Okej, this is is :)

Hehe, nu blir ni fundersamma, eller? "Förra kapitlet var ju ettan?"
Jag som bestämde mig för att ändra det, så om ni pallrar er dit och tittar så heter den numera prolog, inte chapter/del 1. Bara så ni vet alltså ;)

Det har gått knappt ett år sedan de där två mardrömsveckorna, livet flyter på som vanligt för de nu 20-åriga tvillingarna. De befinner sig just nu i Dublin, hemstaden, och... Tja, varsågod att läsa ;)
Glöm inte kommentaren, det är era små ord som får mig att fortsätta skriva! <3
Kram, gonatt :)
Fanny

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 1

Juni 2012

John tumlade ned från scenen, tätt följd av tvillingen. De skrattade och flämtade efter luft om vart annat. Fansen hade varit lika galna som vanligt, om inte värre. Han la ena handen på broderns axel och log mot honom. Edward strålade tillbaka, och boxade honom retfullt i bröstet. Trycket hade varit enormt, så många människor hade tagit sig till området. Vädret hade varit nästintill perfekt, sådär lagom molnigt, varken för varmt eller för kallt. Hela konserten hade gått som den skulle. De hade hjulat, hoppat, skuttat, kutat. John rusade omkring med Edward på ryggen i flera minuter, båda hela tiden med ett leende på läpparna.

Nu dånade adrenalinet i öronen, och det tog flera minuter för andhämtningen att återvända till det normala. Snart kom Liam fram till dem, och de blev lotsade till bordet där de skulle skriva autografer. Verkligen lotsade, för Liam hade sedan länge lärt sig, att tvillingarna hade en förmåga att smita från säkerhetsvakterna och ut i publikhavet. Edward smet ned på Johns stol, vilket resulterade i ett vilt buffande fram och tillbaka. Det slutade – som i de flesta fall – med att den yngre flydde, och John satt kvar i ensamt majestät, med ett nöjt leende på läpparna.

Många flickor, i stort åldersspann, passerade dem, stannade till så länge de blev tillåtna, ibland längre. På varje bild strålade bröderna Grimes mot kameran, kramades, pussade kinder, gjorde hjärtan och peacetecken. De klottrade sina signaturer på allt möjligt; kameror, kuddar, armar, kläder, papper, magar, CD-skivor.

John sträckte försiktigt på fingrarna och tog sedan ett nytt grepp om pennan. Han lyfte blicken, och kände hur underkäken blev hängande ett par ögonblick av bara förvåning. Edward räddade hans stolthet genom att börja prata med flickan som stod framför dem.

Vackra, mandelformade, klarblå ögon glittrade. En smal mun log mot dem. En blond page ramade in hennes ansikte, och John fick bita hårt i insidan av kinden för att sluta stirra som en galning.

Han hörde, som om det var på avstånd, hur flickan frågade Edward ifall han kunde prata med hennes vän i telefon. Han såg hur vred hon på huvudet och strålade emot honom.

”Could you sign my t-shirt?”

”Sure” John hämtade sig något och log tillbaka, trots att han kände sig helt bländad. Han sänkte blicken och fokuserade på autografen, fastän han egentligen skulle kunna skriva den i sömnen.

”God, this is so cool! I mean, you’re so fantastic. I can’t believe how great you’ve become.” Hon pratade ganska fort, men verkade övrigt sett inte nervös över huvudtaget, så som så många fans verkade vara.

”Hah, thanks!” Han särade på läpparna för att slänga ur sig något meningslöst, fortfarande helt tom i skallen. Edward avbröt honom, gav honom mobilen.

”Talk!”

Det var en lättnad att få fokusera på något annat för ett par sekunder. Han hälsade hurtigt på flickan på andra sidan luren, som skrek upphetsat. Inte ens hälften av vad hon sa var urskiljbart, men han skrattade och svarade hela tiden. Liam knackade honom uppmanande på axeln.

John la handen över luren i en symbolisk gest och himlade med ögonen.

”I’m on the phone, Leem.”

Strax sa han ändå hejdå till tjejen i telefonen, och sneglade mot Edward. Tvillingen pratade fortfarande med den blonda flickan, men verkade även han ivrig att forsla henne vidare. Kön bakom sträckte sig lång, och tid var inte något de hade gott om.

En enda tanke rusade igenom hans huvud; han skulle aldrig få se den här människan igen. Och av någon anledning kunde han inte stå ut med den tanken. Det tog bara ett par sekunder för honom att lägga in sitt nummer (”sitt”, han och Edward delade fortfarande mobil) i telefonboken.

Ingen märkte något, och han lämnade tillbaka telefonen.

De vinkade båda åt flickan och fortsatte sedan att beta av kön. Knappa minuten senare la Edward armen om hans axlar och drog hans huvud nära sitt. Tvillingens läppar rördes knappt då denne andades ut orden, enbart menade för Johns öron.

”You did not just do that.” Tonen var anklagande. John slutade inte att le, men svalde hårt. Självklart hade Edward lagt märke till vad han gjort. Edward hade alltid koll, hur frånvarande han än verkade. På något sätt var det som om broderns bekräftande av det inträffande fick det att bli verkligt. John kastade en skrämd blick mot Edward, insåg att han just gett ut deras privata nummer till ett fan. Det skulle hamna överallt, de skulle vara tvungna att byta, igen. Han la armarna om tvillingen i en busig omfamning, med Edward högra axel pressad mot sin bröstkorg. Alla som såg dem såg bara deras vanliga, kärleksfulla tjabbel, men i själva verket placerade han sina läppar närmare broderns öra. Han svarade på samma sätt som han blivit tilltalad, ord som var knappt mer än en utandning.

”Edward, I did. Crap.”