Tada ;)

Så, en viss Fanny har gått och blivit frisk (^u^) efter 5,5 dygns feber (O.o), och nu kommer det allså en del 18! :D:D:D Tjaa, det börjar la närma sig ;)
Hugs, kommentera snälla, jag älskar kommentarer (konstruktiv kritik är särskilt uppskattat ;])
Tudels ;)

UTAN DIG del 18

”Edward!” John gav ifrån sig ett lättat skrik. ”Edward, I’m so glad you’re here! I thought you were like, dead or something, I was like, so worried!” Han stannade tvärt, inte bara för att glasrutan stoppat hans framfart. Synen som mötte honom fick hjärtat att skrumpna ihop till en liten, svart knöl på bara ett ögonblick.

”Oh my God, Ed, are you alright?” Han kunde inte göra annat än att stirra på brodern. Det fanns inga ord som kunde beskriva vad han kände. Smärtan rev i honom bara av att se tvillingen så, så… John skakade på huvudet, kunde inte finna rätt uttryck.

”I’m okay. It, it’s… It’s not as bad as it looks…” Edward vek undan med blicken och gungade lätt på hälarna. Han bar fortfarande linnet och shortsen han haft när han stuckit ut för att springa morgonen nästan en vecka tidigare.

John kunde inte låta bli att fnysa till. Om det var en irriterad fnysning eller något annat, det visste han inte riktigt. Det han visste var att brodern inte var ärlig.

”Don’t lie to me Edward.” Tonen var bedjande, men hade ändå ett litet klang av en storebrors auktoritet. Inte för att han någonsin såg sig själv som äldre. Tio minuter hit eller dit, so what?

Edward gav honom en blick, och ett svag leende. Det var inte det vanliga Edward- leendet, leendet alla flickor föll för, smilet som fick alla all dra på läpparna, utan ett trött, tvingat, misslyckat försök till normalitet.

Tvillingen behövde egentligen inte förklara för honom, det var alltför tydligt. John tvingade sig själv att titta bort från Edwards armar. Han kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt.

”Sorry John, I didn’t mean… I mean it doesn’t…” Edward suckade djupt. ”It doesn’t hurt right now, so I guess I’m satisfied with that…”

John pressade högerhanden mot glasmuren. Tvillingen tog ett steg närmare och rätade sakta ut sina fingrar för att kunna passa dem mot hans.

”What happened?” Han kunde se hur Edward svalde hårt. Den blonda luggen hände stripigt ned framför han ögon, och John såg hur brodern gång på gång sköt bort den ur ansiktet.

”I tried to escape”

”You did what?” Johns förvånade utrop fick Edward att le, det där äkta leendet alla älskade honom för.

”Yeah, I like, failed epic” Sedan berättade han allting, och John kunde inte göra annat än att gapa. Aldrig skulle han ha kommit på idén, eller varit nog modig för att genomföra den. Han skakade på huvudet.

”You’re crazy man! You’re like so cool.”

Edward gav honom en otålig blick. ”Don’t you understand what that means? I know where I am! You could come and bring me home, John.” Tvillingen strålade mot honom – uttrycket såg väldigt missanpassat ut i broderns misshandlade ansikte. John sprack sakta upp i ett enormt leende då han insåg vad detta innebar.

”So, where the hell are you?”

”You know this place where all children used to play hide and seek? We were there sometimes, not so much though…”

”In the forest, at small house, with the huge tree?”

”Yeah!”

”OMJ” John tyckte handflatan hårdare mot glasrutan och skrattade till. Sakta, stilla, långsamt, millimeter för millimeter, kände han hur hans hand sjönk igenom glasets yta. Ett halvt ögonblick stirrade både han och Edward på handen, då den i slow motion färdades djupare in i muren emellan dem. Sedan pressade Edward sin vänstra hand häftigt mot glaset på samma plats. Även hans hud verkade ha en frätande effekt på rutan.

”I’m on my way. Ed, I’m on my way.”

I samma ögonblick som deras handflator möttes mitt i glasmuren som skiljt dem åt, kände John hur han började blekna bort. Till skillnad från förra gången han var där försökte han inte motverka det, gjorde inga försök att stanna kvar. Snart var Edward ensam kvar i den vita drömmen.