This is the story of Utan Dig
Bara så ni vet, och jag har tråkigt.. Nu drar jag till älvsbyn, tudels, vi ses på fredagkväll (kanske tidigare om jag kan sno emmas dator :))

Tjenare, det var ett tag sen :S
Jag är hemma, men åker till Älvsbyn i kväll igen.. Här kommer i alla fall den sista delen av Utan dig (fast den fortsätter ju i alla fall, fast med nytt namn (a)), lite av ett happy-chapter med tvillingarnas andra passion ;)
Kramar, snälla, lämna en kommentar där nere, betyder så mkt <3

UTAN DIG del 24

"Are you sure?"
”Yeah, totally.” Edward gav honom den där blicken som sa; självklart, och böjde sig sedan ned för att knyta gympaskon. John kliade sig i bakhuvudet, tveksamt.

”Edward, I don’t know…”

Brodern lyfte blicken och log mot honom.

”We’re not like, going to give up running just because of this. We’re not going to let them win.” Tonfallet till trots låg det en stor tyngd bakom orden. Edward hade bestämt sig. John hade en känsla av att om han vägrade skulle tvillingen dra ut på en löprunda i alla fall. Han tänkte inte, kunde inte, låta brodern fara ut och springa själv igen. Inte nu, kanske inte någonsin.

”Yeah, I know…” Han mumlade för sig själv och snörde sedan på sig skorna.

Snart svängde de in på löpstigen där de brukade springa. Edward låg hela tiden strax före honom, det var ett irriterande faktum. Varje gång han ökade för att kunna ligga bredvid ökade brodern också, om han saktade av gjorde Edward det samma. Utan tvekan var det med mening, det märktes tydligt på de ögonkast tvillingen gav honom över axeln då och då.

”Come on” John kunde inte låta bli att flina samtidigt som han klagade tyst för sig själv. Tävlingsinstinkten slet i honom, att hela tiden ligga efter var inte nyttigt.

Den långa raksträcken inne i skogen uppenbarade sig framför dem. Han kunde inte låta bli att le, ökade ordentligt, svepte förbi tvillingen. Han hörde ett kort skratt bakom sig, och hur de tidigare lugna stegen ökade i tryck och frekvens.

Adrenalinet och endorfinerna pulserade genom hans kropp, i takt med pulsen. Lyckan var oändlig, som han saknat detta. Det enda som kunde jämföras med den här känslan var att stå på scenen. Prices samma sorts rus, en känsla av oövervinnerlighet, av att veta att många önskar att få känna samma sak.

Tvillingen flåsade honom i nacken, och han pressade kroppen ytterligare. De tävlade ofta mot varandra då de var ute och sprang. Kanske var det en bidragande faktor till att de blivit så bra som de blivit. Ibland undrade han hur det blivit ifall de valt löpningen istället, ifall de inte tagit sig vidare i X-factor, om de inte fått representera Irland i Eurovision. Ibland undrade han hur långt se skulle ha tagit sig, hur bra de kunde ha blivit. Ändå skulle han aldrig ändra sig ifall han fick göra om valet, och han visste att Edward kände likadant. Trots att detta var härligt fanns det inget som gick upp emot scenen, studion, signeringarna.

När raksträckan tog slut stannade de upp, lutade sig mot knäna. De flämtade efter luft ett par sekunder och joggade sedan i ett lugnare tempo längs spåret, tjattrade om allt möjligt, kommande konserter, galna fans, Britney Spears, andra vackra tjejer och fantastiska människor.

Fältet uppenbarade sig framför dem. Det var inte förrän han inte fick något svar, som han upptäckte att brodern stannat. John kastade en blick över axel och skyndade sedan tillbaka.

Tvillingens bröstkorg hävde häftigt, nävarna var hårt knutna och all färg hade försvunnit från hans ansikte. De uppspärrade ögonen flackade omkring.

”Hey, are you alright?” John la högerhanden på broderns överarm och granskade oroligt sin spegelbild, som skakade på huvudet.

”No” Svaret lät ynkligt. ”Can we… Can we like…?”

John nickade och kramade försiktigt Edwards axel. ”Sure. Come on, let’s go.”

De vände och gick samma väg som de kommit. När den yngre samlat sig något började de springa igen. Känslan av lycka återvände, men inte riktigt lika stark som tidigare. John kunde bara inte glömma ansiktsuttrycket tvillingen haft nyss. Det fick honom att undra om något någonsin skulle kännas normalt igen.

Hehe, här kommer en kort novell som jag haft i huvudet ett tag.
Har inte orkat skriva ned den, men igår hittade jag en låt som gav mig asmkt inspiration, så det blidde som det blidde ;)

Det här är yngre John och Edward Grimes, typ 13, 14, 15, ungefär, jag vet inte riktigt, ni får avgöra själva ;)

Kramar, lämna en liten kommentar där nere och berätta vad du tycker <3

LÖFTE

”John, where are you? You need to get here right now! I think… I think he’s going to jump.”

Hur han egentligen tog sig dit visste han inte. Han hade inget som helst minne av att ha sprungit, cyklat, åkt buss eller något över huvud taget. Det var som om han bara hoppat från den ena platsen till den andra. Regnet – hade det verkligen regnat nyss? – stod som käppar i backen, fick hans bara armar att svida, förvandlade hela världen till ett mörkt dis.

John trotsade skyfallet och höjde blicken med hjärtat i halsgropen. Vattendropparna studsade mot hans hud, tvingade honom att kisa. Han följde sakta husväggen med blicken, våning för våning. Och där, högst upp på taket, vad han fruktat.

”No” Ordet var knappt hörbart, dränkt av ljudet från det slående regnet. ”Edward, no!” Viskningen övergick i ett panikslaget skrik då han rusade förbi alla människor som stod och betraktade pojken som stod på takets kant och blickade ned på dem.

Det var som om han såg sig själv på bio, springandes i slow motion uppför alla trapporna. Det gick för sakta, så långsamt, trots att han sprang så fort han kunde. På något sätt var det som om han såg sig själv passera gång på gång, och trappstegen ville aldrig ta slut. Det gjorde dock inte heller hans energi, adrenalinet fick blodet att pulsera, så hårt, genom kroppen. Han tyckte att varje hjärtslag ekade i de tomma korridorerna. Vart var alla människor? Det var visserligen mörkt ute, men han hade antagit att det var åskmolnet som färgat himlen svart. Kanske var det kväll, sent, mitt i natten? Det spelade ingen roll för honom. Allt som spelade roll var att hinna i tid. Om han inte hann… John var tvungen att ruska på huvudet för att få ut bilderna som strömmade genom hans hjärna som vattnet genom stuprören. Det fanns inget alternativ, han var tvungen att hinna.

Plötsligt uppenbarade sig dörren som ledde upp på taket framför honom. Han stannade inte av – det gick ändå så sakta – utan tryckte ned handtaget i farten, pressade axeln mot träet och snubblade igenom. Så fort han återfått balansen fick han syn på brodern.

Tvillingen stod längst ut på kanten. Skospetsarna var ett par centimeter utanför, högt ovanför marken. Han hade slutit ögonen, lutat ansiktet upp mot skyn. Hans händer öppnades och slöts i ett mönster som verkade helt slumpmässigt.

”Edward” Brodern borde verkligen inte ha hört flämtningen, men ändå vred han på först huvudet, sedan resten av kroppen, fortfarande stående på samma ställe.

”You shouldn’t be here” Rösten var kall, tom, inte alls som den brukade vara. Det skrämde John, han hade aldrig hört tvillingen låta på det sättet.

”You shouldn’t be here! What the hell are you doing?”

Edward gav honom en blick, lika uttryckslös och skrämmande som hans röst.

”Edward, stop it! Get away from the edge, you’re being silly!”

”I’m being silly? SILLY?” Det plötsliga utbrottet fick John att backa ett steg av förskräckelse. En tom, svart glöd fick tvillingens blick att mörkna. ”I can’t take this anymore! I – CAN’T! They treat us like crap, they won’t miss a chance to tell us how awful we are! Everything I’m doing is wrong, nothing is ever good enough, and when I do something right they still find a way to make it bad! Everybody hates me!”

John ruskade på huvudet. Hans blick, tårfylld, livrädd, följde varenda liten rörelse brodern gjorde.

”I don’t hate you” viskade han med sprucken stämma. Han visste, trots att Edward inte svarade, att det inte var nog. ”Edward, please. Please, please don’t leave me. I need you!”

Tvillingen skakade sakta på huvudet. ”I’m sorry John. I really am, but I can’t. I just, can’t.”

Regnet slog emot dem, vattnet strömmade nedför deras ansikten. John kastade en blick mot sina isande fötter och insåg att han bara hade strumpor. Dyblöta strumpor. När han tittade upp igen såg han hur brodern kastade en blick över axeln. Världen började snurra i slow motion igen. Tvillingen blinkade. En gång. Två gånger.

En häftig blixt rev himlen i bitar. När den bländande energiladdningen försvann ned i marken såg John en tår rulla nedför broderns kind. Hur han kunde avgöra att det var en tår och inte bara ännu en regndroppe hade han ingen aning om. Han bara, visste.

Tvillingen tog ett sista djupt andetag. John fortsatte att skaka på huvudet, bedjande. Hans tårar blandades med regnvattnet som strömmade utmed hans ansikte.

