Hejhej igen :)
Igen, jag är ledsen för att det tog så länge, har inte ens någon bra ursäkt :$
Kanske inte det bästa kapitlet, men det blev ändå ganska bra tillslut (a)

DIN SJÄL TILLHÖR MIG del 5

John tuggade nervöst på tumnageln. Han förstod inte vad det var med honom, allting kändes bara spänt och... konstigt. Han ångrade djupt att han lämnat tvillingen hemma, nu om någonsin behövde han det stödet, den tryggheten. Det kändes naket att vandra omkring i staden själv. Han fiskade upp mobilen ur jackfickan och ökade steglängden. Han var sen. Inte mycket, men ändå. Sen.

Runt ett hörn, och sedan stod hon där. Ett ögonblick blev han stående, blickstilla. Sedan spred ett leende sig över hans läppar, och nervositeten försvann. För hur skulle han kunna vara nervös för att träffa henne? Okej, förra gången hade han tappat fotfästet, blivit totalt omkullslagen. Men det var bara chocken, kanske också stressen.

Nu när han fick se henne igen, insåg han att hon var här för hans skull. Det gladde honom att hon var ensam. Nog hade han varit lite rädd för att hon skulle ha berättat för alla hon kände, att detta bara skulle bli ännu en av alla signeringar. Han ville verkligen inte det. Inte för att han hade något emot det, i vanliga fall. Tvärt om, det var en av alla de saker han älskade så innerligt. Känslan av att få glädja människor med något så litet som en kram, som ett foto, en puss på kinden. Det gladde honom minst lika mycket.

Men det här var inte ”i vanliga fall”. Det var inte så att han brukade gå på dejt med fans stup i kvarten. Nej, det här var första gången. Det var också första gången han kände att han inte kunde ta sig fram snabbt nog till personen där framme.

That's a lie. Han rös då han kom att tänka på den där gången hösten innan, önskade innerligt att han aldrig skulle behöva känna så igen. Då hade han inte kunnat komma fram tillfredsställande snabbt. Helst skulle han ha hoppat genom tid och rum, bara för att komma fram fortare, och...

John avbröt tankegången. Det här var ett happy-moment, något nytt, spännande, roligt. Inte något han skulle svärta ned med minnet av då hans bror – den person vars liv han skulle skydda med sitt eget – blivit bortförd. Han hade fortfarande problem med skuldkänslorna.

Under tiden alla de här tankarna snurrade igenom hans huvud, i en salig blandning av känslor, vandrade han fram till henne.

Henne, som i Rebecka, som i tjejen John fallit handlöst för.

”Hey. Sorry I'm late, Edward wouldn't let me go.” Att det egentligen var precis tvärt om tänkte han inte erkänna, och vad spelade det för roll, egentligen? Deras åsikter och handlingar var ändå så uppmixade att ingen riktigt orkade bry sig längre.

”No problem. Shall we?”

”Sure!” John log stort mot henne, och följde efter henne in genom dörrarna. Det var ett litet fik, fyllt till bredden med människor. De slog sig ned vid ett bord längst in i lokalen, med fikat de köpt. John hade gjort ett tappert försök till att få betala (var det inte så det var meningen att det skulle vara?), men Rebecka hade bara skrattat bort det.

”This feels so weird!” Rebecka öppnade munnen innan John ens hunnit börja tänka.

Han nickade. ”Yeah I know, it's like, I've never really done this before. Basically, they made us do some speed dating, but it wasn't like, real, you know.”

Hon log. ”I know, I've seen it, as all the other fans in the world.”

”But...” Han bet sig i läppen och tänkte, faktiskt, efter innan han fortsatte. ”You're not like all the other fans. Not everybody at least. You're acting like I'm just anyone, no one in particular, like...”

Ett litet skratt undslapp henne.

”I didn't mean like... I didn't mean that I'm someone special, I just, I don't know. Basically, it just that many girls seems to think that I am and...” John klickade sig smågenerat i bakhuvudet.

Rebecka skakade roat på huvudet åt hans resonemang. ”You're just as unique as anybody. No one is the same, everybody is special in their own way and...”

”I'm not unique. I'm just as Edward, we're the same.” Han protesterade. På ett vänligt sätt, men ändå. Det var en protest. I hans värld var de precis likadana, de enda skillnaderna var defekterna de dragit på sig under uppväxten; ärren, hans krokiga tänder, de hål hans spontant gjort i öronen.

”What I meant was, I don't consider it weird to hang with you, just because you're a celebrity. You've got the things you love to do, I've got the things that I love to do. So what if what you likes to do makes

thousands of girls screaming and fainting? It's not you're fault, is it?”

Johns förvånade ansiktsuttryck växte till ett leende, och en tanke drog genom hans huvud.

This might actually work.

”So... What do you love to do?”

Och resten av träffen pratade de om henne.