”And that means?” Pete, eller vad nu spritsnubben hette, lät obehagligt förväntansfull.

Den andre mannen nickade. ”He’s yours.”

Edward gav honom en panikslagen blick, då han insåg vad som höll på att hända. Under de här dagarna hade de knappt rört honom, till hans stora förvåning och glädje. Men då gubben log sitt vrickade leende och knäckte med fingrarna samtidigt som han gick mot honom, förstod Edward.

”No! No, please don’t. Please, don’t hurt me!” Han backade in i ett hörn, sökte med blicken efter en utväg. Men den enda utgången som fanns var den låsta dörren.

Tårar av skräck började rinna nedför hans kinder. Sedan kunde han inte göra annat än att knipa ihop ögonen och önska att han var någon annanstans.

Tre inlägg på en dag, azum va? :D
Hoppas att det duger som gottgörelse för att ni blev utan två dagar i sträck (a) Det känns asgrymt att få skriva 11 i rubriken, vaddå coolt? ;D
Nu ska jag typ sova dock, så räkna inte med ett fjärde ;P
Gonatt people, glöm inte de små orden i kommentarfältet, betyder så mkt <3

Btw, märker ni att jag är ett huge Armani-fan? ^w^

UTAN DIG del 11

John tittade sig förvirrat omkring, han förstod ingenting. Runt omkring honom var allt vitt, som om han blivit instängd i en snöhög eller något. Det var inte vettigt, inte något han någonsin sett förr hade varit så vitt. Det stack i hans ögon, och han kisade irriterat.

Så hörde han en röst, som fick honom att tappa andan totalt.

”Like, come one, what is this place?”

”Edward!” Ropet skar sig, och han började springa åt det hållet rösten kommit ifrån.

”John? John!” Plötsligt såg han brodern. Det var som om han kom ut ur ljuset, uppenbarades från ingenstans. De närmade sig varandra med hög fart, men precis innan de möttes kände John hur han slog i något hårt. Han studsade bakåt, trots att det var ett solidt föremål och inte gummiaktigt alls. Det var mer som... glas.

”John! Are you okay man?” Edwards oroade röst fick honom att resa sig igen.

”Yeah, just fine! Didn’t hurt at all, actually…” Det var ingen lögn. Han borde ha tuppat av – minst – av kraften i kollisionen, men han hade inte ont någonstans. Inte ens i handen, som värk molande de senaste tio dagarna, eller det ständigt ömmande såret strax ovanför nyckelbenet.

”Oh no, I’m dreaming again!” Besvikelsen sköljde genom honom som en flodvåg. Han ville vakna direkt istället för att behöva möta ännu en av alla de mardrömmar han haft. Han förstod att någonting skulle hända Edward på andra sidan glasrutan, utan att John skulle ha någon möjlighet att hjälpa till.

”How could you be dreaming, it’s like, my dream, or like, I don’t know, something.”

John skakade förvirrat på huvudet, och gav Edward ett förtvivlat ögonkast då han upptäckte att det inte fanns en minsta glipa i glaset.

Han funderade ett par sekunder på hur de egentligen kunde prata med varandra genom den tjocka glasrutan – när de stod pressade mot rutan på var sin sida var det minst en decimeter emellan – men sedan kom han på det, det var ju en dröm.

Fast, om det här inte tänkte bli en mardröm kunde han kanske få prata med tvillingen ett tag, även om det bara var hans egen hjärna som hittat på situationen.

”Are you all right?” Han tryckte näsan mot glasskivan och önskade innerligt att han skulle få vara nära brodern.

Edwards axlar sjönk ihop och han sänkte huvudet. ”I’m scared. They’re like, trying to get me like, talking, but… I don’t even know what they’re like, asking about, and, I don’t know.”

John la högerhanden mot rutan som skiljde dem åt, och Edward la sin vänstra på samma ställe. De stod stilla länge, och bara tittade på varandra. John tvekade aldrig en sekund på att det var hans tvilling och inte en spegel, som han brukade. Det var bara något han visste.

”I miss you. I’m actually serious okay; you need to come home like, right now!”

”I don’t even know where I am, okay! But it’s like, cold, and basically they’re always talking about that no one will like, find me, or like, them, this deep in the like, woods or like, the forest or something.”

“Wait, what?” Det var Edward som tog till orda igen.

”I didn’t say anyth…” Så såg han hur broderns gestalt började blekna. ”No! Edward! Edward! Come back! Edward!”

Men han var redan borta.

John slog upp ögonen och flämtade efter luft. Hans blick flackade omkring, från den ena möbeln till den andra, ända till han insåg att han var tillbaka i rummet där hemma igen. Det hade bara varit en dröm. Armani, som legat hopkurad på hans mage vaknade och frästa nyvaket. Hon reste sig, gäspade stort och tassade sedan mot hans ansikte. Hon sträckte på sig, spetsade honom med sina små, vassa klor, och la sig sedan i en liten boll precis ovanför hans hjärta.

John la ned huvudet mot kudden igen och lät de tysta tårarna rinna.

Kolla, en till del! :D
Känns grymt kul att få skriva tvåsiffrigt i rubrikrutan, den börjar ju bli lång! Undra hur lång den skulle bli och jag la ihop alla... mer än 10 A4 iaf, varje är minst en sida lång så (a)
Börjar nog på nästa del direkt, ska bara ta en liten paus och vila hjärnan ;) Och, till min (och er?) glädje så kan jag meddela att inspirationen är tillbaka :D Det var bara åtta som var grymt jobbig, hehe :P
Kramar på alla er som läser (kan också meddela att idag att idag är det rekord på antal sidvisningar sedan bloggen startade, och dagen är ju inte slut än 8] Unika besökare fortfarande typ tio ifrån, men helt ärligt, så länge det är någon som läser över huvud taget så spelar det ingen roll om det är 5 eller förti ;D)!
Glöm inte att kommentera bara ;P<3

UTAN DIG del 10

”Go away, go away, go away.” John muttrade för sig själv då Liam steg in i rummet. Mannen drog på munnen i en grimas och gav honom en sorgsen blick.

”John…” Liam tittade sig omkring i rummet, knuffade ned en hög med kläder från en stol och ställde stolen bak och fram framför John. Han satte sig på stolen och vilade armarna på ryggstödet.

”What?” Ordet blev mycket hårdare än John hade tänkt sig, men han gav ändå mannen en irriterad blick. Den skulle i alla fall föreställa irriterad, men han hade ingen aning om han lyckats eller ej. Varför var han här? John visste redan att allt som varit inplanerat var avbokat eller flyttat. Det var ändå ingen som var intresserad av bara ett J, och utan Edward blev det inget JEDWARD. Visserligen var han ganska duktig på att kalla sig själv både John och Edward – det hände titt som tätt, särskilt då hans tvilling inte riktigt ville säga samma sak samtidigt som han – men nej, det fungerade verkligen inte.

Liam suckade och skakade på huvudet. ”What are you doing John? Your parent are freaking out, do you understand that?”

John frustade, men vek undan med blicken. ”Why wouldn’t they? Edward’s…”

”It’s not Edward, you silly boy. Or, not just him at least.” Liam suckade djupt igen och gnuggade näsroten mellan tummen och pekfingret. John gav honom en trött blick, inte skulle väl människan börja tjata om John själv nu? Det spelade ju ingen roll vad han gjorde, allt som betydde något var att hitta Edward och… Liam avbröt hans tankar.

