Ni som är på bra humör behöver inte läsa det här, för jag är på dåligt humör och ni vet redan vad som händer när jag är på dåligt humör då blir man icke glad av att läsa det jag skriver.

De förtjänade bättre än nittonde plats.

They didn't get any twelwe points. They barely got any points, to be honest. He's staring at the enormous screen. Nintheenth place. Last year they came eight. Ireland wasn't going to send them another year, not after this. They failed. They did their best and it wasn't good enough.
He doesn't realize that he's crying until John throws his arms around him, holding him tight. Neither of them say anything for a long time. There's no need, they both know. They both know exactly what the other is thinking, since they're thinking the same thing. So instead of speaking about it, rambling about it, they let it sink in. They didn't make it.
Edward know that John won't cry, not right now, surronded by cameras and so many others. No, John won't cry. He can't, he's supposed to be the strong one. Edward can se how hard it is for him to keep it inside. But Edward can't help himself. His face is hidden against his brothers neck, shoulders shaking slightly, no sounds escaping his throat.
They both know that they won't sleep anything the following night. Well, it's almost tomorrow now anyways, so maybe it's not needed. He doesn't know how they are going to handle the party though. Maybe they can just sneak off, to their hotelroom. When they're there, locked inside, alone, John'll cry and Edward will have to be the strong one. Not that he mind; he'd do anything for his brother. He'll cry too, of course. They'll just sit there, on oe of the beds, arms around each other. They'll be awake all night, wondering what went wrong. Talking about what they'll say to the fans the next day, because their fans shouldn't feel guilty, God forbid. One of them will say that Maybe the fans should feel guilty. and then take it back. They shouldn't. Without the fans, they'd be nothing, they both know that. They love the fans, more than anyone could ever imagine.
"Ed'ard, get yourself together, we've got to go."
He takes a deep breath, feeling the familiar and safe smell that is home and John and everything he know.
And they walk the entire way up to the stage, always at least one foot on the ground. And they go up to Loreen, telling her that she did an awesome job, that she was Soooooo good!! and that she was so much better than anybody else and they're telling her to say hello to all their Swedish fans. She promise that all the fans in Sweden will know how much they love them. And they thank her and take a picture with her and leaves her to all the cameras.
They walk past all the people, all the journalist who doesn't even care about them - all they care about is the winner. Liam is besides them, and Paddy, and the entire crew. They say nothing at all, none of them. John has a arm over his brother's shoulders, giving both of them the support they needs to get themself out of the arena without breaking down, just like during the X-factor.
And they didn't win this time either.  Maybe they never will. Maybe they're just not good enough. Maybe the haters are right.
The car door closes and the dark windows are hiding them from the world. And he can feel Edward's thumb stroke away a tear from his cheek, and then another one and one more. And he's crying, because this is everything and they didn't make it.

Jag undrar när de insåg att det var kört. De räknade förstås inte med att vinna, hur många gånger de än sa det. De är inte dumma. En aning naiva förstås, men inte dumma. De visste att de inte kunde slå Loreen. Hoppas gjorde de förstås, men de visste att det inte skulle gå.
Men, var det när de inte fick en tolva av ens Sverige, ett av de största fanlanden? Eller var de då Tyskland, också ett av de stora länderna, inte gav dem några poäng alls?

De har ju fan gråtit! Edwards ögon är helt svullna, John orkar knappt lyfta på mungiporna. Ändå gör de det bästa de kan för att vi inte ska känna oss som dåliga fans. De twittrade hur mycket som helst inom en timma efter programmets slut. För oss. Som allt annat de gör.
Låt alla haters säga vad de vill, men det här är fan bra killar. De är inte vanliga kändisar. De bryr sig om oss.




