PROLOG
Detta, mina vänner, är min sammanfattning av Utan Dig aka prologen till Din Själv Tillhör Mig. Den är bara nästan 2 A4 (bör jag nämna att jag suger på att sammanfatta och att skriva kort?), hehe.. Ni som läst alla tidigare delar, kan ni inte berätta om den här duger eller om det är något mer viktigt jag borde ta med?
Till min stora sorg har jag fått ta bort alla älskade Armani-bitar </3

Kram, lämna ett ord där nere någonstans :)

---

DIN SJÄL TILLHÖR MIG - prolog

En eftermiddag då Edward låg hemma sjuk blev John övertalad att gå ut och äta med vännerna, utan tvillingen. Trots att det kändes lika underligt att vara ensam som vanligt hade de en riktigt rolig kväll. Det hann bli sent innan han vinkade av kamraterna och började vandra hemåt, och det hade kunnat bli bara så, en kväll, komplicerad av bara det faktum att hans andra halva var någon annanstans.

Slumpen ville annorlunda, och John blir vittne till hur några bankrånare flyr iväg. I ett spontant ögonblick börjar han skrika åt männen, avslöjar att han sett ett av deras ansikten.

Han flyr, hem till tryggheten, men berättar inte för brodern – eller någon alls – vad som hänt. Vill inte oroa dem, vill bara glömma.

 

Dagen efter, då Edward mår bättre, går bröderna ut för att ta en fika. Den yngre av dem är en aning matt, men han märker ändå att John grubblar på något.

Det som egentligen skulle ha blivit en härlig förmiddag i solen slutar i katastrof, då John blir brutalt misshandlad. Han har redan förlorat medvetandet när hjälpen – i form av Kevin, Liam och ambulanspersonal – anländer. Edward vet varken ut eller in, och det finns inget han kan göra.

 

Det dröjer nästan ett dygn innan John återvänder till verkligheten igen. Då han vaknar är han dock mest orolig för tvillingen, som varken ätit, druckit eller sovit under hela den tiden. Han gör allt han kan för att – från sjukhussängens vita lakan – ta hand om sin bror.

Under dagen som följer gör de båda allt för att agera som vanligt. Ingen av dem vill tänka på det som hänt, trots att det inte lämnar någon av deras tankar för ens en sekund. De skrattar mycket under dagen, av skilda anledningar, men ändå finns hela tiden den där oron kvar. Särskilt John kan inte slappna av, vilket Edward självklart märker. Den yngre frågar dock inte, vill bara glömma.

 

Den andra dagen kommer det ett par poliser – en man och en kvinna – för att prata med John och få reda på vad som hänt. Edward blir utskickad ur rummet, och det visar sig att männen som misshandlat John är samma som rånat banken under måndagen. Dessa bankrånare är även de vars flykt John kom i vägen för.

Egentligen planerade John inte att berätta exakt vad som hänt för poliserna, men han försäger sig och blir tvungen att berätta ändå. Han får förklara hur männen hotat den person han bryr sig mest om i världen ifall han berättar hur mannen han såg måndag kväll ser ut.

”’If you tell anyone about what you’ve seen, we will hurt your brother.’”

Personen i fråga vet fortfarande ingenting.

 

En vecka efter attacken bestämmer sig Edward för att dra ut på en löprunda. Tvillingen är försatt i viloläge (så bra det nu går, med tanke på att han är en av tvillingarna Grimes), och Edward berättar inte att han är på väg ut.

Han njuter av skogen och den vana känslan av att pressa kroppen, till den sekund han flyger genom luften. Någon har satt krokben för honom. Efter att ha fått ett hårt slag i bakhuvudet släpas han medvetslös in i en bil.

 

John håller på att gå i bitar av oro och skuldkänslor under de kommande dagarna. Ingen vet var hans bror är, hur han mår, om han kommer hem. De vet inte ens om han lever över huvud taget, och det enda som tröstar – om än på ett skrämmande, obehagligt vis – är den iskalla kyla som säger att tvillingen behöver hans hjälp. Det borde betyda att han är vid liv. Borde.

 

Natten till den fjärde dagen drömmer John om Edward. Det är en underlig upplevelse, då brodern påstår att det är hans egen dröm, och inte Johns. En tjock glasskiva skiljer dem åt, och de står länge pressade mot den i en djupt rotad önskan att få vara nära den andre, trots att de båda är övertygade om att den andre bara är en illusion.

Natten efter delar de båda pojkarna ännu en dröm, och de blir båda övertygade om att de faktiskt möts i drömmen, på riktigt. John övertalar Edward att han måste ta reda på var han är, så att John kan ”komma och hämta hem honom”.

 

Med adrenalinet pumpande i sin utmattade kropp gör Edward därför den femte dagen ett rymningsförsök. Han räknar inte en sekund med att kunna fly. Visst, han är en duktig löpare, men i det här skicket har han inte en chans mot fyra fullvuxna män.

Han tar sig faktiskt en bit utanför dörren innan han blir stoppad. De snabba blickar han kastar omkring sig räcker för att han ska kunna avgöra var han är. Trots att han sedan blir värre misshandlad än någon av de andra dagarna känner han lyckan svepa genom kroppen. Nästa gång han får möta John i drömmarna kommer han att vara på väg hem.

 

Den sjätte dagen Edward tvingas spendera i skjulet är också den sista. När han somnar sjunker han in i den vita dröm han delar med tvillingen, och kan berätta för sin bror var han är.

Det tar ett tag för John att övertyga de vuxna att han faktiskt vet var Edward är, men han lyckas till slut, och mycket riktigt hittar poliserna de fyra männen där John har beskrivit.

 

Tvillingarna återförenas, och står varandra närmare än någonsin. Den där fåtöljen som de inte kunnat sitta i samtidigt i på flera år är plötsligt alldeles lagom stor för båda, och ser du en av dem kan du vara övertygad om att den andre inte är mer än fem meter bort. Ärren är fler på dem båda, särskilt på den yngre av dem. Då John påpekar detta har Edward inte hjärta att göra annat än att vifta bort det, fastän han själv ofta står och betraktar sitt förut så intakta ansikte då brodern inte ser honom.

 

Edward håller sig så nära tvillingen han kan. Han har alltid varit den klängiga av dem, och det har inte förändrats nämnvärt. Skillnaden är att nu tar han gärna ett steg in bakom brodern när människor närmar sig dem. Han klarar inte av att någon drar i honom, att någon rör vid honom utan tillåtelse.

 

John jagas av flashbacks, som visar sig i form av panikångest. Han är livrädd för att mista brodern igen, och vid dessa ”anfall” förlorar han helt verklighetsanknytningen. De kommer ofta utan förvarning, då hans tvilling på något sätt blir mer utsatt. Det kan vara allt från att något av deras vänliga slagsmål blir lite för våldsamt till att någon drar upp ett minne vid fel tillfälle.

Trots att det går veckor, månader, försvinner det inte helt. De blir mer och mer sällsynta, men kraftigare.

Ändå återvänder livet sakta till det normala. Konserter, signeringar, intervjuer, tv-shower. John har ännu inte fått någon attack vid något sådant tillfälle. Edward är lika rädd inför varje spelning att; denna kommer bli den första. Han försöker att inte visa det.

 

Frågan är: vad händer nu?