”They’re freaking out because of you.”

”They really like, shouldn’t be! I mean, like come on, they should be like totally worried about Edward!” Han kände hur rösten brast, och upptäckte att han skrek. Människorna som förut mumlat där nere hade tystnat, och han kunde höra hur någon av hundarna oroligt nosade längs dörrkarmen.

”They are! But they can’t put all of their attention on Edward, because you’re not eating, not sleeping!” John stirrade chockat på Liam. Mannen hade aldrig skrikit åt honom på det sättet förut. Visst, han och Edward hade en förmåga att reta gallfeber på Liam, men aldrig på det här sättet.

”You’re barely even breathing.” Liam hade sänkt rösten igen – han talade till och med tystare än vanligt – men det låg en helt annan intensitet i orden. ”They can’t focus on only Edward, because you’re their son too, and…” Mannen verkade inte riktigt finna de rätta orden.

”But I can’t just walk around and like, pretend like everything’s okay!” Johns röst darrade, och han kände hur tårarna hotade att rinna över igen. ”I can’t eat, I’m not hungry at all. I can’t breathe properly, there’s too much space.  I can’t sleep. The nightmares are killing me, and I can’t wake Edward up at night, ‘cause he is not here!” Nu skrek han igen, men John varken orkade eller ville bry sig.

“I don’t even know if he’s alive or not, and… and…” Det blev för mycket. John gömde ansiktet i händerna och snyftade högljutt. Han skulle ge upp exakt vad som helst för att få tillbaka brodern. Vad som helst. Om Edward var död… Han visste att han själv inte skulle överleva det. Inte en chans.

”John… It’ll be all right.” Liam la en hand på hans axel, men det sorgsna i hans röst fick bara John att hulka ännu värre.
”What if he doesn’t come back? Leem, I can’t live without him, I can’t function! I really can’t, Leem.”

”He will.”

”But what if?”

”There is no ’What if?’. He will come back.”

Då John började snyfta våldsamt igen la Liam armarna runt honom. Han kunde inte dra sig till minnes att mannen någonsin kramat om honom. De var båda för ”vuxna” för det.

Men i just den här stunden brydde han sig inte över huvud taget. Det kändes tryggt, på något vis, och även om det inte tröstade över huvud taget att veta att han själv var trygg med inte tvillingen, så fick det gråten att lugna ned sig en aning. Han kunde höra mannens darrande andhämtning bredvid sitt öra, och förstod att han var mycket, mycket mer oroad och rädd än han verkade.

John hade ingen aning om hur länge de satt stilla på golvet i hans och Edwards rum. Efter hur-länge-det-nu-var släppte Liam taget om honom och flyttade vänsterhanden till hans axel igen.

”It will be all right. Just, help your parents just a tiny bit, okay?”

John nickade. Hans ögon var rödgråtna, han vågade inte ens försöka sig på att använda rösten. Då Liam reste sig gjorde John detsamma.

När de kom ned för trappen kände han allas – hans mammas, hans pappas och Kevins – blickar på sig. Han förstod att han såg förskräcklig ut, röda, svullna ögon, gipsad, blåslagen och omplåstrad. Han tittade inte på dem, utan passerade bara. Han gick rakt in i köket och hällde upp en skål med flingor och vatten.

Det smakade ingenting, och maten växte i munnen på honom, men han tuggade och svalde. Hans kropp borde ha varit utsvulten, men inget som liknade hunger blev mättat. Känslan bara fortsatte att slita honom, och kylan var kvar.

Men fanns det någonting som hjälpte det minsta i försöken att hitta brodern skulle han göra det.

Vad som helst.

Hehe, det här har blivit soundtracket till de senaste inläggen i följetongen (i alla fall för mig... (a)) Så många delar i texten passar så bra till novellen, och jag lyssnar på den hela tiden när jag skriver :)
Rätt melodi, rätt text, rätt stämning


Nästa del kommer strax, ska bara skriva ned andra halvan :D

Här kommer del nio! Det blev typ fortsättning förljer-stil, men asså, antar att ni vill ha nått att läsa, och jag MÅSTE dra NU xD
Tack och hej, kommentera gärna <3

UTAN DIG del 9

John andades ut i en darrande suck. Han satt på golvet i skräddarställning, med ryggen mot sängkanten. Huvudet vilade i händerna och armbågarna var stödda på hans knän. Han frös, åh vad han frös. Känslan ville inte ge med sig, och han visste så väl vad den betydde. Edward behövde honom, men John hade ingen aning om var tvillingen var.

Nerifrån kunde han höra röster. Han visste precis vad de pratade om, vem de pratade om. Men det var inte Edward samtalet rörde, som det borde ha gjort, utan han själv.

”He hasn’t eaten in three days!” Moderns röst var fylld av oro. Det dova mumlet då hans far svarade kunde han inte tyda, men han antog att det var något tröstande.

John hade vaknat tre dagar tidigare av att den där hemska kylan spred sig nedför hans ryggrad. Han hade vetat redan innan han tittat efter att Edward inte skulle vara i sängen bredvid, och då han hittat lappen om att brodern stuckit och sprungit… Paniken hade nästan ätit upp honom inifrån.

När han tagit sig nedför trappen hade han funnit Kevin sittande vid köksbordet.

”He… You ok?”

John ignorerade frågan, eller, egentligen hörde han den inte ens. ”Where’s Edward?”

”He went out for a run. You should know, he left you a note.”

Det hängde ett stort frågetecken i luften. John hade försökt komma på något sätt att förklara för Kevin vad han visste, kände.

”They’ve done something to him.” Det förvånade honom att brodern allt hörde vad han sa. Orden blev mer en kvävd viskning än något förståeligt.

”What? No, you’re being paranoid, John. He won’t be back until nine o’clock; it’s almost half an hour till then.” Kevin hade slängt en oroad blick på klockan, och John visste, att han visste, att John brukade ha rätt när det gällde Edward.

”I guess I am…” John hade tvekat, men samtidigt önskat att brodern hade rätt. Han kanske bara hade blivit paranoid? Hur skulle någon kunna göra något mot Edward, som garanterat skulle springa ifrån dem utan problem?

Den kommande halvtimman hade John ändå vandrat omkring rastlöst i huset, samtidigt som den hemska känslan kylt ned honom mer och mer för var sekund som gick.

När klockan slagit nio hade Kevin rest sig upp och lagt en hand på sin yngre brors axel.

”I’ll go look for him. Call me if he gets back.” John hade bara kunnat nicka. Han vågade inte följa med, av rädsla att Edward skulle komma tillbaka och han själv inte skulle vara där. Samtidigt var han dödsskrajj för att Kevin skulle hitta tvillingen död i något dike någonstans.

Varje sekund kändes som en minut, varje minut som en timma. När ytterdörren öppnades fyrtio minuter senare hade han rusat nedför trappen och in i hallen, bara för att upptäcka att det var Kevin som kom hem.

Själv.

De tre dagarna hade sedan flutit ihop till en suddig dimma. Edward hade anmälts försvunnen. Polisen hade varit där, alla grät.

John hade mest suttit instängd på rummet, kurat upp sig i tvillingens säng. Han kunde inte fatta att det här hände på riktigt. Gipset* runt hans hand var fullklottrat med ord och mönster tvillingen hade målat dit. Han tittade på dem hela tiden. Tårarna verkade aldrig ta slut, och då han inte grät satt han mest stilla och kände sig helt apatiskt, totalt passiv till allt som hände omkring honom.

