Help, I've fallen and I cannot get up!!

Fallen.

We fell, fell from the sky. We were thrown, actually. Maybe we screamed. I don't know if he screamed, of course - I wasn't with him. I don't know if I screamed, if I cried for help or just accepted my destiny in silence. I honestly don't remember anything, but falling. Bursting through clouds, water drops slamming into my face, onto my skin, like needles. Falling.

Sand between my fingers. It doesn't feel like it used to do - this is different. Is the sand different or is it just me? I don't know, honestly. My back is hurting, I can feel air sneaking down in the gaps where my wings are supposed to be. They took them away from me, ripped them from my body and threw me away. And if my brother could have been spared, then I would've been okay with this destiny. I would do anything to save my brother - he's my everything. But they didn't. No, they did the opposite. They chained him, pinned him down on his stomach and ripped his wings off.

We don't usually hurt. Earthly things don't affect us that much. Sure, we bleed, and yes, sometimes we get hurt badly. But we heal, and we cannot "die". We're not that kind of angels that once were human, no. We're the immortal kind. Or well, we were.

But, having your wings torn off, that's hurtful. It feels like someone opens your chest and takes your heart out whilst your still alive, still breathing and fully awake. They made me watch when they did this to my brother, my life. In many ways, that was more hurtful than it was being exposed to the same thing.

I've got sand in my face. It's in my mouth, in my hair. It's itchy. I push myself up, standing on my knees, looking around. I've been on the Earth before, actually. So has my brother. But this, this is different. This time, we're not here as angels on a trip, or on a mission. We're not angels at all. We're almost human.

I see him standing with water to his ankles, starring out over the ocean. Now I know how my back looks. The blood in his wounds has nearly coagulated. Nearly. I can see strings of red, even from this distance. I know how it must've hurt. I imagine that it had hurt him more; he's always been so proud of his wings. I don't know if I've ever met an angel who has taken so good care of his feathers. He told me that he felt chosen, that God chose the souls that deserved to be angels sometime in the beginning of life and time. And he was so proud, because we had been chosen. Now were thrown out, torn down, humanized.

I'm on my feet not, walking towards him. The pain is killing me, but he is more important than anything I could possibly feel. I trip in the warm sand, falling down on my knees again. Pain ripping my body in two, I can't breathe. Maybe I scream. Maybe I don't. Either way, he turns around, starring at me as if he just can't believe I'm here. As if he doesn't want me here. And then he smiles, the most relived smile I've ever seen. He walks over to me, limping slightly. I know that it hurts; I feel the same pain as I force myself up.

His arms around me, mine around him. He smells of home, sand and salt water. There's sand in his wound.

"It hurts." He whispers in my ear, tears dripping down his face.

"I know, I know." I think I'm crying too. I guess I am.

"What did we do wrong?"

"I don't know, I really don't know." I tell him the truth, because I honestly don't. We didn't do anything. We weren't mean. We've never hurt anyone. We've just tried to make everyone happy. "I guess you just can't please everybody."

"What should we do?" He's sobbing now, a bit calmer. At least that what I hope. I hate it when he cries. I want him to be happy, smiling, laughing.

"First, let's find some clean water to wash your back. You've got sand all over the place. We'll solve this. We can do anything, remember?"

He's nodding. I take his hand in mine, squeezing it tight. And we walk. We walk away from were heaven threw us, left us. We're going to make the best out of this. We're not going to let them win. We're the winners. Somehow, we'll always be the winners.

Hej, förlåt förlåt förlåt för att det tar så lång til mellan delarna!

Jag har verkligen ingen bra anledning, förutom det faktum att jag verkligen inte tycker om den här. Inte alls faktiskt. Ska försöka avsluta den så snart som möjligt, se till att skriva något annat istället, vet inte vad men det blir säkert bra :)

Förlåt igen <3

Det blåser - 8

Tunga händer landade på hans axlar, starka armar drog honom bakåt, tvingade bort honom från tvillingen. Han protesterade inte, stretade inte emot. Men hans hand höll fortfarande hårt, krampaktigt, i Edwards. Han kunde inte släppa, vågade inte släppa, vågade inte flytta fingrarna från fästet emellan handen och handleden. Mot Johns fingertoppar dunkade ett av de få fasta livstecken han fick från sin bror. En svag men konstant puls. Han var livrädd för att Edward skulle försvinna ifrån honom, om hans flätade isär deras händer. Och kanske var det därför han skrek när Liam bände lös hans fingrar. Kanske var det därför han skakade så och kanske var det därför hans ben vek sig under honom. Kanske var det därför han inte hörde hur Liam försökte förklara för honom att stormen dragit förbi, att orkanen bytt rikting innan den hunnit sluka konserthuset.