Fuck you world. They deserved better.

bild från planetjedward @ twitter, egen edit



NU PEOPLE SKA VI RÖSTA NÅ IN I NORDEN OK! Låt dem få veta hur mycket vi älskar dem!
Hah, jag grät när de gick vidare från semin, undra vad som händer ifall de vinner XD Vi kan väl i alla fall ge dem en bättre placering än förra året, så att de får de alla haters en käftsmäll?

Hello people :)
Tänkte att ni skulle få en liten kortare novell som har legat i "opublicerat" sedan forever. Vet fortfarande inte riktigt vad jag tycker om den :S
Den är lite annorlunda än de flesta andra, i och med att den inte handlar i första hand om tvillingarna utan istället om ett fan vid namn Adam (det här är den enda jag har skrivit som inte handlar först och främst om twinsen, ber om ursäkt om ni inte tycker om konceptet men det kommer inga fler sånna här iaf :P)
Jedhugs <3

Adam

Klockan närmade sig sju, konserten skulle snart sätta igång. Adam stod ensam i ytterkanten av publiken, lika ensam som alltid. Det var den första riktiga spelning han var på, Rix FM-festivalen och liknande räknades inte. Då var det ändå så många artister som uppträdde att det aldrig blev något riktigt flyt. Nu var det en grupp, och dessutom hans absoluta idoler, som skulle göra entré inom en halvtimma. Jedward, John and Edward Grimes, de irländska tvillingarna han varit besatta av sedan Eurovision. Det hade inte direkt varit kärlek vid första ögonkastet, men låten var bra och de verkade lite smågalna, så han hade kollat upp dem på Youtube och fastnat.

   Han drog jackan tätare omkring sig, kunde verkligen inte fatta att han faktiskt var där. Kunde verkligen inte förstå att hans mamma släppt iväg honom, själv. Inte för att han hade några vänner som skulle vilja följa med. Han kände ingen som gillade tvillingarna. Några tjejer på skolan hade visserligen haft en period med dem, men det hade gått över på en vecka. Adam försökte helt enkelt att låta bli att prata om dem, även om de ständigt var i hans tankar. Så fort han nämnde dem hånade hans ”kompisar” honom, och det slutade alltid med ett långt föredrag om allt som var fel med ”bögarna”. Det var ingen liten lista, uppenbarligen. Själv hade han svårt att se något fel över huvud taget. Sure, they had flaws. Men de var inte annat än människor, vilket bara fick honom att höja dem närmare skyarna.

   Ändå skulle han gärna ha haft någon att dela glädjen med. Hjärtat bultade hårt i bröstkorgen av upphetsning. Han stod där, hörde hur alla tjejer som pressade framåt mot staketet gång på gång gallskrek i falsett och önskade att han kunde vara med. Egentligen var han inte blyg, bara övertygade om att alla människor fann honom oerhört irriterande. Omedvetet grävde han ned naglarna i handleden, så som han börjat göra allt oftare. Smärtan lugnade hans rusande hjärta.

  Smällen då någon plötsligt dundrade rakt in i honom bakifrån fick honom att snubbla framlänges och falla till marken.

   ”Åh gud, förlåt! Förlåt, förlåt, förlåt! Är du okej?” Flickan som lyckats knuffa omkull honom räckte honom en hand för att hjälpa honom upp. Adam tvekade ett ögonblick men tog den sedan.

   ”Tanja, din klant, du måste titta vars du går!” En av hennes fyra väninnor armbågade henne retsamt i sidan. Tanja, som flickan uppenbarligen hette, rodnade djupt.

   ”Förlåt, igen, typ.”

   Adam kunde inte låta bli att le åt hennes tafatthet. ”Det är lugnt.”

   ”Men du, varför står du här? Konserten ska ju snart börja!” En av de andra tjejerna tittade honom rakt i ögonen. Den rättframma nyfikenheten gjorde honom osäker. Han vek undan med blicken och skruvade på sig.

