Byt ut never mot not och skriv om de understrykna fraserna.

1. ...
2. John and his brother never play badminton together.    -     Tanke: Badminton vet jag inte, men han och Edward brukade minsann spela tennis på bakgården, så... Fail?
3. ...




Förlåt, var bara tvungen, har engelskaläxa och kan inte tänka på annat så fort jag ser den där meningen XD

Nejmentjenare :)

Jag börjar inse att jag har gett mig ut på djupt vatten... Hur är det meningen att jag ska kunna beskriva kärlek på ett trovärdigt sätt när jag inte varit tsms med nån sen i trean? Oo'
Börjar iaf komma igång med att få ut delar igen, även om jag inte riktigt är nöjd med kvalitéen alltid (wtf, fattar fortfarande inte varför jag lägger ut grejjer jag inte är helt nöjd med xS). Har redan börjat på åttan, även om den inte kmr ut ikv (a)
Lämna en kommentar där nere, ifall du har lust ;)
Hugs

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 7

”Ready?”

”Ready.” Edward nickade mot honom. John log stort tillbaka.

”Great, here we go. HELLO SWEDEN!” De hjulade upp på scenen, hoppade som tokiga. Publiken exploderade, precis som den alltid gjorde när de var i Sverige. Känslan var lika otrolig. Ingen av dem kunde riktigt förstå hur de egentligen kunde förtjäna detta. Alla dessa människor som skrek deras namn, som sjöng med i deras låtar, som stod och väntade i timmar bara för att få se dem, få höra dem. Varken John eller Edward förstod hur det egentligen hänt.

Som så många gånger studsade de omkring som galna på scenen, klarade inte av att stå stilla mer än ett par sekunder i taget. De timmar de spenderade där uppe, framför alla fansens ögon, hann de beta igenom hela låtlistan. Publikens favorit framförde de två gånger, hela tiden med enorma leenden på läpparna.

”Bye Sweden! Sweds are awesome! SWEDWARD all the way!” Edward viftade häftigt åt åskådarna då John tillslut slet honom av scenen.

”Come on, Edward!”

”I'm on my way, I'm on my way. Piggyback!” Utan vidare förvarning hoppade han upp på tvillingens rygg, slog armarna runt hans hals. John fångade honom, som alltid. De snurrade runt, vilt skrattandes. Vad var lycka om inte detta? Den äldre tappade greppet och lät den yngre glida ned på marken. Ett par sekunder stod de stilla, med händerna på varandras axlar, och andades tungt. Så började det rycka i Johns mungipor igen, och tvillingarnas glada skratt fyllde åter luften.

”Hi guys” Rebecka kom fram till dem, från sitt gömställe bakom kulisserna. Liam hade tillåtit henne att följa med på touren, under förutsättningarna att hon sov i ett eget rum.

”Hi Becka” John slutade peta sig bror i sidan och la armarna om hennes hals istället, placerade en lätt kyss i hennes panna. De hade dejtat ett par veckor nu. Ännu var inget officiellt-officiellt, men det var få som missade tecknen, och allt fler intervjuer handlade om dem. Erkännandet kändes inte alltför långt borta.

Rebecka skrattade varmt, och kikade över Johns axel mot dennes bror.

”Hi Ed”

”Hey Rebecka.” Edwards goda humör var plötsligt som bortblåst. Tonen var kall, blicken avvaktande, armarna korsade över bröstet. ”It's Edward, not Ed.” Ett sarkastiskt leende var allt han klarade av att ge henne. Rebecka blinkade stött och vände generat blicken mot John igen.

”I still prefer CK, you know.”

”I know.” Ett busigt leende lekte på Johns läppar ett par sekunder, innan han lät ena armen falla till sidan och vred sig mot sin bror.

”Stop being such a jerk Edward.”

Tvillingen grimaserade tillbaka och lämnade platsen.

”I can't understand what I'm doing wrong” Rebecka mumlade tyst mot Johns nacke.

John hängde inte riktigt med. Istället för att verka korkad drog han henne med sig till en, en... han visste inte ens vad det var, någon sorts utbuktning av scenen eller en högtalare, eller bara en låda. När de satt sig ned tittade han uppmanande på henne. Rebecka tog ett djupt andetag.

”Why won't he like me? I mean, I don't need him to like me, but do he really have to dislike me that much?” Hon skakade förvirrat på huvudet. ”I'm trying, I really am.”

”I know you are.” Han suckade svagt och la ena armen kring hennes axlar, så som han så ofta gjorde när han försökte trösta tvillingen. ”You're not doing anything wrong, he's just...”

John himlade med ögonen och lutade uppgivet huvudet bakåt. ”I don't even know what he's on about. It's just like, weird, like, everything.”

Rebecka skrattade vemodigt och lutade tillgivet huvudet mot hans axel. När hon slöt ögonen lyfte John blicken från hennes ansikte och vred målmedveten på huvudet, lätt åt vänster. För nog kände han hur han hade Edwards blickar på sig.

Tvillingen stod och pratade med Liam, men tittade hela tiden över dennes axel, mot dem. John höjde på ögonbrynen i en frågande gest, på vilken Edward svarade med att himla med ögonen och dra på läpparna i ett kort, uttråkat leende. John suckade djupt och ruskade konfunderat på huvudet.

Han förstod ingenting.

Här är det; chapter 6!
De gånger jag är missnöjd med kapitlen brukar det vara innehållet jag tycker illa om och inte själva text/meningsuppbyggnaderna, men här är det tvärt om. Själva innehållet har jag inget emot, men skrivsättet däremot... Asså nae Oo' :P
Lämna gärna en kommentar där nere (make my day ;))
xoxo

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 6

Klockan var sen då John steg in genom ytterdörren och krängde av sig jackan. Han och Rebecka hade suttit på det där fiket i timmar, och sedan bestämt sig för att äta middag. Sedan hade de suttit på restaurangen i timmar. Han hade aldrig känt så förut, känslan av att vilja veta precis allting om personen som satt mitt emot. Det kändes dessutom ömsesidigt, vilket var en lika underlig känsla.

Han studsade uppför trappen och in genom dörren till det gemensamma sovrummet. Edward satt kvar på samma ställe som han lämnat honom, men John var för uppspelt för att reflektera över det. Han ställde sig framför spegeln och började slita i slipsen. Fingrarna skakade lite för mycket, men han lyckades ta sig lös, och knäppa upp de två översta knapparna i skjortan. Skorna hamnade i ett hörn av bara farten, sängen gungade oroväckande då han slängde sig ned på den.

”Did you two have fun?” Tvillingens röst fick honom att vrida på huvudet. Leendet ville inte försvinna från hans läppar.

”Yeah! So cool. Basically, just awesome.” Inte ett enda vettigt ord dök upp i hjärnan, och han skakade på huvudet i ett försök att få brodern att förstå.

”How nice” Edward skrattade åt honom, kunde enkelt läsa precis hur uppskruvad och omskakad han var.

”Oh, shut up” John flinade tillbaka och hängde sig emellan sängarna för att kunna boxa till tvillingens axel. Edward gav honom en hård knuff i ryggen, och han dråsade i golvet. Länge låg han stilla och klagade över den obefintliga smärtan. Till slut lutade Edward sig över sängkanten för att se efter om han var allvarligt skadad.

John kastade sig över honom, och slagsmålet var igång. De tumlade runt i rummet, jagade varandra. Länge. Skratten bröts bara av tillfälliga klagomål, då tjuvnypen blev för hårda. Då Edward många minuter senare retirerade – som alltid – drog John omkull honom och naglade fast brodern mot golvet. Han kunde känna hur tvillingens bröstkorg hävde under honom, var mycket medveten om att han andades precis lika häftigt själv.