Inte heller hade han sovit mycket. De få gånger han slumrat till hade hans drömmar väckt honom igen. De var fyllda med blod, och de där fem männen.

Han hade ingen aning om hur länge han suttit på det där sättet och bara gått igenom händelseförloppet gång på gång på gång, men så hörde han steg i trappen.

Det knackade försiktigt, och sedan öppnades dörren.

* Jag har ingen aning om man gipsar händer, men jag orkar inte kolla upp det, så det får duga (a)

Hejhej!
Ska bara ta och äta lunch och sen ska jag skriva ned del 9! :D Har börjat på den lite, men hann verkligen inte igår (var hemma typ 2 timmar på hela dan -.-)

Fast det är så sjukt irriterande... natten/kvällen mot fredag låg jag och funderade på hur och vad jag ville skriva, och så fick jag en jättebra idé, kom typ fram till hur John skulle reagera o allt sånt, och när jag vaknade på fredagmorgon hade jag glömt allt -.-'''''

Aja, nu ska jag dra så att jag kan komma tebax strax, c ya soon! :D

Really sorry guys, det blev inget inlägg idag... Kom inte hem förrän vid tio, bakade kaka, och nu måste jag definitivt sova om jag ska orka upp i morgon! :( I morgon kommer inget inlägg alls, tyvärr.. Åker till jobbet (kanske hinner skriva en del på morgonen, men det är ytterst tveksamt) och kmr hem, hemma en timma (där medräknat middag) för att sedan ha en myskväll med tjejorna, och då lär det bli sent...

Men! Jag LOVAR(!!!!!!!!!!!!!!!!) att det kommer minst två inlägg i helgen, som kompensation, eller nått ;)
Kramar på er nu (och tack för att ni höll med mig på förra inlägget ;D).
Sov sött.
Dröm om alla småkryp (och sockerhöga penntroll) ni (vill möta/)mött ^w^

Allvarligt, jag är faktiskt rätt missnöjd.. Är der verkligen bara jag som tycker att det blir sämre och sämre (eller, om ni vill ha det upplagt såhär istället: Är verkligen bara jag som tycker att de första delarna var bäst, men att desto fler delar som kommer desto mer inte-lika-bra blir de?)?
Här kommer del åtta iaf :)
Jag hoppade över Johns del, fann ingen som helst inspiration till den, och jag lyckades komma på ett senario för Edward, så det fick bli så.. Nästa del borde bli bättre, den är i princip klar i mitt huvud ;D
Kramar, kommentera gäna ^^ <3

UTAN DIG del 8

Edward snyftade för sig själv. Han visste inte var han var, inte vad som hände, inte någonting. Han hade vaknat upp kanske en timma tidigare i det lilla skjulet han fortfarande satt i. Det var litet, tomt och kallt. Plankorna i golvet var glesa och kall luft letade sig in genom springorna. Väggarna var dock massiva, och det fanns inte det minsta möjlighet att se ut.

Huvudvärken sprängde fortfarande, men synen, hörseln och allt annat verkade fungera som det skulle. Svetten efter den avbrutna löpturen hade torkat. Linnet värmde inte över huvud taget, inte heller de korta shortsen, eller gympaskorna för den delen.

Varför var han här? Vad ville de honom, och hur skulle han ta sig hem igen?

En nyckel vreds om i låset och dörren slogs upp. Edward kom snabbt på fötter och pressade ryggen mot väggen. Tre män kom in, och stängde dörren bakom sig. Han svalde hårt.

”Why am I here? Like, what do you want from me?” Han pratade mycket fortare än vanligt, samtidigt som han flackade med blicken emellan de tre männen. ”Who the hell are you? Why am I here, I mean, come on, like what the hell?”

En av männen suckade irriterat, och tog sedan ett par snabba steg emot honom. Edward fann sig själv upptryckt mot väggen med mannens näsa obehagligt nära sin.

”Shut the fuck up.” väste mannen. Hans andedräkt luktade svag av sprit, hans ögon var mörka och tomma. De två andra männen skrattade i bakgrunden då Edward knep igen munnen. Ett par sekunder fick han fokusera på att inte blåsa mannen i ansiktet, som han brukade göra med Armani. Det kändes som en väldigt dålig idé, faktiskt.

Mannen backade bort från honom. Edward drog in ett djupt andetag genom näsan, försökte koncentrera sig på att inte flippa ur.

”What do you want from me?” Han lät inte alls som sig själv då han långsamt uttalade orden. Rösten darrade och han var tvungen att harkla sig upprepade gånger.

”Don’t play stupid.” muttrade mannen som nyss pressat honom mot väggen.

”I’m like totally not!” Han klarade inte av att kontrollera sig själv längre. Rösten skar sig mitt i meningen och hans blick hoppade från den ena mannen till den andre till den tredje. Den förste mumlade något irriterat, men en av de som stod på sidan verkade uppriktigt förvånad (även om han verkade göra allt han kunde för att inte visa det).

”Hasn’t the other you told you?” Mannen skrattade retsamt åt honom. ”I thought you two talked nonstop.”

Edwards blick sökte sig till marken. Rädslan blandades med sorg. Han suckade djupt, och sucken övergick i en kvävd snyftning. ”We did. But basically, we haven’t talked much since the attack…”

Plötsligt slog det honom. Han stod i samma rum som tre av de män som misshandlat hans bror. Rädslan och sorgen gav vika för ett extremt raserianfall. Det var väldigt sällan han blev arg så att någon såg det, men att någon skadade hans tvilling, hans andra hälft? Nej.

”We haven’t talked much, since you nearly killed John!” Han spottade ut orden, tog ett par snabba steg fram emot mannen som stod närmast och knuffade till honom så hårt han kunde i bröstet. Mannen stapplade baklänges och gav ifrån sig ett förvånat läte då luften pressades ur hans lungor.

Sekunden hade Edward fått en svidande örfil över kinden. Han kved till då en av de andra männen grep tag i hans hår och böjde hans huvud bakåt.

”Auh. Auh! Not the hair, not the hair! AUH!” Hans ögon tårades och han klagade högljutt, samtidigt som han förgäves försökte lossa på mannens grepp.

”Bad idea, kid. Bad idea.”

Då mannen äntligen släppte honom sjönk Edward ned på knä med ena handen pressad mot kinden. Tårarna rann, men om det var av smärta, ilska eller rädsla visste han inte. Säkert var det alla tre, i en förvirrad blandning.

Männen lämnade rummet, utan att ha förklarat varför han var där. Allt han visste var att John visste. Vad var det hans bror inte hade berättat för honom? Han hulkade svagt och grimaserade då huvudvärken gjorde sig påmind.

Han var ensam igen. Ensamheten kändes i alla fall som bättre sällskap än de där tre.