    ”Jag- Äh – Alltså- Jag vet inte.” Blodet rusade till ansiktet och han skämdes, mest över att han stod och stammade helt generad. När han sekunden senare lyfte blicken kunde han se hur en av tjejerna lutade sig ifrån Tanja med ett flin på läpparna. Great, de pratade redan om hur töntig han var.

   ”Kom igen, vi måste längre fram! Häng med grabben, vad du nu heter. Det här är Jessika, Meya, Tanja… Tanja, vars tog du vägen? Oj, hej. Och Ellie. Jag är Ullis. Det där är scenen där John och Edward Grimes kommer stå om bara ett par minuter. VI MÅSTE FRAM!” En av tjejerna pekade vilt från person till person, tydligt speedad.

   ”Adam” var allt han kunde komma på att svara. Mer hann han inte tänka ut, då hon slet tag i hans arm och drog med honom längre in i folkhavet.

   ”Adam, visst joinar du till tha hotell?” Jessika slet i hans jackärm och tittade bedjande på honom. Under de två och en halv timma som gått hade de fem tjejerna gång på gång påpekat hur coolt det var att de träffat ett Jedhead som faktiskt var kille.

   ”Jaa, kom igeeeeen! Du måste ju få träffa tvillingarna. Johns kramar är de mysigaste i hela världen!”

   ”Tyst med dig Ellie, jag har inte fått någon kram än! Jag har aldrig träffat dem förr.” Tanja putade med underläppen och lyckades se ut som en ledsen hundvalp.

   Adam stod än en gång i utkanten av tjejskaran. Jessika, Ullis, Ellie, Tanja och Meya hade, liksom alla andra, exploderat in mot mitten. Han kände sig mest i vägen, helt ärligt. Det var en skrämmande känsla, att han kunde se de två människor vars enda steg han följt det senaste halvåret, framför sig, inte många meter bort. Och han vågade inte gå fram. Han var rädd. Rädd för att de skulle tycka att han var störd som dyrkade dem trots att han själv var kille, trots alla gånger han hört dem säga att de bara tyckte att det var coolt. Men framför allt var han rädd för att inte bli sedd. Han var vettskrämd för att de skulle ignorera honom, bara bry sig om det stora antalet tjejer som flockades kring dem. Nej, då valde han hellre att bara stå och titta på. Han var inte riktigt hundra på om mullret i magen var av lycka över att faktiskt vara på samma plats som de mest fantastiska människorna i hela världen, eller om det var av insikten att han var obetydlig, ingen alls. Alla dessa utåtriktade tjejer som var framme och kramades, tog bilder, tog plats. Han var inte som dem. Och tack vare hur han var som person skulle han aldrig få det de fick heller.

   Han kunde se Ullis luta sig mot John, viska något i örat på den fantastiska människan. Avundsjukan sjöd igenom kroppen och fick tårar att stiga hans ögon, plötsligt och förvirrande. Han vände ryggen till folkmassan. Fingrarna letande sig mot jackärmen, underarmen utsatt i kyliga kvällsluften. Naglarna sjönk fort och hårt in i handleden, hotade med ens att punktera skinnet. Vad gjorde han där ens? Det var bara korkat att ens försöka, att ens tro att han skulle kunna prata med dem. De var de mest originella på hela jorden, oersättliga. Han var bara Adam, vanlig, tråkig. Ingen. Saltvattnet hotade att svämma över, men han ville inte, vägrade, låta tårarna rinna. Ingen skulle ändå bry sig. Istället grävde de vassa naglarna djupare in, spände huden till bristningsgränsen.

   ”Hey man, s’up?” En hand landade snuddade vid hans axel, men det var egentligen inte den som fick honom att vända sig om. Det som fick honom att snurra runt var det faktum att han hört rösten så många gånger tidigare, att han lyssnat på den hela kvällen genom de enorma högtalarna.

   Han stod öga mot öga med John, John Grimes, den äldre halvan av Jedward. En tår smet förbi hans gard, rullade nedför kinden, följd av fler. Han såg förvirringen i den fem år äldre mannens ansikte.