När han lutade sig tillbaka och släppte greppet om broderns handleder la denne händerna under huvudet och plirade mot honom.

”Come on, tell me more!”

Leendet blev större. ”It was the coolest thing ever! We sat for hours, talking about her, she's the most beautiful person I've ever seen.”

”Like Britney Spears-hot?”

”Much, much hotter! And...”

”John!”

”What?”

”Move!”

”Oh, sorry” John kunde inte låta bli att skratta, men flyttade sig ändå fort. När han satt på sängkanten istället för på tvillingens bröstkorg fortsatte han att berätta.

Han förklarade allting in i minsta detalj. Hur de pratat om allt emellan himmel och jord, men mest om henne (på hans initiativ). Hur hon inte hade brytt sig det minsta om att han var ena halvan av Jedward. Hur gullig hon varit då hon frågade om det inte kändes konstigt att vara utan Edward. Där i berättelsen slängde han in en snabb mening som fick tvillingen att le stort.

”I kind of missed you, by the way.” Sedan fortsatte han informera sin spegelbild om allt som hänt.

Hela tiden lyssnade Edward uppmärksamt, slängde in retsamma kommentarer här och där, skrattade med honom. Skrattade åt honom gjorde Edward också (särskilt då han förklarade om alla de gånger han gjort bort sig), men bara för att sedan försäkra att inget John någonsin gjorde var fel.

När John åtskilliga minuter senare tystnade satt hans tvilling stilla ett tag, som för att se om den strömmande ordföljden skulle fortsätta. Sedan flyttade han sig från sin egen säng till Johns och suckade lätt.

”What?” John vred på huvudet och blinkade emot sin bror. Edward bara skakade på huvudet åt honom.

”No, nothing at all. I'm just hoping you won't let her take over your life, as usual” Tvillingen petade honom i sidan, och så var jakten igång igen.

När de senare släckte lamporna i rummet och kröp ned under täcket i var sin säng kunde John inte låta bli att fundera över vad brodern sagt. För nog hade han hört allvaret gömt bakom skrattet, nog förstod han att Edward var orolig att han inte skulle göra annat än att svärma kring Rebecka. Det hade inte hänt förr, det var inte ”as usual”, det visste både han och Edward. Fast egentligen var han orolig för det själv också, känslan var så annorlunda mot allt vad han känt någonsin.

”John...”

”Yeah?”

”I kind of missed you too.”

John kunde inte låta bli att le i mörkret.

”I know”

Nu tänker jag göra det lätt för mig och dela upp alla frågor jag fick av Adina (funderade på att bara svara i en kommentar till henne, men bestämde mig för att skriva en svarpåkommentar iaf, ifall det är fler som vill veta (a)).
Frågorna blir snedstil, svaren blir feta :)




Adina om Svar på kommentar:
Ok :) jag var där jag med!! Fick inte heller nån autograf men ganska bra platser fick jag! :) Åkte inte till fryshuset... Men jag ville så gärna!! :( Aja de kommer tillbaka ju!! :) en några frågor till: VArFÖR SKRIVER DU SÅ BRA???

Haha, jag vet inte riktigt, har bara alltid tyckt om att skriva och fantisera ;) Älskar helt enkelt att kombinera ord till meningar, och det man tränar på/tycker om blir man väl (med risk för att låta självgod) bra på. Antar jag, haha.. 


Hur kom du på tanken att starta en blogg med berättelser om JEDWARD??

Alltså... "Utan dig" var från början en novell (som jag faktiskt skrivit en scen på) om ett random par tvillingar/bröder (random som i Dean och Kewin, random som i mina favorittvillingar näst efter Jedward, trots att de bara existerar i min fantasi *host*). Jag satt och läste fanfiction, och kom på idéen att byta ut Kewin och Dean mot Edward och John.
Jag lyckas aldrig skriva klart något egentligen, om jag inte får feedback eller måste, så jag började fundera på att lägga ut det på nätet, men... Hade försökt driva blogg flera gånger innan, och man får ändå aldrig några läsare. Fast jag ville ju som i alla fall, tycker själv att det finns för lite fan fiction som inte är twincestrelaterat (och det klarar jag inte av).
Anyways, jag skickade ett meil till tjejerna som driver http://swejedward.blogg.se/ och frågade, ifall de kunde fråga sina läsare om det fanns någon som var intresserad av att läsa fanfiction. De sa att jag skulle lägga ut del 1 så att de kunde länka, och ja, drygt två månader senare lägger jag fortfarande ut delar :D


Hur kom du på namnet på bloggen??

Jed(ward fan)fiction. Om du kombinerar Jedward med fanfiction får du Jedfiction! Nej, ärligt, ingen aning O.O'


och har du en till blogg??????? :) <3

Icke sa Nicke (även om jag har funderat på att skapa en till och lägga ut noveller som inte är Jedward-reaterade).. ;)


Hoppas att du är nöjd med svaren, och om det är någon mer som undrar något är det bara att kommentera :)
Tack så mycket för att ni läser, ni anar inte hur mycket det betyder att det finns människor som frivillit läser det jag skriver (annars brukar jag bara få tvinga stackars Lisa (a))
HUGS AND KISSES <333

Adina om "Chapter 1":
ok bara så vi får det klart för oss... JAG ÄLSKAR DINA BERÄTTELSER!!!! åh! sluta aldrig skriva!! förresten har jag en fråga: har du vart på nån av deras konserter eller spelningar?? :) <3

Svar: Tack, jättemycket tack!! <3
Svar ja, i somras fick jag en kompis (eller hon fick med mig.. Jag var dock inte svårövertalad (a)) till stockholm, då de spelade på sommarkrysset! Vi kom dit under slutet av genrepet, så fick inga autografer eller nå jätterba platser eller nå, men var iaf typ 5 meter ifrån dem ibland <333
Det var meningen att vi skulle äta när vi kom dit, så efter att ha sett Under Pressure på genrepet beställde vi mat.. Åt inte särskilt mycket (men fort), och slet i kompisen för att vi skulle gå tillbaka till scenen.
Emma (kompis <3) gilalde tvillingarna innan sommarkrysset.. Sedan slutade hon med det (wtf liksom? xD)

Fast efter sommarkrysset tog min sparbudjet råslut, så jag hade itne råd att åka till stockholm den 17/9 :(

Nu ids jag inte skriva mer, och ingen lär väl ändå idas läsa ;P

Publicerad förut, men har inga bilder från sommarkrysset på datorn :( Det är iaf jag som har fotat, en av de få bilder som inte blev totalt genomsuddig (jag inte hjärta min kamera)

Hejhej igen :)
Igen, jag är ledsen för att det tog så länge, har inte ens någon bra ursäkt :$
Kanske inte det bästa kapitlet, men det blev ändå ganska bra tillslut (a)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 5

John tuggade nervöst på tumnageln. Han förstod inte vad det var med honom, allting kändes bara spänt och... konstigt. Han ångrade djupt att han lämnat tvillingen hemma, nu om någonsin behövde han det stödet, den tryggheten. Det kändes naket att vandra omkring i staden själv. Han fiskade upp mobilen ur jackfickan och ökade steglängden. Han var sen. Inte mycket, men ändå. Sen.

Runt ett hörn, och sedan stod hon där. Ett ögonblick blev han stående, blickstilla. Sedan spred ett leende sig över hans läppar, och nervositeten försvann. För hur skulle han kunna vara nervös för att träffa henne? Okej, förra gången hade han tappat fotfästet, blivit totalt omkullslagen. Men det var bara chocken, kanske också stressen.

