Så, många av er hade definitivt rätt, det här är en grymt kass combo xD
Men jag har roligt när jag skriver, och när jag ändå tänker skriva klart den (det blir ett par delar till, kanske 4, 5 totalt) kan jag likväl publicera den? ;)
Och jag tror nog att de hör hemma i Hufflepuff båda två, men det blev roligare såhär (*host* den här är bara för skojs skull, det märker ni kanske :P)
Dessutom har min lärare sagt åt mig att skriva med "indrag" istället för att hoppa en rad, så det är också nytt... Vet inte hur det ser ut i blogg.se, så det blir en överraskning ^^'

(1) The sorting ceremony

De två elvaåringarna väntade utanför dörrarna till den stora salen tillsammans med sina jämngamla kamrater. Det var en brokig skara, barn i alla dess former. Det var bara en sak de alla hade gemensamt: magin. Den rynkiga kvinnan som stod högst upp på trappen försökte hela tiden tysta dem, utan att lyckas särskilt bra.

   John och Edward hade dragit sig till utkanten av gruppen, ingen av dem tyckte om att vara mitt ibland en massa människor. De hade huvudena tätt ihop och diskuterade varenda tanke som dök upp i något av deras sinnen. Det gällde allt ifrån hur gammal häxtanten kunde vara, till hur chokladgrodorna de köpt på tåget kunnat hoppa iväg genom korridoren, till exakt vad som väntade dem nu.

Tillslut fick kvinnan allas uppmärksamhet, och hon började förklara hur sorteringsceremonin skulle gå till väga. Strax efter att hon börjat tala avbröts hon dock av en rundkindad pojkes utrop.

   ”Trevor!” När han reste sig höll han en stor padda i famnen. Många skrattade, vilket fick pojkens ansikte att bli knallrött. Ingen av tvillingarna flinade dock. De visste mycket väl hur det var att vara annorlunda, och de skulle aldrig skratta åt någon annans olycka.

   När de stora portarna slogs upp blev det med ens knäpptyst, man hade utan problem kunnat höra en knappnål falla. Inne i salen satt många, många människor, uppradade vid fyra bord. Ovanför varje bord hängde stora tygstycken med elevhemmens symboler på. Och alla ögon vändes emot förstaårseleverna.    Häxan marscherade in i salen, och tvillingarna kunde inte göra annat än att följa med strömmen av elever. Så som hon förklarat stannade de upp nästan längst fram i salen. En stor gammal hatt låg stilla på en pall, som såg ytterst ranglig ut. En efter en blev barnen uppropade och utplacerade i de fyra olika hemmen, som skulle bli deras de närmaste sju åren.

   ”Hermione Granger” – ”Gryffindor!”

   ”Edward Grimes” Då Edward tvekade gav John honom en knuff i rätt riktning. Han gick med raska steg fram till podiet, noga med att inte möta någons blick. Hatten sjönk ned över hans ögon, så stor var den, och genast hörde han dess röst i sitt huvud.

   'Edward Grimes. It's been a long time since I sorted someone of your family. It seems like the magic have returned?'

   'I guess' Edward blundade hårt, önskade att detta skulle vara över snart. Han fullkomligt hatade att ha allas uppmärksamhet på sig.

   'Very well, I shall hurry up. Hmm, I see a lot of qualities in you; loyalty, very much, but also intelligence and bravery. Where to put you... I think it must be...'

   ”Gryffindor!”

   Ett lättat leende dök upp på Edwards läppar och han skyndade tacksamt ned ifrån plattformen. Han slog sig ned vid det långa bordet under jättevimpeln med lejonet på. En rödhårig pojke välkomnade honom med en vänskaplig ryggklapp. När Edward efter flertalet sekunder vågade lyfta blicken fick han syn på en exakt kopia av människan han satt bredvid. Han kunde inte låta bli att le då han insåg att han och John skulle bli det andra tvillingparet i Gryffindor.

   ”John Grimes”

   De rödhåriga tvillingarna tittade upp, precis i samma ögonblick. De kastade en blick på John, som fick hatten nedsänkt över huvudet, och sedan på Edward igen. Han såg dem nickade till varandra. Den som satt bredvid honom boxade honom lätt i axeln, och han log blygt. Om inte John kunde ta och komma någon gång så att han slapp sitta själv. Vad var det som tog sådan tid? Edward lyfte blicken för att kika mot sin bror, och bet sig sedan nervöst i läppen. Han kunde tydligt se att något inte var som det skulle. Broderns käkar var spända, som om han knep ihop tänderna så hårt han kunde. Ögonen har slutna på ett koncentrerat sätt. John skakade knappt märkbart på huvudet, men öppnade sedan ögonen. Hans blick sökte sig direkt till Edwards, och i det ögonblick av tystnad som följde mumlade Edward ett tyst, ett desperat:

   ”No...”

   ”Slytherin!”