   ”Why are you… What are you doing? Stop that!” Bleka fingrar greppade tag runt hans handleder, tvingade bort fingertopparna från hans underarm. Blod sipprade fram ut de raka snitten. Inte mycket visserligen, men det var där.

   ”Jag- Förlåt. I’m sorry. Förlåt.” Han hade förstört det. John Grimes hade kommit fram till honom, pratat med honom, rört honom. Och han hade förstört det, genom att bete sig som den störda unge han var. Han hade förstört det, och den insikten fick tårarna att stiga i ögonen igen. Han var patetisk.

   Men så lade John, den fantastiska, underbara människan, armarna om honom. Adam sjönk in i omfamningen, vågade nästan inte andas av rädsla för att förstöra något.

   ”Don’t be sorry.” Rösten han lyssnat på hela kvällen var tätt, tätt intill hans öra. ”Be you.”

   Adam andades, darrande.

   ”’Me’ isn’t good enough.” Direkt efter att han andats ut orden ångrade han sig. Hans sinnen skrek åt honom att ta tillbaka det, att skratta bort det. Innan han hunnit säga något ytterligare tog John tag i hans axlar, lyckades fånga Adams flackande blick.

   ”You are always good enough. Whatever they say about you, they’re wrong. I’m telling you that you are perfect just the way you are.” Ett leende smög sig upp på den äldres läppar. “They are so wrong, and they will never admit it. But they are. Just believe me, man. I’ve been there.”

   Och så strålade det där fantastiska, underbara leendet med full styrka mot Adam, som kände sig själv le tillbaks.

   ”Come on, let’s go to all the others.” John flinade mot honom, slängde en arm över hans axlar. ”The girls are getting jealous over there.”

Hejsan, förlåt igen.
Venne ens vad jag tycker om den, den är lite improviserad och ihopklippt. Det är i alla fall något, hoppas ni inte hatar mig för uppehållet/kapitlet/nånting <3
Jedlove :*

Det blåser – 6

Edward sjönk ned på knä. Vinden vid fönstret var av orkanstyrka – kanske väl förklarligt med tanke på att tornadon fortfarande var på väg rakt emot dem – och det var knappt han klarade av att hålla överkroppen upprätt. På alla fyra tog han sig fram till de två flickorna. Blåsten dränkte alla ljud, men han kunde se smärtan i deras ansikten och det var mer än nog för att övertyga honom om att de behövde hjälp.

   När han var nästan där lyfte den ena av dem på huvudet. Hennes ögon blev stora, där hon halvlåg bredvid sin till synes medvetslösa vän. Blod strömmade nedför hennes arm, Edward gissade på glassplitter. Han lade en hand på hennes oskadda axel och insåg att hans farhågor varit korrekta. En bred glassbit stack ut någon knapp centimeter ur hennes överarm. Förutom armen verkade hon dock må ganska bra. Adrenalin spelade förstås en stor roll i det faktumet, det hade han trots allt själv erfarenheter av. Hon stirrade på honom ett par sekunder, nickade sedan svagt.

   ”How is she?” Han försökte göra sig hörd, men hon rynkade bara pannan. Det var tydligt att hon inte kunde tyda det han sa. Inte för att han klandrade henne; han hörde inte vad han själv tänkte, än mindre vad han sa. Så försiktigt det gick lutade han sig närmare den avsvimmade flickan. Hon verkade ha stått mellan sin vän och fönstret, för splittret var mer utbrett och verkade ha gått djupare.

   ”Her chest isn’t moving.” Insikten slog honom och direkt började paniken gnaga honom i hasorna. Andades hon? Var hon ens vid liv? Han stack fingrarna under hennes haka, letade upp struphuvudet och lät fingertopparna glida in mot artären han visste fanns där. Så många gånger hade han tagit pulsen på sig själv efter träningspass. Han visste exakt vilka platser man kunde känna på för att hitta hjärtslagen; handlederna, halsen, ljumskarna.