Nu när han fick se henne igen, insåg han att hon var här för hans skull. Det gladde honom att hon var ensam. Nog hade han varit lite rädd för att hon skulle ha berättat för alla hon kände, att detta bara skulle bli ännu en av alla signeringar. Han ville verkligen inte det. Inte för att han hade något emot det, i vanliga fall. Tvärt om, det var en av alla de saker han älskade så innerligt. Känslan av att få glädja människor med något så litet som en kram, som ett foto, en puss på kinden. Det gladde honom minst lika mycket.

Men det här var inte ”i vanliga fall”. Det var inte så att han brukade gå på dejt med fans stup i kvarten. Nej, det här var första gången. Det var också första gången han kände att han inte kunde ta sig fram snabbt nog till personen där framme.

That's a lie. Han rös då han kom att tänka på den där gången hösten innan, önskade innerligt att han aldrig skulle behöva känna så igen. Då hade han inte kunnat komma fram tillfredsställande snabbt. Helst skulle han ha hoppat genom tid och rum, bara för att komma fram fortare, och...

John avbröt tankegången. Det här var ett happy-moment, något nytt, spännande, roligt. Inte något han skulle svärta ned med minnet av då hans bror – den person vars liv han skulle skydda med sitt eget – blivit bortförd. Han hade fortfarande problem med skuldkänslorna.

Under tiden alla de här tankarna snurrade igenom hans huvud, i en salig blandning av känslor, vandrade han fram till henne.

Henne, som i Rebecka, som i tjejen John fallit handlöst för.

”Hey. Sorry I'm late, Edward wouldn't let me go.” Att det egentligen var precis tvärt om tänkte han inte erkänna, och vad spelade det för roll, egentligen? Deras åsikter och handlingar var ändå så uppmixade att ingen riktigt orkade bry sig längre.

”No problem. Shall we?”

”Sure!” John log stort mot henne, och följde efter henne in genom dörrarna. Det var ett litet fik, fyllt till bredden med människor. De slog sig ned vid ett bord längst in i lokalen, med fikat de köpt. John hade gjort ett tappert försök till att få betala (var det inte så det var meningen att det skulle vara?), men Rebecka hade bara skrattat bort det.

”This feels so weird!” Rebecka öppnade munnen innan John ens hunnit börja tänka.

Han nickade. ”Yeah I know, it's like, I've never really done this before. Basically, they made us do some speed dating, but it wasn't like, real, you know.”

Hon log. ”I know, I've seen it, as all the other fans in the world.”

”But...” Han bet sig i läppen och tänkte, faktiskt, efter innan han fortsatte. ”You're not like all the other fans. Not everybody at least. You're acting like I'm just anyone, no one in particular, like...”

Ett litet skratt undslapp henne.

”I didn't mean like... I didn't mean that I'm someone special, I just, I don't know. Basically, it just that many girls seems to think that I am and...” John klickade sig smågenerat i bakhuvudet.

Rebecka skakade roat på huvudet åt hans resonemang. ”You're just as unique as anybody. No one is the same, everybody is special in their own way and...”

”I'm not unique. I'm just as Edward, we're the same.” Han protesterade. På ett vänligt sätt, men ändå. Det var en protest. I hans värld var de precis likadana, de enda skillnaderna var defekterna de dragit på sig under uppväxten; ärren, hans krokiga tänder, de hål hans spontant gjort i öronen.

”What I meant was, I don't consider it weird to hang with you, just because you're a celebrity. You've got the things you love to do, I've got the things that I love to do. So what if what you likes to do makes

thousands of girls screaming and fainting? It's not you're fault, is it?”

Johns förvånade ansiktsuttryck växte till ett leende, och en tanke drog genom hans huvud.

This might actually work.

”So... What do you love to do?”

Och resten av träffen pratade de om henne.

Bakgrundsbild <3

Sitter och läser igenom Utn dig, för att jag har tråkigt och inte riktigt orkar skriva på del 5 (a) Har ni sett mina fails?

Den största är väl att Edwards förkylning mirakulöst försvann ungefär mitt i andra kapitlet, haha. Annars är det inte så stora saker. En del faktafel, tex:

" Det tog på krafterna att vara i ett sjukhus, det hade han märk förra gången de varit där. Då hade det varit Edward som var nedbäddad i sjukhussängens vita lakan" (Johns synvilkel).

Senaste gången de var på sjukhuset, innan, var då John stukade foten (fötterna? Har fortfarande inte riktigt listat ut hur det där var...). Har dock ingen aning om ifall de som över eller inte, den gången...

En fail som ni inte vet om är att jag missade att skriva att John hade på sig 'the Beatles'-tröjan i andra inlägget. Det är lite synd, för den och Michael Jackson tshirten hör typ ihop..

Har ni några andra roliga fel? ;)

One of my favorit "interviews" with the twins - med Michal Jackson tröjan (Edward) och the Beatles tshirten (John) :D

Det är från X-factor, de är kring 18 år gamla (venne om de har hunnit fylla eller inte). Det var bland annat här jag lärde mig deras fulla namn, vad alla hundarna heter och att Edward är längre än John ^w^

Hugs and kisses <3

Hejhej, här kommer en "kort" novell (2,5 A4 (a))
Jag ville bara tillägna en novell till min absoulta favorit av Jedwards alla låtar. Jag tycker att den är så fantastiskt vacker, och annrlunda mot allt de annars har gjort. Pluss att den beskriver brödernas relation så in i norden.
Om ni har lyssnat på låtens text bör ni känna igen det mesta ;)

HOLD THE WORLD

Edward satt på sängkanten i det gemensamma sovrummet. Det var sent, klockan var nog omkring två på natten. Han vågade inte leta efter mobilen för att ta reda på vad klockan var, ville inte riskera att väcka brodern som andades djupt i sängen bredvid.

Han gnuggade sömnigt sanden ur ögonen. Trots att han var dödstrött fick han ingen ro i kroppen. Till skillnad från de flesta nätter hade de gått och lagt sig i tid, och nu kunde han inte somna. Så typiskt.

Vad det var som höll honom vaken visste han inte. Det var en svag känsla som gnagde i magen på honom. Den höll honom vaken, men han kunde för allt i världen inte komma på vad den betydde.

Med blicken riktad ut genom fönstret lät han tankarna flyga iväg med de de passerande bilarnas svepande ljuslyktor. Gång på gång blev han bländad, men vad spelade det för roll? Han såg ändå ingenting, allt som existerade var ett svart mörker som omslöt honom. De skenande ljuspunkterna fick cellerna i ögonen att gny som slagna valpar, men han var för trött för att bry sig.

En tung suck fick honom att vrida på huvudet. I mörkret såg han broderns gestalt lysas upp gång på gång av bilarnas strålkastare. Lycktorna fick skuggorna att dansa över tvillingens kropp, i en till synes evig ström.

Edwards klon hade som vanligt snurrat runt mycket innan han somnat. Täcket låg tvinnat kring hans ben och fötterna låg på huvudkudden. Huvudet vilade på armarna, vid fotänden på sängen. Ett leende smög sig upp på Edwards läppar.

Han kom ofta på sig själv med att sitta och betrakta brodern, länge. Eller, rättare sagt kom John ofta på honom. Varje gång fick han ett smågenerat men uppskattande leende till svar, ofta även en lätt knuff. Det var Johns sett att säga åt honom att låta bli. De visste båda – liksom den resterade delen av mänskligheten – att Edward beundrade John över alla gränser. John gör aldrig fel. Det var i alla fall utgångspunkten, undantagen fanns bara till för att bekräfta regeln.

John själv förnekade alltid detta då de var ensamma. Visst var det smickrande, och han älskade sin bror över allt annat, men någon måtta ansåg han ändå vara nödvändigt. Om inte annat gjorde all uppmärksamhet honom generad, och det var en känsla han helst undvek.