”I love you John”

Slow motion.

En tvilling som sluter ögonen och faller, faller. En tvilling som med ett ski kastar sig fram för att greppa tag i sin spegelbild, men förgäves.

En tvilling som faller ut i tomma intet. En tvilling som faller på knä vid kanten på ett tak.

En tvilling som bestämmer sig för att släppa greppet, ge upp hoppet. En tvilling som blir tvingad att stanna kvar, ensam i en värld som är menad för två.

”John? You okay?” Tvillingens röst väckte honom från drömmen. Han märkte att han skakade, och gjorde flera försök att själva ned den svällande klumpen i halsen. John kvävde en snyftning och nickade försiktigt.

”Yeah. It was just a dream. We’re okay. I’m okay. Just a dream. A dream, nothing else.”

Edward blinkade sömnigt mot honom, någon oroat glänste svagt i hans ögon. ”You wanna talk about it?”

John skakade på huvudet. ”No, it’s fine. Just…” Han svalde. ”Just promise me you won’t jump from a roof without my permission.”

Vem som helst skulle ha himlat med ögonen åt honom. Vem som helst skulle ha gett honom en ärduheltdumihuvudet-blick. Vilken annan människa som helst skulle ha konstaterat att han var knäpp, inte varit sen att förklara det för honom heller. Men inte Edward. Han bara log det där härliga leendet (om än ett något nyvaket sådant).

”Of course not”

”Thanks”

”Goodnight John”

”Goodnight Edward”

Okej, det här är vad som händer just nu.
Idag, vid fyra-, femtiden, lastas bilen med allt mitt pick och pack (vilket innebär minst två stora väskor och en hel del lösa grejjer och påsar) och tar riktigt mot Älvsbyn, 45 minuter från min hemstad. I Älvsbyn kommer jag de närmaste fyra åren spendera vardagarna, måndag-fredag, och gå i skola. Jag kommer att läsa Naturvetenskap, med NIU inriktigt längdskidor.

Vi kommer att få låna datorer av skolan (om jag minns rätt), och det finns möjlighet att köpa bredband till lägenheten som jag och tre tjejer till ska dela. Dock kommer jag inte att ha tillgång till internet nu i veckan (tisdagkväll -> fredageftermiddag), tror jag. Det kommer alltså inte att komma ut några fler delar innan fredag/lördag, om jag inte hinner få ut någon idag.
Jag kanske tittar in och uppdaterar er lite om vad som händer, om jag hinner.. Annars får ni klara er utan mig fram till fredagkväll.

Uppdatering om följetongen
Jag planerar att skriva ett inlägg till under samma namn (Utan dig), ett happy-chapter (för att jag har lust att skriva tvillingkärlek ;]). Sedan tänker jag skriva en sammanfattning av hela den.
Sammanfattningen kommer finnas för att - ifall det kommer några nya läsare som inte orkar läsa alla de tjugo-typ-sju A4 som är vad Utan dig faktiskt har blivit - förklara vad som har hänt, varför vissa saker är som de är och blev som de blev.
Efter det kommer jag att påbörja en "nya" följetong (fast det är en fortsättning på Utan dig, hehe, vill mest byta namn), som jag hoppas att ni uppskattar. Namnet på den "nya" följetongen är Din själv tillhör mig, bara för att :P

Planerade inlägg - Ungefärlig publicering
LÖFTE - Ge mig två minuter
UTAN DIG del 24 - Idag eller nästa helg, vi får se
UTAN DIG sammanfattning - Nästa helg
DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 1 - Nästa helg?

Har lite tråkigt, funderar på vad jag ska skriva i nästa del.. Tänkte att jag skulle dela med mig av vilka fanfictions jag följer, de som jag tittar in på 24/7!



När Mina Ögon Inte Längre Ser
Har inga vettiga kommentarer om den här, men jag har fastnat ordentligt ;D

Helt ärligt vet jag inte vad denna heter :$
Fanfiction-mix med Jedward och Tokio Hotel, lätt awesome blandning (Y)

When I look Into Your Eyes
Ganska ny, finns bara 2 delar ute, men jag längtar verkligen efter att få se hur det går ^^,

A Jedward Dream 
Min personliga favorit (no offense till resten, men jag älskar den här <3)



Plus en liten bild på min LILLA (:[) Jedwardvägg.. Ska utöka den med en gigaposter dock ^w^






De älskade följetongarna som handlar om Harry Potter/HP-Next Generation (och alltså inte våra tvillingar (a))
Parselmouth of Slytherin
Draco in Darkness
Albus Potter and The Year of The Badger

Tada :D Sitter här mitt i natten igen...
...och skriver, trots att jag hade tänkt gå upp "tidigt" (typ åtta?) i morgon (hehehe, jag börjar int skolan förrns på onsdag ;))

Kända att jag inte riktigt gick nog djupt in på vad det var för något som hände i andra halvan/slutet av förra kapitlet, så här kommer Johns version (vilket betyder att ni kommer känna igen en del repliker ;)) av vad som hände. Det är dock väldigt stor skillnad på Edwards/Liams version och Johns version :)

Glöm nu inte kommentarerna, gonatt <3

UTAN DIG del 23

”Oh my god. Edward, I’m sorry, I’m so sorry, I didn’t mean to and it wasn’t my point and…” John fortsatte att be om ursäkt i ett allt högre tempo. Han var livrädd för att brodern skulle skadas, och ännu räddare att det skulle vara hans fel. Trots att alla hela tiden sa åt honom att det inte var hans fel, att han gjort rätt som berättat för polisen, att det inte skulle förändrat något ifall han inte skvallrat, jagade skuldkänslorna honom. Vid vissa tillfällen, som detta, övermannade de honom, tvingade undan förnuftet och fick honom att få, ja, panik, helt enkelt. Han kunde höra tvillingen tala till honom, säga hans namn, säga åt honom att lugna ned sig, men det nådde som inte fram. Han flackade med blicken, lyckades inte koncentrera fokuset någonstans. Konturerna försvann, och med dem kontakten med verkligheten.

Bilder av broderns sönderslagna ansikte, blåslagna armar, repade rygg, fladdrade förbi hans inre. Minnena slet tag i honom, tvingade honom till lydnad.

”…e’s freaking ou…”

Tvillingens röst kom svävande mot honom i det kompakta mörkret. John gjorde ett desperat försök att greppa tag i den, att slita sig lös från paniken, men förgäves. Han tappade taget, gled tillbaka ned i det djupa hålet utan möjlighet att ta sig därifrån.

Känslan av att vakna upp och inse; ensamhet. Ensamhet som inte skapade annat än ett vakuum, som omslöt honom med sådant tryck att det pressade ihop hans lungor till ingenting. Ett så stort tryck att han inte orkade sträcka på ryggen och gå upprätt.

Han la inte märke till det, men minnet av att inte kunna andas ordentligt fick honom att börja hyperventilera. Hans kropp försökte slita åt sig det syre den var övertygad om att den behövde, trots att så egentligen inte var fallet.

Kroppen kunde ha tillhört vem som helst. På något sätt var det inte honom som någon tvingade att sitta ned. Det var inte hans axel som någon gnuggade varsamt. Det var som att han kände det, men ändå inte. Det var för avlägset, som om han lämnat kvar kroppen ovanför ytan, som om det bara fanns någon ynka nerv kvar som band samman hans sinne och den resterande delen.

Omedvetet gnuggade han ögonen med handflatorna för att få bort bilderna och känslorna, men det hjälpte inte. Andhämtningen blev djupare, tyngre.

Det fortsatte att riva i honom, och den vecka brodern varit bortrövad fortsatte att rulla förbi i högt tempo, där de värsta stunderna saktade ned i en outhärdligt långsam fart. Han stod där framför spegeln igen, med händerna pressade mot den kalla ytan, mindes med smärta hur han gång på gång inbillat sig att Edward stått där, att det bara varit en tunn glasruta emellan dem. Mindes hur han gång på gång försökt göra så häftiga rörelser att kopian på andra sidan inte skulle hinna med, avslöja sig själv genom att inte kunna följa hans snabba ryck. Självklart hade spegelbilden inte misslyckats.

Då det kalla glasets kant snuddade vid hans mun grep han reflexmässigt tag i det. Han skakade fortfarande då vätskan rann ned i strupen på honom, men vattnet hade en viss lugnande inverkan. Han kände hur sinnet återvände till kroppen, la märke till att det var Edwards hand som låg på hans axel, att Liam satt på huk bredvid dem. Andningen blev som den skulle igen, och de hemska minnesbilderna och känslorna förpassades åter till skuggorna.

”Glad to have you back. You’re like, full on scaring me, you really need to stop doing that, it’s like so not cool.”

Han hade inga problem att förstå att tvillingen bara var glad, inte sur som orden fick det att märka. Tonfallet liknade mest en nöjd suck. John gnuggade försiktigt tinningarna med pek- och långfingrarna, blinkade hårt ett par gånger för att vara säker på att minnena inte skulle återvända.

”I’m actually serious okay, I’m really, really sorry and…”

Liam avbröt honom direkt, tog tag i hans armbåge och hjälpte honom på fötter. När John återfått balansen följde han med till bilen. Bakom honom gick Edward, han kunde känna tvillingens oroade blick bränna i nacken.