   Det bultade svagt, så svagt, mot hans fingrar.

   ”Thank God, she’s alive.” Åtminstone än så länge. Efter ett djupt andetag bestämde han sig. De var tvungna att ta sig därifrån. En snabb blick ut genom fönstret fick honom att lägga till ett ”Now!” i tanken. Edward fångade den sittande flickans blick, pekade på henne och visade med pekfingret och långfingret att de skulle gå. Hon nickade till svar och hjälpte honom att lyfta upp den medvetslösa.

   Edward gick genom rummet så fort hans ben och vinden tillät honom. I hans famn jämrade sig flickan som inte kunde vara mer än tolv somrar gammal. Hon hade vaknat då han lyft upp henne. Hennes armar var upprivna av glassplitter och blodet forsade trots att han gjort ett försök att lägga tryckförband. Bredvid honom gick hon som verkade vara flickans storasyster. Han gissade på att hon var femton, men sättet hon klamrade sig fast i hans arm fick honom att tveka och han blev mer och mer säker på att hon bara var skicklig med sminket. Då och då stapplade han till, ett resultat av de häftiga kastvindar som hela tiden hotade med att fälla honom. Flickornas gråt ringde i hans öron, och han visste inte vad han skulle göra. Det gröna ljuset flimrade omkring honom. Om det slocknade fanns det inget som ledde vägen längre, och den becksvarta himlen skulle inte ge dem någon som helst hjälp på vägen. Det häftiga regnet hade hittat in genom det numera öppna fönstret och låg som en tunn hinna över hela golvet, hela honom. Håret låg slickat mot pannan sedan han tagit sig hela vägen fram till fönstret för att hjälpa flickorna. Än frös han inte, vilket han nog hade adrenalinet att tacka för, men han visste att det skulle komma ikapp honom så fort han slappnade av. Båda flickorna hackade dock tänder, även om han misstänkte att den yngre mest frös på grund av blodförlusten.

   Plötsligt tog vinden i med förnyad kraft och han insåg att han inte skulle hålla sig stående länge till. Han grep tag i flickan som stod bredvid honom, lyckades balansera den yngre av dem på en arm och började springa. Sprang så fort flickans ben tillät, sprang så fort vinden tillät.

   De var så nära. Så nära den korridor där det skulle finnas hjälp, där vinden skulle minska lite i styrka. Det var i alla fall vad han hoppades på.

   De var så, så nära när något hårt slog omkull Edward. Tyngden över honom var enorm. Ett par sekunder låg han stilla, med slutna ögon, och försökte tyda vad som just hänt. Något hade fallit, eller flugit, eller kastats, på honom. Den mesta tyngden låg över vänster ben och höft, men hans arm var fastkilad och det tryckte över bröstkorgen. Den yngre flickan hade skrikit då han rent reflexmässigt knuffat undan henne, så att hon inte skulle bli träffad. Den äldre flickan skrek också, skräckslaget. Han kunde känna hennes ena hand darrande leta sig över hans axel, skaka honom lätt. Edward tvingade upp ögonen, letade upp hennes blick trots att stjärnor lekte i hans synfällt. Smärtan kom krypande, allt eftersom att chocken släppte blev det mer och mer påtagligt att det gjorde ont.

   Ögonen sökte sig bort från henne, mot det föremål som pressade honom mot marken. Staketet, det som var menat att skydda honom, låg över hela hans vänstra halva – det var ren tur att det inte slagit sönder hans ansikte – nedtryck av en av de enorma högtalarna som blivit nedblåst från scenen och låg över staketet vid hans ben. Kanske hade staketet varit till hjälp ändå.

