Hejhej :)
Ni får säga till om det börjar bli tråkigt, men det är så roligt att skriva om tvillingkärlek (a) ;P
I nästa kapitel lär det väl börja hända lite mer, I guess..
Har ni märkt att kapitlen börjar bli längre föresten? ;)
Kramisar, gonatt <3

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 4

Det hade gått och blivit onsdag. Edward satt vid sängens huvudända, lutat mot gaveln. Hela tiden höll han blicken fäst på tvillingens nacke, då denne stod vänd ifrån honom och rättade till det sista med kläderna. Det kändes ganska udda att John stod och tog på sig skjorta och slips medan han själv inte planerade att byta om från den marinblå huvtröjan och mjukisbyxorna. Han hade inga planer på att lämna vare sig huset eller rummet innan tvillingen var tillbaka.

Det kändes så konstigt att John skulle gå någonstans – på date – medan han själv skulle sitta kvar på rummet och inte kunna göra annat än vänta. För så var det fortfarande, var han någonstans utan tvillingen kunde han inte tänka på annat än vad John gjorde, på var John var, om han mådde bra, om det hänt något.

Det var inte något som blivit efter de där veckorna de tvingades isär, utan så hade det alltid varit. John klarade sig hyfsat bra utan honom. Eller, bra och bra, bättre än Edward gjorde i alla fall. Den äldre hade listat ut koden om hur man betedde sig ibland människor. Det hade Edward själv ännu inte gjort, inte riktigt, och han hade så svårt att involvera sig i andras samtal, när han inte kunde tänka på annat än John.*

Tvillingen satte ord på hans känslor.

”God, this feels so weird!”

”I know, like come on.”

”Come on.” De sa orden exakt samtidigt, vilket fick båda att dra på läpparna, i ett gemensamt leende, trots att det inte var något ovanligt att de sa samma sak i samma ögonblick. ”I'm like going out, and you're just like, going to sit here.”

”So weird” Han sa det på det där sättet som bara han kan, det tysta, lite frånvarande sättet. Det verkade vara något han sa bara för sig själv, men han visste alltid att John skulle höra honom i alla fall.

”I know!” John slog ut med händerna och vände sig mot honom. Edward kunde se förvirringen i broderns ansikte. Han förstod att John inte visste vilka känslor som skulle få tillåtelse att ta över. Det syntes att han till viss del var både glad och extremt förväntansfull. Edward ville verkligen inte ta det ifrån honom. Att John samtidigt var tveksam till att lämna honom ensam – eller snarare, att välja ensamheten till sig själv syntes lika tydligt. De visste båda att de kände samma motvilja till att dela på sig. Att vara ensam med tankar var inte något någon av dem tyckte om, och ingen förstod dem som de förstod varandra.

Edward mindes den där intervjun** då reportern frågat:

”Do you ever feel lonely?”

Edward hade svarat fort.

”No.” För honom var det en självklarhet, han hade alltid sin andra hälft med sig, vart han än gick, vad han än gjorde. Han hade alltid tvillingen där att dela stunden med, att skratta och gråta med, att slå och krama. För honom fanns inte annat än att de alltid var på samma plats vid samma tidpunkt.

John däremot, hade tänkt efter ett par sekunder innan han talade.

”Only when I'm not with Edward.”

Det Edward lärt sig efter de två helvetesveckorna, var att tvillingen alltid, alltid, alltid fanns vid hans sida. Det John lärt sig var hur lätt Edward kunde försvinna ur hans liv.

John knäppte med fingrarna framför hans ansikte.

”Hellooo, earth to Edward!”

Edward skrattade, trots att vemodet fick det att spänna i bröstet, och puttade bort tvillingens hand. ”Stop it”

”I'm leaving, I think...” John kliade sig i bakhuvudet och rynkade pannan med en tveksamt glimt i ögonen.

”What?”

”I don't know... Basically, it feels like really weird to go out, without you. Like, really, really, like... weird.”

Edward tippade huvudet bara en aning åt sidan och betraktade brodern. Hans kopia hade satt sig på sängen, låtit sina ben korsa hans, stödde sig med ena handen mot madrassen. Den andra låg vilade fortfarande mot nackmuskeln.

”I know... Now go, before I make you stay!” Han la handen mot tvillingens axel och tryckte till. John – som definitivt inte varit beredd på knuffen – vinglade till och dråsade i golvet med ett förvånat rop. Han kom snabbt på fötter, och var inte sen att dra ned huvan framför Edwards ansikte i motdrag.

Det blev en kort fight, innan Edward retirerade.

”You need to go, or you'll miss your date.”

John puttade bort täcket som hamnat över hans bröstkorg, och snubblade ned från sängen. Han fastnade med fötterna i påslakanet och fick ta stöd mot väggen för att inte krascha igen.

”Right. Bye then, later”

”John, wait!” Edward reste sig och studsade fram till tvillingen, som stannade upp. Huvan låg över ena axeln, och hela tröjan var snurrad i högervarv. Den stora kängurufickan hade nästintill hamnat under hans vänsterarm.

”What?”

”Your tie. It's like, full on ruined...” Han greppade knuten under broderns haka, och rätade till den med vana fingrar.

”Much better”

”Thanks man”

”No problem.” Edward besvarade kramen han fick, kände Johns haka på sin axel. Brodern släppte honom inte förrän den där extra sekunden gått, den där långa sekunden som får en omfamning att gå från bara vänskaplig till meningsfull.

“You really need to run you know.” Han kunde inte låta bli att påpeka det med ett litet skratt. John släppte taget om honom, efter att ha tryckt till en extra gång.

”Yeah, I know. Bye, again” Tvillingen stormade ut ur rummet, återvände ögonblicket senare för att hämta mobilen och försvann sedan igen.

Edward slog sig ned på sängen med en suck. Nu kunde han inte göra annat än att vänta.

* Tydligt i ett särskilt avsnitt av BB, då de får spendera en natt isär (a)

**Hmhm, Big Brother igen :P Det var Kerry som frågade irl