Jag är ledsen, det blev inget inlägg idag..
Gav upp på att skriva ur Johns synvinkel, bara för att upptäcka att jag har mycket svårare att skriva om när Edward mår dåligt än när John gör det.. :S Jag har börjat på del åtta iaf, och fortsätter i morgon, om jag orkar Oo'
Har ett rätt chill sommarjobb visade det sig, mycket tid för att bara tänka, så jag borde hinna fundera ut hur jag vill ha delen iaf :)
Haha, jag har dessutom lite idébrist.. Tkr att det borde komma ungefär lika många delar till, men kommer inte ritkigt på något att fylla ut med emellan nu och slutet... För, i mitt huvud är slutet helt klart, näst sista delen också (tror jag) och en del lite kortare delar som ni förhoppningsvis diggar ;P Del åtta känns jobbigast faktiskt, har nian klar (eller tian, om jag bestämmer mig för att skriva om John först en gång), och sen så... javenne ;)

Undrar hur många som egentligen orkade läsa igenom hela det här inlägget, jag sitter mest och babblar på om ingenting känner jag (a) Borde dessutom ta och pallra mig i säng nu, så gonatt folket <3
Fanny

Hejhej ^^

Nu är det såhär, att jag faktiskt inte har någon aning om hur John skulle reagera ifall han vaknade och upptäckte att Edward var borta.. Finns det någon som är mer John-girl/Jedward-nörd än jag, som vet? Har som hur många olika varianter som helst i huvudet, men ingen av dem känns riktigt som han... :S
Tkr själv att Edward är mycket lättare att "läsa". John är som mer, javetinte, ombytlig, typ (a)
Hugs <3

Yey, del sju ute :D
Är väl inte riktigt nöjd, som vanligt då (jag är väldigt pedantiskt när det gäller skrivning), men jag hoppas att ni tycker om den iallafall ;)
Blev ingen riktig försening idag märkte jag, har haft kvällen ledig, förutom att jag hängde med Felicia ett tag ^^, Har vilodag i morgon också, så det borde komma upp en del till på kvällen :) Sedan får vi se (a)
Kramar, kommentera gärna <3

UTAN DIG del 7

Det hade blivit tisdag igen. Edward kunde knappt fatta att det gått näst intill en hel vecka sedan John blivit misshandlad. De hade fått lämna sjukhuset på lördagen, och John hade fått stränga order om att hålla sig stilla. Det hade väl gått som det gått, men, de hade i alla fall tagit det lugnt för att vara John och Edward Grimes.

Då Edward öppnade ögonen var det ljust ute, men klockan var inte mycket mer än sju. Han blundade, men insåg att han inte skulle kunna somna om. Det pirrade i hela kroppen, och han kände mycket väl igen känslan.

Han klev upp och började, på tysta, tassande tår, leta efter träningskläderna. Tillslut fann han dem, långt in under sängen. Han snörade på sig gympaskorna och skulle precis smyga ut ur rummet, då han kom på att John kanske skulle bli orolig om han vaknade och Edward inte var där.

Strax låg det en lapp på Edwards huvudkudde, där han förklarade att han skulle vara hemma vid nio, i god tid för frukost.

När han kom ut i friska luften drog han ett djupt andetag och njöt av tystnaden. De senaste dagarna hade varit extremt hektiska. Polisen hade gripit en av männen som attackerat hans bror, och det hade visat sig att mannen även var en av bankrånarna han läst om på internet. Mannen var sedan tidigare känd av polisen, uppenbarligen.

Edward rös och joggade på stället. Han behövde rensa tankarna, på det där sättet som bara fartvind kan göra. Han började röra sig framåt, sökte sig vant in på löparstigen som låg bara ett par hundra meter ifrån deras hus. Det kändes visserligen underligt att vara ute och springa utan brodern, men John kunde ju inte. Edward hade funderat ett tag på att ringa någon kompisarna från löpklubben, men kommit fram till att han behövde vara själv med sina tankar.

Det oroade honom att han inte längre kunde prata med John som vanligt. Känslan av att brodern dolde något för honom hade inte försvunnit helt, och den fick honom nästan att vilja gråta. Han och tvillingen hade delat allt hela livet, och han önskade innerligt att attacken inte skulle få dem att glida isär när de behövde varandra som mest.

Han joggade sakta några kilometer och ökade sedan steglängden. Utan att behöva tänka på det kom han upp i löpsteget, och drog på rejält med fart. Vinddraget jagade bort de oroliga tankarna, precis som han vetat att det skulle göra. Han var tvungen att bita ihop käkarna för att orka hålla tempot, men njöt samtidigt av endorfinerna som pumpade genom hans kropp. Det var alldeles för länge sedan han varit ute och sprungit. Han hade saknat det, mer än han vetat om, det insåg han nu. Det var bara så synd att John inte var där för att dela känslan med honom. Han visste att tvillingen också älskade, och saknade, känslan av att plåga kroppen till dess yttersta gräns.

Edward hade precis kommit till den delen av löpstigen som gick utmed ett fält, då någon plötsligt la krokben för honom. Farten hade fortfarande varit hög – till och med högre än innan, då han ökat tempot efter ett krön bara ett par sekunder innan – och han flög långt. Han skrek till, mest av förvåning, samtidigt som han försökte skydda ansiktet med hjälp av händer och armar inför landningen.

Han blev liggande ett par sekunder innan han började resa sig.

”Auh…” klagade han ynkligt och försökte borsta bort smutsen från de nu sönderskrapade armarna. Han hade klarat sig skapligt, men huden emellan armbågarna och händerna var uppnött. Det hade redan börjat svida.

”Like what the hell?” när han tagit sig upp på fötter vända han sig om och glodde argt på mannen som fällt honom. Han hann se en stor, svart bil, parkerad på ängen alldeles intill dem, sedan tvingade en enorm smärta honom ned på knä.
Han kved och slog händerna om huvudet. Någon hade slagit till honom i bakhuvudet. Hårt, hela världen snurrade. Stjärnor dansade framför hans ögon och tårar strömmade nedför hans kinder. Ingenting fungerade som det skulle. Han kunde inte tänka, inte andas, inte röra sig. Allt han kände var hur det bultade i skallbenet, allt han såg var flimret framför ögonen. Hur länge han blev sittandes på knä, med händerna bakom huvudet och pannan mot knäna visste han inte. Det kändes som timmar, men också som sekunder. Tidsuppfattningen funderade visst inte heller.

Strax innan han tappade medvetandet kände Edward hur någon lyfte upp honom och släpade in honom i bilen.

Vill bara passa på att säga TACK! till alla som läser och kommenterar <3
Tror inte att ni fattar hur mkt det betyder för mig att ni uppskattar det jag skriver. Sitter och läser alla kommentarer gång, på gång, på gång med ett enormt leende på läpparna. Att ni blir berörda av vad jag skriver, det är det jag strävar efter, och jag blir så grymt glad när det verkar som om jag lyckas *evil laugh* ^w^

Så, tack! Tack för att ni läser, tack för att ni kommenterar och, ja, tack! 
Love and Jedhugs <3
Fanny

Nu ni folket! :D
Del 6 ute nu, och det händer fortfarande inte så mycket :$ Jag är hemskt ledsen för det, men jag var tvungen att skriva en sån här del till, för den här har faktiskt en väldigt viktig poäng som måste med för att hela grejjen ska funka ;)

Och, ifall ni undrar, så kommer uppdateringen (kanske) att bli lite segare nu. Jag går nämnligen på min treveckors sommarjobbperiod, vilket innebär minst sex timmar arbete per dag, och träning på kvällarna (freak som man är (A)) Ska dock försöka skriva så mkt och effektivt jag kan, har ändå hela händelseförloppet klar i huvudet, slutet och allt, måste bara skrivas ned och fyllas ut med detaljer ;)
Nu ska den här muppen sova, för att orka med arbete Oo'

Kramar, och kommentera snälla <3

UTAN DIG del 6

Dagen därpå kom det två poliser – en kvinna och en man – in i rummet som han och Edward var stationerade i. John grimaserade för sig själv, han borde ha räknat ut att det skulle komma. Men han hade aldrig trott att det skulle hända så fort. Han visste inte vad han skulle säga, vad han borde säga, vad han fick säga.

