Part 23

Tada :D Sitter här mitt i natten igen...
...och skriver, trots att jag hade tänkt gå upp "tidigt" (typ åtta?) i morgon (hehehe, jag börjar int skolan förrns på onsdag ;))

Kända att jag inte riktigt gick nog djupt in på vad det var för något som hände i andra halvan/slutet av förra kapitlet, så här kommer Johns version (vilket betyder att ni kommer känna igen en del repliker ;)) av vad som hände. Det är dock väldigt stor skillnad på Edwards/Liams version och Johns version :)

Glöm nu inte kommentarerna, gonatt <3




UTAN DIG del 23


 

”Oh my god. Edward, I’m sorry, I’m so sorry, I didn’t mean to and it wasn’t my point and…” John fortsatte att be om ursäkt i ett allt högre tempo. Han var livrädd för att brodern skulle skadas, och ännu räddare att det skulle vara hans fel. Trots att alla hela tiden sa åt honom att det inte var hans fel, att han gjort rätt som berättat för polisen, att det inte skulle förändrat något ifall han inte skvallrat, jagade skuldkänslorna honom. Vid vissa tillfällen, som detta, övermannade de honom, tvingade undan förnuftet och fick honom att få, ja, panik, helt enkelt. Han kunde höra tvillingen tala till honom, säga hans namn, säga åt honom att lugna ned sig, men det nådde som inte fram. Han flackade med blicken, lyckades inte koncentrera fokuset någonstans. Konturerna försvann, och med dem kontakten med verkligheten.

Bilder av broderns sönderslagna ansikte, blåslagna armar, repade rygg, fladdrade förbi hans inre. Minnena slet tag i honom, tvingade honom till lydnad.

”…e’s freaking ou…”

Tvillingens röst kom svävande mot honom i det kompakta mörkret. John gjorde ett desperat försök att greppa tag i den, att slita sig lös från paniken, men förgäves. Han tappade taget, gled tillbaka ned i det djupa hålet utan möjlighet att ta sig därifrån.

 

Känslan av att vakna upp och inse; ensamhet. Ensamhet som inte skapade annat än ett vakuum, som omslöt honom med sådant tryck att det pressade ihop hans lungor till ingenting. Ett så stort tryck att han inte orkade sträcka på ryggen och gå upprätt.

Han la inte märke till det, men minnet av att inte kunna andas ordentligt fick honom att börja hyperventilera. Hans kropp försökte slita åt sig det syre den var övertygad om att den behövde, trots att så egentligen inte var fallet.

Kroppen kunde ha tillhört vem som helst. På något sätt var det inte honom som någon tvingade att sitta ned. Det var inte hans axel som någon gnuggade varsamt. Det var som att han kände det, men ändå inte. Det var för avlägset, som om han lämnat kvar kroppen ovanför ytan, som om det bara fanns någon ynka nerv kvar som band samman hans sinne och den resterande delen.

 

Omedvetet gnuggade han ögonen med handflatorna för att få bort bilderna och känslorna, men det hjälpte inte. Andhämtningen blev djupare, tyngre.

Det fortsatte att riva i honom, och den vecka brodern varit bortrövad fortsatte att rulla förbi i högt tempo, där de värsta stunderna saktade ned i en outhärdligt långsam fart. Han stod där framför spegeln igen, med händerna pressade mot den kalla ytan, mindes med smärta hur han gång på gång inbillat sig att Edward stått där, att det bara varit en tunn glasruta emellan dem. Mindes hur han gång på gång försökt göra så häftiga rörelser att kopian på andra sidan inte skulle hinna med, avslöja sig själv genom att inte kunna följa hans snabba ryck. Självklart hade spegelbilden inte misslyckats.

 

Då det kalla glasets kant snuddade vid hans mun grep han reflexmässigt tag i det. Han skakade fortfarande då vätskan rann ned i strupen på honom, men vattnet hade en viss lugnande inverkan. Han kände hur sinnet återvände till kroppen, la märke till att det var Edwards hand som låg på hans axel, att Liam satt på huk bredvid dem. Andningen blev som den skulle igen, och de hemska minnesbilderna och känslorna förpassades åter till skuggorna.

 

”Glad to have you back. You’re like, full on scaring me, you really need to stop doing that, it’s like so not cool.”

Han hade inga problem att förstå att tvillingen bara var glad, inte sur som orden fick det att märka. Tonfallet liknade mest en nöjd suck. John gnuggade försiktigt tinningarna med pek- och långfingrarna, blinkade hårt ett par gånger för att vara säker på att minnena inte skulle återvända.

”I’m actually serious okay, I’m really, really sorry and…”

Liam avbröt honom direkt, tog tag i hans armbåge och hjälpte honom på fötter. När John återfått balansen följde han med till bilen. Bakom honom gick Edward, han kunde känna tvillingens oroade blick bränna i nacken.

 

John betraktade Edwards ansikte från sidan då denne satt och sömnigt stirrade ut genom fönsterrutan. Det hade hunnit bli mörkt ute, men gatuljusen lyste upp tvillingens ansikte om och om igen. Såren hade läkt, blåmärkena hade bleknat bort, men spåren fanns kvar. I broderns förr så oskadda ansikte – det han alltid varit en aning avundsjuk på – kunde han skymta flera nya ärr, små förändringar i hudtonen som inte funnits där innan. Han lyfte handen och drog försiktigt med fingret efter ett av dem, det som gick i en svag båge, från strax ovanför ögonbrynet ned till kindbenet.

”You’ve got a lot of scars, Edward.”

Han fick ett av tvillingens berömda leenden.

”I know. Makes it a lot easier for people to tell us apart.”

John kunde inte låta bli att le tillbaks.


Kommentarer
Ebba Grimes sa:

Wiiih, du äger. You made my day :D

2011-08-22 @ 15:49:34
URL: http://jedwardomj.bloggplatsen.se
:D sa:

omg så braaaaa!

2011-08-22 @ 15:50:58
URL: http://orkaintelisa.blogg.se/
Hanna sa:

guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud du skriver så att man dör! :D meeeeeeer!

2011-08-22 @ 16:12:26
URL: http://hanwil.blogg.se/
Marika sa:

Jätte bra! Gillar att du visar att det inte alltid är den som blir utsatt för våldet som tar störst skada. Det här är den bästa svenska fanfictionen med jedward som jag har läst och älskar varje uppdatering, men känn inget krav för att fortsätta, när du känner att berättelsen är färdig så är den det. Slutet av kapitlet är jätte fint förresten, det gäller att se positivt på det hela :)

2011-08-22 @ 21:55:56

Hejsan! Du har hittat till en fanfiction-blogg om våra älskade tvillingar JOHN & EDWARD Grimes, aka JEDWARD. Här finns noveller skrivna ur alla möjliga vinklar, följetonger och korta, glada och sorgsna. Om ni vill kopiera något; gör det! Men länka tillbaka, och låt mig veta ;-)

Ni får hemskt gärna lämna en kommentar innan ni går <3

JEDHUGS & JEDKISSES



Ditt namn?
Spara uppgifter?

E-postadress (kommer inte att synas i kommentarsfältet)

Fyll gärna i din bloggadress (så att jag kan svara på din kommentar):

Vad har du på hjärtat? :)

Trackback
RSS 2.0