Alva: Vad kul =) Men lite tråkigt att Jedward+Hogwarts tog slut... Den var väldigt bra tycker jag men det ska bli kul att läsa den andra sagan nu ;)


Svar: Hogwartsthingy är inte slut, jag prioriterade bara bort den :3 Den kommer tillbaka, inom en snar framtid (är så grymt sugen på att skriva sista delen, kom på värsta awesome slutet, och för att få skriva sista måste man skriva dem som är innan också ;))

... och här i norrbotten regnar det; FFFFFUUU




I alla fall, vet ni vad det betyder?
I morgon kommer första delen på julkalendern! Javenne hur det är med er, men jag är taggad som tusan :P En följetong på 24 delar kommer, ett kapitel per dag ^^ De flesta utspelar sig dock den första december, så det blir inte vad som händer varje dag fram till jul (hade inte nog fantasi för det ^^').
Det är dock en ganska hemskt/sorglig/whatever historia, och jag kom på försent att det kanske inte var så roligt att få läsa sånt hela vägen fram till jul *host* Vilket i sin tur betyder att det blir ljusare delar på slutet, eftersom att jag kom på det typ nu, och jag har skrivit 8 delar (har några till klara i huvudet, ska bara orka skriva ned dem, efter att jag har orkar öva in samhällsredovisningen till på fredag, jiiiize)

Annars så vet jag inte riktigt.. Känner mig dum som inte har lagt ut nått på över två veckor *skäms*





We I love you guys so much <3

Tusen gånger förlåt för att jag inte lägger upp något!
Har inte jobbat alls på min fula lilla hogwartsgrejj (som jag tycker så mkt om, lol). Försöker skriva ned hela julkalendern istället, och inser att jag har typ en vecka på mig? Jiiiize. Har bestämt mig för att jag måste skriva klart alla delar innan jag får skriva något annat, annars bli den aldrig färdig, tyvärr..

JULKALENDERN kommer att bli en följetong på 24 delar. De kommer dock att bli rätt korta delar, knappt halv A4 (till skillnad från de Utan dig/Din själ tillhör mig som har varit drygt 1 A4). Handlingen är dock rätt bra, ska bara se till att skriva ned den ;)




GIF-boom, för att trösta (fungerar det?)... Eller för att jag inte orkar plugga, välj alternativ själva :)
(och idag hade jag lust att skriva Jawn och Ed'ard, som tvillingarna uttalar det, ist för John och Edward ;])


Ed'ard makes Jawn (and me) laugh :3



Distracted Ed'ard is distracted






"Ouch"


The best tweet like, ever?















... and a picture of perfection ^u^


xoxo

Ni minns den sista delen på Din Själ Tillhör Mig va?
Jag var lite rädd att jag överdrev, men det skulle lika gärna ha varit jag när jag läste:



Jag DOOOOOOG! :D<33333
Fast ja var tvungen gå efter en kvar, och så loggade de ut typ tre min innan jag kom tillbaks :'( Men ändå, det var MAGISKT (den här muppen har inte sett nån livestream förr)!! <33 Jag är fortfarande typ skakis ^^'


Javenne om den här fungerar

Det här är fortfarande rätt fult...
... särskilt med tanke på att de inte längre än 91:or, utan i Harrys generation. Bara för att jag ville ha med Weasley tvillingarna också ^w^
Sitter annars och jobbar på julkalendern (det blidde vila idag :-/), jag har faktiskt kommit på något vettigt nu :D

(2) My house, your house

   De rödhåriga tvillingarna såg på honom med något som verkade vara medlidande. Den brunhåriga flickan som blivit i placerad i Gryffindor precis innan honom klappade honom lite fort på handen. Han tittade förvånat på henne, och drog sedan generat åt sig handen. Han ville inte ha någons medlidande, han ville ha sin bror. Det var allt han kunde tänka på. Han lade knappt märke till att sorteringen tog slut. Inte heller reflekterade han över att alla blev tysta och glodde på pojken med blixtärret i pannan, som slog sig ned bredvid den brunhåriga flickan. En pojke med rött hår slog sig ned bredvid Edward, uppenbarligen släkt med tvillingarna för de började direkt retas med denne. Edward kom hela tiden på sig själv med att vända sig om mot Slytherinbordet, men inte en enda gång tittade John upp mot honom. Istället satt hans tvilling hela tiden med huvudet djupt ned under axelhöjd, och Edward kunde se att han knappt petat i maten. Det hade inte Edward själv gjort heller. Allt eftersom att festen pågick gick det upp för honom att han kanske kunde prata med professorn, hon som uppenbarligen var föreståndare för hans elevhem. Hans eget, som i Edwards och inte Johns.

