Nu måste jag dra igen, tack och hej, leverpastej

   On your marks.

   John studsar på stället några sista gånger innan han småjoggar fram till startblocken. Han kastar en blick åt höger. Edwards ögon möter hans för ett kort ögonblick från banan bredvid, för att sedan återgå till glaskupan. John gör detsamma, stänger in sin i sin bubbla. Det enda som existerar är han och banan. Han sjunker ned mot startblocken, tar ett djupt andetag. Åttahundrameter. Det är allt. Han vet om att mjölksyran kommer att få honom att vilja dö på upploppet. Men han vet också att han ska få göra det han älskar mest av allt i hela världen inom några sekunder.

   Set.

   Han reser sig. Håller andan. Hör smällen och skjuter iväg, bara för att räta upp sig några steg senare då ljudet från det andra skottet når hans öron. Det var inte John som tjuvstartade, det vet han. Han skulle ha märkt det. Det känns i hela kroppen, om man gör en grov. Redan innan domaren säger till om vem det är vet man. Att man har misslyckats. Att man kommer att bli diskad. Att man har gjort Usain Bolts VM-misstag.

   Men det var inte John som tjuvstartade. Han vågar sig på att släppa greppet om bubblan för ett par sekunder, hoppas och ber om att det inte var Edward. Inte för att det borde vara det, Edward har alltid kontroll. Han skulle aldrig släppa iväg sig själv så pass. Okej, så hans tvilling kan släppa kontrollen, men han tappar den aldrig. Inte så. Och det var inte Edward. Istället är det han på bana nummer ett som får säga adjö till sin OS-final.

   ”Focus John, focus!” Han muttrar för sig själv, knäcker nacken, gör några höga upphopp. Går tillbaka in i sin bubbla.

   On your marks.

   Han sätter fötterna rätt, placerar fingrarna en halv millimeter bakom den vita linjen. Ett andetag. Nu så.

   Set.

   Skotten kommer, ett ensamt skott som skickar ut dem på banan. Han hamnar efter i första kurvan, men så har han aldrig varit en stark starter heller. Längs med den första långsidan, strax efter att de får gå ihop på de innersta banorna, kommer han in i löpningen. Flytet återvänder och han avancerar framåt. Han hör inte jublet från den enorma publiken, hör inte de medtävlande som flåsar honom i nacken. Ser bara ryggarna på de som är framför, komma närmare och närmare. Inombords ler han, för det här är det bästa som finns. Men hans ansiktsmuskler är helt avslappnade, ingen onödig energi läggs på så banala saker som leenden. Istället låter han lyckan skjuta på musklerna, får dem att flyga fram fortare.

   Klockan klämtar för att berätta att det bara är ett varv kvar. John ligger längst bak i tätklungan, andas häftigt. Musklerna har inte stumnat än – det är trots allt tränade för att inte göra det. Men han känner att kroppen börjat producerar mer mjölksyra än den bränner. Han tvingar sig själv att ta ett djupt andetag, att hänga med klungan runt i kurvan.

   Upploppet ligger framför honom, han kan se målet så tydligt. Han kastar en snabb blick åt vänster, ser en av sina motståndare knipa ihop tänderna och ta i. John andas djupt igen, blickar framåt. Snabbar upp frekvensen, känner hur perfekt löpsteget plötsligt blir. Han flyter förbi den närmaste. Benen skriker värre än någonsin, mjölksyran försöker tvinga honom att sakta av. Han ökar.

   Plötsligt ligger han tvåa, sida vid sida med en av loppets två kenyaner. De spurtar mot mållinjen, han springer allt vad benen bär och ännu mer för det här är OS och Olympiska Spelen och finalen i åttahundra meter som han, de, har tränat inför since forever. Men just i det ögonblicket tänkte han inte på Edward. De få sekunder upploppet tog för honom att löpa lämnade inte utrymme för sådant.

   John och kenyanen spränger över mållinjen i princip samtidigt. Han fäller, kastar fram överkroppen så långt han kan. Duger det? Han vet inte. Det står foto finish. Han snubblar då de syrelösa benen ger upp, tippar och lyckas lindra fallet med en rullning åt sidan.

   Där blir han liggandes. Försöker komma ihåg hur man andas.

   Så hör han kenyanens glädjeskri. John lyckas snegla mot resultattavlan och inser att han är två hundradelar efter. Några sekunder ligger han blickstilla medan insikten sjunker in.

   Två hundradelar.

   Två hundradelar bakom kenyanen.

   Två hundradelar från ett OS-guld.

   Han spricker upp i ett gigantiskt leende samtidigt som Edward ramlar ovanpå honom.

   ”JOHN! YOU CAME SECOND! OH MY GOD JOHN, YOU CAME SECOND!” Lyckan i broderns röst går inte att ta miste om då han skriker ut orden, andfådd efter loppet men hög på adrenalin och endorfiner. John skakar på huvudet, det går inte in.

   ”I can’t believe it- Edward, am I- am I dreaming? I’m dreaming, aren’t I?” Han stirrar på tvillingen, frågande. Edward lyfter upp honom, drar in honom i den största och svettigaste kramen i världshistorien, verkar inte ens märka av kamerorna som snurrar runt OS nyaste silvermedaljör.

   ”You won the silver medal John, I can’t believe it either.” Orden når aldrig kamerorna då Edward andas dem i hans öra. Självklart har Edward kontroll över sig själv. John drar honom intill sig, andas in en blandning av Edward, svett och löpbana. Ändå känns inget verkligt. Någonstans i närheten hör han tjatter på knagglig engelska, segerintervjun.

   Han faller bakåt mot gummit, armar och ben utflängda åt alla håll.

   Tårar rinner nedför hans ansikte.

   För det här är så overkligt att det inte finns.

   Och även om det bara är en dröm tänker han njuta av känslan.

   Han har tagit silver i Olympiska spelen.

   Allt han kan göra är att gråta av lycka.