Mannen vände sig mot Edward. ”We need to talk to your brother.” Orden var vänliga, samtidigt som de utstrålade en enorm auktoritet. John blev därför väldigt förvånad då Edward svarade ”Okay”, men inte gjorde någon ansats till att flytta på sig.

”Edward…” mumlade han lite smågenerat.

”What?” John himlade med ögonen. Han var medveten om att många verkade tro att de var väldigt naiva av sig (han försökte dock alltid intala sig att det inte var sant), men han visste att brodern inte var så naiv. Han nickade menande mot dörren.

”John…” Edward lät – John fick leta ett tag i bakhuvudet för att finna rätt ord – rädd. Rädd? John rynkade pannan, men log sedan mot brodern.

”Come on Edward, they’re like from the police. They’re like almost the FBI or something. I’m actually serious okay, it’s like totally cool Edward.”

Tvillingen gav honom ännu en tvivlande blick, men gav sedan efter och vandrade ut ur rummet. John kunde se honom stå precis utanför dörren ett tag, innan brodern vände ryggen åt dem och gick iväg.

Ett par minuter senare hade John redan hunnit förklara hur han lämnat Edward för att gå på toaletten, och sedan hur han hört någon ropa hans namn upprepade gånger. Han hade gått åt hållet rösten kom ifrån i tron om att det var ett fan, och sedan blivit insliten i gränden där Edward hittat honom.

”They had like, masks, and… They just kept hitting me and kicking me. I’m actually serious okay, I was in like, so much like, pain. And I was like, begg… like literally on my knees, begging them to stop. But they just kept going on and on and like, on.” Plötsligt kom chocken ikapp honom. Han blev sittandes tyst, samtidigt som han försökte torka bort tårarna som plötsligt börjat rinna. Han insåg att han inte gråtit en enda gång sedan attacken, och nu var det som om allt släppte.

Under tiden det tog för honom att samla sig igen satt poliserna bara tysta och väntade. Han undrade hur de kunde vara så lugna, men antog att de var vana vid situationen. John tog ett djupt andetag och fortsatte. Visserligen hade han inte så mycket mer att berätta, men det fanns en bit han visste att polismännen ville höra. Än hade han inte riktigt bestämt sig för hur han skulle göra, men när han började prata igen för sa han sig direkt.

”One of the men like, pulled his mask off and like…”

“You saw him?” Det var kvinnan som ställt frågan. Innan hade de väntat till (de få) pauserna han tog (för att andas) när de ville be honom vidare utveckla de han sa. Det var första gången någon av dem avbröt honom, och det var då han talade innan han tänkte.

”Yeah, I’ve seen him before as well and” Han avbröt sig och knöt högerhanden så hårt att naglarna stack hål i hans handflata. Nu fanns ingen återvändo. Nu kunde han bara hoppas att polisen var så bra på sitt arbete att de kunde hindra händelseförloppet han dragit igång.

”Where, exactly, have you seen this man before?”

John tog ett djupt andetag och förklarade med blicken fäst på det gråvita golvet. ”Like, Monday night, around nine o’clock, I think.” Han fortsatte förklara för att inte hinna ångra sig – vilket i o för sig redan var för sent. ”Outside the CD-shop. I heard like, gunfire and like, screams and…  And then these like, guys came running like, right at me.” Han förklarade ingående hur han först trott att de var fans, hur han hade gjort det korkade valet att avslöja att han sett mannen och hur han sedan sprungit för sitt liv hela vägen hem.

”The bank robbers…” hörde han mannen mumla till kvinnan. Sedan fick han förklara exakt hur mannen sett ut, varje liten sak han kunde komma ihåg om de andra likaså.

När den delen var avklarad bad poliserna honom att återgå till att berätta om attacken. Det tog ett tag för honom att komma ihåg var han var i berättelsen.

”I don’t really know, it not much more to say…” började han undvikande. ”The man like, whispered in my ear, and then he like, stepped on my hand...” Kvinnan frågade honom vad mannen viskat i hans öra, men han låssades som om han inte hörde henne.

”The next thing I remember is Edward, and then everything went like, all like, black or, I don’t know, something.” Han vek undan med blicken då kvinnans ögon sökte hans.

”John. What did the man whisper to you?”

Han vred på sig, mumlade någonting undvikande, samtidigt som han visste att han skulle bli tvungen att berätta, nu när han redan sagt allt annat.

”He, he said… He said...” Han kunde inte förmå sig att säga orden högt, kände hur gråten åter fick rösten att stocka sig i halsen på honom

”You need to tell us, you know.” Mannen tittade uppfodrande på honom.

Han kände hur nära han hade till tårarna igen. John drog ett sista djupt andetag och lyfte sedan blicken. Hans ögon glänste av rädsla då han andades ut meningen.

”’If you tell anyone about what you’ve seen, we will hurt your brother.’”

Hallojsan, nu är jag hemma igen :D
Någon undrade om jag kunde lägga upp klippet jag nämnde i förra delen av Utan dig, så nu ska vi se om jag lyckas bädda in den eller inte (a)



Kolla, det funkade ju :D
(Det här är en hopklippt version, orginalet är mkt längre men den här innehåller det 'viktiga' ;))


John börjar med att peka ut några haters som står och skriker utanför fönstret. Han gör tummen upp och hjärtan åt dem, samt en del grimaser ^u^ Sedan, på ungefär 0:44, pekar han finger åt dem! Haha, jag tycker iaf att det är asballt (a)


Hugs <3

Haha, snodde pappas dator! :D
Händer kanske inte så mycket i just den här delen, men men, det kommer ;)
Kramar, kommentera gärna <3

UTAN DIG del 5

”Look, it’s a banana! It’s not a banana phone John, you’re going to eat it.”

”No, Edward! Edward, no! No! Edward, Edward! No!” John skrattade så att han kiknade, samtidigt som han försökte avvärja tvillingens försök att peta på honom med bananen han hämtat. John hade inte varit säker på om Edward skulle komma ihåg då John matat honom med banan efter broderns knäoperation. Tvillingen hade varit rätt drogad efter att ha varit sövd just då, och det var uppenbarligen bara därför John fått mata honom. Edward hade protesterat vilt när John försökt göra om det en gång, och han hade förstått att det var något tvillingen skämdes lite för, det låg ju ute på YouTube till och med.

Tillslut gav John upp och öppnade munnen. Gjorde det Edward glad så fick det väl gå då. Och tvillingen skulle ändå aldrig kunna filma och lägga ut filmen på deras kanal, John såg för hemsk ut. Fansen skulle bli livrädda.

Det blev många glada skratt trots allt, och en hel del banan överallt. Särskilt då John kastade en bit på tvillingen, och ett småskaligt mat(banan)krig drog igång. Han kunde se några nyfikna människor som stod och kikade på dem genom rumsfönstret, men ingen kom in för att fråga om autografer eller kramar eller något sådant. Han undrade om han skrämde dem. Det kunde han nog förstå, då han ibland våga titta ned på sina sönderslagna armar. Det gjorde ont varje gång han rörde sig, trots att han fick smärtstillande.