John betraktade Edwards ansikte från sidan då denne satt och sömnigt stirrade ut genom fönsterrutan. Det hade hunnit bli mörkt ute, men gatuljusen lyste upp tvillingens ansikte om och om igen. Såren hade läkt, blåmärkena hade bleknat bort, men spåren fanns kvar. I broderns förr så oskadda ansikte – det han alltid varit en aning avundsjuk på – kunde han skymta flera nya ärr, små förändringar i hudtonen som inte funnits där innan. Han lyfte handen och drog försiktigt med fingret efter ett av dem, det som gick i en svag båge, från strax ovanför ögonbrynet ned till kindbenet.

”You’ve got a lot of scars, Edward.”

Han fick ett av tvillingens berömda leenden.

”I know. Makes it a lot easier for people to tell us apart.”

John kunde inte låta bli att le tillbaks.

Lessen för att det inte har kommit upp något idag, har int vart hemma ikv och hade inga idéer på dagen :( Nu har jag en idé, men ska pallra mig i säng, ska upp i morgon. Hinner nog inte lägga upp något i mrgn heller, stiger upp, åker på tävling och åker på sommarens sista festival på kvällen (venne om jag hinner hem emellan ens :S)..
Ber om ursäkt för det..
Kramar, vi hörs när vi hörs ;)

http://www.channel5.com/
Javenne om man kan kolla på hela programen här (den säger att jag inte kan -.-), men, verkar komma upp klipp iaf ^^
Tex, vad sägs som ett morgondopp? :D<3
http://www.channel5.com/shows/celebrity-big-brother/clips/jedwards-early-morning-dip

Förlåt, glömde länka till vars jag hittade sidan (a)

Tjatja, här kommer nästa del ^w^
Har egentligen inga kommentarer om denna.. Känner att jag inte riktigt gick nog djupt på vissa ställen, men antar att jag får gräva lite mer i något annat inlägg, yey, det blir fler :D Fast, nu passar ju inte titeln in längre :S

Aja, jag ska pallra mig i säng, glöm inte de små orden i fältet där nere *peka*

Kramar <3

Btw, tack Hanna för idén om flashbacks, du snurrade igång min fantasi ;)

UTAN DIG del 22

Det var två trötta, men lyckliga, pojkar som tumlade av scenen senare samma dag. Intervjun hade varit lång, men de hade verkligen saknat det. Känslan av att ha kamerorna riktade mot ansiktet, känslan av att allas uppmärksamhet var vänd åt deras håll, känslan av att leva en fantastisk dröm, istället för en mardröm.

Mannen som ledde talkshowen kom fram till dem bara ett par minuter senare. De stod och pratade ett tag, trots att Edward hade svårt att förstå att snubben inte lessnat på dem än. Det var inget tvingat samtal, tvärt om. Leendena avbytta varandra och vandrade från ansikte till ansikte.

”It was too bad we couldn’t play the game we had planed though… It would have been fun, I can promise you that.”

John tog ett litet, knappt märkbart, steg närmare brodern. Mannen verkade inte riktigt kunna släppa att de hade sagt ifrån. Innan, när de gått igenom vad som skulle hända på ett ungefär, hade människan börjat babbla om att de skulle sätta tvillingarna i var sitt lag och leka någon lek. John hade protesterat bara en halv sekund efter att Edwards hand slutit sig runt hans handled.

Han hade själv inte lyckats övertala mannen att de inte tänkte, inte kunde, göra det, och det var inte förrän Liam kom till undsättning som det hela löste sig. Liam hade helt enkelt lagt en hand på Edwards axel, tittat mannen i ögonen och sagt:

”The boys said no, alright?” Tonen hade varit vänlig men bestämt, och mannen hade – med en suck – lagt om programmet. Det hade slutat riktigt bra i alla fall, men nog var han lite besviken, det syntes.

Edward nickade mot mannen, med det där leendet som fick det att se ut som om han inte förstod någonting alls. Han fick ett vänligt smile tillbaka.

Strax därefter kom Liam fram till dem, samtalade kort med mannen medan bröderna hade ett av sina små slagsmål.

”Come on guys!”

”Yes Leem.” John skrattade då Liam himlade med ögonen, skakade på huvudet och drog på läpparna i ett roat leende. Edward fortsatte att smila, och då John la en arm över hans axlar gav han ifrån sig en fnysning. Han gjorde dock inga försök att dra sig undan, puffade bara lekfullt tvillingen i sidan. John svarade med att dra bort sin arm och knuffa till honom. Edward puttade tillbaka, vilket resulterade i att han – när John än en gång gav igen – kraschade in i en vägg. Han snubblade till då han slog in i det hårda materialet, tappade balansen och lyckades bara nätt och jämt hålla sig på fötter. Innan han hann samla sig nog mycket för att skratta åt det som inträffade greppade John tag i honom. Ursäkterna trillade ur tvillingens mun fortare än vad Edwards hjärna hann med, trots att han var van vid höga tempon. Tillslut satte han upp händerna i luften för att försöka värja sig.

”John. John. John!” Han försökte få kontakt med brodern, som fortfarande babblade i hundraåttio. ”John, I’m okay. It’s cool, it’s alright!” Han suckade djupt och himlade med ögonen då tvillingen inte lugnade ned sig.

”Leem, he’s freaking out again!” Han la händerna på Johns axlar och pressade ned honom i sittande ställning, då hans kopia började hyperventilera. Trots att han själv var blivit rädd för ofrivillig kontakt med andra människor, var det John som verkade ha tagit det hårdast. Edward sjönk ned bredvid brodern och kramade försiktigt dennes axel med ena handen.

Han kände sig precis lika hjälplös som varje gång det hände. Han hade ingen aning om hur han skulle hantera det. Han hade inte lyckats lista ut hur han skulle kunna lugna tvillingen, inte heller hur han skulle kunna förhindra det. Visst, han hade förstått ungefär vad som orsakade dessa ”anfall”, men han kom aldrig ihåg att, vad de, han själv eller John själv, gjorde kunde utlösa det, och när det väl hände var det redan försent.

Liam kom småjoggande tillbaka då han hörde Edward röst, och fann de två pojkarna sittande på samma sätt som de brukade hamna, då John tappade kontrollen. Edward som kastade oroliga blickar, blandade med panik och skuld, på den äldre pojken, vilken satt med ansiktet stöttat i händerna och andades tungt.

”Leem…” Den yngre tittade bedjande på honom. Liam suckade och skickade iväg första bästa människa att hämta ett glas vatten. Kameramannen han skickat iväg sneglade förvirrat på de identiska blondinerna, men kom snart tillbaka.

”Here, drink this.” Liam förde glaset till Johns läppar. Pojken tog emot det med darrande händer. Edward betraktade spänt sin bror då dennes andhämtning sakta återgick till det normala.

”Glad to have you back. You’re like, full on scaring me, you really need to stop doing that, it’s like so not cool.” Lättnaden i Edwards röst gick inte att ta miste på.

John, fortfarande en aning skakis, gnuggade tinningarna med fingrarna, och kikade sedan på sin bror. ”I’m actually serious okay, I’m really, really sorry and…”

Liam avbröt honom. ”Let’s go boys. Come on now.” Mannen hjälpte varsamt den äldre tvillingen upp, och när han var säker på att John inte skulle tippa omkull släppte han taget och ledde vägen till bilen. Han hoppades verkligen att attackerna, eller vad de nu skulle kallas, skulle gå över snart. Om inte för Johns skull, för Edwards. Den yngre versionen blev lika rädd varje gång. Liam tyckte verkligen inte om att se pojkarna lida så, efter allt de gått igenom. De förtjänade det inte.

Han skakade på huvudet för sig själv. Verkligen inte.

(sry people, you really do not need to read this, just had to mess with my bro a bit :P
Laddar upp den 22 för er som vill veta ;])

E du uppe än! lol jag hör dig skriva haha. jag kanske ska läsa helaserien


Svar: Är JAG uppe än? Det är du som är fyra år yngre din mupp, stäng av mobilen och sov för tusan :-*
But, the fact that you can hear me is not good.. Stängde dörren (a)

Är det någon som vet om, var och när vi svenskar kan se UKs kändisversion (or whatever it's called) av Big Brother?
Med tanke på att tvillingarna (så vitt jag förstår) nu har flyttat in i huset så... JAG MÅSTE SE! Och om det inte går att se i Sverige tänker jag flytta till Bristol (England, Storbritannien, don't ask why) och skaffa en tv!


EDIT! YOUTUBE IS OUR FRIEND!








