Yey, del sju ute :D
Är väl inte riktigt nöjd, som vanligt då (jag är väldigt pedantiskt när det gäller skrivning), men jag hoppas att ni tycker om den iallafall ;)
Blev ingen riktig försening idag märkte jag, har haft kvällen ledig, förutom att jag hängde med Felicia ett tag ^^, Har vilodag i morgon också, så det borde komma upp en del till på kvällen :) Sedan får vi se (a)
Kramar, kommentera gärna <3

UTAN DIG del 7

Det hade blivit tisdag igen. Edward kunde knappt fatta att det gått näst intill en hel vecka sedan John blivit misshandlad. De hade fått lämna sjukhuset på lördagen, och John hade fått stränga order om att hålla sig stilla. Det hade väl gått som det gått, men, de hade i alla fall tagit det lugnt för att vara John och Edward Grimes.

Då Edward öppnade ögonen var det ljust ute, men klockan var inte mycket mer än sju. Han blundade, men insåg att han inte skulle kunna somna om. Det pirrade i hela kroppen, och han kände mycket väl igen känslan.

Han klev upp och började, på tysta, tassande tår, leta efter träningskläderna. Tillslut fann han dem, långt in under sängen. Han snörade på sig gympaskorna och skulle precis smyga ut ur rummet, då han kom på att John kanske skulle bli orolig om han vaknade och Edward inte var där.

Strax låg det en lapp på Edwards huvudkudde, där han förklarade att han skulle vara hemma vid nio, i god tid för frukost.

När han kom ut i friska luften drog han ett djupt andetag och njöt av tystnaden. De senaste dagarna hade varit extremt hektiska. Polisen hade gripit en av männen som attackerat hans bror, och det hade visat sig att mannen även var en av bankrånarna han läst om på internet. Mannen var sedan tidigare känd av polisen, uppenbarligen.

Edward rös och joggade på stället. Han behövde rensa tankarna, på det där sättet som bara fartvind kan göra. Han började röra sig framåt, sökte sig vant in på löparstigen som låg bara ett par hundra meter ifrån deras hus. Det kändes visserligen underligt att vara ute och springa utan brodern, men John kunde ju inte. Edward hade funderat ett tag på att ringa någon kompisarna från löpklubben, men kommit fram till att han behövde vara själv med sina tankar.

Det oroade honom att han inte längre kunde prata med John som vanligt. Känslan av att brodern dolde något för honom hade inte försvunnit helt, och den fick honom nästan att vilja gråta. Han och tvillingen hade delat allt hela livet, och han önskade innerligt att attacken inte skulle få dem att glida isär när de behövde varandra som mest.

Han joggade sakta några kilometer och ökade sedan steglängden. Utan att behöva tänka på det kom han upp i löpsteget, och drog på rejält med fart. Vinddraget jagade bort de oroliga tankarna, precis som han vetat att det skulle göra. Han var tvungen att bita ihop käkarna för att orka hålla tempot, men njöt samtidigt av endorfinerna som pumpade genom hans kropp. Det var alldeles för länge sedan han varit ute och sprungit. Han hade saknat det, mer än han vetat om, det insåg han nu. Det var bara så synd att John inte var där för att dela känslan med honom. Han visste att tvillingen också älskade, och saknade, känslan av att plåga kroppen till dess yttersta gräns.

Edward hade precis kommit till den delen av löpstigen som gick utmed ett fält, då någon plötsligt la krokben för honom. Farten hade fortfarande varit hög – till och med högre än innan, då han ökat tempot efter ett krön bara ett par sekunder innan – och han flög långt. Han skrek till, mest av förvåning, samtidigt som han försökte skydda ansiktet med hjälp av händer och armar inför landningen.

Han blev liggande ett par sekunder innan han började resa sig.

”Auh…” klagade han ynkligt och försökte borsta bort smutsen från de nu sönderskrapade armarna. Han hade klarat sig skapligt, men huden emellan armbågarna och händerna var uppnött. Det hade redan börjat svida.

”Like what the hell?” när han tagit sig upp på fötter vända han sig om och glodde argt på mannen som fällt honom. Han hann se en stor, svart bil, parkerad på ängen alldeles intill dem, sedan tvingade en enorm smärta honom ned på knä.
Han kved och slog händerna om huvudet. Någon hade slagit till honom i bakhuvudet. Hårt, hela världen snurrade. Stjärnor dansade framför hans ögon och tårar strömmade nedför hans kinder. Ingenting fungerade som det skulle. Han kunde inte tänka, inte andas, inte röra sig. Allt han kände var hur det bultade i skallbenet, allt han såg var flimret framför ögonen. Hur länge han blev sittandes på knä, med händerna bakom huvudet och pannan mot knäna visste han inte. Det kändes som timmar, men också som sekunder. Tidsuppfattningen funderade visst inte heller.

Strax innan han tappade medvetandet kände Edward hur någon lyfte upp honom och släpade in honom i bilen.