   Men han fick aldrig tillfälle att tala med henne. Inte heller fick han lov att prata med John. När festen tog slut reste sig alla plötsligt och lustigt, och han blev föst uppför en massa rörliga trappor, fram till ett porträtt med en tjock tant. Hela tiden försökte han vända, hela tiden sökte han med blicken i hopp om att Slytherineleverna skulle vara på väg åt samma håll. Kanske skulle han kunna smita in ibland dem i sådana fall? Han brydde sig egentligen inte om vilket hus han hamnade i, så länge han fick vara med John. När de var på väg uppför trapporna insåg han att John hade försvunnit åt något annat håll. Han insåg att han skulle få spendera natten själv, vilket inte hänt på många, många år. Han slog armarna om sig själv och följde efter alla sina nya klasskamrater in igenom öppningen bakom tavlan, utan att ha någon aning om vad lösenordet egentligen var.

   Hela kvällen diskuterade förstaårseleverna, om husindelningen, varandra, allt möjligt. Mest diskuterade de denne Harry Potter. Namnet sa inte Edward någonting, och han brydde sig inte om att ta reda på vem pojken egentligen var. Istället satt han hopkrupen i ett hörn, med knäna uppdragna till hakan. Det enda som bröt igenom hans tankar var då någon sa något om hur dåligt, Slytherin var, hur onda de var. Han vägrade tro på det, det kunde inte vara sant. Han kände sin bror utan och innan, John var inte ond. En ensam tår rullade nedför hans kind.

   Edward reagerade inte heller på att det började bli sent, inte på att allt fler elever droppade av för att gå till sängs. Tillslut var han nästintill ensam kvar. Några enstaka äldre elever satt och pratade kring ett bord i andra änden av rummet. Då han lyfte blicken och tittade som omkring för första gången på länge, fick han se de två rödhåriga tvillingarna komma gående emot honom. Av någon anledning fick synen av dem honom att känna sig ännu mer ensam. De satte sig på varsin sida om honom. Han till vänster presenterade sig som Fred, den andre som George.

   ”I’m Edward” Han kände sig tvungen att svara, men det blev mest ett mummel.

   ”You know Edward, not all Slytherins are evil purebloods.”

   “That’s right; there are actually some really nice people there.” En av dem – han hade redan glömt vem som var vem – knuffade honom försiktigt i sidan. Trots att han förstod att de försökte trösta honom fick det honom inte att må bättre. Vad spelade det för roll att John var i Slytherin? Det skulle ha varit lika hemskt ifall han hamnat i Hufflepuff, eller Ravenclaw. Med ens glömde han bort att vara blyg, han var helt enkelt för uppskakad.

   ”It’s not that, it’s just… I don’t want to be alone. He’s always here, with me, and I need him to be. And now he’s not. I’m not brave without John.”

   De rödhåriga pojkarna tittade på varandra över hans huvud, och trots att han var upprörd och kände sig övergiven kunde han inte lägga till att de inte förstod hur det kändes – det måste de helt enkelt göra.

   ”It’ll be alright, you’ll see. You two will have classes together, and all that stuff”

   “You’ll be fine, and John too.”

   Edward skakade bestämt på huvudet.

   “I not so sure about that.”

