Part 12

Hellu, del 12 är här :D
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här biten, menmen.. Laddar nog upp något ikv också, om jag orkar sätta mig och skriva ned del 13 (a)
Kramar till alla som läser <3



UTAN DIG del 12



Edward pressade ryggen mot väggen och betraktade männen med vaksam blick. Det var bara två stycken den här dagen; gubben som stank sprit första dagen, och en snubbe som inte var med över huvudtaget den gången.

De bara tittade på honom, utbytta några blickar med information han inte kunde tyda.

”You need to get on with the talking kid.” Mannen som han aldrig sett förr tog till orda. Edward svalde hårt och kände hur hjärtat började slå hårdare i bröstet. Han visste fortfarande inget om något de frågade om. Det var inte precis så att han fått reda på mer under de dagar – han visste inte hur länge han varit där, bara att det gått flera nätter – han varit instängd i skjulet.

”I don’t know anything!” kved han och blickade desperat från den ena mannen till den andra. Hur skulle han få dem att förstå?

”Stop lying kid, we know that your brother has told you some things.” Den (mest) främmande mannen suckade trött och kliade sig på halsen. Edward skakade häftigt på huvudet, fick huvudvärken som fortfarande dök upp ibland att öka i styrka igen. Han kunde känna pulsen dunka i bakhuvudet.

”But he didn’t! We haven’t been like, talking at like, all, the like, last like, days!” Han talade så fort att han nästan började stamma, och det blev fler ”like” än vanligt, till och med.

 

Plötsligt var han upptryckt mot väggen – igen. Det var samma man som den första gången, och Edward insåg att mannens andedräkt luktade mer alkohol än den första dagen.

”You’re giving me such a bad headache.”

Edward knep ihop ögonen och förberedde sig på smärta. Men istället hörde han den andre mannens röst. ”Pete, calm down.”

Stanken försvann från hans ansikte och ersattes av ett dovt muttrande som färdades bortåt från honom. Det skrämde honom att ingen av männen någonsin bar masker, och att de kallade varandra vid namn. Han undrade om det betydde att de räknade med att han aldrig skulle komma därifrån. Tanken skrämde nästan livet ur honom, och han var tvungen att gnugga bort en tår ur ögonvrån.

 

De fortsatte ställa frågor han inte kunde svara på. Det mesta rörde vad John berättat för honom och/eller polisen. Han hajjade till varje gång de frågade om något han inte visste, varje gång en av deras frågor berättade något för honom. Han kunde väldigt sällan svara mer än ”I don’t know!”. Männen blev bara mer och mer irriterade för varje gång han yttrade de tre orden.

Edward hade ingen aning om hur länge de båda männen försökte få ur honom informationen han inte hade. För varje fråga blev han mer desperat i sina försök att få dem att förstå, men ingenting fick dem att inse sanningen.

 

Tillslut gav Edward upp. Han sjönk ned på golvet igen, med ryggen mot väggen, och slöt ögonen. Han önskade att – om han nu inte skulle få komma hem – han åtminstone skulle få sova igen. Senaste gången han sovit hade han drömt om John.

De hade stått i vad som verkat vara timmar och bara pratat, bara tittat på varandra. Den genomskinliga mur som skiljt dem åt hade fått honom att vilja gråta, men samtidigt hade han varit för glad åt at se brodern för att bry sig alltför mycket. Även om det bara var en dröm, något hans huvud hittat på, så fanns det inget lika tröstande som att veta att tvillingen saknade honom.

 

En djup suck nåde hans öron. ”Well, he isn’t going to say anything right now…”

”And that means?” Pete, eller vad nu spritsnubben hette, lät obehagligt förväntansfull.

Den andre mannen nickade. ”He’s yours.”

Edward gav honom en panikslagen blick, då han insåg vad som höll på att hända. Under de här dagarna hade de knappt rört honom, till hans stora förvåning och glädje. Men då gubben log sitt vrickade leende och knäckte med fingrarna samtidigt som han gick mot honom, förstod Edward.

”No! No, please don’t. Please, don’t hurt me!” Han backade in i ett hörn, sökte med blicken efter en utväg. Men den enda utgången som fanns var den låsta dörren.

Tårar av skräck började rinna nedför hans kinder. Sedan kunde han inte göra annat än att knipa ihop ögonen och önska att han var någon annanstans.


Kommentarer
Mikaela Jedward Fan sa:

Du har verkligen talang med ditt skrivande!

Fortsätt, det är så himla spännande och jag blir aldrig less av att sittah är hemma och läsa av dina sagor ! ^^

Så sluta inte ! :)

2011-07-31 @ 17:01:56
URL: http://jeedward.blogg.se/
Mia sa:

OMG nu vart det riktigt spännande här! älskar dina noveller sjukt mkt går in på din blogg för det mesta varje dag och kollar! helt klart älskar den :D sluta aldrig skriva hihi ;)

2011-07-31 @ 21:34:56
URL: http://singthesong.devote.se
Hanna sa:

NOOOOOOOOOOOOOOOOOOO >.< poooor baby



MEEEEEEEEEER :D

2011-07-31 @ 21:46:29
URL: http://hannabodell.bloggplatsen.se

Hejsan! Du har hittat till en fanfiction-blogg om våra älskade tvillingar JOHN & EDWARD Grimes, aka JEDWARD. Här finns noveller skrivna ur alla möjliga vinklar, följetonger och korta, glada och sorgsna. Om ni vill kopiera något; gör det! Men länka tillbaka, och låt mig veta ;-)

Ni får hemskt gärna lämna en kommentar innan ni går <3

JEDHUGS & JEDKISSES



Ditt namn?
Spara uppgifter?

E-postadress (kommer inte att synas i kommentarsfältet)

Fyll gärna i din bloggadress (så att jag kan svara på din kommentar):

Vad har du på hjärtat? :)

Trackback
RSS 2.0