Sitter och skriver på del 22 btw, borde komma upp ikv ;)

Lessen people, hinner inte med att skriva något inlägg idag..
Är påväg till en kompis för tjejkväll, och kmr hem vid midnatt, så *rycka på axlarna*
I morgon kommer alltså nästa del, och sen.. Sen lär jag behöva fler idéer, men det få la lösa sig :) Funderar på att introducera nå tjejer i tvillingarnas liv, men javenne, har så svårt att tänka mig någon av dem nära någon annan än varandra (a) Det lär i alla fall bli ett par inlägg med JohnochEdwardsomförsökeråtergåtilldetnormala, rätt chill att skriva och rätt mysigt att läsa (tkr jag (a))

Hugs, bye bye

OMJ, 73 besökare igår <333

Till er som tycker att jag ska skriva den på engelska och skicka den till tvillingarna: Nej??? Jag skulle bli livrädd om någon hade skrivit något sånt här om mig, fatta skämmigt OO'

Mohahaha, ni blidde inte av med mig *evil laugh*
Det blev alltså ingen epilog än, utan ännu en del, och nu har jag en till som ligger och nafsar i bakhuvudet ^^, Hoppas att ni inte har något emot att det bara blir beskrivningar av hur de försöker återgå till deras "normala" liv igen, för det är vad som lär komma ;) Jag tänker nog inte hitta på mer jävligheter (hmm, hittade jag just på ett nytt ord? xD) mot dem, inget alltför allvarligt. Känner mig nämnligen nog hemsk redan Oo'
Kramar, lämna en kommentar innan ni sticker.
Gonatt <3

UTAN DIG del 21

”I’m John…”

”I’m Edward…”

”And together we are; JEDWARD!”

Det tog längre tid än vanligt för talkshow ledaren att få ned dem i soffan. De hann med att springa flera varv runt i rummet, välta omkull möbeln de var menade att sitta i och hjula x antal gånger innan mannen resolut grep tag i deras armar. Edward slet sig lös direkt, kastade i smyg en skrämd blick på mannen och satte sig fort ned. Han klarade inte av att folk höll fast honom, inte nu längre.

Varje gång de var ute på stan, eller var som helst egentligen, och fansen kom springande emot dem tog han skydd bakom John. På ett diskret sätt, självklart, men ändå. Nog visste han att det inte skulle hända igen, särskilt inte då han var bland de som avgudade honom. Trots att han var mycket medveten om det fann han det obehagligt när alla dessa människor började rycka i honom. Det var en konstig mix av känslor, då han samtidigt blev lika överlycklig varje gång.

John följde hans exempel, satte sig så nära brodern att de i princip satt omlott. Han la en beskyddande arm över tvillingens axlar, något som blivit en vana de senaste veckorna. Edward pillade in sin högerarm bakom John rygg.

De lyckades hålla sig tysta länge nog för att mannen skulle hinna börja ställa frågor. Självklart började han med den biten de helst av allt ville glömma.

”So guys, we haven’t seen you in a couple of weeks. What happened?”

”I’m actually serious okay, we’ve had like, the two like worst weeks of our life, and like…”

”Yeah, it’s been like full on crazy, like this total nightmare in two whole weeks!” Edward gestikulerade vilt med den fria handen, precis som han brukade. John reagerade inte på att han blev avbruten, skickade inga småsura blickar åt tvillingens håll. Han hade helt slutat upp med det, då inget gjorde honom gladare än påminnelserna om att hans spegelbild faktiskt satt precis bredvid honom.

”Like so not cool!”

Edward nickade instämmande. ”Really, really not cool at all.”

Mannen gav dem att leende. Tvillingarnas tränade ögon kunde se otåligheten under den vänliga masken, men som vanligt valde de att låssas som ingenting. ”But guys, what did really happen?”

Pojkarna bytte en snabb blick i totalt samförstånd.

”We’re not allowed to talk about it.”

John ryckte på axlarna i något som skulle föreställa en beklagande gest. ”Yeah, Leem told us not to.”

Mannen skrattade hjärtligt. ”Of course not. I just thought, since when do Jedward what they are told to do?”

John lät flinade, osäker på exakt vad han borde svara. Det var väl uppenbart att snubben ville få dem att snacka, men de hade kommit överens om att lyda order. Liam hade sagt att det var viktigt, och ingen av tvillingarna protesterade. Upplevelsen kändes väldigt privat, och de ville egentligen bara att den skulle försvinna. Nog förstod de att det skulle tas upp gång på gång på gång och återigen, men önska kan man alltid.

Edward tog tag i situationen, styrde upp den och bytte ämne på det smidiga Edwardbörjarprataomrandomgrejjermittiallt-sättet.

”We really do listen to what Leem tells us, ‘cause he’s like our surrogate mum, where ever we go he goes. Everybody’s like asking if it’s chill to travel all around the world without your parents, or like if we don’t miss having our mum doing stuff for us. But that’s really not a problem, ‘cause we’ve got Leem, and he’s like our extra mum.”

John kunde inte låta bli att luta huvudet bakåt. Hans kluckande skratt fick tvillingen att kasta en road blick åt hans håll. John rätade på sig och flinade. Han var mycket medveten om att Edward visste precis vad han gjorde. Det var inte så att brodern bara bytte ämne utan anledning, som alla verkade tro att han alltid gjorde. John förstod mycket väl att Edward än en gång hade trixat dem ur en position där de inte ville vara, utan att någon trodde att det var annat än Edwards alltför dåliga fokus.

Mannen gav upp för tillfället och började fråga ut dem om kommande spelningar och signeringar istället. Det var ett ämne som de mycket hellre pratade om.

Jag äger inte rättigheterna till någon av de här bilderna :$

Men, detta är min nya favoritbild, såå söt <3




I just love how Edward looks a bit alien (a)



Klicka för större bild
Och tillsist, hade tråkigt, så jag gjorde en wallpaper/bakgrundsbild.. Den blev fuul, för jag var för lat för att rensa bort grejjerna från ritplattan, så jag satt med datamusen och smeta-ut-verktyget, vilket är en dålig kombo.. Men men, ta för er ifall ni så önskar ;)

Två kommentarer jag vill svara på (har inte kollat kommentarerna på "Idéer" än, så kmr kanske en update snart :P)

Sanna skrev detta:

Wow Fanny, det här är verkligen en av de bästa novellerna jag läst! Du skriver med inlevelse och känsla och det känns otroligt äkta, man skulle lätt tro att detta hänt tvillingarna IRL!
Jag har följt dig ändå från början, eller kom väl in vid part 4 kanske. Jag blev förtrollad direkt och sen dess har din blogg varit en länk på min favoritlista, kollat in i princip varje dag. Så bland alla 70 pers och 317 sidvisningar finns jag!
Jag tycker du ska satsa på att dela din novell med världen, så att den inte bara finns här. För det är sånt här som går långt! =:)

Jedhugs Sanna

Svar: För det första, tack så otroligt mycket för den otroligt fina kommentaren, det värmer så mycket <33 Det enda jag egentligen undrar över är slutet, hur menar du då? ;)

Sedan måste jag bara få kommentera vad Alice skrev:

Bästa fanfiction jag läst. Riktigt bra, blev glad när allt gick bra x'D. Inlevelsefullt och allt. Nu måste polisen bara ta fast de där idioterna som misshandlade honom :D

Svar: Till att börja med, tack! But, you really need to read the whole thing again and realise; they just did xD Hugs <3

Edit
Nu fick jag ju lite inspiration, det kanske blir någon del till (a)

"With all the travel, everyone always asks if I miss my family, but my whole family is John. We have disagreements, but then I realise he's the only person I have, and his opinion means everything to me. I'd be lost without him" - Edward Grimes

Okej, så jag hittade ett asgulligt citat på en random hemsida, var tvungen att lägga upp det ^^,
Edward <3

Alltså...

Jag hade ju liksom tänkt avsluta hela följetongen nu, ett inlägg (en epilog) till bara. I mitt huvud går den hit och inte längre, så jag vet inte riktigt. Har ni några idéer kanske, eller ska jag köra min plan all the way 'til the end?

Här kommer inlägg 20! Tjugo! Awesome, right? :D
Det här inlägget går lite omlott med det förra, vilket ni lär märka ;) Skrev klart det i går natt, men bestämde mig för att inte publicera, då jag var trött och inte riktigt visste vad som behövde fixas för att det skulle bli bra nog.. Nu är jag helnöjd ^w^

Besöksrekord igår btw! 70 pers var in och tittade, 317 sidvisningar! Jag blir så överlycklig :'D Och, idag är det redan fler unika besökare än vad jag hade som dagssiffra där i mitten, så coolt! :'')

Glöm inte att lämna en kommentar med vad ni tycker där nedanför *peka*
Kramar <33

UTAN DIG del 20

Edward lutad mot väggen i det lilla skjulet som han gjort den närmaste veckan. Hela hans kropp värkte, han kunde inte längre avgöra vilken del som gjorde ondast. Han suckade darrande och slöt ögonen. Det var ganska tidigt, eller så var det molnigt ute. I vilket fall som helst var det inte fullt dagsljus, så vitt han kunde se.

Det plötsliga ljudet av bilder som rullade in på gårdsplanen fick honom att hoppa till. Han kände hur pulsen gick upp, och rädslan började nafsa honom i hasorna. Vad var det som hände nu? Var det något nytt påhitt som han borde frukta, eller…?

Hoppet började spira i honom då han hörde lågmälda röster. Han kunde inte tyda vad de sa, men han kände inte igen dem. Det var mest troligtvis positivt, men han var inte riktigt säker. Inte förrän en av rösterna började ropa något. Det tog ett tag för hans öron att uppfatta vad kvinnan som ropade sa.

”… police! Come out with your hands above your head!”