Så, många av er hade definitivt rätt, det här är en grymt kass combo xD
Men jag har roligt när jag skriver, och när jag ändå tänker skriva klart den (det blir ett par delar till, kanske 4, 5 totalt) kan jag likväl publicera den? ;)
Och jag tror nog att de hör hemma i Hufflepuff båda två, men det blev roligare såhär (*host* den här är bara för skojs skull, det märker ni kanske :P)
Dessutom har min lärare sagt åt mig att skriva med "indrag" istället för att hoppa en rad, så det är också nytt... Vet inte hur det ser ut i blogg.se, så det blir en överraskning ^^'

(1) The sorting ceremony

De två elvaåringarna väntade utanför dörrarna till den stora salen tillsammans med sina jämngamla kamrater. Det var en brokig skara, barn i alla dess former. Det var bara en sak de alla hade gemensamt: magin. Den rynkiga kvinnan som stod högst upp på trappen försökte hela tiden tysta dem, utan att lyckas särskilt bra.

   John och Edward hade dragit sig till utkanten av gruppen, ingen av dem tyckte om att vara mitt ibland en massa människor. De hade huvudena tätt ihop och diskuterade varenda tanke som dök upp i något av deras sinnen. Det gällde allt ifrån hur gammal häxtanten kunde vara, till hur chokladgrodorna de köpt på tåget kunnat hoppa iväg genom korridoren, till exakt vad som väntade dem nu.

Tillslut fick kvinnan allas uppmärksamhet, och hon började förklara hur sorteringsceremonin skulle gå till väga. Strax efter att hon börjat tala avbröts hon dock av en rundkindad pojkes utrop.

   ”Trevor!” När han reste sig höll han en stor padda i famnen. Många skrattade, vilket fick pojkens ansikte att bli knallrött. Ingen av tvillingarna flinade dock. De visste mycket väl hur det var att vara annorlunda, och de skulle aldrig skratta åt någon annans olycka.

   När de stora portarna slogs upp blev det med ens knäpptyst, man hade utan problem kunnat höra en knappnål falla. Inne i salen satt många, många människor, uppradade vid fyra bord. Ovanför varje bord hängde stora tygstycken med elevhemmens symboler på. Och alla ögon vändes emot förstaårseleverna.    Häxan marscherade in i salen, och tvillingarna kunde inte göra annat än att följa med strömmen av elever. Så som hon förklarat stannade de upp nästan längst fram i salen. En stor gammal hatt låg stilla på en pall, som såg ytterst ranglig ut. En efter en blev barnen uppropade och utplacerade i de fyra olika hemmen, som skulle bli deras de närmaste sju åren.

   ”Hermione Granger” – ”Gryffindor!”

   ”Edward Grimes” Då Edward tvekade gav John honom en knuff i rätt riktning. Han gick med raska steg fram till podiet, noga med att inte möta någons blick. Hatten sjönk ned över hans ögon, så stor var den, och genast hörde han dess röst i sitt huvud.

   'Edward Grimes. It's been a long time since I sorted someone of your family. It seems like the magic have returned?'

   'I guess' Edward blundade hårt, önskade att detta skulle vara över snart. Han fullkomligt hatade att ha allas uppmärksamhet på sig.

   'Very well, I shall hurry up. Hmm, I see a lot of qualities in you; loyalty, very much, but also intelligence and bravery. Where to put you... I think it must be...'

   ”Gryffindor!”

   Ett lättat leende dök upp på Edwards läppar och han skyndade tacksamt ned ifrån plattformen. Han slog sig ned vid det långa bordet under jättevimpeln med lejonet på. En rödhårig pojke välkomnade honom med en vänskaplig ryggklapp. När Edward efter flertalet sekunder vågade lyfta blicken fick han syn på en exakt kopia av människan han satt bredvid. Han kunde inte låta bli att le då han insåg att han och John skulle bli det andra tvillingparet i Gryffindor.

   ”John Grimes”

   De rödhåriga tvillingarna tittade upp, precis i samma ögonblick. De kastade en blick på John, som fick hatten nedsänkt över huvudet, och sedan på Edward igen. Han såg dem nickade till varandra. Den som satt bredvid honom boxade honom lätt i axeln, och han log blygt. Om inte John kunde ta och komma någon gång så att han slapp sitta själv. Vad var det som tog sådan tid? Edward lyfte blicken för att kika mot sin bror, och bet sig sedan nervöst i läppen. Han kunde tydligt se att något inte var som det skulle. Broderns käkar var spända, som om han knep ihop tänderna så hårt han kunde. Ögonen har slutna på ett koncentrerat sätt. John skakade knappt märkbart på huvudet, men öppnade sedan ögonen. Hans blick sökte sig direkt till Edwards, och i det ögonblick av tystnad som följde mumlade Edward ett tyst, ett desperat:

   ”No...”

