Det blåser – 7

Den äldre tvillingen rusade fram genom folkmassorna. Ibland – då vinden lugnade ned sig en aning – kunde han höra Liams röst någonstans där bakom, längre och längre bort varje gång.  John brydde sig inte. Allt som spelade roll var Edward, Edward, Edward. Hela hans kropp skrek att något var fel. Hans instinkter borde ha sagt åt honom att vända, att ta sig tillbaka till tryggheten. Men det fanns inte ens en aning om sådana känslor att finna. Det var mycket viktigare att hitta Edward, inget var lika viktigt som att hitta Edward.

Det var knappt några människor kvar i korridoren han rusade genom, tillbaka mot scenen där han senast sett sin andra halva. Titt som tätt tvärstannade han, grep tag en skräckslagen persons axlar och frågade dem om de sett tvillingen. Han var tvungen att skrika för att göra sig hörd, och hans uppspärrade ögon lugnade ingen. Alla skakade bara på huvudet. I samma sekund som han insåg att inte de heller visste vars hans älskade bror var släppte han dem, brydde sig inte ens om att titta efter dem när de skyndade iväg.

När flickan plötsligt pekade mot publikgolvet var han nära att bara ignorera henne och kasta sig vidare till nästa av ren reflex. Han hejdade sig mitt i rörelsen, stirrade på henne, munnen halvöppen. Hon nickade bara en gång, viftade med handen ditåt och tog sedan ett stadigare grepp om sin lillasyster, som verkade kunna svimma av när som helst. Ett halvt ögonblick sa hans huvud åt honom att stanna kvar, hjälpa dem. Men så slängde hon med handen ännu en gång åt honom. Hennes ögon beordrade honom att springa. Johns fingrar snuddade lätt vid hennes axel innan han började springa åt det håll hon pekat. Eller, springa och springa, han tog sig framåt så fort han möjligen kunde i det starka vinddraget.

Så fort han tog sig ut från korridoren och ut på det stora, öppna golvet slet vinden omkull honom. Han störtade i golvet, ett högljutt Ouff. slets från hans läppar och dränktes i det enorma vrål som sökte sig in genom den krossade fönsterrutan. Han pressade händerna mot golvet, skulle precis tvinga sig själv upp igen då han såg den blonda, välbekanta luggen. Ett par ögonblick glömde han bort att andas.

Bara sekunder senare var han framme vid tvillingen, sjönk ned vid dennes huvud, oförmögen att tänka, än mindre röra sig. Svett fick broderns ansikte att glänsa sjukligt grönt i det dova skenet från nödbelysningen. Försiktigt placerade John högerhanden på Edwards bröstkorg, kände hur ansträngd andningen var som resultat av de båda föremål som låste brodern mot marken. Vid den lätta beröringen fladdrade tvillingen ögonlock till, för att sedan öppnas helt. De gröna ögonen han kände så väl stirrade upp på honom, inte helt och hållet närvarande. Läpparna formade hans namn och trots att han inte kunde höra tvillingens röst över stormens ljud, kunde han se hur svårt det var för honom att prata. John pressade ett finger mot sina läppar, den där klassiska gesten för att vara tyst. Ett litet leende dök upp på tvillingens läppar då denne härmade rörelsen med sig fria arm. John skakade på huvudet med rynkad panna.

Han kunde inte ens höra sina egna tankar, än mindre vad Edward då och då sa. Han hade gjort flera misslyckade försök att knuffa undan högtalaren, men vinden slog nästan omkull honom så fort han inte satt ihopkrupen och hans svettiga händer bara gled på den glatta ytan. Den sista gången han försökte tippade den ett par millimeter uppåt, men när han tappade greppet och den föll tillbaka bara de där tre, fyra millimetrarna… Han kunde se smärtan i tvillingens ansikte, och efter et vågade han inte försöka igen. Istället kröp han ihop vid broderns huvud, Edwards fria hand i sin, och hoppades, önskade, att det hela skulle vara över snart.

Vinden slet i hans kläder, hans hår, hans kropp, blåste syret ur hans lungor och förståndet ur hans huvud. Efter bara några minuter var han inte längre medveten om vad som var upp och vad som var ned. Glassplitter grävde sin in under huden, fick honom att flämta av smärta. Men fortfarande fanns inte alternativet att sätta sig i säkerhet, att lämna Edward. Utan Edward var han ändå inte trygg på något sätt.