Glädjen fick ett leende att leta sig upp på hans läppar, om än ett matt och grimasliknande sådant.  Betydde detta att han skulle få komma hem? Till föräldrarna, till Kevin, hundarna, till Armani, papegojan? Till John? Han bet sig försiktigt i läppen och försökte följa med i vad som hände utanför. Snart var allt han kunde höra högljudda röster, arga skrik och förbannade rop. Tillslut lugnande det ned sig något, även fast han kunde höra de röster han kände igen muttra och vråla titt som tätt. Han lutade huvudet mot väggen med ett nöjt leende lekande på läpparna.

Så kunde han höra kvinnans röst igen, bara på andra sidan väggen.

”Where is the boy?” Det var inte mer än en väsning, men den ljöd tydligt genom morgonluften.

Helst av allt ville Edward resa sig upp och banka i väggarna, skrika. Men han orkade inte. Orkade inte resa sig, orkade inte tvinga luften att passera stämbanden med nog kraft för att frammana ljud. Han var för utmattad för att kunna tala om att han var bara på andra sidan väggen.

Edwards ögonlock föll igen gång på gång. Han kämpade för att hålla dem öppna, men ändå försvann sekunderna fortare än han önskade.

Ett plötsligt brak fick honom att ryckas tillbaka till verkligheten. Efter nästa smäll flög dörren upp. Han tryckte sig mot väggen av ren reflex, betraktade mannen som brutit upp dörren med uppspärrade ögon. Edward var plötsligt för utmattad för att tänka klart. Kanske var det spänningarna som släppte då hans undermedvetna insåg att mannen bar uniform, kanske var det bara att kroppen hade tagits till stadiet där den inte längre klarar av påfrestningar. I vilket fall som helst reagerade hans kropp instinktivt, och han gjorde flera förtvivlade försök att ta sig bort från polisen innan han sakta började inse fakta.

Efter ett tag kunde polisen hjälpa honom på fötter. Edward klamrade sig fast vid mannen, då han kände att hans egna ben inte bar. Då de passerade genom dörröppningen la någon en tjock, tung, grå filt över hans axlar. Regnet fick omgivningen att smälta ihop till en grå massa, endast bruten av snurrande blåljus. Vattendropparna slog hårt emot honom. Det var, på något sätt, en uppfriskande känsla.

Det höga skriket fick Edward att vrida på huvudet.

”Omg” Han flämtade till, kunde inte låta bli att stirra som en besatt innan ett leende spred sig på hans läppar. ”JOHN!” Rösten skar sig, ovan vid att vara så högljudd. Han kände hur polismannen tog ett fastare grepp kring hans axlar då han snubblade till.

Så slöt sig ett nytt – men åh så välbekant – par armar omkring honom. John drog honom intill sig, och Edward tänkte inte klaga. Han slog armarna runt tvillingens nacke och begravde sitt regnvåta ansikte mot hans hals. Brodern verkade försöka krama luften ur honom. Hans ömmande kropp protesterade högljutt, och han kunde inte låta bli att kvida till av smärta. Till Edward stora förskräckelse lättade John på greppet. Han pressade sig själv närmare, kunde inte hindra tårarna som rann utmed kinderna. John lutade hakan mot hans axel. Edward kunde höra på Johns andetag att även tvillingen grät.

Till skillnad från honom själv, som inte kunde komma på ett enda ord att säga – de fanns inte ord som beskrev vad han kände – verkade John inte kunna låta bli att prata. Brodern mumlade alla möjliga saker, uppmaningar, löften, i Edwards öra. Vissa saker kunde han inte låta bli att flina åt, och känslan av lycka var så påtagande.

Resten av familjen var plötsligt där. Han trillade runt mellan olika famnar, tills han tillslut hamnade hos John igen. Ett par sekunder stod de bara stilla och tittade på varandra.

”I’ve missed you” Edward andades ut orden, med ena handen i ett stadigt grepp på broderns axel för att inte falla omkull. Det hade i o för sig inte behövts, då tvillingen vägrade släppa taget om hans armar.

Johns ögon glittrade i regnet. Håret låg lika slickat mot Johns panna som Edwards hår gjorde mot hans egen. Leendet som strålade emot Edward var inte fyllt av något annat än ren och skär lycka.

”I’ve misses you too”

Drömde om två särskilda irländska pojkar inatt..
De signerade min tröja, Edward skrev värsta långa brevet på min rygg. Fan va sur jag vart när jag vaknade och insåg att jag inte hade någon signerad tröja längre Oo' Är fortfarande sur för den delen xS

Sitter och jobbar på del 20 för den delen, får se om jag hinner klart ikv ;)
Allvarligt, del 20? Det är ju typ asmycket! :D Drygt 20 A4 har jag skrivit på den här saken, har nog aldrig skrivit en så lång novell, tror att rekordet är 13 A4 :O
Jaja, nu ska jag återgå till Good Charlotte - Harlow's song (I can't dream without you) och skapandet av UTAN DIG del 20 
 

Btw, jag ska så beställa dessa två posters:

 Till studentrummet i nya skolan
och
att ha på dörren till rummet hemma!

Hugs <3

Som sagt, jag är hemskt, hemskt, hemskt ledsen för att det tog sån tid...
Men, här har ni den i alla fall, del 19 ;)

Kommentera gärna, och jag lovar att nästa del kommer ut inom en snar framtid!

Hugs <3

UTAN DIG del 19

Det var fortfarande mörkt ute. Gatulamporna skapade små, ljusa ränder i morgonhimlen då bilen rullade förbi i allt för hög fart. Framför dem blinkade det blå ljuset från polisbilen envetet, runt, runt.

Det hade tagit honom länge att övertyga alla om att han hade rätt, att det var sant. Tillslut hade han skrikit åt dem, vrålat, gastat som en galning. När han äntligen fann det vinnande argumentet hade det börjat rulla på fort.

”If he is where I’m telling you, and you don’t tell the police to go check... Could you live with yourself?”

Även polisen hade tagit ett tag att övertala. Hur det hade slagit över till hans fördel visste han inte, helt ärligt talat hade han inte lyssnat ordenligt. Men nu satt de i alla fall i bilen.

John var livrädd, delvis för att det kanske bara skulle ha varit en dröm, delvis för vad han kanske skulle komma att få se. Bilen rullade för sakta, han ville veta vad som hände där borta. Han hade fått veta att det redan åkt ett par polisbilar i förväg, att de skulle ”kolla läget”, se vad de kunde göra. Ovissheten höll på att göra honom galen, och han böjde sig hela tiden in över mittsätet för att kunna titta ut genom vindrutan. Hans föräldrar, som satt i framsätet, såg extremt spända ut, John funderade ett tag på om det var en så bra idé att hans far satt bakom ratten, men samtidigt, vem skulle annars köra? Mamman var inte ett alternativ, och Kevin satt bara och stirrade apatiskt ut genom fönstret.

John suckade djupt och lutade huvudet mot den kalla rutan. Till råga på allt föll regnet i strida strömmar, skapade små rännilar på glaset. Allt han kunde tänka på var drömmen han delat med tvillingen under natten. Han saknade Edward så att det gjorde ont, rent fysiskt. Tanken på att separationen skulle ta slut fick hans hjärta att slå volter, samtidigt som rädslan för att den kanske inte alls var över fick honom att gräva in naglarna i handflatorna.

Vad skulle hända om det faktiskt bara varit en dröm? Tänk om det bara var något hans hjärna skapat för att hindra honom från att gå under? Hur mycket skit skulle han få för att han släpat dit hela sin familj, alla poliser? Hur arga skulle alla bli för att han gav dem falskt hopp? Och skulle han över huvud taget överleva det faktum att han inte alls hade någon aning om hur Edward mådde? Han var tveksam, och den enda tröst han hade var den där isande känslan som tuggade på hans ryggrad. Samtidigt började han bli så van vid den att han inte tänkte på den ständiga kylan längre. Den bara fanns där, som ett ständigt påminnande om något som ändå aldrig lämnade hans tankar, och han hade slutat reflektera över den.

Då bilen plötsligt stannade ryckte han till och tittade sig omkring. Förvånande nog hade han fastnat i sina egna fasande tankar, och nu hade han ingen aning om hur långt de kommit, eller vars de var.

Någon knackade på framrutan, och då den sakta rullade ned såg John en av polismännen från bilen framför.

”If you wait here, I’ll go check what’s happening. I’ll come and tell you when it’s okay to come. Alright?”

John såg sin pappa nicka spänt, och var tvungen att knipa ihop läpparna hårt för att inte skrika åt mannen. Han kunde inte stanna i bilen! Om Edward var där framme, så nära, då kunde han inte sitta i den dumma bilen, det fattade väl varenda människa?

”Can I just like, take some air?”* Han knäppte lös sig själv och hade öppnat dörren innan någon hunnit svara, men väntade ändå med att kliva ur tills han fick ett medhållande hum från fadern. Han blickade omkring sig. Skogen var gles, och han kunde se de blinkade blåljusen genom morgondimman en bit bort, bredvid en förfallen röd stuga. Det var fortfarande halvmörkt ute. Vad klockan var visste han inte, det kunde vara hur tidigt som helst. Soluppgången skymtade någonstans i horisonten, men det var fortfarande inte nog sent för att solens gula klot skulle synas.