   ”Slytherin!”

Jag har bestämt att jag ska försöka göra en julkalender :D Det kommer kanske inte att bli en novell varje dag, det kanske blir ett par bilder eller jagvetinteriktigtdetfårlösasig. Det kan dock betyda att det blir dåligt med texter under resten av november (jag säger inte inga, bara... lite ._.), om jag ska få ihop typ 24 delar alt. noveller... Fast det kanske det är värt? ^w^ 



(x)

Och föresten, vad tycker ni om:
Jedward+Hogwarts?
För jag har börjat skriva på en sådan, och om den bli bra och lång nog kanske den kan få bli (ett par delar av) julkalendern? Ni får förstås välja :P
Nu ska jag äta, fortsätter att hålla er uppdaterade (:

Tjenare people! För det första: TACK! för alla fina kommentarer! I love you <3


(bildkälla)


För det andra:
Ja, jag kommer att fortsätta skriva noveller, självklart! Dock kommer det inte någon ny följetong om jag inte kommer på någon bra idé :S Korta noveller kommer upp då jag lyckas hitta på något, och som ni kanske har märkt är det rätt blandade subjects ^^
Ni får hemskt gärna skicka inspiration (eller om det finns något särskilt ni skulle vilja skriva om?). En låt, en bild, ett citat, vad som helst!
~ I will not write twincest ~
Hanna tipsade om att jag skulle göra en julkalender eller nått sånt.. Vettetusan om jag skulle lyckas fixa 24 noveller/annat roligt, men jag tror att jag ska försöka ^^ Informerar senare om det blir av.


Föresten! När ni kommenterar får ni hemskt gärna skriva in er blogg (om ni har någon förstås), så att jag kan svara :P


Än en gång, tack för att ni har stannat kvar, trots att det ibland har varit lite torrt med uppdateringar. Ni har ingen aning om hur mycket det egentligen betyder för mig!
Love forever <33

Last episode folks! :-/
Hehe, nu exprimenterar jag lite igen, men jag blev rätt nöjd med denna ^^ Två A4 nu igen, inget dåligt med det, eller hur? ;)
Nu vill jag veta, vad har ni tyckt om hela den här serien? Vad borde jag förbättra och vad var bra? Vill bara säga tack till alla fina människor som har läst, alla snälla personer som har kommenterat!
Jag <3 Er Alla!

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 18 - epilog

Du sitter framför datorn i ditt rum, med ett stort leende på läpparna och ögonen fästa på datorn. Tvillingarna, Jedward, John och Edward Grimes, har twittrat om att de ska göra en livestream inom den närmaste kvarten. Det var tio minuter sedan nu, och du har uppdaterat sidan minst tre gånger i minuten, i hopp om att få se dem, att du ska få titta på dem i exakt samma ögonblick som de tittar på datorn, att de kanske, kanske ska göra en shout out till just dig när du skriver i chatten.

När inlägget om att de börjar äntligen dyker upp på skärmen är det nära att du missar det. Du klappar upphetsat i händerna, lyckas låta bli att skrika högt av glädje (det har hänt förr, och din familj... Ja, de har inte riktigt vett nog att uppskatta bröderna så som du gör). Snabbt klickar du på länken, och Edwards ansikte dyker upp på skärmen. Med ett med ett nöjt smil låter du blicken svepa över honom, fastnar något för länge vid läpparna, likaså vid det blonda håret (är det nyblåst månntro? Det verkar minsann som det), vid ögonen. Du finner inte något fel över huvud taget i människans ansikte. Perfektion.

