Som sagt, jag är hemskt, hemskt, hemskt ledsen för att det tog sån tid...
Men, här har ni den i alla fall, del 19 ;)

Kommentera gärna, och jag lovar att nästa del kommer ut inom en snar framtid!

Hugs <3

UTAN DIG del 19

Det var fortfarande mörkt ute. Gatulamporna skapade små, ljusa ränder i morgonhimlen då bilen rullade förbi i allt för hög fart. Framför dem blinkade det blå ljuset från polisbilen envetet, runt, runt.

Det hade tagit honom länge att övertyga alla om att han hade rätt, att det var sant. Tillslut hade han skrikit åt dem, vrålat, gastat som en galning. När han äntligen fann det vinnande argumentet hade det börjat rulla på fort.

”If he is where I’m telling you, and you don’t tell the police to go check... Could you live with yourself?”

Även polisen hade tagit ett tag att övertala. Hur det hade slagit över till hans fördel visste han inte, helt ärligt talat hade han inte lyssnat ordenligt. Men nu satt de i alla fall i bilen.

John var livrädd, delvis för att det kanske bara skulle ha varit en dröm, delvis för vad han kanske skulle komma att få se. Bilen rullade för sakta, han ville veta vad som hände där borta. Han hade fått veta att det redan åkt ett par polisbilar i förväg, att de skulle ”kolla läget”, se vad de kunde göra. Ovissheten höll på att göra honom galen, och han böjde sig hela tiden in över mittsätet för att kunna titta ut genom vindrutan. Hans föräldrar, som satt i framsätet, såg extremt spända ut, John funderade ett tag på om det var en så bra idé att hans far satt bakom ratten, men samtidigt, vem skulle annars köra? Mamman var inte ett alternativ, och Kevin satt bara och stirrade apatiskt ut genom fönstret.

John suckade djupt och lutade huvudet mot den kalla rutan. Till råga på allt föll regnet i strida strömmar, skapade små rännilar på glaset. Allt han kunde tänka på var drömmen han delat med tvillingen under natten. Han saknade Edward så att det gjorde ont, rent fysiskt. Tanken på att separationen skulle ta slut fick hans hjärta att slå volter, samtidigt som rädslan för att den kanske inte alls var över fick honom att gräva in naglarna i handflatorna.

Vad skulle hända om det faktiskt bara varit en dröm? Tänk om det bara var något hans hjärna skapat för att hindra honom från att gå under? Hur mycket skit skulle han få för att han släpat dit hela sin familj, alla poliser? Hur arga skulle alla bli för att han gav dem falskt hopp? Och skulle han över huvud taget överleva det faktum att han inte alls hade någon aning om hur Edward mådde? Han var tveksam, och den enda tröst han hade var den där isande känslan som tuggade på hans ryggrad. Samtidigt började han bli så van vid den att han inte tänkte på den ständiga kylan längre. Den bara fanns där, som ett ständigt påminnande om något som ändå aldrig lämnade hans tankar, och han hade slutat reflektera över den.

Då bilen plötsligt stannade ryckte han till och tittade sig omkring. Förvånande nog hade han fastnat i sina egna fasande tankar, och nu hade han ingen aning om hur långt de kommit, eller vars de var.

Någon knackade på framrutan, och då den sakta rullade ned såg John en av polismännen från bilen framför.

”If you wait here, I’ll go check what’s happening. I’ll come and tell you when it’s okay to come. Alright?”

John såg sin pappa nicka spänt, och var tvungen att knipa ihop läpparna hårt för att inte skrika åt mannen. Han kunde inte stanna i bilen! Om Edward var där framme, så nära, då kunde han inte sitta i den dumma bilen, det fattade väl varenda människa?

”Can I just like, take some air?”* Han knäppte lös sig själv och hade öppnat dörren innan någon hunnit svara, men väntade ändå med att kliva ur tills han fick ett medhållande hum från fadern. Han blickade omkring sig. Skogen var gles, och han kunde se de blinkade blåljusen genom morgondimman en bit bort, bredvid en förfallen röd stuga. Det var fortfarande halvmörkt ute. Vad klockan var visste han inte, det kunde vara hur tidigt som helst. Soluppgången skymtade någonstans i horisonten, men det var fortfarande inte nog sent för att solens gula klot skulle synas.

Ett par minuter såg det ut att vara ett riktigt tumult där borta. Han bet sig i läppen, vad var det som hände? Så lugnade det ned sig ett tag, och en ljudlig smäll hördes. Det var inte alls samma sak som den där kvällen ett par veckor tidigare – den som kändes så otroligt, oändligt långt borta – då han hört pistolskott, utan snarare trä som knäcktes. Ännu ett några minuter förflöt, och då, plötsligt.

Ut ur det lilla förrådet som låg bredvid stugan kom en polisman ut. Mannen stödde en haltande människa, som hade en grå filt hängande över axlarna. Det blonda håret slickades mot hjässan då regnet omfamnade dem.

John flämtade till. Hjärtat började slå oregelbundet, andetagen blev ojämna. Han glömde alla uppmaningar om att stanna kvar på platsen och började springa. Hans fötter svepte över den regndränkta marken, och han halkade gång på gång, bara för att tvinga tillbaka balansen igen.

”EDWARD!”

*I don’t even know if that makes sense Oo’