Han hörde inte heller ambulanssyrenerna, han såg inte hur brandbilarnas blåljus fick världen att pulsera i blått då de passerade utanför. Han släppte inte tvillingens bröstkorg med ögonen, gröna ögon fixerade på det sista livstecknet som kom från pojken med slutna ögon. Han vågade inte, ville inte, kunde inte.

Liam tvingade försiktigt ned den skakade, halvvuxne mannen på golvet. När han sedan, lika varsamt, släppte taget om Johns bröstkorg och gick för att hjälpa de som försökte välta bort högtalaren. Den äldre tvillingen blev kvar på golvet, följde apatiskt företaget med blicken. Drömde han?

”Please, let this be a nightmare. Please, God, please, let this be a nightmare.”

Liam vände sig om då orden nådde hans öron, drog på läpparna i en grimas. För han visste så väl att det inte var någon mardröm, utan en ond verklighet. John lade inte märke till den sorgsna blick han fick. Han lade inte märke till någon, något, utom broderns bröstkor som hela tiden höjdes och sänktes. När någon stod i hans synfällt, i vägen, grävde han omedvetet in naglarna i handflatan. Blod fläckade hans byxor, droppe för droppe rann nedför hans knogar mot det sträva tyget.

Braket då högtalaren föll i backen, och staketet strax därefter, dånade i hans öron, det första ljud som trängde igenom skalet som vinden skapat. Sedan hände allt i ett enormt tempo. John kunde inte slita ögonen från brodern då det började rycka i den yngres kropp. Någonstans i den äldres bakhuvud ringde varningen om att man inte ska dra ut något som fastnat djupt i kroppen, för att hindra blödning. Var det samma sak med tryck? Han föreställde sig hur blodet rusade till de skadade områdena, trängde ut genom de sprickor som skapats, forsade fram igenom platser där det inte var menat att vara. Han snyftade till, ett tyst, kvidande läte.

Människor överallt; människor som lassades in i bilar, i ambulanser, som bars, för att tas till sjukhuset. Edward rullades snabbt in i en av ambulanserna på en bår; det tjöt om däcken då bilen rivstartade.

John flyttade inte på sig förrän Liam kom och lyfte upp honom, långt senare, halvt bar och halvt stödde honom, då han stapplade mot hyrbilen med stela ben. De lämnade det nu hyfsat tomma konserthuset bakom sig, i den bil som Liam nyss vandrat genom halva staden för att hyra.

Then you pass by like a shooting star. I started falling, for you, without a warning.

John sträckte försiktigt på fingrarna och tog sedan ett nytt grepp om pennan. Han lyfte blicken, och kände hur underkäken blev hängande ett par ögonblick av bara förvåning. Edward räddade hans stolthet genom att börja prata med flickan som stod framför dem.

Vackra, mandelformade, klarblå ögon glittrade. En smal mun log mot dem. En blond page ramade in hennes ansikte, och John fick bita hårt i insidan av kinden för att sluta stirra som en galning.

I never though I would see your face again.

En enda tanke rusade igenom hans huvud; han skulle aldrig få se den här människan igen. Och av någon anledning kunde han inte stå ut med den tanken.

I know what people say, don’t get carried away

Knappa minuten senare la Edward armen om hans axlar och drog hans huvud nära sitt. Tvillingens läppar rördes knappt då denne andades ut orden, enbart menade för Johns öron.

”You did not just do that.” Tonen var anklagande.

&

”What?” John vred på huvudet och blinkade emot sin bror. Edward bara skakade på huvudet åt honom.

”No, nothing at all. I'm just hoping you won't let her take over your life, as usual”

Young love is taking me over, your love. I’m losing control

"And I don't know! I was like, full on confused, everything just went like, blanc! God...” Tvillingen tryckte händerna mot ansiktet igen, stönade tillgjort av frustration.

I'm just pointing out that Young love practically is written 'bout Rebecka.

And to be honest, this song is perfect.