Ett par minuter såg det ut att vara ett riktigt tumult där borta. Han bet sig i läppen, vad var det som hände? Så lugnade det ned sig ett tag, och en ljudlig smäll hördes. Det var inte alls samma sak som den där kvällen ett par veckor tidigare – den som kändes så otroligt, oändligt långt borta – då han hört pistolskott, utan snarare trä som knäcktes. Ännu ett några minuter förflöt, och då, plötsligt.

Ut ur det lilla förrådet som låg bredvid stugan kom en polisman ut. Mannen stödde en haltande människa, som hade en grå filt hängande över axlarna. Det blonda håret slickades mot hjässan då regnet omfamnade dem.

John flämtade till. Hjärtat började slå oregelbundet, andetagen blev ojämna. Han glömde alla uppmaningar om att stanna kvar på platsen och började springa. Hans fötter svepte över den regndränkta marken, och han halkade gång på gång, bara för att tvinga tillbaka balansen igen.

”EDWARD!”

*I don’t even know if that makes sense Oo’

Jag är så hemskt ledsen för den dåliga uppdateringen, har ingen aning om vad som flugit i mig. Tiden bara rinner förbi, dagarna går i 180 km/h, och jag får egentligen inget alls gjort.. *Skäms*

Ska bara lyckas sätta mig ned och skriva ned de tre delar jag har i huvudet, så ;)

Förlåt, än en gång.

Kramar

Tada ;)

Så, en viss Fanny har gått och blivit frisk (^u^) efter 5,5 dygns feber (O.o), och nu kommer det allså en del 18! :D:D:D Tjaa, det börjar la närma sig ;)
Hugs, kommentera snälla, jag älskar kommentarer (konstruktiv kritik är särskilt uppskattat ;])
Tudels ;)

UTAN DIG del 18

”Edward!” John gav ifrån sig ett lättat skrik. ”Edward, I’m so glad you’re here! I thought you were like, dead or something, I was like, so worried!” Han stannade tvärt, inte bara för att glasrutan stoppat hans framfart. Synen som mötte honom fick hjärtat att skrumpna ihop till en liten, svart knöl på bara ett ögonblick.

”Oh my God, Ed, are you alright?” Han kunde inte göra annat än att stirra på brodern. Det fanns inga ord som kunde beskriva vad han kände. Smärtan rev i honom bara av att se tvillingen så, så… John skakade på huvudet, kunde inte finna rätt uttryck.

”I’m okay. It, it’s… It’s not as bad as it looks…” Edward vek undan med blicken och gungade lätt på hälarna. Han bar fortfarande linnet och shortsen han haft när han stuckit ut för att springa morgonen nästan en vecka tidigare.

John kunde inte låta bli att fnysa till. Om det var en irriterad fnysning eller något annat, det visste han inte riktigt. Det han visste var att brodern inte var ärlig.

”Don’t lie to me Edward.” Tonen var bedjande, men hade ändå ett litet klang av en storebrors auktoritet. Inte för att han någonsin såg sig själv som äldre. Tio minuter hit eller dit, so what?

Edward gav honom en blick, och ett svag leende. Det var inte det vanliga Edward- leendet, leendet alla flickor föll för, smilet som fick alla all dra på läpparna, utan ett trött, tvingat, misslyckat försök till normalitet.

Tvillingen behövde egentligen inte förklara för honom, det var alltför tydligt. John tvingade sig själv att titta bort från Edwards armar. Han kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt.

”Sorry John, I didn’t mean… I mean it doesn’t…” Edward suckade djupt. ”It doesn’t hurt right now, so I guess I’m satisfied with that…”

John pressade högerhanden mot glasmuren. Tvillingen tog ett steg närmare och rätade sakta ut sina fingrar för att kunna passa dem mot hans.

”What happened?” Han kunde se hur Edward svalde hårt. Den blonda luggen hände stripigt ned framför han ögon, och John såg hur brodern gång på gång sköt bort den ur ansiktet.

”I tried to escape”

”You did what?” Johns förvånade utrop fick Edward att le, det där äkta leendet alla älskade honom för.

”Yeah, I like, failed epic” Sedan berättade han allting, och John kunde inte göra annat än att gapa. Aldrig skulle han ha kommit på idén, eller varit nog modig för att genomföra den. Han skakade på huvudet.

”You’re crazy man! You’re like so cool.”

Edward gav honom en otålig blick. ”Don’t you understand what that means? I know where I am! You could come and bring me home, John.” Tvillingen strålade mot honom – uttrycket såg väldigt missanpassat ut i broderns misshandlade ansikte. John sprack sakta upp i ett enormt leende då han insåg vad detta innebar.

”So, where the hell are you?”

”You know this place where all children used to play hide and seek? We were there sometimes, not so much though…”

”In the forest, at small house, with the huge tree?”

”Yeah!”

”OMJ” John tyckte handflatan hårdare mot glasrutan och skrattade till. Sakta, stilla, långsamt, millimeter för millimeter, kände han hur hans hand sjönk igenom glasets yta. Ett halvt ögonblick stirrade både han och Edward på handen, då den i slow motion färdades djupare in i muren emellan dem. Sedan pressade Edward sin vänstra hand häftigt mot glaset på samma plats. Även hans hud verkade ha en frätande effekt på rutan.

”I’m on my way. Ed, I’m on my way.”

I samma ögonblick som deras handflator möttes mitt i glasmuren som skiljt dem åt, kände John hur han började blekna bort. Till skillnad från förra gången han var där försökte han inte motverka det, gjorde inga försök att stanna kvar. Snart var Edward ensam kvar i den vita drömmen.

... jag är en snäll kompis (a)
Slänger in en liten länk till min söta Emmas blogg, bara för att hon vill ha fler läsare och för att jag har en paus i skrivandet ;)
Javenne riktigt vad hennes blogg handlar om, allt möjligt (dock inte Jedward, hon var ett fan tills efter sommarkrysset, de är lite för studsiga för henne smak Oo'). Men, hon har en hel del intressanta tankar om livet i alla fall, titta in om ni har tråkigt eller något :P



http://pakkala.blogg.se/

Shönes mädchen aus dem all <33

Sitter just nu och ska börja skriva på del 18
Kan med glädje meddela att jag från och med nu gills som frisk (med en jevlig hosta, men iaf) :D
Kramar, vi hörs senare <3

*Skyldig*
Hejhej, jag drabbades av inspirations-sjukan (a) Förra inlägget la jag upp mest för att ni behövde Johns synpunkt, den här har jag skrivit ikväll (trots feber Oo'), och är ändå hyfsat nöjd med den.. Nästa del kommer dock att få vänta tills jag blir frisk och kan formulera meningar på det sättet jag vill ;)
Sjätte dagen med feber, hur epic är inte det? -.-''
Kommentarer uppskattas <3
Kramar, vi hörs när Fanny blir Frisk igen :)

UTAN DIG del 17

Edward lyfte sakta upp skallen och pressade försiktigt bakhuvudet mot den kalla väggen. Hur han än rörde sig eller satt gjorde allting ont, och han hade gett upp försöken att komma undan smärtan.

Han hade inte fått en blund under hela natten. De få gånger hans ögon faktiskt hade fallit igen hade hemska bilder jagat runt i hans inre. Han lyckades aldrig komma ihåg vad de föreställt när han tvingade upp ögonlocken igen, men de skrämde honom nog mycket för att inte vilja somna.

Det faktum att han inte kunnat berätta för tvillingen var han var under natten fick tårarna att stiga i ögonen på honom. Han blinkade försiktigt bort dem, medveten om att varenda liten rörelse, vartenda andetag, skulle orsaka honom ont. Han förstod inte varför han inte lyckats tvinga sina drömmar till att bli den vita platsen där han mött sin bror två nätter innan.

Kanske var det för att han försökte tvinga fram dem. Kanske tänkte han för intensivt för att få tankarna att slappna av nog mycket. Kanske var han bara inte nog utmattad för att däcka, så som han gjort de två föregående nätterna. I vilket fall som helst grämde honom att han inte skulle få någon chans att ta sig ifrån platsen förrän dagen efter.

Han var livrädd, nu då han insett precis vad de här männen var kapabla till. Nog för att han sett vad de gjort mot John, men när han fick uppleva det själv blev det mycket mer verkligt. En enorm våg av ilska slog upp inuti honom, precis som alla andra gånger, då hans tankar svävade över till den dagen han funnit sin bror misshandlad. Han var dock inte pigg nog för att göra mer än att grymta irriterat.

Trots att han nästintill kunnat känna tvillingens smärta då överfallet var över, hade det inte varit någonting emot det han fått känna på kvällen mot idag. Det var inte ont som orsakades av det mentala band han hade med John, utan riktigt ont, hans egen kropp, mörbultad, sönderslagen, misshandlad.

Edward fick än en gång tvinga bort tårarna med viljestyrka. Varför, varför, varför? Varför hade han inte fått tala om för brodern var han var? Han knep ihop tänderna hårt, bara för att ögonblicket efter stöna till av smärta.

”Note to self; don’t do that.” Han muttrade irriterat för sig själv och svalde sedan hårt. Hans röst var torr och raspig, han kände knappt igen den alls.

