*Skyldig*
Hejhej, jag drabbades av inspirations-sjukan (a) Förra inlägget la jag upp mest för att ni behövde Johns synpunkt, den här har jag skrivit ikväll (trots feber Oo'), och är ändå hyfsat nöjd med den.. Nästa del kommer dock att få vänta tills jag blir frisk och kan formulera meningar på det sättet jag vill ;)
Sjätte dagen med feber, hur epic är inte det? -.-''
Kommentarer uppskattas <3
Kramar, vi hörs när Fanny blir Frisk igen :)

UTAN DIG del 17

Edward lyfte sakta upp skallen och pressade försiktigt bakhuvudet mot den kalla väggen. Hur han än rörde sig eller satt gjorde allting ont, och han hade gett upp försöken att komma undan smärtan.

Han hade inte fått en blund under hela natten. De få gånger hans ögon faktiskt hade fallit igen hade hemska bilder jagat runt i hans inre. Han lyckades aldrig komma ihåg vad de föreställt när han tvingade upp ögonlocken igen, men de skrämde honom nog mycket för att inte vilja somna.

Det faktum att han inte kunnat berätta för tvillingen var han var under natten fick tårarna att stiga i ögonen på honom. Han blinkade försiktigt bort dem, medveten om att varenda liten rörelse, vartenda andetag, skulle orsaka honom ont. Han förstod inte varför han inte lyckats tvinga sina drömmar till att bli den vita platsen där han mött sin bror två nätter innan.

Kanske var det för att han försökte tvinga fram dem. Kanske tänkte han för intensivt för att få tankarna att slappna av nog mycket. Kanske var han bara inte nog utmattad för att däcka, så som han gjort de två föregående nätterna. I vilket fall som helst grämde honom att han inte skulle få någon chans att ta sig ifrån platsen förrän dagen efter.

Han var livrädd, nu då han insett precis vad de här männen var kapabla till. Nog för att han sett vad de gjort mot John, men när han fick uppleva det själv blev det mycket mer verkligt. En enorm våg av ilska slog upp inuti honom, precis som alla andra gånger, då hans tankar svävade över till den dagen han funnit sin bror misshandlad. Han var dock inte pigg nog för att göra mer än att grymta irriterat.

Trots att han nästintill kunnat känna tvillingens smärta då överfallet var över, hade det inte varit någonting emot det han fått känna på kvällen mot idag. Det var inte ont som orsakades av det mentala band han hade med John, utan riktigt ont, hans egen kropp, mörbultad, sönderslagen, misshandlad.

Edward fick än en gång tvinga bort tårarna med viljestyrka. Varför, varför, varför? Varför hade han inte fått tala om för brodern var han var? Han knep ihop tänderna hårt, bara för att ögonblicket efter stöna till av smärta.

”Note to self; don’t do that.” Han muttrade irriterat för sig själv och svalde sedan hårt. Hans röst var torr och raspig, han kände knappt igen den alls.

Han saknade att få sjunga, att få studsa omkring på scenen, alla skrikande tjejer (och killar) som skulle dö – eller i alla fall ge sina vänsterhänder – bara för hans uppmärksamhet. Men mest, allra, allra mest, saknade han att höra sin egen och tvillingens röster strömma ut genom högtalarna. Det spelade ingen roll om de var hemma framför karaokemaskinen eller ute på turné och spexade framför hundratals, tusentals människor. Det spelade ingen roll, för allt han brydde sig om var hur bra deras röster passade ihop, hur mycket de kompletterade varandra.

Tyst började Edward att nynna på Lipstick, bara för att snabbt sluta. Det var inte samma sak ensam. Trots att han själv ägde den största delen av Jedward blev det ingenting utan John. Han skulle aldrig ha tagit sig igenom X-factor utan tvillingen, då hade han ingenting. Det var inte för intet som de hade slutat som X-factors mest framgångsrika deltagare. Edward suckade darrande vid minnet, och trots att det faktum att de ständigt blivit utbuade önskade han sig själv tillbaka till den tiden.

Han hörde inte en enda röst – förutom sin egen – under hela dagen. Inga fotsteg närmade sig hotfullt. Ingen nyckel vreds om i låset och fick hans mage att vända sig i protest. Ingenting, på hela dagen.

Då mörkret föll vågade han sig på en suck av lättnad. Han undrade ett par sekunder om de faktiskt trodde att detta var ett straff mot honom. Sedan slog han bort tanken, de hade nog bara insett att han var för öm för att kunna tänka, än mindre tala.

Han ändrade försiktigt ställning och slöt försiktigt ögonen. Inga förvrängda hemskheter dök upp innanför hans ögonlock.

Med en lättat suck lutade han huvudet mot det dragiga golvet och kände hur tröttheten och utmattningen övermannade honom. Sömnens hala mörker sög ned honom i den vita tryggheten igen.