Edward tippade huvudet lätt åt sidan och lät ögonen vila på tvillingen. Han såg inte annat än perfektion. I hans värld fanns det inte något fel på brodern över huvud taget.

Rättelse: John var hans värld, och i hans värld fanns ingenting som inte var precis som det borde vara. Ja, ibland blev han irriterad på tvillingen. Ja, någon gång då och då kunde han bli riktigt arg. Men nej, det förändrade ingenting. Den man älskar mest är den man kan bråka med.

Med en suck vred han blicken mot gatan igen, lät sina slöa ögon följa bilarnas färd genom natten. Han hade alltid haft svårt att fatta varför människor ville resa på nätterna. Nu började han dock få förståelse för det, efter de många resor de genomlidit de senaste åren. Det var färre bilar på nätterna, så enkelt var det. Allting gick fortare, även om det var sämre sikt.

Hur länge han stirrade ut genom fönstret hade han ingen aning om. Var det mer än en timma? Strömmen av bilar hade inte tagit slut. Det var få, men envisa.

En halvkvävd snyftning fick honom att åter vrida på huvudet. I det pulserande ljuset från bilarna såg han att brodern, liksom han själv, betraktade fordonen nere på gatan. Edward hajjade till. Hur länge hade John varit vaken? Varför hade han inte sagt till, låtit honom veta att de delade sömnlösheten i nattens mörkaste timmar? Och varför – varför, varför, varför? – rullade en tår nedför tvillingens kind?

”John?”

Han såg hur tvillingen ryckte till, visste han inte att Edward var vaken? Nej, det var omöjligt, det var ytterst sällan som han sov sittande. Särskilt sittande på sängen i sovrummet hemma. Var det så att John inte räknat med att Edward skulle märka att han var vaken?

Han fick inget svar.

”You're awake. Hey.” Han log försiktigt, osäker på vad han borde göra. Sedan när ville John inte att Edward skulle veta vad han kände? Edward brukade aldrig ha problem att avgöra om tvillingen var upprörd. Aldrig. De få gånger det hände, att han inte lyckats läsa situationen ordentligt, gjorde John honom alltid medveten om att han var behövd. Allt för att han skulle kunna finnas där så som John fanns där för honom. Han var kanske inte den som var bäst på att säga tröstande saker, som John var, men han försökte verkligen.

Nu fick han i alla fall ett svar. John mumlade ett ”Hello”, och vände sedan ansiktet inåt rummet. Det fick Edward att rycka till igen. Vadan denna diss?

”What's wrong?”

”Nothing.” Det var knappt han kunde urskilja mumlet, och om det inte vore för att det var helt knäpptyst i rummet så skulle han aldrig ha kunnat höra det.

”Well, something must be wrong. You're crying.”

”No I'm not.”

”Yes you are.”

”No, I'm not.”

”Do you think I'm stupid or what?”

”You're not stupid.”

”Then why are you lying to me?”

John satte sig i skräddarställning, gnuggade handflatorna mot ansiktet. ”I... I... Crap, I...”

”Yeah?”

”Just leave it.”

Edward svarade inte, ignorerade totalt de tre senaste orden. Han puttade undan täcket som han haft liggande över benen och klättrade över till broderns säng.

”Go away” Tvillingen muttrade, men gjorde inga försök att knuffa bort honom. Edward beslutade sig för att se det som en inbjudan. Han satte sig med benen i kors, ansiktet riktat mot broderns profil. Han la högerhanden på broderns vänstra knä, tittade granskande på honom då strålkastarna lyste upp hans ansikte.

De satt så länge, tysta i natten. John särade då och då på läpparna, som för att säga något, men fick aldrig fram ett enda knyst. Varje gång en tår rullade nedför broderns kinder rev det i Edwards hjärta.

”Please, tell me what's wrong” Bedjande, hjälplösa ord. Han önskade att han visste hur han skulle få tvillingen att må bättre. Att se John så här gjorde fysiskt ont i hela kroppen.

”It's just...” En djup, tung suck. ”What if it all goes away?” Brodern vände ansiktet mot honom, mötte hans blick. Hela John utstrålade sådan uppgivenhet. Tårarna glänste i mörkret. Edward skakade sakta på huvudet.

”Why would it?” Han förstod precis vad tvillingen pratade om.

”What if I say something stupid? What if I do something wrong, and everybody decides to hate us?”

”Our fans would never do that”

”Why wouldn't they? What if I get really drunk and, like, screw everything up?”

“You wouldn't, you know that.”

“All this crap all teenagers do. If I do any of these things, the press would blow it all up, and everybody will hate us!”

“John...”

“I don't want to go back there. Edward, I don't.”

“Back where?” Ämnet byttes, det märkte han. Men riktigt var de nu hamnat förstod han inte.

”The hate”

”Oh.” Edward bannade sig själv, intelligentare svar skulle krävas om han skulle lösa detta.

”They think I don't care. I don' want to care. I'll never let them no that I care. But it hurts, so much.”

”I know. But we're not...”

”Not what, Edward?”

”We're not going to let them know. We're going to be strong and do this. For our fans. For everybody who've experienced the hate. For us. Everything that matters is that we don't give up. Never ever ever ever. We've got our fans. And each other. That's everything we need.”

”God, I've just... I...” En darrande suck undslapp brodern.

Edward flyttade på sig, så att han satt öga mot öga med tvillingen. Tårarna rann fortfarande nedför Johns kinder, möjligen ännu mer intensivt nu. Han kom inte på ett enda vettigt ord att säga, la bara armarna runt tvillingens bröstkorg. John besvarade omfamningen. Han begravde näsan mot Edwards axel. Snyftningarna rev genom kroppen, axlarna skakade.

Edward satt stilla, kramade då och då lite hårdare, lutade försiktigt huvudet mot broderns. De satt tysta. Det enda ljud som fyllde natten var Johns hulkningar, och det svaga ljudet av bilar som svepte förbi i mörkret.

Tankarna som förr fyllt Edwards huvud återvände sakta. Det slog honom, då han satt och höll om sin gråtande bror. Sin bror, sitt allt. Sin värld. Och han visste plötsligt, om inte hur han skulle kunna muntra upp brodern, i alla fall hur han skulle kunna förklara precis hur han kände.

”I hold the world, in my arms” Han viskade försiktigt orden i tvillingens öra, kände hur hans kopia ryckte till vid ljudet av hans röst, och kanske även av förvåning över ordvalet.

”Where you begin is where I start. The world revolves around us. It's like nothing out there matters.”

Tystnad. Han var tvungen att påminna sig själv om att andas, så spänd var han. Hade han gjort något dumt nu? Borde han bara ha varit tyst, bara funnits där och väntat tills gråten ebbat ut, istället för att försöka trösta? Ändå hade han inte sagt något annat än sanningen.

Nästa ljud som bröt stillheten var dock inte hans egen röst, utan Johns.

”We're fragile but unbreakable” Det var knappt att Edward kunde urskilja viskningen, men den existerade, och han svarade precis så som han kände.

”I hold the world”

”Soaring higher as we fall”

”I hold the world. Nothing else is visible to me” Han stal meningen från tvillingen, men det kändes som om den var hans att säga.

John drog honom närmare sig, pressade kroppen mot honom och lutade tillgivet huvudet mot hans. De satt så nära att Edward, trots att han inte kunde se tvillingens ansikte, visste att brodern log. Han kunde känna hur dennes mungipor drogs uppåt. Fortfarande droppade en och annan tår från tvillingens haka, men de blev färre och färre.

John placerade sina läppar tätt intill Edwards öra.

”I hold the world”

Edward log, och förstod att han lyckats.