Han saknade att få sjunga, att få studsa omkring på scenen, alla skrikande tjejer (och killar) som skulle dö – eller i alla fall ge sina vänsterhänder – bara för hans uppmärksamhet. Men mest, allra, allra mest, saknade han att höra sin egen och tvillingens röster strömma ut genom högtalarna. Det spelade ingen roll om de var hemma framför karaokemaskinen eller ute på turné och spexade framför hundratals, tusentals människor. Det spelade ingen roll, för allt han brydde sig om var hur bra deras röster passade ihop, hur mycket de kompletterade varandra.

Tyst började Edward att nynna på Lipstick, bara för att snabbt sluta. Det var inte samma sak ensam. Trots att han själv ägde den största delen av Jedward blev det ingenting utan John. Han skulle aldrig ha tagit sig igenom X-factor utan tvillingen, då hade han ingenting. Det var inte för intet som de hade slutat som X-factors mest framgångsrika deltagare. Edward suckade darrande vid minnet, och trots att det faktum att de ständigt blivit utbuade önskade han sig själv tillbaka till den tiden.

Han hörde inte en enda röst – förutom sin egen – under hela dagen. Inga fotsteg närmade sig hotfullt. Ingen nyckel vreds om i låset och fick hans mage att vända sig i protest. Ingenting, på hela dagen.

Då mörkret föll vågade han sig på en suck av lättnad. Han undrade ett par sekunder om de faktiskt trodde att detta var ett straff mot honom. Sedan slog han bort tanken, de hade nog bara insett att han var för öm för att kunna tänka, än mindre tala.

Han ändrade försiktigt ställning och slöt försiktigt ögonen. Inga förvrängda hemskheter dök upp innanför hans ögonlock.

Med en lättat suck lutade han huvudet mot det dragiga golvet och kände hur tröttheten och utmattningen övermannade honom. Sömnens hala mörker sög ned honom i den vita tryggheten igen.

Äntligen va? ;P
Har sakta lyckats pussla ihop en del.. Är väl kanske inte så nöjd med den, men den får faktiskt duga, jag får den inte att bli bättre :S

UTAN DIG del 16

Till skillnad från dagen innan var det inte ilska som fyllde John när han vaknade, utan en bitande oro. Natten hade inte varit lugn. Hans drömmar hade aldrig blivit till den vita platsen där han de två föregående nätterna träffat Edward. Istället hade han hemsökts av mardrömmar, värre än tidigare. Betydde det att det hänt Edward något, något mer fasansfullt än vad som redan pågick?

John var livrädd, men den ständigt ilande kylan längst ryggraden lugnade honom lite, på något konstigt vis. Om brodern vore – han svalde hårt – död, då skulle han med all säkerhet känna det. Eller hur? Det var i alla fall vad han själv, och alla andra med för den delen, försökte få in i huvudet.

Det värsta var nog ändå att han råkat höra ett samtal några poliser haft med hans föräldrar kvällen innan. Han hade bara hört dem säga att de första dagarna var det kritiska, men att desto längre någon var försvunnen, desto mindre chans var det att denne någon skulle återfinnas. Sedan hade han sprungit, ut på bakgården, satt sig i ett hört tätt tryck mot staketet och försökt samla tankarna. Det hade rört sig en hel del svordomar i hans huvud då han insåg vad polismännen sagt åt hans föräldrar. Hoppas inte för mycket.

Han hade grävt fingrarna så djupt ned i gräsmattan att han fortfarande nu, morgonen efter, hade jord under naglarna. Han vägrade att tro på polisernas ord. Vägrade. Inte för en sekund tänkte han överväga det faktum att Edward kanske inte skulle komma tillbaka. Inte en enda sekund. Det hade han fått nog av, och han skulle definitivt inte klara av att börja tänka den hemska tanken än en gång.

Det var bara nätt och jämt han klarade av att ta hand om sig själv i nuläget. Vare dag fick han tvinga i sig mat, tvinga sig själv att svara på tilltal, tvinga sig själv att inte sitta helt apatiskt, hopkrupen på sin eller tvillingens säng.

Allt kändes så meningslöst. Vad spelade det för roll om han åt eller inte, om inte Edward fick något att äta? Vad spelade det för roll om han hängde med i olika människors konversationer, när Edward ändå inte fanns där för att komplettera hans annars ganska ofullständiga tankar? Och, vad spelade det för roll, om han satt och glodde ut i tomma intet, när han ändå inte kunde tänka på annat än att Edward inte satt bredvid honom som vanligt?

John var än en gång tvungen att pressa sig upp ur sängen, för att kunna ta sig ned och äta. Det var den sjätte dagen. Sex dagar! En hel evighet, om inte mer.

Han tuggade sakta, men envetet, trots att flingorna kändes som mjölklumpar. Några av hundarna svassade förbi hans ben och nosade försiktigt på stolen där tvillingen brukade sitta. Svansarna slutade vagga då de besviket travade därifrån igen.

Han suckade djupt och kliade frånvarande Oscar bakom örat. Hunden pressade tillgivet huvudet mot Johns hand och slöt ögonen. John undrade aldrig ifall hundarna saknade Edward eller inte, det märktes alltför väl. Varje gång han träffade dem rusade de runt honom ett par varv, stannade sedan upp med spetsade öron och spanade från samma håll som han kommit.

Han lutade huvudet i händerna och stödde armbågarna på bordet. Känslan av tomhet höll på att äta upp honom, och han var inte säker på hur mycket längre han skulle klara av det.

Resterande delen av dagen spenderade han med att oroligt vanka omkring i huset. Han klarade inte av att sitta stilla längre än tio minuter. John la märke till att resten av hans familj slängde ömkande blickar åt honom då han än en gång reste sig från fåtöljen i vardagsrummet och vandrade iväg, men hade inget intresse av att bry sig.

Det spelade ändå ingen roll.

Jag återkommer när min hjärna börjar fungera normalt igen..
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag tänker inte försöka mig på att lova något igen... Jag hoppas bara att jag blir frisk snart så att jag kan återgå till jobbet och skriva något vettigt åt er ;S
Fortsätta att titta in, nästa del borde komma snart (hoppas jag O__o)


Under tiden; John och Edward Grimes när de är som finast <3

 





Hugs
Föresten, har ni märkt att desto mindre blyg Edward blir, desto mindre får John snacka? ;D

Sorry männskorna...
Fortfarande feber, och inte riktigt nog klar i huvudet för att få till något bra. Har försökt, och nästan fått ihop ett kapitel (dock ur både Johns och Edwards perspektiv, vilket betyder att det typ är två halva kapitel egentligen :S). Men det är inte riktigt färdigt, och jag vet inte om jag vill lägga ut det eller skriva om i alla fall. Jag är, som sagt, väldigt pedantisk med skrivande, och jag är tveksam på om FriskaFanny skulle uppskatta FeberFannys texter.. Oo'

Men men, vi få la se, vi få la se... Kommer upp i morgon i alla fall, det tänker jag faktiskt våga lova.. Titta in då istället, och, öhm, njut av tystnaden:

Go'natt ;)

OMGOMGOMG!
Loggade in på blogg.se och tänkte kika om någon kommenterat, hoppades att kanske, tre, fyra, fem om man skulle ha tur... Mitt face var precis som Edwards i denna video (några sekunder från 3:30, men man måste se därifrån för att fatta):





(remember, 3:30)

12 KOMMENTARER! Och 53 unika besökare idag, högsta antalet någonsin, och dagen är inte ens slut än!
I'm dying, thank you so much! :'D <333333



Bara för att förstöra lite så kommer det mest troligtvis inte upp någon del idag... Det är inte det att jag inte vet vad jag ska skriva om, det är det att lilla jag har lyckats dra på mig feber, och känner mig definitivt inte så pigg. Funderar på att gå och lägga mig, faktiskt, och klockan är typ, nio -.-'
Skriva blir det inte i alla fall, hemskt lessen för det :'(

Nu ska den här sjuka muppen sova, kram, godnatt <3

Del 15, people!
Venne riktigt vad jag har att säga om det här inlägget egentligen... Jag ska iaf mata kaniner och sova nu, typ dötrött Oo'

Hittar jag någon kommentar här i morgon kommer jag att bli överlycklig (a)

Kramar, gonatt <3

UTAN DIG del 15

Inte heller Edward hade varit särskilt glad över att vakna morgonen efter. Till skillnad från John var det dock inte vrede som fyllde honom, utan rädsla. Han sträckte försiktigt på sig, likt deras hundar och katten där hemma brukade göra. Trots att han var rädd kände han en viss beslutsamhet; han var tvungen att ta reda på var han befann sig. Fem dagar, inlåst i något skjul någonstans, ensam. Fem dagar, utan John. Det var nästan en hel vecka! Så länge hade han aldrig varit utan tvillingen förr, varken frivilligt eller mot sin vilja. Han saknade sin familj, alla djuren, sängen, bakgården, fansen, konserterna. John. Det gjorde så ont i honom, han ville hem.

Han hade i alla fall lyckats lista ut varför han var där, trodde han. Det var något med att John visste något som de här männen definitivt inte ville att någon skulle veta. De hade sagt något om någon av deras polare som John ”satt dit” också, men den delen hade han inte riktigt fått grepp om.