Efter ett tag lugnande de ned sig, och Edward letade fram deras laptop. De satt länge och lästa igenom twitterinlägg människor hade skrivit till dem, om dem. John skrattade då brodern skrev ett inlägg.

//Been feeding John banana!! Payback time =:)\\

På bara ett par sekunder hade de fått miljarder svar.

Is he okay? What happened? Och hundratals liknande frågor strömmade genom cyberrymden, till dem.

Han tog datorn från tvillingen och skrev ett eget inlägg. Det gick visserligen ganska söligt att skriva med en hand, men det gjorde inte så mycket.

//I dont know what you’ve heard okay but I’m allright! You’re the best fans in the whole world! You’re like so jedicated! Peace out! Love john\\

Åter en massa kommentarer, människor som brydde sig, som berättade för dem hur mycket de tyckte om dem. De spenderade nästan en timma med att svara på inlägg. Det fanns alltid de idioterna som skulle göra sig lustiga och förklara hur dåliga han och John var, så de fick ha lite roligt och skicka ett par vänliga kommentarer som dröp av sarkasm också. Självklart högg det emot lite att det fanns så många som verkade hata dem, men liksom Edward hade han nästan slutat bry sig. Han hade i alla fall lärt sig att aldrig visa dem om det gjorde ont på något sätt, utan att bara le och ibland – då tillfälle fanns – visa vad han tyckte om dem. Det hade varit ganska roligt att se hela folkmassan dra efter andan då han (snälla John Grimes som aldrig skulle skada en fluga medvetet) pekade finger åt några haters*. Ibland fick han ge igen utan att någon anklagade honom över huvud taget.

Det blev kväll igen. Kevin var dit, deras föräldrar var dit. Liam kom också dit ett tag, förklarade ändringarna som nu blev i schemat, men också att de definitivt inte skulle vara stressade och bara ta det i lagom tempo. Helst ville John vara tillbaka på scenen redan nästa dag, helst redan just nu, men han insåg att det inte skulle fungera, allting gjorde för ont.

Edward lämnade knappt hans sida över huvud taget. Det gjorde han ju inte i vanliga fall heller, men det kändes som om tvillingen var konstant rädd för att något mer skulle hända om han släppte John ur sikte.

John suckade tyst för sig själv då brodern började prata i 180 igen. Edward verkade rädd för att fråga vad som hade hänt, han hade undvikit ämnet hela dagen. Det kändes verkligen konstigt att de inte kunde prata om allt som hänt, men samtidigt föredrog John att inte tänka på det. Det var för obehagligt, och han själv var verkligen rädd.

John gäspade stort. Trots att han mest legat stilla, eller blivit omkring skjutsad i en rullstol av tvillingen, var han dötrött. Det tog på krafterna att vara i ett sjukhus, det hade han märk förra gången de varit där. Då hade det varit Edward som var nedbäddad i sjukhussängens vita lakan och han själv som sovit i en improviserad bädd bredvid.

Han mindes hur orolig han varit. Det var inget han försökt dölja för Edward. Istället hade de suttit länge kvällarna innan och pratat igenom det. Men de kunde inte prata om det här. Det var till stor del Johns fel, han som inte hade berättat för tvillingen vad det egentligen handlade om, varför det hade blivit som det blev. Och nu… nu gick det inte över huvud taget. Han var faktiskt livrädd, men det skulle han aldrig kunna säga till Edward. Edward var nog orolig som det redan var, och John ville inte skrämma honom ännu mer.

De bestämde sig för att det var dags att sova. Edward gav honom en mjuk kram, och John kunde höra hur brodern kvävde en snyftning i hans öra. Han greppade tag om tvillingens vänstra handled med sin högerhand då Edward försökte gå iväg, och såg honom menande i ögonen.

”It’s okay. We’re okay.” Han kramade om brodern en gång till, och hoppades innerligt att han inte skulle ha fel.

* Finns dokumenterat på youtube! =:D

Nu ni! Part 4 är här också :D Tänkte att ni skulle få lite att läsa när jag inte kan skriva något (lär ha massor med färdiga delar i huvudet sedan, kommer att vara skriva som tar tid ;))..
I'm actually serious okay, jag skulle gått och lagt mig för typ två timmar sen, upp halvtidigt i mrgn (a) Gonatt people, glöm nu int o kommentera ;P
Love <3

UTAN DIG del 4

Han kisade mot det vita ljuset. Ögonblicket efter var det inte vitt ljus. Han ryckte till och undrade om det var någon som satt en spegel framför hans ansikte bara för att jävlas, men insåg sedan att det faktiskt vad Edward. Broderns röst var överlycklig, lättad och tårdränkt på samma gång.

”John! Oh John, you’re awake! I was, like, so worried! Like come on, I’ve been like crying for hours, or like, I don’t know, whatever.”

I vanliga fall hade han inte de minsta problem med att följa tvillingens överspeedade ordföljd – han var ju själv likadan – men idag var ingen vanlig dag.

”Aoh, my head… Slow it down, Ed.” Han grimaserade och förde vänsterhanden mot huvudet, bara för att upptäcka att den var gipsad, eller nått liknande. Han hajjade till, och så kom minnesbilderna över honom. En flämtning undslapp honom, och genast var Edward där med sina miljarder ord igen. John höll avvärjande upp händerna och skakade på huvudet, men för att inte oroa sin bror mer försökte han uppträda som han brukade. Efter en snabb glimt på vänsterhanden visste han.

”Come on, why didn’t they make a peace sign of? I’m actually serious okay, it would’ve been, like so cool!”

 Edward nappade direkt, strålande glad över att hans bror verkade vara sig själv, om än en något blå och hoplappad själv. John behövde knappt säga något alls, han bröt bara av här och där med en kort, ofullständig mening för att bli avbruten igen. Bara för att få tvillingen att fortsätta prata.

Efter ett tag ebbade samtalet ut, men Edward såg inte ut att bli orolig igen. John vred försiktigt på huvudet och tittade ut genom fönstret. Solen såg ut att vara på väg upp. Han ryckte till och vände sig – aningens för snabbt – tillbaka till Edward.

”I’m actually serious okay, what day is it?”

”Wednesday…”

”Wednesday!?” Edward bara nickade åt hans chockade uppsyn. Han hade varit på middag med vännerna utan Edward i måndags, vilket betydde att han blivit (han rös, men tvingade sig själv att tänka ordet) attackerad under tisdagen.

”How long was I… gone?” Han svalde.

Edward såg plötsligt väldigt sliten ut. ”Like, half a day? A day? I don’t really know…”

John insåg att han var mer orolig för sin bror än sig själv. ”Have you eaten anything?”

”No.” Edward svarade på det där korta viset bara Edward kan. ”I drank a glass of water around, like, midnight. But who cares?”

John tittade en sekund på sin bror, mycket väl medveten om att han börjat prata som han gjorde förr, som om ingen brydde sig om honom. Han la sin friska högerhand på broderns axel. ”I care.” Edward log det där lilla Edwardsmilet – som ingen kunde låta bli att älska – och la båda sina händer över hans, i en gest som utåt såg väldigt oseriös ut. John visste, på bröders vis, att det låg mycket uppskattning bakom det, och log tillbaka.

”Go and, like, eat like, something! I won’t go anywhere, I promise.” Edward skakade på huvudet. Efter ytterligare ett par minuters övertalning fick han tvillingen att gå iväg. Det var ganska enkelt, upptäckte han. Han behövde bara säga att han var hungrig själv.