Det blåser – 7

Den äldre tvillingen rusade fram genom folkmassorna. Ibland – då vinden lugnade ned sig en aning – kunde han höra Liams röst någonstans där bakom, längre och längre bort varje gång.  John brydde sig inte. Allt som spelade roll var Edward, Edward, Edward. Hela hans kropp skrek att något var fel. Hans instinkter borde ha sagt åt honom att vända, att ta sig tillbaka till tryggheten. Men det fanns inte ens en aning om sådana känslor att finna. Det var mycket viktigare att hitta Edward, inget var lika viktigt som att hitta Edward.

Det var knappt några människor kvar i korridoren han rusade genom, tillbaka mot scenen där han senast sett sin andra halva. Titt som tätt tvärstannade han, grep tag en skräckslagen persons axlar och frågade dem om de sett tvillingen. Han var tvungen att skrika för att göra sig hörd, och hans uppspärrade ögon lugnade ingen. Alla skakade bara på huvudet. I samma sekund som han insåg att inte de heller visste vars hans älskade bror var släppte han dem, brydde sig inte ens om att titta efter dem när de skyndade iväg.

När flickan plötsligt pekade mot publikgolvet var han nära att bara ignorera henne och kasta sig vidare till nästa av ren reflex. Han hejdade sig mitt i rörelsen, stirrade på henne, munnen halvöppen. Hon nickade bara en gång, viftade med handen ditåt och tog sedan ett stadigare grepp om sin lillasyster, som verkade kunna svimma av när som helst. Ett halvt ögonblick sa hans huvud åt honom att stanna kvar, hjälpa dem. Men så slängde hon med handen ännu en gång åt honom. Hennes ögon beordrade honom att springa. Johns fingrar snuddade lätt vid hennes axel innan han började springa åt det håll hon pekat. Eller, springa och springa, han tog sig framåt så fort han möjligen kunde i det starka vinddraget.

Så fort han tog sig ut från korridoren och ut på det stora, öppna golvet slet vinden omkull honom. Han störtade i golvet, ett högljutt Ouff. slets från hans läppar och dränktes i det enorma vrål som sökte sig in genom den krossade fönsterrutan. Han pressade händerna mot golvet, skulle precis tvinga sig själv upp igen då han såg den blonda, välbekanta luggen. Ett par ögonblick glömde han bort att andas.

Bara sekunder senare var han framme vid tvillingen, sjönk ned vid dennes huvud, oförmögen att tänka, än mindre röra sig. Svett fick broderns ansikte att glänsa sjukligt grönt i det dova skenet från nödbelysningen. Försiktigt placerade John högerhanden på Edwards bröstkorg, kände hur ansträngd andningen var som resultat av de båda föremål som låste brodern mot marken. Vid den lätta beröringen fladdrade tvillingen ögonlock till, för att sedan öppnas helt. De gröna ögonen han kände så väl stirrade upp på honom, inte helt och hållet närvarande. Läpparna formade hans namn och trots att han inte kunde höra tvillingens röst över stormens ljud, kunde han se hur svårt det var för honom att prata. John pressade ett finger mot sina läppar, den där klassiska gesten för att vara tyst. Ett litet leende dök upp på tvillingens läppar då denne härmade rörelsen med sig fria arm. John skakade på huvudet med rynkad panna.

Han kunde inte ens höra sina egna tankar, än mindre vad Edward då och då sa. Han hade gjort flera misslyckade försök att knuffa undan högtalaren, men vinden slog nästan omkull honom så fort han inte satt ihopkrupen och hans svettiga händer bara gled på den glatta ytan. Den sista gången han försökte tippade den ett par millimeter uppåt, men när han tappade greppet och den föll tillbaka bara de där tre, fyra millimetrarna… Han kunde se smärtan i tvillingens ansikte, och efter et vågade han inte försöka igen. Istället kröp han ihop vid broderns huvud, Edwards fria hand i sin, och hoppades, önskade, att det hela skulle vara över snart.

Vinden slet i hans kläder, hans hår, hans kropp, blåste syret ur hans lungor och förståndet ur hans huvud. Efter bara några minuter var han inte längre medveten om vad som var upp och vad som var ned. Glassplitter grävde sin in under huden, fick honom att flämta av smärta. Men fortfarande fanns inte alternativet att sätta sig i säkerhet, att lämna Edward. Utan Edward var han ändå inte trygg på något sätt.