Hejhej :)
Ni får säga till om det börjar bli tråkigt, men det är så roligt att skriva om tvillingkärlek (a) ;P
I nästa kapitel lär det väl börja hända lite mer, I guess..
Har ni märkt att kapitlen börjar bli längre föresten? ;)
Kramisar, gonatt <3

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 4

Det hade gått och blivit onsdag. Edward satt vid sängens huvudända, lutat mot gaveln. Hela tiden höll han blicken fäst på tvillingens nacke, då denne stod vänd ifrån honom och rättade till det sista med kläderna. Det kändes ganska udda att John stod och tog på sig skjorta och slips medan han själv inte planerade att byta om från den marinblå huvtröjan och mjukisbyxorna. Han hade inga planer på att lämna vare sig huset eller rummet innan tvillingen var tillbaka.

Det kändes så konstigt att John skulle gå någonstans – på date – medan han själv skulle sitta kvar på rummet och inte kunna göra annat än vänta. För så var det fortfarande, var han någonstans utan tvillingen kunde han inte tänka på annat än vad John gjorde, på var John var, om han mådde bra, om det hänt något.

Det var inte något som blivit efter de där veckorna de tvingades isär, utan så hade det alltid varit. John klarade sig hyfsat bra utan honom. Eller, bra och bra, bättre än Edward gjorde i alla fall. Den äldre hade listat ut koden om hur man betedde sig ibland människor. Det hade Edward själv ännu inte gjort, inte riktigt, och han hade så svårt att involvera sig i andras samtal, när han inte kunde tänka på annat än John.*

Tvillingen satte ord på hans känslor.

”God, this feels so weird!”

”I know, like come on.”

”Come on.” De sa orden exakt samtidigt, vilket fick båda att dra på läpparna, i ett gemensamt leende, trots att det inte var något ovanligt att de sa samma sak i samma ögonblick. ”I'm like going out, and you're just like, going to sit here.”

”So weird” Han sa det på det där sättet som bara han kan, det tysta, lite frånvarande sättet. Det verkade vara något han sa bara för sig själv, men han visste alltid att John skulle höra honom i alla fall.

”I know!” John slog ut med händerna och vände sig mot honom. Edward kunde se förvirringen i broderns ansikte. Han förstod att John inte visste vilka känslor som skulle få tillåtelse att ta över. Det syntes att han till viss del var både glad och extremt förväntansfull. Edward ville verkligen inte ta det ifrån honom. Att John samtidigt var tveksam till att lämna honom ensam – eller snarare, att välja ensamheten till sig själv syntes lika tydligt. De visste båda att de kände samma motvilja till att dela på sig. Att vara ensam med tankar var inte något någon av dem tyckte om, och ingen förstod dem som de förstod varandra.

Edward mindes den där intervjun** då reportern frågat:

”Do you ever feel lonely?”

Edward hade svarat fort.

”No.” För honom var det en självklarhet, han hade alltid sin andra hälft med sig, vart han än gick, vad han än gjorde. Han hade alltid tvillingen där att dela stunden med, att skratta och gråta med, att slå och krama. För honom fanns inte annat än att de alltid var på samma plats vid samma tidpunkt.

John däremot, hade tänkt efter ett par sekunder innan han talade.

”Only when I'm not with Edward.”

Det Edward lärt sig efter de två helvetesveckorna, var att tvillingen alltid, alltid, alltid fanns vid hans sida. Det John lärt sig var hur lätt Edward kunde försvinna ur hans liv.

John knäppte med fingrarna framför hans ansikte.

”Hellooo, earth to Edward!”

Edward skrattade, trots att vemodet fick det att spänna i bröstet, och puttade bort tvillingens hand. ”Stop it”

”I'm leaving, I think...” John kliade sig i bakhuvudet och rynkade pannan med en tveksamt glimt i ögonen.

”What?”

”I don't know... Basically, it feels like really weird to go out, without you. Like, really, really, like... weird.”

Edward tippade huvudet bara en aning åt sidan och betraktade brodern. Hans kopia hade satt sig på sängen, låtit sina ben korsa hans, stödde sig med ena handen mot madrassen. Den andra låg vilade fortfarande mot nackmuskeln.

”I know... Now go, before I make you stay!” Han la handen mot tvillingens axel och tryckte till. John – som definitivt inte varit beredd på knuffen – vinglade till och dråsade i golvet med ett förvånat rop. Han kom snabbt på fötter, och var inte sen att dra ned huvan framför Edwards ansikte i motdrag.

Det blev en kort fight, innan Edward retirerade.

”You need to go, or you'll miss your date.”

John puttade bort täcket som hamnat över hans bröstkorg, och snubblade ned från sängen. Han fastnade med fötterna i påslakanet och fick ta stöd mot väggen för att inte krascha igen.

”Right. Bye then, later”

”John, wait!” Edward reste sig och studsade fram till tvillingen, som stannade upp. Huvan låg över ena axeln, och hela tröjan var snurrad i högervarv. Den stora kängurufickan hade nästintill hamnat under hans vänsterarm.

”What?”

”Your tie. It's like, full on ruined...” Han greppade knuten under broderns haka, och rätade till den med vana fingrar.

”Much better”

”Thanks man”

”No problem.” Edward besvarade kramen han fick, kände Johns haka på sin axel. Brodern släppte honom inte förrän den där extra sekunden gått, den där långa sekunden som får en omfamning att gå från bara vänskaplig till meningsfull.

“You really need to run you know.” Han kunde inte låta bli att påpeka det med ett litet skratt. John släppte taget om honom, efter att ha tryckt till en extra gång.

”Yeah, I know. Bye, again” Tvillingen stormade ut ur rummet, återvände ögonblicket senare för att hämta mobilen och försvann sedan igen.

Edward slog sig ned på sängen med en suck. Nu kunde han inte göra annat än att vänta.

* Tydligt i ett särskilt avsnitt av BB, då de får spendera en natt isär (a)

**Hmhm, Big Brother igen :P Det var Kerry som frågade irl

Hanna om Chapter 2:
jättebra! men du har du en länk till det ögonblicket i big brother? :D har inte sett de ;O


Svar:
Självklart ;) 0:45 (fast hela tävlingen är skitkul, den börjar i part 2, ni får leta lite ;))
Jedward slutade på 3:e plats i CBB, och trots att jag gärna skulle ha sett dem som vinnare känns det som om Paddy förtjänade segern :)

Jag <3 Datorn
Känns lite småskumt att vara på del 3 igen :P
Nu kommer jag inte på något vettigt att säga om det här, men vad tycker ni om min nya inriktning? (a)
Jedhugs

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 3

"Hey..." Edward bet sig tveksamt i läppen, hela tiden med ögonen fästa på tvillingen. John borde ha blivit sur, men hjärtat klappade så hårt i bröstet att han knappt kunde tänka på annat.

"It's Edward. No, I'm like, full on serious!"

"Who is it?" Det blev en teaterviskning, inte för att han inte ville bli hörd av personen på andra sidan telefonen, utan för att han nästintill höll andan. Hans bror höjde ena handen i en avvärjande gest, skakade på huvudet och fortsatte att snacka. Leendet på hans läppar avslöjade ändå allt. Det var den där tjejen, hon som Edward visste att han förälskat sig i, i samma ögonblick som han såg henne. Och nu stod Edward och pratade med henne, istället för John.

Han såg då tvillingen slutade vara förberedd på att John skulle försöka sno åt sig mobilen, såg hur sängen gungade då brodern satte sig ned. Då gjorde han rusningen. Han kastade sig framåt och rev telefonen ur sin spegelbilds hand, och spurtade sedan ut ur rummet. Han hörde hur Edward ropade åt honom, men inte några fotsteg som avslöjade att denne jagade efter.

