Här är det; chapter 6!
De gånger jag är missnöjd med kapitlen brukar det vara innehållet jag tycker illa om och inte själva text/meningsuppbyggnaderna, men här är det tvärt om. Själva innehållet har jag inget emot, men skrivsättet däremot... Asså nae Oo' :P
Lämna gärna en kommentar där nere (make my day ;))
xoxo

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 6

Klockan var sen då John steg in genom ytterdörren och krängde av sig jackan. Han och Rebecka hade suttit på det där fiket i timmar, och sedan bestämt sig för att äta middag. Sedan hade de suttit på restaurangen i timmar. Han hade aldrig känt så förut, känslan av att vilja veta precis allting om personen som satt mitt emot. Det kändes dessutom ömsesidigt, vilket var en lika underlig känsla.

Han studsade uppför trappen och in genom dörren till det gemensamma sovrummet. Edward satt kvar på samma ställe som han lämnat honom, men John var för uppspelt för att reflektera över det. Han ställde sig framför spegeln och började slita i slipsen. Fingrarna skakade lite för mycket, men han lyckades ta sig lös, och knäppa upp de två översta knapparna i skjortan. Skorna hamnade i ett hörn av bara farten, sängen gungade oroväckande då han slängde sig ned på den.

”Did you two have fun?” Tvillingens röst fick honom att vrida på huvudet. Leendet ville inte försvinna från hans läppar.

”Yeah! So cool. Basically, just awesome.” Inte ett enda vettigt ord dök upp i hjärnan, och han skakade på huvudet i ett försök att få brodern att förstå.

”How nice” Edward skrattade åt honom, kunde enkelt läsa precis hur uppskruvad och omskakad han var.

”Oh, shut up” John flinade tillbaka och hängde sig emellan sängarna för att kunna boxa till tvillingens axel. Edward gav honom en hård knuff i ryggen, och han dråsade i golvet. Länge låg han stilla och klagade över den obefintliga smärtan. Till slut lutade Edward sig över sängkanten för att se efter om han var allvarligt skadad.

John kastade sig över honom, och slagsmålet var igång. De tumlade runt i rummet, jagade varandra. Länge. Skratten bröts bara av tillfälliga klagomål, då tjuvnypen blev för hårda. Då Edward många minuter senare retirerade – som alltid – drog John omkull honom och naglade fast brodern mot golvet. Han kunde känna hur tvillingens bröstkorg hävde under honom, var mycket medveten om att han andades precis lika häftigt själv.

När han lutade sig tillbaka och släppte greppet om broderns handleder la denne händerna under huvudet och plirade mot honom.

”Come on, tell me more!”

Leendet blev större. ”It was the coolest thing ever! We sat for hours, talking about her, she's the most beautiful person I've ever seen.”

”Like Britney Spears-hot?”

”Much, much hotter! And...”

”John!”

”What?”

”Move!”

”Oh, sorry” John kunde inte låta bli att skratta, men flyttade sig ändå fort. När han satt på sängkanten istället för på tvillingens bröstkorg fortsatte han att berätta.

Han förklarade allting in i minsta detalj. Hur de pratat om allt emellan himmel och jord, men mest om henne (på hans initiativ). Hur hon inte hade brytt sig det minsta om att han var ena halvan av Jedward. Hur gullig hon varit då hon frågade om det inte kändes konstigt att vara utan Edward. Där i berättelsen slängde han in en snabb mening som fick tvillingen att le stort.

”I kind of missed you, by the way.” Sedan fortsatte han informera sin spegelbild om allt som hänt.

Hela tiden lyssnade Edward uppmärksamt, slängde in retsamma kommentarer här och där, skrattade med honom. Skrattade åt honom gjorde Edward också (särskilt då han förklarade om alla de gånger han gjort bort sig), men bara för att sedan försäkra att inget John någonsin gjorde var fel.

När John åtskilliga minuter senare tystnade satt hans tvilling stilla ett tag, som för att se om den strömmande ordföljden skulle fortsätta. Sedan flyttade han sig från sin egen säng till Johns och suckade lätt.

”What?” John vred på huvudet och blinkade emot sin bror. Edward bara skakade på huvudet åt honom.

”No, nothing at all. I'm just hoping you won't let her take over your life, as usual” Tvillingen petade honom i sidan, och så var jakten igång igen.

När de senare släckte lamporna i rummet och kröp ned under täcket i var sin säng kunde John inte låta bli att fundera över vad brodern sagt. För nog hade han hört allvaret gömt bakom skrattet, nog förstod han att Edward var orolig att han inte skulle göra annat än att svärma kring Rebecka. Det hade inte hänt förr, det var inte ”as usual”, det visste både han och Edward. Fast egentligen var han orolig för det själv också, känslan var så annorlunda mot allt vad han känt någonsin.

”John...”

”Yeah?”

”I kind of missed you too.”

John kunde inte låta bli att le i mörkret.

”I know”