När brodern lämnat rummet slöt han ögonen. Han kände hur det där varma mörkret slöt sig om honom igen. Det var inte riktigt samma som förr, det var sömn, inte medvetslöshet, men det kändes fortfarande väldigt likt en bubbelpool.

Han hade alltid ogillat bubbelpooler.

Här kommer den tredje delen av följetongen. Tror att jag tänker börja skriva på fyran direkt, men vi får se ;)
Jag kommer inte att kunna lägga upp några delar under helgen, tror jag i alla fall.. Lär vara kamp om den enda datorn med småsyskonen, haha (a) Det är mycket därför jag vill hinna få upp nästa del, jag ska inte avslöja vad som händer då, men i alla fall :P
Läs, och kommentera gärna <3

UTAN DIG del 3

Kevin kom till platsen först. Edward hade ingen aning om var han varit under förmiddagen, inte heller hur många fortkörningsböter han skulle åka på. Liam anlände till platsen nästan exakt samtidigt som ambulansen.

Under den tid det tog för brodern att ta sig dit hade Edward suttit hopkrupen vid tvillingens sida, kramar honom, bönat och bett honom att vakna igen, att stanna kvar. Hela tiden hade han hade högerhanden pressad mot den nu blodfläckade t-shirten han tyckte så mycket om. När Kevin kom dit hade han försökt ta över trycket, men inte lyckats, då Edward protesterat med skrik och halvhjärtade slag med vänsterhanden. Inte ens när ambulanspersonalen anslöt flyttade han på sig, och det hela slutade med att Liam och Kevin med förenade krafter fick slita honom därifrån.

Edward gömde ansiktet i händerna då han insåg att John var i trygga händer. Kevin hade lagt en beskyddande arm om sin lillebrors axlar, och följde nu oroligt dennes tvilling med blicken. John såg förskräcklig ut, där han låg på båren med en syrgastub fäst vid ansiktet.

Liam gick omkring och försökte mota bort skaran av nyfikna människor som kom allt närmare, men även hans ansikte var förvridet av oro.

Edward kände hur Kevin kramade hans axel extra hårt en gång för att sedan släppa taget. Han följde den äldre brodern med blicken och såg honom stå och prata med någon från ambulanspersonalen.

Han kunde verkligen inte fatta att det verkligen hände. Var det bara en mardröm? I så fall ville han vakna nu, direkt. Han snyftade till och önskade med hela sitt hjärta att han skulle vakna upp hemma i rummet, i sängen bredvid John, med feber och allt. Att han bara skulle kunna sträcka ut handen för att röra vid broderns axel, väcka honom, be honom säga något roligt för att jaga bort mardrömmen. Men det hände inte. Han var kvar, fast i verkligheten där hans närmaste vän nyss blivit misshandlad.

Plötsligt stack någon upp en bandspelare i nyllet på honom.

”Can you tell us what happened?” En lätt översminkad kvinna med spikrakt hår och kraftigt målade ögonbryn tittade uppmuntrande på honom, helt omedveten om att hans liv just nu var det närmaste ett helvete det kunde komma. ”Are you John or Edward by the way?”

Edward stirrade på henne en halv sekund, alldeles för chockad för att kunna svara på den strida ström med frågor. Tårarna fortsatte att strömma nedför hans kinder, och han kunde inte överväga om hon var dum i huvudet eller bara saknade medmänsklighet.

”You seems to feel pretty good, was it one of your little fights that went out of control?”

”No!” Hon kunde lika gärna ha slagit till honom rakt i ansiktet. ”He’s my brother! And I wasn’t there to help him!” Han började gråta okontrollerat igen, kunde inte finna kraft nog att fortsätta skrika åt henne.

Så var Kevin där igen, la armarna om honom i en tröstande kram. Edward kände hur brodern glodde på kvinnan över hans huvud.

”Fuck off” Orden var lugna, men fyllda av hat och tårar. Liam dök upp bredvid dem, la en hand på Edwards axel.

”Show some respect, you fool!” Till skillnad från Kevin lät Liam förbannad, Edward kände mer än såg hur kvinnan försvann då mannen tog ett steg emot henne.

Han lyssnade bara med ett halvt öra då Liam berättade att deras föräldrar skulle möta upp på sjukhuset. Strax efter kom en man ur ambulanspersonalen fram och berättade att de var beredda att åka nu.

”I want to go with him.” Det var inte en fråga. Liam nickade då mannen gav honom en undrande blick, och visade sedan Edward var han kunde sitta. Då dörrarna stängdes och sirenerna slogs på satt han och strök brodern över håret, samtidigt som han försökte vara så lite i vägen som möjligt.

Han upprepade orden brodern hade sagt till honom kvällen innan, något han knappt reagerat över och som kändes alltför avlägset just nu.

”Get well soon, will you?” Men John öppnade inte ögonen för att fråga hur läget var.

http://www.youtube.com/embed/btRLYPHuLms

Bara för att jag tyckte att den passade så bra in på "Utan dig" att jag var tvungen att lägga upp den (a) Det är inte min video, trillade in på den på en blogg (http://swejedward.blogg.se/) bara, och den kändes klockren ^^,

btw, någon får gärna lära mig hur man bäddar in videoklipp och bilder, hehe

Här kommer alltså del två av min Jedward fanfiction Utan dig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här, förutom att: ni som inte tål blod bör nog hoppa över sista biten.. Ni får säga till om det behövs så kan jag skriva en kort inte-blodig resumé i början på nästa ;)
Och en sak till! Kommentera, jag blir överlycklig för varje stavelse ^^,

UTAN DIG del 2

Det var inte John som väckte honom den morgonen, utan katten. Hennes kalla nos nuddade hans öra ett par gånger, sedan den sträva tungan.

”Armani” log han och vred försiktigt på huvudet. Katten satte sina mjuka tassar på hans kinder och kikade på honom. Edward blåste luft mot henne och fick ett ogillande läte till svar.

”Time to wake up” Han vred på sig och lyckades lyfta upp katten i famnen i samma rörelse. Han drog på sig ett par byxor som låg slängda över en stol med katten under armen, och gick nedför trappen. Vid köksbordet fann han sin tvilling. Kevin, deras äldre bror, var precis på väg ut, men hann i alla fall konstatera att Edward såg mycket bättre ut än dagen innan.

”Look who it is! It’s Armani!” Edward tryckte upp katten i tvillingens ansikte. John skrattade tyst och kliade kattens bruna öron.

Edward släppte katten och hällde upp en skål med flingor och vatten. De hade alltid vatten till flingorna, mjölk kändes överskattat.

”Leem* rescheduled, we’ve got another day off.” John kikade på honom under lugg, men blickade sedan ned i sin egen skål med flingor och vatten igen.

”Cool!” Edward log stort. Han kände sig mycket bättre, om än lite matt i kroppen fortfarande. ”We should go take, like, a coffee somewhere or, like, I don’t know, something.”

John tittade upp mot honom och höll med. Men det var inte det blev aldrig det vanliga JohnochEdward-samtalet.

”Are you, like, sick or something?”Han tittade oroligt på sin bror, inte hade han väl fått Edwards förkylning i alla fall? John förnekade och skrattade, men det kändes halvhjärtat. Edward lyckades inte slå bort tanken att tvillingen dolde något för honom. Inte för att det hänt förr, men ändå. Det var obehagligt.