Det var ingen annan hemma, bara de många hundarna som hoppade kring hans fötter. Armani kisade emot honom där hon låg, hopkrupen högt uppe på en hylla. Hon jamade svagt, sur över att ha blivit störd.

John ignorerade henne. Han satte sig i soffan i vardagsrummet och förde mobilen till örat.

”Hello”

”What are you doing?”

”I'm not Edward, I'm John!”

“Really? Where did Edward go? And how come I'm talking to Jedward?”

John bet sig i läppen, Edward hade alltså inte berättat något? Nog för att han själv varit i samma rum, och nog borde han ha hört vad tvillingen sagt, men han hade inte kommit ihåg att lyssna.

”He's upstairs, and like, I don't know like...” Bara hennes röst fick alla intelligenta meningar att flyga ut bakvägen, och han fann sig själv babblande som en annan idiot.

”Why is your number in my phone?”

Det var inte bara hennes röst som fick honom att tappa fattningen, utan det faktum att hon talade till honom som om han var vem som helst, som om det var vilken främmande människas nummer som helst som hon hittat i sin telefon. Det var förvånande, inte för att han själv tyckte att han var så särskild, utan för att många tjejer inte kunde göra annat än att skrika hans namn då han försökte säga något.

”Hello? John, are you still there?” Han hajjade till. Hon lät orolig, som om hon var rädd att han skulle försvinna.

”Yeah... 'Bout the number... I kind of, like, gave it to you...”

”You kind of what?” Det lät som chock, trots att hon måste ha listat ut det innan. Hur skulle det annars ha hamnat där? Det kunde bara vara han eller Edward som lagt in det i hennes telefonbok.

”Yeah. Basically, I kind of want to meet you again... If you like, want to, like, I don't know. I'm actually serious okay, I'm like really confused, but basically, that's it.”

Det blev tyst på andra sidan luren, länge. Han var rädd att hon lagt på, men så hörde han hennes andetag.

”Is this some kind of joke?”

”No! I'm really, really serious okay!”

”Prove it.”

”What? How am I supposed to do that?”

”Write something on twitter or something like that.”

John rynkade pannan, han tänkte inte gå ut med att han fallit för en av tjejerna i publiken, så hårt. Men...

”What's your twitter?”

En halv minut senare störtade han in genom dörren till det gemensamma sovrummet. Edward satt kvar på samma ställe som senaste.

”What are you doi...”

”Where's the computer?”

”Same place as always John.”

Han klickade snabbt in sig på Twitter, skrev det överenskomna meddelandet och skickade det. Den var en enkel shout-out, inget mer.

”Oh my god, it's really you!”

”Yeah...”

”So, a date? Really? Are you dead serious?”

”Well...” John kände hur han rodnade. Edward flinade tyst i bakgrunden. ”Yeah, I guess, if you want it to be.”

”Sure. Don't tell everyone, will you?”

Han hajjade till igen, men tänkte inte klaga. Han hade i alla fall tänk be henne om samma sak.

”Of course not. If you don't.”

”I won't.”

”Thanks”

Hon skrattade. Det började fladdra omkring fjärilar i hans mage, och han vred sig bort från tvillingens blickar. De bestämde att ses nästa onsdag, då båda hade lite tid över. Han och Edward var fortfarande mest ute och flängde, karriären gick fortfarande uppåt, men de hade sett till att ha i alla fall några timmar ledigt i veckan.

”I'll see you later then. Bye”

”Wait!” John ropade till i luren. ”You haven't told me your name.”

Hon skrattade igen.

”It's Rebecka, with a C and a K. All my friends call me CK.”

”Okay. Bye Rebecka, I'll...”

”CK, remember?”

”Oh, right. See you Wednesday CK.”

”Bye John.” De la på, och han vände sig sakta mot Edward.

Med ett frånvarande ansiktsuttryck slog han sig ned på sängen bredvid tvillingen.

”What's up John?” Broderns röst var mjuk, inställsam, men det hördes att skrattet inte var långt borta.

John släppte den numera tomma displayen med blicken och vred huvudet mot tvillingen. ”I've... I've got a date.”

”You what?”

”Yeah, I know...”

Edward skrattade högt och boxade honom lekfullt i bröstet.

”God John, you're unbelievable!”

”I know”

YEEEEY, JAG HAR DATOR <333
.. och gissa vem som har suttit och skrivit hela eftermiddagen när hon borde ha pluggat matte och svenska och samhällskunskap *hosthost*
Jag vet inte om jag lyckades så bra med deras reaktioner, men de har ju blivit ett år älre, vi säger att det är därför *nicka*

Jedhugs <3

Jag måste skaffa en datormus, laptopmusplattan gör mig galen! Ey, finns det någon Jedwarddatamus? ;D

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 2

"John, calm down! It's not the end of the world you know." Han hade slutat anklaga John för att deras nummer numera låg i en okänd flickas telefon nästan direkt. Tvillingen var nog bra på att göra det själv.

Edward kände sig som en av de där katterna som tittar på tennis då han följde sin kopia med blicken. Huvudet rörde sig fram och tillbaka, fram och tillbaka, ändå tills den han bevakade stannade upp. John slog ut med händerna och placerade dem sedan mot ansiktet.

"How could I be so like, stupid?"

"You're not stupid John." Han kunde inte låta bli att alltid försvara brodern, även om det var mot denne själv.

Ibland märktes det extra tydligt, som den gången han och John blivit satta i varsitt lag, tillsammans med några andra "kändisar". Det var något tv-program*, han visste inte säkert vilket, hade inte brytt sig särskilt mycket om namnet. När Edward åkt ur tävlingen hade han hejjat på tvillingen, kunde verkligen inte låta bli, ville att John skulle vinna över alla de andra.

"You're nothing without your brother" En av de som var i hans eget lag gastade (på skoj förstås) åt hans bror.

"You're everything" Edwards mothugg kom som en självklarhet, det fanns inget annat på hans karta än att han skulle försvara tvillingen. Det var ju trots allt sant, för Edward var han verkligen allt. Trots att han förstod att hans lagkamrater blev irriterade på honom för att han inte peppade sitt eget lag fortsatte han. Det spelade ju som ändå ingen roll vad de tyckte egentligen. Bara John spelade roll, någonsin.

"But I am!" John suckade uppgivet och dåsade ned på sängen, bredvid honom. "I can't believe that I gave away our phone number, to a, a... Like, a... Fan!"

Edward himlade med ögonen och skakade på huvudet åt tvillingen, som nu lagt sig på rygg.

"John." Han suckade. "So, how like, did you come up with the like, brilliant idea to give her our number?"

"I've already told you, I paniced!"

"Then why did you panic? God, I'm feeling like a, like a... You know, one of those old people, who's like, sitting in their chair and I'm like talking and you're like talking and it's like..." Han avbröt sig, kom inte på ordet, inte heller någon bättre förklaring.

"I know" Det var mest ett mummel, bara ett tyst bekräftande på att tvillingen förstått exakt vad han menade, tänkt på samma sak. Sedan höjde John rösten något, till normal samtalston.

"And I don't know! I was like, full on confused, everything just went like, blanc! God...” Tvillingen tryckte händerna mot ansiktet igen, stönade tillgjort av frustration. Så kikade han fram bakom fingrarna, plirade tveksamt mot Edward. ”But she was like, really hot, right?”

Edward kunde inte låta bli att skratta. ”I guess, but not that hot. It like, wasn't Britney Spears-hot, just, like, normal hot.”

John såg plötsligt extremt förolämpad ut. ”She was! Like, totally Britney Spears-hot! Hotter than Britney Spears-hot!” Tonläget lutade mot generat, och Edward kunde inte låta bli att gapa. Var han verkligen seriös? Hade John fått en crush på tjejen, som han sett i bara någon knapp minut? Tvillingen förekom hans fråga.