Efter att ha spenderat ett par minuter – han hade ingen aning om hur länge det faktiskt var – hade han något som liknade en plan. Ett rymningsförsök låg på dagordningen. Inte för att han räknade med att kunna ta sig ifrån platsen han var tvingad till. Männen var både äldre, större och starkare än han. Dessutom var han utmattad. Edward brydde sig inte om att uppskatta sina chanser, de var för små. Han hade ingen aning om hur han skulle eller kunde ta sig hem. Allt han kunde hoppas var att han skulle känna igen sig, om han tog sig ut över huvud taget.

Edward reste sig tvärt då han hörde steg utanför. Trots att benen skakade och hjärtat pumpade hårt i bröstet, lyckades han tassa till väggen. Han ställde sig precis bredvid dörren, med örat tryckt mot det kalla träet. Männen verkade ha stannat precis utanför, stod och skrattade åt något internt skämt.

”The police are so stupid” Mannen tyckte uppenbarligen att det var roligt, det lät som om han höll på att garva häcken av sig. ”This is the best place to hide in the whole country, shouldn’t they know that? Even kids know, I’ve been chasing away those awful things when they were coming here to play hide and seek!” Ännu mer skratt.

 Edward bet sig i läppen, var det sant? I så fall, varför hade ingen hämtat hem honom?

Var det ingen som saknade honom? Drömmarna om tvillingen kunde mycket väl vara bara inbillning. John kanske bara tyckte att det var skönt att bli av med honom, starta solokarriär, slippa dra omkring på honom hela tiden. Liam tyckte mest att han var jobbig, han blev säkert också glad, och…

Edward klippte av tankegången. Höll han på att bli galen? Självklart letade de efter honom. John var säkert galen av oro vid det här laget, likaså Liam, och alla andra.

Männen fortsatte att diskutera hur korkat det var att ingen kommit på dem, och hur det, liksom i kurragömma, alltid visade sig att det enklaste gömstället som var det bästa.

Så hörde han en nyckel i låset. Adrenalinet sprutade genom Edwards kropp då han kröp ihop i startposition innanför dörren, samlade kraft för kollisionen han visste skulle komma. Benen darrade värre än innan i den statiska ställningen.

När dörren började sin bana på gångjärnen satte han en axel emot den och tryckte till så hårt han kunde. Dörren flög upp, och han kunde känna hur de som stått bakom den tog ett par förvånade steg bakåt. Med händerna framför sig fortsatte han sin vilda framfart rakt genom klungan de fyra förvånade männen stod i. Kraschen fick honom att tappa balansen.

Han stapplade framåt i ett desperat försök att återfå tyngdpunkten ovanför fötterna, men innan han lyckats återfå nog av kroppskontrollen för att kunna rusa vidare grep någon tag i hans arm, hans hår, hans hals. Panikslaget kastade han blickar omkring sig, försökte lokalisera platsen, hoppades innerligt att han varit där förr.

Bara någon sekund innan den första örfilen träffade han kind spred sig ett leende över hans läppar. Trots smärtan gav han mannen som stod framför honom ett triumferande ögonkast. Andra gången handen slog till hans ansikte, med så stor kraft att hela hans huvud vreds, slutade han smila. Men inombords, på den där platsen djupt inne där slag inte kan skada, var hela han upplyst av ett överlyckligt ljus.

Även fast hela han ömmade då de tillslut slängde in honom i skjulet och låste dörren. Även fast han inte kunde låta bli att kvida av smärta. Även fast han låg på ett trägolv med sin svidande kind pressad mot plankorna. Även fast han kände för att bara dö, spred sig leendet ännu en gång över hans läppar.

Nu kunde John komma och hämta hem honom.

Han visste var han var.

Del 14! Hur coolt är inte det? :D
Det bästa är att det inte längre blir färre och färre läsare, utan fler! Jag blir SÅ glad <333
Och nu, måste jag sova för typ 40 min sen, jobb jobb jobb.. ;)
Kramar, lämna en kommentar eller nått i fältet där nere :D

It's Armani ^w^

UTAN DIG del 14

John var nära att få ett vredesutbrott då han vaknade. Allt han ville, allt han önskade, var att få stanna kvar i drömmen med brodern. De hade pratat länge, länge. John hade njutit av att bara få höra tvillingens röst, av att bli avbruten gång, på gång, på gång. Tystnaden var det värsta, att ständigt bli påmind om hur ensam han var, hur ofullständig han som person var utan Edward.

Han lyckats behärska sig innan han tagit sönder något, men sängkläderna låg utspridda över hela rummet, hans egen madrass låg halvvägs ned från sängen.

Ett par sekunder stod han bara stilla med slutna ögon och en knuten högerhand, fokuserade på att andas.

Då han fått på sig ett par byxor och en tröja – han hade fortfarande varken ork eller lust att ta reda på vad exakt han satt på sig – klev han ut ur det ovanligt stökiga, men ändå så tomma, rummet. Sakta vandrade han nedför trappen, strök varje hund över ryggen flera gånger då de passerade honom om och om igen. Han avundades deras uttröttliga energi, mest för att det var precis så han kändes sig i normala fall. Driven av ett evighetsbatteri. Men uppenbarligen behövde det batteriet två mottagare för att kunna fungera. Känslan av oslagbarhet hade försvunnit med tvillingen, och nu kände han sig mycket… slagen.

John smet in i badrummet på nedervåningen och ägnade den närmaste kvarten åt att fixa håret riktigt noggrant. När han var färdig tittade han sig i spegeln, och sköljde sedan fort igenom frisyren. Hårprodukterna rann ned i avloppet, tillsammans med hoppet om att något skulle kännas normalt någonsin igen. Han vred om kranen till kallvatten och stänkte den isande vätskan i ansiktet. När han sedan tittade på sig själv igen i spegeln mötte han ett par trötta ögon och ett sammanbitet ansikte. Glädjen han annars så ofta kände var precis lika långt borta som allt annat, förknippad med Edward på ett sätt som nu var så tydligt att det gjorde ont varje sekund.

Med fötterna släpande efter golvet förflyttade han sig från toaletten till vardagsrummet. Han satte sig längst ut på sitsen på en fåtölj och drog händerna genom det fortfarande blöta håret.

En djup suck kom från Kevin, som också befann sig i rummet.

”You okay?” Kevin vred på huvudet då hans yngre bror ställde frågan. John var inte säker, men han var lur på att det var den första gången på de här fem dagarna han själv startat en konversation frivilligt.

”Well, I guess” Ännu en djup suck. ”And you?”

John kunde bara rycka på axlarna till svar. Att säga som det var kändes onödigt, att han mådde piss, det visste alla redan. Han valde att byta ämne istället.

”I dreamed with him tonight” Han bytte medvetet ut about till with.

”Really?” Brodern lät inte ett dugg entusiastisk.”Nice dream or bad dream?”

”We like, talked. For hours. And, it wasn’t just me dreaming. He was like dreaming the same dream as me, at the same time. It was like, really him!”

”John…” Kevin gav honom ett trött ögonkast, innan han lät blicken sväva ut genom fönstret igen. John tänkte inte ens försöka övertala brodern, utan lät det helt enkelt vara. Han visste ju inte ens själv om det var sant eller inte, så han borde helt enkelt inte klaga.

Han brydde sig inte om att förklara för Kevin att han skulle gå upp till rummet igen. På vägen fiskade han upp Armani, som trippade omkring hans fötter. John begravde ansiktet i hennes mjuka nacke då han tog trappan i bara ett par få steg, och stängde sedan sovrumsdörren efter sig.

Efter att ha slängt ett par blickar omkring sig konstaterade han att han skulle vara tvungen att städa innan han ens kunde tänka på att göra annat. Snabbt slängde han upp Edwards sängkläder på broderns säng och bädda ned katten under täcket, bara för att hon inte skulle gå iväg.

Bara ett par minuter senare var hans egen madrass och sängkläder tillbaka, och han drog katten till sig.

”You miss Edward too, right?”

Armani la en av sina vita tassar mot hans kind och jamade lågt.

Bara en liten bild från sommarkrysset på två särskilda irländska tvillingar (a)
EF, med min skruttkamera som tar jättefina stillbilder, men, då kan ni ju gissa hur många bilder som inte är extremt suddiga på två studsande penntroll ;S

Sitter och försöker få inspiration till del 14.. Den kmr nog upp ikv iaf :D
Babaaay

Visst ser ni vem som är vem föresten? ;)

Tudels, tittar bara snabbt in innan jag måsste till jobbet ;)

Hanna undrade:

"Verkligen superbra! men jag undrar bara en sak, hittar du på vissa grejor t.ex. att deras bror heter kevin och att de har vatten till flingorna eller har du letat fakta om dem och att det är sant? Hoppas du förstår vad jag menar. :)"



Svar: Jag har hittat på vissa grejjer ja, men eftersom att jag har varit smått beroende av dem enda sedan eurovision (och kollat igenom de flesta YouTube-klippen, faktiskt) vet jag en hel del. Om vad de berättar i alla fall. De har en äldre bror som heter Kevin, och de använder vatten på flingorna ;) Inte heller har jag hittat på Lassie, Armani eller något av deras djur, och jag försöker hela tiden att skriva så att det verkligen verkar som om det är John och Edward Grimes och inte bara några random tvillingar med samma namn ;)

Tack för alla kommentarer, peace out! ;D