Last episode folks! :-/
Hehe, nu exprimenterar jag lite igen, men jag blev rätt nöjd med denna ^^ Två A4 nu igen, inget dåligt med det, eller hur? ;)
Nu vill jag veta, vad har ni tyckt om hela den här serien? Vad borde jag förbättra och vad var bra? Vill bara säga tack till alla fina människor som har läst, alla snälla personer som har kommenterat!
Jag <3 Er Alla!

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 18 - epilog

Du sitter framför datorn i ditt rum, med ett stort leende på läpparna och ögonen fästa på datorn. Tvillingarna, Jedward, John och Edward Grimes, har twittrat om att de ska göra en livestream inom den närmaste kvarten. Det var tio minuter sedan nu, och du har uppdaterat sidan minst tre gånger i minuten, i hopp om att få se dem, att du ska få titta på dem i exakt samma ögonblick som de tittar på datorn, att de kanske, kanske ska göra en shout out till just dig när du skriver i chatten.

När inlägget om att de börjar äntligen dyker upp på skärmen är det nära att du missar det. Du klappar upphetsat i händerna, lyckas låta bli att skrika högt av glädje (det har hänt förr, och din familj... Ja, de har inte riktigt vett nog att uppskatta bröderna så som du gör). Snabbt klickar du på länken, och Edwards ansikte dyker upp på skärmen. Med ett med ett nöjt smil låter du blicken svepa över honom, fastnar något för länge vid läpparna, likaså vid det blonda håret (är det nyblåst månntro? Det verkar minsann som det), vid ögonen. Du finner inte något fel över huvud taget i människans ansikte. Perfektion.

”Hey guys!” Trots att du inte trodde att det var möjligt blir leendet i ditt ansikte ännu större då han tar till orda. Att han pratar engelska är inte längre något problem, du kan inte ens minnas om det någonsin var det. Du har lärt dig mycket mer engelska av att vara ett Jedward-fan, än vad skolan någonsin har lyckats med.

”So we're back the UK again, on a secret location. But there's like a lot of fans outside... I think we're still on your Jed radar or something, so cool. Basically guys, we're doing like three concerts in London, and then we're going to, erhm...”

Du flinar, självklart har inte Edward koll på var han och John ska härnäst. Själv vet du var han ska vara de närmaste veckorna, såklart. Du är en av alla de som skriver i chatten för att informera honom om vart han och hans bror ska sedan. Du ser hur detta får honom att le, hör honom säga namnet på staden. Till din stora besvikelse är du inte en av dem han tackar. En liten suck undslipper dig.

Plötsligt vandrar John in i kamerans synvinkel, med endast en av hotellets vita handdukar knyten om midjan. Håret hänger vått ned för hans ansikte. Du ser honom snegla mig sin tvilling med ett något frågande uttryck.

”What are you doing?”

Edward vänder sig om i stolen och smilar mot honom. Det är lite synd, att Edward tittar bort vill säga. Det skulle inte skada att få se det där leendet en gång extra.

”I started without you. Say hello John!”

Du, Edward och resterande delen av de som tittar på kan inte låta bli att skratta, då Johns ansikte blir rött. Han hälsar kort och generat, innan han skyndar bortåt igen. Innan han hinner ut ur bilden möter han dock Rebecka. Edward har vänt sig tillbaka till datorn, men det syns att han följer vad som händer på skärmen.

Rebecka och John blev stående mitt emot varandra ett par ögonblick, hennes händer mot hans bara bröstkorg. En kort kyss är allt du får se, innan Rebecka kastar en blick emot Edward, skrivbordet och datorn, och ler blygt. John följde hennes blick och fick se sig själv på skärmen, fortfarande halvnaken. Ännu rödare i ansiktet försvinner han ur sikte.

Du fäster fokuset på Edward igen, inser att han också måste ha kommit ur duschen för inte alltför länge sedan. Du lyssnar hela tiden uppmärksamt, trots att det enda ämne han rör är fanmail, skrattar när han skrattar, ler när han ler. Hela tiden är du medveten om att allt det du ser, allt det han gör, händer just i detta nu. På en annan del av jordklotet visserligen, men ändå, just nu.

Ett par minuter senare återvänder John. Under den senaste tiden har de blivit mycket mer självständiga. Särskilt Edward har under månaderna som gått bettet sig helt annorlunda. Det har gjort dig frustrerad, det faktum att du inte förstått varför. Det har varit tröstande att veta att du inte är den ende; alla fans har varit lika förundrade. Tvillingarna själva har varit väldigt noga med att påpeka att allt varit precis som vanligt. För en gångs skull hade du blivit irriterad på dem, alla kunde ju se att något inte var som det skulle. Med en suck konstaterar du att du aldrig kommer att få veta.

