Jag <3 Datorn
Känns lite småskumt att vara på del 3 igen :P
Nu kommer jag inte på något vettigt att säga om det här, men vad tycker ni om min nya inriktning? (a)
Jedhugs

---

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 3

"Hey..." Edward bet sig tveksamt i läppen, hela tiden med ögonen fästa på tvillingen. John borde ha blivit sur, men hjärtat klappade så hårt i bröstet att han knappt kunde tänka på annat.

"It's Edward. No, I'm like, full on serious!"

"Who is it?" Det blev en teaterviskning, inte för att han inte ville bli hörd av personen på andra sidan telefonen, utan för att han nästintill höll andan. Hans bror höjde ena handen i en avvärjande gest, skakade på huvudet och fortsatte att snacka. Leendet på hans läppar avslöjade ändå allt. Det var den där tjejen, hon som Edward visste att han förälskat sig i, i samma ögonblick som han såg henne. Och nu stod Edward och pratade med henne, istället för John.

Han såg då tvillingen slutade vara förberedd på att John skulle försöka sno åt sig mobilen, såg hur sängen gungade då brodern satte sig ned. Då gjorde han rusningen. Han kastade sig framåt och rev telefonen ur sin spegelbilds hand, och spurtade sedan ut ur rummet. Han hörde hur Edward ropade åt honom, men inte några fotsteg som avslöjade att denne jagade efter.

Det var ingen annan hemma, bara de många hundarna som hoppade kring hans fötter. Armani kisade emot honom där hon låg, hopkrupen högt uppe på en hylla. Hon jamade svagt, sur över att ha blivit störd.

John ignorerade henne. Han satte sig i soffan i vardagsrummet och förde mobilen till örat.

”Hello”

”What are you doing?”

”I'm not Edward, I'm John!”

“Really? Where did Edward go? And how come I'm talking to Jedward?”

John bet sig i läppen, Edward hade alltså inte berättat något? Nog för att han själv varit i samma rum, och nog borde han ha hört vad tvillingen sagt, men han hade inte kommit ihåg att lyssna.

”He's upstairs, and like, I don't know like...” Bara hennes röst fick alla intelligenta meningar att flyga ut bakvägen, och han fann sig själv babblande som en annan idiot.

”Why is your number in my phone?”

Det var inte bara hennes röst som fick honom att tappa fattningen, utan det faktum att hon talade till honom som om han var vem som helst, som om det var vilken främmande människas nummer som helst som hon hittat i sin telefon. Det var förvånande, inte för att han själv tyckte att han var så särskild, utan för att många tjejer inte kunde göra annat än att skrika hans namn då han försökte säga något.

”Hello? John, are you still there?” Han hajjade till. Hon lät orolig, som om hon var rädd att han skulle försvinna.

”Yeah... 'Bout the number... I kind of, like, gave it to you...”

”You kind of what?” Det lät som chock, trots att hon måste ha listat ut det innan. Hur skulle det annars ha hamnat där? Det kunde bara vara han eller Edward som lagt in det i hennes telefonbok.

”Yeah. Basically, I kind of want to meet you again... If you like, want to, like, I don't know. I'm actually serious okay, I'm like really confused, but basically, that's it.”

Det blev tyst på andra sidan luren, länge. Han var rädd att hon lagt på, men så hörde han hennes andetag.

”Is this some kind of joke?”

”No! I'm really, really serious okay!”

”Prove it.”

”What? How am I supposed to do that?”

”Write something on twitter or something like that.”

John rynkade pannan, han tänkte inte gå ut med att han fallit för en av tjejerna i publiken, så hårt. Men...

”What's your twitter?”

 

En halv minut senare störtade han in genom dörren till det gemensamma sovrummet. Edward satt kvar på samma ställe som senaste.

”What are you doi...”

”Where's the computer?”

”Same place as always John.”

Han klickade snabbt in sig på Twitter, skrev det överenskomna meddelandet och skickade det. Den var en enkel shout-out, inget mer.

 

”Oh my god, it's really you!”

”Yeah...”

”So, a date? Really? Are you dead serious?”

”Well...” John kände hur han rodnade. Edward flinade tyst i bakgrunden. ”Yeah, I guess, if you want it to be.”

”Sure. Don't tell everyone, will you?”

Han hajjade till igen, men tänkte inte klaga. Han hade i alla fall tänk be henne om samma sak.

”Of course not. If you don't.”

”I won't.”

”Thanks”

Hon skrattade. Det började fladdra omkring fjärilar i hans mage, och han vred sig bort från tvillingens blickar. De bestämde att ses nästa onsdag, då båda hade lite tid över. Han och Edward var fortfarande mest ute och flängde, karriären gick fortfarande uppåt, men de hade sett till att ha i alla fall några timmar ledigt i veckan.

”I'll see you later then. Bye”

”Wait!” John ropade till i luren. ”You haven't told me your name.”

Hon skrattade igen.

”It's Rebecka, with a C and a K. All my friends call me CK.”

”Okay. Bye Rebecka, I'll...”

”CK, remember?”

”Oh, right. See you Wednesday CK.”

”Bye John.” De la på, och han vände sig sakta mot Edward.

 

Med ett frånvarande ansiktsuttryck slog han sig ned på sängen bredvid tvillingen.

”What's up John?” Broderns röst var mjuk, inställsam, men det hördes att skrattet inte var långt borta.

John släppte den numera tomma displayen med blicken och vred huvudet mot tvillingen. ”I've... I've got a date.”

”You what?”

”Yeah, I know...”

Edward skrattade högt och boxade honom lekfullt i bröstet.

”God John, you're unbelievable!”

”I know”