”I'm actually serious okay, Edward, what am I supposed to do?” Tonen övergick till bedjande, och broderns ansikte var plötsligt väldigt nära hans eget.

Han hann aldrig svara, då Britneys röst plötsligt fyllde rummet. Tvillingarna sneglade mot varandra i en halv nanosekund, och sedan kastade båda sig efter mobiltelefonen som låg på fönsterbrädan. Edwards hans slöt sig runt den, och han slet den ur broderns räckhåll. John blängde surt på honom och gjorde ännu en rusning. Edward var dock snabbare, och studsade upp på en av sängarna. Han tittade på mobilen och rynkade pannan ett ögonblick, innan han vände displayen mot tvillingen.

”Do you know who's number this is?”

Hans kopia ruskade på huvudet till svar, och Edward kunde se, ja, nästan känna, hur broderns hjärta pumpade inne i bröstkorgen. Hans eget hjärta slog förvånansvärt hårt, och han undrade om det var för den korta jakten, där telefonen varit villebråd, eller av någon annan anledning. Kanske var det för att den som ringde envist lät signalerna gå fram, och för att han visste att denne någon mest troligtvis var den här tjejen. Tjejen, som hans tvilling hade fallit för på sekunden. Fallit så hårt att det förvånade Edward att John inte hade fått både blåtiror och krossat näsben på köpet.

En tyst sekund passerade, och sedan klickade han på grön lur.

*Det är egentligen från Big Brother, men eftersom att tvillingarna Grimes aldrig var med i det i den här fictionen så lånar jag några av mina favoritstunder och placerar dem i en fiktiv verklighet ;)

Okej, this is is :)

Hehe, nu blir ni fundersamma, eller? "Förra kapitlet var ju ettan?"
Jag som bestämde mig för att ändra det, så om ni pallrar er dit och tittar så heter den numera prolog, inte chapter/del 1. Bara så ni vet alltså ;)

Det har gått knappt ett år sedan de där två mardrömsveckorna, livet flyter på som vanligt för de nu 20-åriga tvillingarna. De befinner sig just nu i Dublin, hemstaden, och... Tja, varsågod att läsa ;)
Glöm inte kommentaren, det är era små ord som får mig att fortsätta skriva! <3
Kram, gonatt :)
Fanny

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 1

Juni 2012

John tumlade ned från scenen, tätt följd av tvillingen. De skrattade och flämtade efter luft om vart annat. Fansen hade varit lika galna som vanligt, om inte värre. Han la ena handen på broderns axel och log mot honom. Edward strålade tillbaka, och boxade honom retfullt i bröstet. Trycket hade varit enormt, så många människor hade tagit sig till området. Vädret hade varit nästintill perfekt, sådär lagom molnigt, varken för varmt eller för kallt. Hela konserten hade gått som den skulle. De hade hjulat, hoppat, skuttat, kutat. John rusade omkring med Edward på ryggen i flera minuter, båda hela tiden med ett leende på läpparna.

Nu dånade adrenalinet i öronen, och det tog flera minuter för andhämtningen att återvända till det normala. Snart kom Liam fram till dem, och de blev lotsade till bordet där de skulle skriva autografer. Verkligen lotsade, för Liam hade sedan länge lärt sig, att tvillingarna hade en förmåga att smita från säkerhetsvakterna och ut i publikhavet. Edward smet ned på Johns stol, vilket resulterade i ett vilt buffande fram och tillbaka. Det slutade – som i de flesta fall – med att den yngre flydde, och John satt kvar i ensamt majestät, med ett nöjt leende på läpparna.

Många flickor, i stort åldersspann, passerade dem, stannade till så länge de blev tillåtna, ibland längre. På varje bild strålade bröderna Grimes mot kameran, kramades, pussade kinder, gjorde hjärtan och peacetecken. De klottrade sina signaturer på allt möjligt; kameror, kuddar, armar, kläder, papper, magar, CD-skivor.

John sträckte försiktigt på fingrarna och tog sedan ett nytt grepp om pennan. Han lyfte blicken, och kände hur underkäken blev hängande ett par ögonblick av bara förvåning. Edward räddade hans stolthet genom att börja prata med flickan som stod framför dem.

Vackra, mandelformade, klarblå ögon glittrade. En smal mun log mot dem. En blond page ramade in hennes ansikte, och John fick bita hårt i insidan av kinden för att sluta stirra som en galning.

Han hörde, som om det var på avstånd, hur flickan frågade Edward ifall han kunde prata med hennes vän i telefon. Han såg hur vred hon på huvudet och strålade emot honom.

”Could you sign my t-shirt?”

”Sure” John hämtade sig något och log tillbaka, trots att han kände sig helt bländad. Han sänkte blicken och fokuserade på autografen, fastän han egentligen skulle kunna skriva den i sömnen.

”God, this is so cool! I mean, you’re so fantastic. I can’t believe how great you’ve become.” Hon pratade ganska fort, men verkade övrigt sett inte nervös över huvudtaget, så som så många fans verkade vara.

”Hah, thanks!” Han särade på läpparna för att slänga ur sig något meningslöst, fortfarande helt tom i skallen. Edward avbröt honom, gav honom mobilen.

”Talk!”

Det var en lättnad att få fokusera på något annat för ett par sekunder. Han hälsade hurtigt på flickan på andra sidan luren, som skrek upphetsat. Inte ens hälften av vad hon sa var urskiljbart, men han skrattade och svarade hela tiden. Liam knackade honom uppmanande på axeln.

John la handen över luren i en symbolisk gest och himlade med ögonen.

”I’m on the phone, Leem.”

Strax sa han ändå hejdå till tjejen i telefonen, och sneglade mot Edward. Tvillingen pratade fortfarande med den blonda flickan, men verkade även han ivrig att forsla henne vidare. Kön bakom sträckte sig lång, och tid var inte något de hade gott om.

En enda tanke rusade igenom hans huvud; han skulle aldrig få se den här människan igen. Och av någon anledning kunde han inte stå ut med den tanken. Det tog bara ett par sekunder för honom att lägga in sitt nummer (”sitt”, han och Edward delade fortfarande mobil) i telefonboken.

Ingen märkte något, och han lämnade tillbaka telefonen.

De vinkade båda åt flickan och fortsatte sedan att beta av kön. Knappa minuten senare la Edward armen om hans axlar och drog hans huvud nära sitt. Tvillingens läppar rördes knappt då denne andades ut orden, enbart menade för Johns öron.

”You did not just do that.” Tonen var anklagande. John slutade inte att le, men svalde hårt. Självklart hade Edward lagt märke till vad han gjort. Edward hade alltid koll, hur frånvarande han än verkade. På något sätt var det som om broderns bekräftande av det inträffande fick det att bli verkligt. John kastade en skrämd blick mot Edward, insåg att han just gett ut deras privata nummer till ett fan. Det skulle hamna överallt, de skulle vara tvungna att byta, igen. Han la armarna om tvillingen i en busig omfamning, med Edward högra axel pressad mot sin bröstkorg. Alla som såg dem såg bara deras vanliga, kärleksfulla tjabbel, men i själva verket placerade han sina läppar närmare broderns öra. Han svarade på samma sätt som han blivit tilltalad, ord som var knappt mer än en utandning.

”Edward, I did. Crap.”

