Tjatja, här kommer nästa del ^w^
Har egentligen inga kommentarer om denna.. Känner att jag inte riktigt gick nog djupt på vissa ställen, men antar att jag får gräva lite mer i något annat inlägg, yey, det blir fler :D Fast, nu passar ju inte titeln in längre :S

Aja, jag ska pallra mig i säng, glöm inte de små orden i fältet där nere *peka*

Kramar <3

Btw, tack Hanna för idén om flashbacks, du snurrade igång min fantasi ;)

UTAN DIG del 22

Det var två trötta, men lyckliga, pojkar som tumlade av scenen senare samma dag. Intervjun hade varit lång, men de hade verkligen saknat det. Känslan av att ha kamerorna riktade mot ansiktet, känslan av att allas uppmärksamhet var vänd åt deras håll, känslan av att leva en fantastisk dröm, istället för en mardröm.

Mannen som ledde talkshowen kom fram till dem bara ett par minuter senare. De stod och pratade ett tag, trots att Edward hade svårt att förstå att snubben inte lessnat på dem än. Det var inget tvingat samtal, tvärt om. Leendena avbytta varandra och vandrade från ansikte till ansikte.

”It was too bad we couldn’t play the game we had planed though… It would have been fun, I can promise you that.”

John tog ett litet, knappt märkbart, steg närmare brodern. Mannen verkade inte riktigt kunna släppa att de hade sagt ifrån. Innan, när de gått igenom vad som skulle hända på ett ungefär, hade människan börjat babbla om att de skulle sätta tvillingarna i var sitt lag och leka någon lek. John hade protesterat bara en halv sekund efter att Edwards hand slutit sig runt hans handled.

Han hade själv inte lyckats övertala mannen att de inte tänkte, inte kunde, göra det, och det var inte förrän Liam kom till undsättning som det hela löste sig. Liam hade helt enkelt lagt en hand på Edwards axel, tittat mannen i ögonen och sagt:

”The boys said no, alright?” Tonen hade varit vänlig men bestämt, och mannen hade – med en suck – lagt om programmet. Det hade slutat riktigt bra i alla fall, men nog var han lite besviken, det syntes.

Edward nickade mot mannen, med det där leendet som fick det att se ut som om han inte förstod någonting alls. Han fick ett vänligt smile tillbaka.

Strax därefter kom Liam fram till dem, samtalade kort med mannen medan bröderna hade ett av sina små slagsmål.

”Come on guys!”

”Yes Leem.” John skrattade då Liam himlade med ögonen, skakade på huvudet och drog på läpparna i ett roat leende. Edward fortsatte att smila, och då John la en arm över hans axlar gav han ifrån sig en fnysning. Han gjorde dock inga försök att dra sig undan, puffade bara lekfullt tvillingen i sidan. John svarade med att dra bort sin arm och knuffa till honom. Edward puttade tillbaka, vilket resulterade i att han – när John än en gång gav igen – kraschade in i en vägg. Han snubblade till då han slog in i det hårda materialet, tappade balansen och lyckades bara nätt och jämt hålla sig på fötter. Innan han hann samla sig nog mycket för att skratta åt det som inträffade greppade John tag i honom. Ursäkterna trillade ur tvillingens mun fortare än vad Edwards hjärna hann med, trots att han var van vid höga tempon. Tillslut satte han upp händerna i luften för att försöka värja sig.

”John. John. John!” Han försökte få kontakt med brodern, som fortfarande babblade i hundraåttio. ”John, I’m okay. It’s cool, it’s alright!” Han suckade djupt och himlade med ögonen då tvillingen inte lugnade ned sig.

”Leem, he’s freaking out again!” Han la händerna på Johns axlar och pressade ned honom i sittande ställning, då hans kopia började hyperventilera. Trots att han själv var blivit rädd för ofrivillig kontakt med andra människor, var det John som verkade ha tagit det hårdast. Edward sjönk ned bredvid brodern och kramade försiktigt dennes axel med ena handen.

Han kände sig precis lika hjälplös som varje gång det hände. Han hade ingen aning om hur han skulle hantera det. Han hade inte lyckats lista ut hur han skulle kunna lugna tvillingen, inte heller hur han skulle kunna förhindra det. Visst, han hade förstått ungefär vad som orsakade dessa ”anfall”, men han kom aldrig ihåg att, vad de, han själv eller John själv, gjorde kunde utlösa det, och när det väl hände var det redan försent.

Liam kom småjoggande tillbaka då han hörde Edward röst, och fann de två pojkarna sittande på samma sätt som de brukade hamna, då John tappade kontrollen. Edward som kastade oroliga blickar, blandade med panik och skuld, på den äldre pojken, vilken satt med ansiktet stöttat i händerna och andades tungt.

”Leem…” Den yngre tittade bedjande på honom. Liam suckade och skickade iväg första bästa människa att hämta ett glas vatten. Kameramannen han skickat iväg sneglade förvirrat på de identiska blondinerna, men kom snart tillbaka.

”Here, drink this.” Liam förde glaset till Johns läppar. Pojken tog emot det med darrande händer. Edward betraktade spänt sin bror då dennes andhämtning sakta återgick till det normala.

”Glad to have you back. You’re like, full on scaring me, you really need to stop doing that, it’s like so not cool.” Lättnaden i Edwards röst gick inte att ta miste på.

John, fortfarande en aning skakis, gnuggade tinningarna med fingrarna, och kikade sedan på sin bror. ”I’m actually serious okay, I’m really, really sorry and…”

Liam avbröt honom. ”Let’s go boys. Come on now.” Mannen hjälpte varsamt den äldre tvillingen upp, och när han var säker på att John inte skulle tippa omkull släppte han taget och ledde vägen till bilen. Han hoppades verkligen att attackerna, eller vad de nu skulle kallas, skulle gå över snart. Om inte för Johns skull, för Edwards. Den yngre versionen blev lika rädd varje gång. Liam tyckte verkligen inte om att se pojkarna lida så, efter allt de gått igenom. De förtjänade det inte.

Han skakade på huvudet för sig själv. Verkligen inte.