Malin:
har precis börjat skriva en fanfic och jag skulle bli jätte glad om du hade lust att läsa lite och kanske länka? :)

Svar:
Jag skulle jättegärna läsa, om det inte vore så att du hade lösen på bloggen ;) :*

FÖR ÖVRIGT ska jag se till att skriva och publicera nästa del.. Det har gått assegt, så den kommer inte att bli som jag vill, men ni ska väl ändå få en del tycker jag.
Ber tusen gånger om ursäkt till de läsare jag har krav. Också; tusen gånger tack för att ni faktiskt stannat <3

Har ni märkt att varje gång jag säger att jag inte orkar skriva så lägger jag upp något i alla fall, samma dag?
Det här är inte kapitel 6, utan en grej som har legat i mappen "Opublicerat" hur länge som helst eftersom att jag inte riktigt varit säker på vad jag tycker om den. Ni kan få den iaf, fast ska kanske sätta lite varning, den är inte så rolig :(



Låt mig gärna veta ur vems POV ni läser den här; jag är nyfiken :3

Det gick så fort. Alldeles för fort. Det var ingens fel, det var verkligen inte det. Den stora långtradaren som var på väg i motsatt riktning över bron, den fick sladd. Det hade regnat hela dagen innan, och temperaturen hade gått sjunkit nedanför noll under natten. Det var inte lastbilschaufförens fel, det var verkligen inte det. Det bara hände. Det gick så fort. För fort. Ett halvt ögonblick som förändrade en hel verklighet. Den väldiga släpvagnen lade sig på tvären över vägbanan, det fanns ingenstans att ta vägen. Trots de moderna bromsarna, som inte ska kunna fastna och glida, fick även de sladd. De snurrade nästan ett halvt varv innan bilen slet sönder räcket och skickade ned dem från bron. Han hann inte ens skrika. Han sträckte sig efter sin brors hand då de flög igenom luften, mötte tvillingens skräckslagna blick.

   Trycket då de träffade vattenytan skickade hans huvud bak mot nackstödet. Yrseln fick det att ringa i öronen, tvingade bort alla andra ljud. Glas krossades ljudlöst, grävde sig in i hans armar, in i hans kropp. Vatten vällde in igenom hålet rutan lämnat efter sig. Paniken åt upp honom medan han fumlade med bältet. Den isande vätskan nådde honom nästan till midjan då han äntligen tog sig lös, då han äntligen lyckades sparka upp dörren. Ett ansikte bredvid honom, ett till dök upp ögonblicket efter. Ett fattades.

   Det var inte en tanke som tog fart i huvudet som fick honom att agera. Han försvann under vattenytan, tog sig in i den nu nästan helt vattenfyllda bilen samma väg som han tagit sig ut sekunderna innan. Den nästan vuxne man han kände så väl rörde sig inte, hade inte gjort ett enda försök att ta sig lös. Hans ögon var slutna.

   Trots att han inte kände sina händer över huvud taget, fick han tillslut upp bilbältet som höll fast tvillingen. Slet med honom ut ur den sjunkande bilen, insåg att det var mer än två meter upp till ytan. Det sprängde i hans lungor, syrebristen tog det ringande ljudet till nya nivåer. Han sparkade ändå med benen, vägrade släppa greppet om broderns lealösa kropp. Han skulle hellre sjunka tillsammans med sin tvilling än att lämna honom kvar. Någon drog dem de sista meterna upp till ytan. Han kunde inte känna sina armar, inte sina vader. Orkade inte protestera då en av de två andra slet tvillingen ur hans grepp, kände hur någon grep tag i hans krage och hjälpte honom in mot stranden.

   Han kunde äntligen känna fast mark under fötterna. Stapplandes tog han sig upp ur vattnet och föll på knä i gruset som omgärdade kanalen. Han kunde höra någon ringa efter hjälp, kunde höra panikslagna röster, vissa var förvirrade, andra beslutsamma. Någonstans bland allt detta kunde han höra ett envist, monotomt ljud. Paniken nådde även honom då hjärnan placerade lätet som tillhörande i sjukhusserierna på TV. Han vågade inte lyfta blicken, ville inte, tänkte inte. Ändå tvingade han upp huvudet så att hans ansikte riktades mot ljudets källa.