”Hey guys!” Trots att du inte trodde att det var möjligt blir leendet i ditt ansikte ännu större då han tar till orda. Att han pratar engelska är inte längre något problem, du kan inte ens minnas om det någonsin var det. Du har lärt dig mycket mer engelska av att vara ett Jedward-fan, än vad skolan någonsin har lyckats med.

”So we're back the UK again, on a secret location. But there's like a lot of fans outside... I think we're still on your Jed radar or something, so cool. Basically guys, we're doing like three concerts in London, and then we're going to, erhm...”

Du flinar, självklart har inte Edward koll på var han och John ska härnäst. Själv vet du var han ska vara de närmaste veckorna, såklart. Du är en av alla de som skriver i chatten för att informera honom om vart han och hans bror ska sedan. Du ser hur detta får honom att le, hör honom säga namnet på staden. Till din stora besvikelse är du inte en av dem han tackar. En liten suck undslipper dig.

Plötsligt vandrar John in i kamerans synvinkel, med endast en av hotellets vita handdukar knyten om midjan. Håret hänger vått ned för hans ansikte. Du ser honom snegla mig sin tvilling med ett något frågande uttryck.

”What are you doing?”

Edward vänder sig om i stolen och smilar mot honom. Det är lite synd, att Edward tittar bort vill säga. Det skulle inte skada att få se det där leendet en gång extra.

”I started without you. Say hello John!”

Du, Edward och resterande delen av de som tittar på kan inte låta bli att skratta, då Johns ansikte blir rött. Han hälsar kort och generat, innan han skyndar bortåt igen. Innan han hinner ut ur bilden möter han dock Rebecka. Edward har vänt sig tillbaka till datorn, men det syns att han följer vad som händer på skärmen.

Rebecka och John blev stående mitt emot varandra ett par ögonblick, hennes händer mot hans bara bröstkorg. En kort kyss är allt du får se, innan Rebecka kastar en blick emot Edward, skrivbordet och datorn, och ler blygt. John följde hennes blick och fick se sig själv på skärmen, fortfarande halvnaken. Ännu rödare i ansiktet försvinner han ur sikte.

Du fäster fokuset på Edward igen, inser att han också måste ha kommit ur duschen för inte alltför länge sedan. Du lyssnar hela tiden uppmärksamt, trots att det enda ämne han rör är fanmail, skrattar när han skrattar, ler när han ler. Hela tiden är du medveten om att allt det du ser, allt det han gör, händer just i detta nu. På en annan del av jordklotet visserligen, men ändå, just nu.

Ett par minuter senare återvänder John. Under den senaste tiden har de blivit mycket mer självständiga. Särskilt Edward har under månaderna som gått bettet sig helt annorlunda. Det har gjort dig frustrerad, det faktum att du inte förstått varför. Det har varit tröstande att veta att du inte är den ende; alla fans har varit lika förundrade. Tvillingarna själva har varit väldigt noga med att påpeka att allt varit precis som vanligt. För en gångs skull hade du blivit irriterad på dem, alla kunde ju se att något inte var som det skulle. Med en suck konstaterar du att du aldrig kommer att få veta.

”Okay guys, this is it.” Edward tittar förtrollat på när John pratar. Det får dig att hajja till. Det var så länge sedan du senast såg den där blicken, blicken han bara får, när han lyssnar på sig tvilling. Du hade trott att den var borta för alltid.

”You've all like, asked a lot about this, this thing, but we never... We didn't want to worry you.” Som alltid kastade han en blick på tvillingen för stöd, och då du insåg att Edward gav honom ett leende tillbaka – hur länge sedan var inte det? - börjar även du le.

Samtidigt snurrar frågorna igenom ditt huvud, kan det vara så att du nu faktiskt ska få veta? Är det möjligt att tvillingarna tänker avslöja vad som egentligen pågått?

”Basically, me and Edward, we...” John tittar inte längre in i kameran. ”We've kind of been... fighting. Not the punching part, not that much at least. But yeah, fighting. For a really, really long time.”

Du känner insikten komma krypande, lika kall och obehaglig som smältande snö innanför kragen. Har de verkligen bråkar? Du försöker skjuta bort det, hur allvarligt kan det ha varit egentligen? Det är ändå tvillingarna Grimes det gäller, bråk i deras relation kan knappast vara särskilt allvarligt. Det är i alla fall vad du försöker intala dig själv.