”Okay guys, this is it.” Edward tittar förtrollat på när John pratar. Det får dig att hajja till. Det var så länge sedan du senast såg den där blicken, blicken han bara får, när han lyssnar på sig tvilling. Du hade trott att den var borta för alltid.

”You've all like, asked a lot about this, this thing, but we never... We didn't want to worry you.” Som alltid kastade han en blick på tvillingen för stöd, och då du insåg att Edward gav honom ett leende tillbaka – hur länge sedan var inte det? - börjar även du le.

Samtidigt snurrar frågorna igenom ditt huvud, kan det vara så att du nu faktiskt ska få veta? Är det möjligt att tvillingarna tänker avslöja vad som egentligen pågått?

”Basically, me and Edward, we...” John tittar inte längre in i kameran. ”We've kind of been... fighting. Not the punching part, not that much at least. But yeah, fighting. For a really, really long time.”

Du känner insikten komma krypande, lika kall och obehaglig som smältande snö innanför kragen. Har de verkligen bråkar? Du försöker skjuta bort det, hur allvarligt kan det ha varit egentligen? Det är ändå tvillingarna Grimes det gäller, bråk i deras relation kan knappast vara särskilt allvarligt. Det är i alla fall vad du försöker intala dig själv.

”It's been really bad, actually. We're sorry that we didn't tell you guys, but it was like, our thing to solve. And we're back together again, thank god.” Edward lägger ena armen över sin brors axlar. Du har väldigt svårt att tro på vad de säger, kärleken emellan dem är så tydlig, så stark. Men så kommer du ihåg alla de gånger du har undrat ifall de varit osams, alla de gånger du sett Edward avvisa John, alla de gånger du förundrats över det faktum att John har varit den som skapade närhet.

”Jedward together forever!” Edwards ord fick John att le stort. Kanske är det Johns något lättade leende som får dig att inse att det kanske är, var, på riktigt.

”Where's Rebecka?” Edward lösgör sig ifrån omfamningen och kikar runt i rummet.

"I'm not going to be in your video!"

"It's not a video, it's livestream! Come back here, or I'll come and get you!" Du, liksom de flesta andra fans, har börjat vänja dig vid Johns flickvän. Självklart är du avundsjuk på henne, men samtidigt ser du hur lycklig John blir av att vara med henne. Den lyckan vill du unna honom. Du ser glädjen i hans ansikte då han studsar upp för att hämta henne. Edward skrattar och skakar på huvudet.

Så småningom kommer John tillbaka, ensam.

”So Rebecka's hiding somewhere, I couldn't, like, find her and...”

”Yes you did. You're just to week to bring her back here.”

”No I'm not”

”Yes you are”

”No”

”Yes, you are”

”No, I'm not!”

De småkivas på det där sättet du älskar, sättet du så länge saknat. Kanske har de verkligen bråkat. Nu verkar de vara tillbaka i sina vanliga esse i alla fall. Tur är väl det, annars skulle du definitivt varit ha rädd nu.

Deras skratt fortsätter att fylla ditt rum i över tjugo minuter till. Du delar deras glädje, det finns inget annat än du, tvillingarna, och alla de som är aktiva i chatten förståss. Du har redan tidigare informerat om att du inte tänker komma till middagen innan livestreamen än över.

Efter ett tag ansluter faktiskt Rebecka, och du är en av dem som skriver vänliga saker i chatten till henne, om henne. Och du ser hur hennes ansikte lyser upp precis efter att du har skickat något, och hoppas att det är du som gjort henne glad. Trots allt skulle du göra vad som helst för att vara i hennes situation – ett fan som blev en flickvän – och du kan föreställa dig hur glad du själv skulle bli ifall någon skrev samma sak till dig.

”Okay guys, we have to go, Leem's knocking on the door.”

”We'll see you later, miss you already!” Edward kastar en slängkyss som du med glädje tar emot.

Det smattrar våldsamt då du skriver i allt högre hastighet. John rabblar nämligen hejdå till några av dem som dyker upp i chatten. Chansen för att han ska säga just ditt namn är väl en på miljonen, kommer aldrig att hända. Men du klickar ändå på skicka och håller tummarna. När han säger ett namn som du ser är under ditt ger du upp hoppet, men fortsätter ändå

”Bye...” Du tappar hakan då du hör både ditt eget namn och ditt Twitter account nämnas. ”...from Sweden! We love Sweden, we'll be there soon again!”

Du kan inte låta bli att pipa till av glädje, han sade ditt namn. Ditt namn, din Twitter. Kan dagen bli bättre? Knappast. Du ser hur Edward sträcker sig efter avstängningsknappen, förstår att det roliga snart är slut. '

“I'm John!”

”I'm Edward! And she's Rebecka.”

”And together; we are Jedward! … and Rebecka!”

”Peace out.”