OMJ, vart fick du tag på den :3 ?!?!
Jedhugs ♥

Svar:

Här finns länkar :)

Jedward just moved in, I'm happy :)

PROLOG
Detta, mina vänner, är min sammanfattning av Utan Dig aka prologen till Din Själv Tillhör Mig. Den är bara nästan 2 A4 (bör jag nämna att jag suger på att sammanfatta och att skriva kort?), hehe.. Ni som läst alla tidigare delar, kan ni inte berätta om den här duger eller om det är något mer viktigt jag borde ta med?
Till min stora sorg har jag fått ta bort alla älskade Armani-bitar </3

Kram, lämna ett ord där nere någonstans :)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG - prolog

En eftermiddag då Edward låg hemma sjuk blev John övertalad att gå ut och äta med vännerna, utan tvillingen. Trots att det kändes lika underligt att vara ensam som vanligt hade de en riktigt rolig kväll. Det hann bli sent innan han vinkade av kamraterna och började vandra hemåt, och det hade kunnat bli bara så, en kväll, komplicerad av bara det faktum att hans andra halva var någon annanstans.

Slumpen ville annorlunda, och John blir vittne till hur några bankrånare flyr iväg. I ett spontant ögonblick börjar han skrika åt männen, avslöjar att han sett ett av deras ansikten.

Han flyr, hem till tryggheten, men berättar inte för brodern – eller någon alls – vad som hänt. Vill inte oroa dem, vill bara glömma.

Dagen efter, då Edward mår bättre, går bröderna ut för att ta en fika. Den yngre av dem är en aning matt, men han märker ändå att John grubblar på något.

Det som egentligen skulle ha blivit en härlig förmiddag i solen slutar i katastrof, då John blir brutalt misshandlad. Han har redan förlorat medvetandet när hjälpen – i form av Kevin, Liam och ambulanspersonal – anländer. Edward vet varken ut eller in, och det finns inget han kan göra.

Det dröjer nästan ett dygn innan John återvänder till verkligheten igen. Då han vaknar är han dock mest orolig för tvillingen, som varken ätit, druckit eller sovit under hela den tiden. Han gör allt han kan för att – från sjukhussängens vita lakan – ta hand om sin bror.

Under dagen som följer gör de båda allt för att agera som vanligt. Ingen av dem vill tänka på det som hänt, trots att det inte lämnar någon av deras tankar för ens en sekund. De skrattar mycket under dagen, av skilda anledningar, men ändå finns hela tiden den där oron kvar. Särskilt John kan inte slappna av, vilket Edward självklart märker. Den yngre frågar dock inte, vill bara glömma.

Den andra dagen kommer det ett par poliser – en man och en kvinna – för att prata med John och få reda på vad som hänt. Edward blir utskickad ur rummet, och det visar sig att männen som misshandlat John är samma som rånat banken under måndagen. Dessa bankrånare är även de vars flykt John kom i vägen för.

Egentligen planerade John inte att berätta exakt vad som hänt för poliserna, men han försäger sig och blir tvungen att berätta ändå. Han får förklara hur männen hotat den person han bryr sig mest om i världen ifall han berättar hur mannen han såg måndag kväll ser ut.

”’If you tell anyone about what you’ve seen, we will hurt your brother.’”

Personen i fråga vet fortfarande ingenting.

En vecka efter attacken bestämmer sig Edward för att dra ut på en löprunda. Tvillingen är försatt i viloläge (så bra det nu går, med tanke på att han är en av tvillingarna Grimes), och Edward berättar inte att han är på väg ut.

Han njuter av skogen och den vana känslan av att pressa kroppen, till den sekund han flyger genom luften. Någon har satt krokben för honom. Efter att ha fått ett hårt slag i bakhuvudet släpas han medvetslös in i en bil.

John håller på att gå i bitar av oro och skuldkänslor under de kommande dagarna. Ingen vet var hans bror är, hur han mår, om han kommer hem. De vet inte ens om han lever över huvud taget, och det enda som tröstar – om än på ett skrämmande, obehagligt vis – är den iskalla kyla som säger att tvillingen behöver hans hjälp. Det borde betyda att han är vid liv. Borde.

Natten till den fjärde dagen drömmer John om Edward. Det är en underlig upplevelse, då brodern påstår att det är hans egen dröm, och inte Johns. En tjock glasskiva skiljer dem åt, och de står länge pressade mot den i en djupt rotad önskan att få vara nära den andre, trots att de båda är övertygade om att den andre bara är en illusion.

Natten efter delar de båda pojkarna ännu en dröm, och de blir båda övertygade om att de faktiskt möts i drömmen, på riktigt. John övertalar Edward att han måste ta reda på var han är, så att John kan ”komma och hämta hem honom”.

Med adrenalinet pumpande i sin utmattade kropp gör Edward därför den femte dagen ett rymningsförsök. Han räknar inte en sekund med att kunna fly. Visst, han är en duktig löpare, men i det här skicket har han inte en chans mot fyra fullvuxna män.

Han tar sig faktiskt en bit utanför dörren innan han blir stoppad. De snabba blickar han kastar omkring sig räcker för att han ska kunna avgöra var han är. Trots att han sedan blir värre misshandlad än någon av de andra dagarna känner han lyckan svepa genom kroppen. Nästa gång han får möta John i drömmarna kommer han att vara på väg hem.

Den sjätte dagen Edward tvingas spendera i skjulet är också den sista. När han somnar sjunker han in i den vita dröm han delar med tvillingen, och kan berätta för sin bror var han är.

Det tar ett tag för John att övertyga de vuxna att han faktiskt vet var Edward är, men han lyckas till slut, och mycket riktigt hittar poliserna de fyra männen där John har beskrivit.

Tvillingarna återförenas, och står varandra närmare än någonsin. Den där fåtöljen som de inte kunnat sitta i samtidigt i på flera år är plötsligt alldeles lagom stor för båda, och ser du en av dem kan du vara övertygad om att den andre inte är mer än fem meter bort. Ärren är fler på dem båda, särskilt på den yngre av dem. Då John påpekar detta har Edward inte hjärta att göra annat än att vifta bort det, fastän han själv ofta står och betraktar sitt förut så intakta ansikte då brodern inte ser honom.

Edward håller sig så nära tvillingen han kan. Han har alltid varit den klängiga av dem, och det har inte förändrats nämnvärt. Skillnaden är att nu tar han gärna ett steg in bakom brodern när människor närmar sig dem. Han klarar inte av att någon drar i honom, att någon rör vid honom utan tillåtelse.

John jagas av flashbacks, som visar sig i form av panikångest. Han är livrädd för att mista brodern igen, och vid dessa ”anfall” förlorar han helt verklighetsanknytningen. De kommer ofta utan förvarning, då hans tvilling på något sätt blir mer utsatt. Det kan vara allt från att något av deras vänliga slagsmål blir lite för våldsamt till att någon drar upp ett minne vid fel tillfälle.

Trots att det går veckor, månader, försvinner det inte helt. De blir mer och mer sällsynta, men kraftigare.

Ändå återvänder livet sakta till det normala. Konserter, signeringar, intervjuer, tv-shower. John har ännu inte fått någon attack vid något sådant tillfälle. Edward är lika rädd inför varje spelning att; denna kommer bli den första. Han försöker att inte visa det.

Frågan är: vad händer nu?

En av mina absoluta favoriter, trots att det inte känns ett dugg som Jedward (vilket gör hela saken förvirrande, men jag älskar den iaf (a))






Lite icke-Jedward (hehe), men den är så bra/viktig att jag vill lägga upp den iaf <3


Sitter och skriver på sammanfattningen, sry att den inte kom upp förra helgen :$
Känner mig så kass som inte kan uppdatera, men har som sagt inget internet under vardagarna, och jag vet inte hur jag ska kunna fixa det (vi har inte fått datorer än, så jag kan inte skriva och bara hitta internet och ladda upp sen :-( )

Kramar, hoppas att ni ändå tittar in ibland och lämnar en kommentar då jag får ut något <3