Bara en timma senare vandrade de iväg till ett fik där de brukade hänga. De anställda och stammisarna kände dem sedan innan hela Jedward-historien, så det brukade inte vara några större problem. Under den korta promenaden dit hann de i alla fall med ett par fotografier och autografer, men Edward bara njöt. Det var det här han älskade, alla de människor som tyckte om honom, ville ha hans namnteckning på ett papper, en arm, i ansiktet. Att inte vara uppskattad hade han fått nog av i skolan, men det hade också gjort att han kunnat klara av all negativ kritik de fick under X factor. Han hade slutat bry sig om att människor tyckte illa om honom och John, och istället börjat bry sig bara om det bra.

De beställde in fika – inte så mycket förståss, det var löparhjärnan som sa emot – och satte sig vid ett bord i utkanten av uteserveringen. Det kom fram ett par tjejer, men inte mer än så.

”Just going to the bathroom, you’ll wait here?” Edward nickade till svar och vinkade med ett småbarnsligt leende. John var fortfarande inte sitt vanliga jag, och Edward funderade fortfarande på om brodern faktiskt var sjuk eller inte. Men det var inte det, då skulle han ju ha sagt något.

”Come on John, how long is it going to take?” Edward muttrade irriterat för sig själv, skulle inte tvillingen komma tillbaka snart? Han suckade och reste sig, bara han inte hade lyckats få dörren att gå i baklås igen.

Då han sakta gick mot toaletterna svepte en rysning plötsligt nedför hans ryggrad. Han frös till ett ögonblick, och ökade sedan steglängden. Han kände igen känslan från skoltiden och visste mycket väl vad den betydde. John var i trubbel. Big time.

Den kusliga känslan släppte inte, utan ökade i styrka. Han slet upp toalettdörren, bara för att finna rummet tomt.

”Damn it. John?” sa han högt, i hopp om att få ett svar. Det var tyst. Han provade en gång till, ännu högre den här gången. Han hörde mumlande röster, och sedan ett skrik han skulle känna igen var som helst.

Del ett people! Suttit halva natten och skrivt, jag som skulle gå och lägga mig tidigt :S
Alltså, jag är inte helt nöjd med den här, den blev rätt seg... Hoppas ändå att ni fortsätter titta in på bloggen, de börjar hända saker redan i nästa del, så det lär bli roligare att läsa (a) 
dessutom är jag dötrött XD

UTAN DIG del 1

Det hade varit en helt normal dag. Eller, normal var den väl knappast, med tanke på att John tillbringat den till stor del utan sin bror. Edward hade dragit på sig en rejäl förkylning, och för en gångs skull var inte John smittad, inte än i alla fall.

De hade bestämt redan ett par dagar tidigare att de skulle ut och äta middag med några nära vänner, schemat var så pass fullt att det behövdes planeras ordentligt bara för att de skulle få en dag över. Och så hade Edward lyckats bli sjuk till just den dagen. John muttrade småirriterat för sig själv, men om det var för att han hade dåligt samvete över att inte ha stannat hemma eller inte hade han ingen aning om.

Efter mycket tjat – från både Liam (”Come on, take day of! Edward won't do anything but sleep anyways.”) och kompisarna – bestämde han sig för att följa med. Och visst hade de haft en härlig kväll, även om han hela tiden saknat Edward. Det kändes liksom tomt på något sätt, det var ingen som avbröt honom så fort han försökte säga något eller som började snacka om random saker mitt i en mening. Det hände ett par gånger under middagen att han vred på huvudet för att få medhåll ifrån tvillingen, som inte var där.

Nu var han på väg hem. Han kunde höra tjejerna, som han nyss vinkat av, gå och fnittra åt något privat skämt. Ett leende lekte på hans läppar, men han hade ingen att dela tankarna med. Det var det bästa med Edward, vad han än tänkte kunde han alltid berätta det för brodern. De var det ultimata teamet, precis som Edward sagt i någon intervju. Han kände sig taskig som lämnat sin spegelbild i sticket, och bestämde sig för att skynda sig.

Ändå stannade han upp framför skivaffärens skyltfönster. Ett enormt leende spred sig på hans läppar då han såg att Bad Behavior var det skiva som fick mest uppmärksamhet. ”Like, come on, it’s so cool!”

Det som kom att hända efter det var det som skulle förändra tvillingarnas liv de kommande veckorna.

John ryckte till då han hörde ljudet. En sekund undrade han om han skulle få ett rött märke i pannan efter att ha slagit i glasrutan, men sedan spelade det ingen roll längre. Pistolskott och panikslagna skrik färdades genom luften mot John.

”What the hell?” Han kunde inte bestämma sig för ifall han skulle hjälpa till eller fly. Han försökte komma på vad Edward skulle gjort. Då det inte hjälpte försökte han med Britney Spears istället, men nej.

Han rörde sig inte ur fläcken, kom inte ens på tanken att ta fram mobilen (han hade tagit med den ifall Edward skulle behöva honom). Hans alltid lika överspeedade hjärna kunde inte hänga med tankarna som snurrade i hans huvud. Kanske var det tankarna som blockerade signalerna hjärnan skickade åt hans ben.

Plötsligt kom det människor springande åt hans håll. Hans första tanke var att det var fans, var det Edward som hade vaknat och avslöjat var han var? Då han hoppat in i en dörröppning för att inte märkas slog det honom att; knappast.

You wish, tänkte han för sig själv.

Fem män rusade förbi honom och slet upp dörrarna till den svarta bil som stod parkerad precis utanför skivaffären. Ett par ryggsäckar kastades in i bagaget. De bar alla masker, men då en av männen satte sig i förarsätet slet han av sig det svarta tyget.

”Hey!” John tog ett argt steg ut från mörkret och glodde ett halvt ögonblick på mannen innan han kom på sig. Han förbannade sin spontanitet med en svordom.

Mannens ansikte växlade ett par gånger mellan rädsla och vrede innan han fick på sig masken igen.

Det var först då John kom på hur han skulle få fart på benen igen. Han sprang för allt han var värd, och trots att skorna inte var riktigt ordentligt knutna gick det riktigt fort. Han var snabb, det visste han. Han och Edward hade tränat inför OS 2012, och om inte sången hade kommit i vägen skulle de fortfarande vara på väg dit.

Han sprang hela vägen hem. Mjölksyran rev i benen och lungorna kändes alldeles ihop klämda av ansträngningen då han slog upp ytterdörren till familjens villa. Han mumlade ett ”I’m going to bed” till sina föräldrar och tog trappan i tre steg. En av de fem hundarna – Lassie – rusade omkring hans fötter, men han var för skakad för att bry sig. Utan att ens titta åt beaglen smet han in i sitt rum och stängde dörren.

Han sparkade av sig skorna och satte sig på golvet bredvid Edwards säng.

”Get well soon, will you?” Han la en hand på broderns axel. Ett öga öppnades och kisade emot honom.

”Hey. What’s up?”

John log lite och skakade på huvudet. ”Not much. And you…” Han buffade lekfullt med handen på tvillingens bröstkorg. ”…sounds pathetic.”

”I know.” Edward verkade inte alltför pigg. John bestämde sig för att inte berätta något, och trots att det tog emot att ha en hemlighet för brodern ville han inte oroa Edward.

Han reste sig igen, drog av sig kläderna och kröp ned under täcket i sin egen säng. Han mumlade ett ”Goodnight”, men Edward hade redan somnat om.