   Ett par ögonblick slutade hans hjärta att slå helt och hållet. Det var bara en tung sten som fanns i hans bröst, oförmögen att pumpa omkring blod. Lika ofungerande var hans brors hjärta, då en man han inte kunde känna igen än en gång lät händerna slå mot tvillingens bröstkorg. Och igen. Och igen, och igen och igen. Mannen knep ihop tvillingens näsa och blåste in luft i hans vattenfyllda lungor.

   ”No, no, no…” Han tvingade sig själv upp, trillade nästan på näsa igen men lyckades hålla sig själv på fötter. Han stapplade framåt, visste inte om benen var så svaga av vad som just hänt eller om det var på grund av vad som höll på att hända. Knäna vek sig och han föll ned mot gruset vid sin brors huvud. Försiktigt lade han en hand mot broderns panna. Den var iskall. Varsamt strök han bort den blonda lugg som låg klistrad över tvillingens ena öga.

   ”Wake up” mumlade han. Tårar droppade ned på det kalla skinnet. ”Please, wake up.”

   Han knuffades undan då mannen än en gång försökte få igång andningen på den halvvuxne mannen, protesterade inte, väntade tålmodigt tills mannen återgick till att tvinga omkring blodet i tvillingens artärer bara för att sedan fortsätta stryka tvillingen över pannan.

   Det gick sekunder, minuter, kanske timmar – han visste inte, brydde sig inte. Så kunde han höra sirener närma sig, ljudet av en bil som stannade, fötter som skyndade, hjul som rullade. En bår låg plötsligt på andra sidan tvillingen. Han flyttade lydigt händerna då ambulanspersonalen lyfte upp hans kopia på den orangea plasten, reste sig och gick bredvid dem. Hela tiden var det någon som höll igång broderns hjärta. En blå mask var placerad över tvillingens mun, tvingade in syre i lungorna som inte ville fungera. Försökte rädda något som inte gick att räddas. Det hade han vetat länge. Det var länge sedan nu som hans tvilling lämnat dem för gått, och det fanns inget alla dessa människor kunde göra för att få tillbaka honom. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det och kanske var det i det ögonblicket som hoppet lämnade den numera ensamme tvillingen.

   Utan ett ord pressade han en kyss mot den iskalla pannan, ett tyst avsked till den kamrat han hittills delat alla livets ögonblick tillsammans med. Fötterna ledde honom från platsen, tillbaka mot vattnet, till den isande kyla som tagit hans bror, hans bästa vän, ifrån honom.

   ”Take me too.” Han hade vatten till vaderna, hela tiden på väg utåt, när han viskade orden. Någon måste ha hört honom, någon insåg, reagerade.

   ”What did you say? What are you- What is he doing? Why is- Ey, kid! Get back here!”

   Det nådde inte fram. Kanske var hans hörselsystem lika avdomnat som hans hjärta. Kanske ville han bara inte höra.

   Starka armar slöt sig om hans bröstkorg, om hans armar och drog upp honom ur den isande kyla som slitit allt som var viktigt, ut ur hans liv.

Hejsan alla, förlåt förlåt förlåt för att jag inte lägger ut något.

Typ fjärde försöket att få till en bra Kap. 6, men det går askasst och jag blir inte nöjd alls och inget blir bra och blääh :(

Förlåt!

Jag har så stor lust att bara:

Kapitel 6

Och så slog en stor meteorit ned på jorden och alla dog.

The end.

Just nu pallar jag inte mer, det fungerar inte idag. Förlåt och goodbye, jag skriver någon dag när min hjärna faktiskt kan göra något vettigt istället. Förlåt.

Much love :-*