”It's been really bad, actually. We're sorry that we didn't tell you guys, but it was like, our thing to solve. And we're back together again, thank god.” Edward lägger ena armen över sin brors axlar. Du har väldigt svårt att tro på vad de säger, kärleken emellan dem är så tydlig, så stark. Men så kommer du ihåg alla de gånger du har undrat ifall de varit osams, alla de gånger du sett Edward avvisa John, alla de gånger du förundrats över det faktum att John har varit den som skapade närhet.

”Jedward together forever!” Edwards ord fick John att le stort. Kanske är det Johns något lättade leende som får dig att inse att det kanske är, var, på riktigt.

”Where's Rebecka?” Edward lösgör sig ifrån omfamningen och kikar runt i rummet.

"I'm not going to be in your video!"

"It's not a video, it's livestream! Come back here, or I'll come and get you!" Du, liksom de flesta andra fans, har börjat vänja dig vid Johns flickvän. Självklart är du avundsjuk på henne, men samtidigt ser du hur lycklig John blir av att vara med henne. Den lyckan vill du unna honom. Du ser glädjen i hans ansikte då han studsar upp för att hämta henne. Edward skrattar och skakar på huvudet.

Så småningom kommer John tillbaka, ensam.

”So Rebecka's hiding somewhere, I couldn't, like, find her and...”

”Yes you did. You're just to week to bring her back here.”

”No I'm not”

”Yes you are”

”No”

”Yes, you are”

”No, I'm not!”

De småkivas på det där sättet du älskar, sättet du så länge saknat. Kanske har de verkligen bråkat. Nu verkar de vara tillbaka i sina vanliga esse i alla fall. Tur är väl det, annars skulle du definitivt varit ha rädd nu.

Deras skratt fortsätter att fylla ditt rum i över tjugo minuter till. Du delar deras glädje, det finns inget annat än du, tvillingarna, och alla de som är aktiva i chatten förståss. Du har redan tidigare informerat om att du inte tänker komma till middagen innan livestreamen än över.

Efter ett tag ansluter faktiskt Rebecka, och du är en av dem som skriver vänliga saker i chatten till henne, om henne. Och du ser hur hennes ansikte lyser upp precis efter att du har skickat något, och hoppas att det är du som gjort henne glad. Trots allt skulle du göra vad som helst för att vara i hennes situation – ett fan som blev en flickvän – och du kan föreställa dig hur glad du själv skulle bli ifall någon skrev samma sak till dig.

”Okay guys, we have to go, Leem's knocking on the door.”

”We'll see you later, miss you already!” Edward kastar en slängkyss som du med glädje tar emot.

Det smattrar våldsamt då du skriver i allt högre hastighet. John rabblar nämligen hejdå till några av dem som dyker upp i chatten. Chansen för att han ska säga just ditt namn är väl en på miljonen, kommer aldrig att hända. Men du klickar ändå på skicka och håller tummarna. När han säger ett namn som du ser är under ditt ger du upp hoppet, men fortsätter ändå

”Bye...” Du tappar hakan då du hör både ditt eget namn och ditt Twitter account nämnas. ”...from Sweden! We love Sweden, we'll be there soon again!”

Du kan inte låta bli att pipa till av glädje, han sade ditt namn. Ditt namn, din Twitter. Kan dagen bli bättre? Knappast. Du ser hur Edward sträcker sig efter avstängningsknappen, förstår att det roliga snart är slut. '

“I'm John!”

”I'm Edward! And she's Rebecka.”

”And together; we are Jedward! … and Rebecka!”

”Peace out.”

..  am I working on it ;)
Jag har bara fastnat lite i "Merlin"-världen (3 dagar, 9 avsnitt *host*) - it's amazing, I see rainbows everywhere *.*
 Men jag ska sätta mig ned och skriva nu, när jag har satt på en tvättmaskin ^^


Under tiden: A-W-E-S-O-M-E-N-E-S-S