Nejmentjenare :)

Jag börjar inse att jag har gett mig ut på djupt vatten... Hur är det meningen att jag ska kunna beskriva kärlek på ett trovärdigt sätt när jag inte varit tsms med nån sen i trean? Oo'
Börjar iaf komma igång med att få ut delar igen, även om jag inte riktigt är nöjd med kvalitéen alltid (wtf, fattar fortfarande inte varför jag lägger ut grejjer jag inte är helt nöjd med xS). Har redan börjat på åttan, även om den inte kmr ut ikv (a)
Lämna en kommentar där nere, ifall du har lust ;)
Hugs

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 7

”Ready?”

”Ready.” Edward nickade mot honom. John log stort tillbaka.

”Great, here we go. HELLO SWEDEN!” De hjulade upp på scenen, hoppade som tokiga. Publiken exploderade, precis som den alltid gjorde när de var i Sverige. Känslan var lika otrolig. Ingen av dem kunde riktigt förstå hur de egentligen kunde förtjäna detta. Alla dessa människor som skrek deras namn, som sjöng med i deras låtar, som stod och väntade i timmar bara för att få se dem, få höra dem. Varken John eller Edward förstod hur det egentligen hänt.

Som så många gånger studsade de omkring som galna på scenen, klarade inte av att stå stilla mer än ett par sekunder i taget. De timmar de spenderade där uppe, framför alla fansens ögon, hann de beta igenom hela låtlistan. Publikens favorit framförde de två gånger, hela tiden med enorma leenden på läpparna.

”Bye Sweden! Sweds are awesome! SWEDWARD all the way!” Edward viftade häftigt åt åskådarna då John tillslut slet honom av scenen.

”Come on, Edward!”

”I'm on my way, I'm on my way. Piggyback!” Utan vidare förvarning hoppade han upp på tvillingens rygg, slog armarna runt hans hals. John fångade honom, som alltid. De snurrade runt, vilt skrattandes. Vad var lycka om inte detta? Den äldre tappade greppet och lät den yngre glida ned på marken. Ett par sekunder stod de stilla, med händerna på varandras axlar, och andades tungt. Så började det rycka i Johns mungipor igen, och tvillingarnas glada skratt fyllde åter luften.

”Hi guys” Rebecka kom fram till dem, från sitt gömställe bakom kulisserna. Liam hade tillåtit henne att följa med på touren, under förutsättningarna att hon sov i ett eget rum.

”Hi Becka” John slutade peta sig bror i sidan och la armarna om hennes hals istället, placerade en lätt kyss i hennes panna. De hade dejtat ett par veckor nu. Ännu var inget officiellt-officiellt, men det var få som missade tecknen, och allt fler intervjuer handlade om dem. Erkännandet kändes inte alltför långt borta.

Rebecka skrattade varmt, och kikade över Johns axel mot dennes bror.

”Hi Ed”

”Hey Rebecka.” Edwards goda humör var plötsligt som bortblåst. Tonen var kall, blicken avvaktande, armarna korsade över bröstet. ”It's Edward, not Ed.” Ett sarkastiskt leende var allt han klarade av att ge henne. Rebecka blinkade stött och vände generat blicken mot John igen.

”I still prefer CK, you know.”

”I know.” Ett busigt leende lekte på Johns läppar ett par sekunder, innan han lät ena armen falla till sidan och vred sig mot sin bror.

”Stop being such a jerk Edward.”

Tvillingen grimaserade tillbaka och lämnade platsen.

”I can't understand what I'm doing wrong” Rebecka mumlade tyst mot Johns nacke.

John hängde inte riktigt med. Istället för att verka korkad drog han henne med sig till en, en... han visste inte ens vad det var, någon sorts utbuktning av scenen eller en högtalare, eller bara en låda. När de satt sig ned tittade han uppmanande på henne. Rebecka tog ett djupt andetag.

”Why won't he like me? I mean, I don't need him to like me, but do he really have to dislike me that much?” Hon skakade förvirrat på huvudet. ”I'm trying, I really am.”

”I know you are.” Han suckade svagt och la ena armen kring hennes axlar, så som han så ofta gjorde när han försökte trösta tvillingen. ”You're not doing anything wrong, he's just...”

John himlade med ögonen och lutade uppgivet huvudet bakåt. ”I don't even know what he's on about. It's just like, weird, like, everything.”

Rebecka skrattade vemodigt och lutade tillgivet huvudet mot hans axel. När hon slöt ögonen lyfte John blicken från hennes ansikte och vred målmedveten på huvudet, lätt åt vänster. För nog kände han hur han hade Edwards blickar på sig.

Tvillingen stod och pratade med Liam, men tittade hela tiden över dennes axel, mot dem. John höjde på ögonbrynen i en frågande gest, på vilken Edward svarade med att himla med ögonen och dra på läpparna i ett kort, uttråkat leende. John suckade djupt och ruskade konfunderat på huvudet.

Han förstod ingenting.