Här kommer inlägg 20! Tjugo! Awesome, right? :D
Det här inlägget går lite omlott med det förra, vilket ni lär märka ;) Skrev klart det i går natt, men bestämde mig för att inte publicera, då jag var trött och inte riktigt visste vad som behövde fixas för att det skulle bli bra nog.. Nu är jag helnöjd ^w^

Besöksrekord igår btw! 70 pers var in och tittade, 317 sidvisningar! Jag blir så överlycklig :'D Och, idag är det redan fler unika besökare än vad jag hade som dagssiffra där i mitten, så coolt! :'')

Glöm inte att lämna en kommentar med vad ni tycker där nedanför *peka*
Kramar <33

UTAN DIG del 20

Edward lutad mot väggen i det lilla skjulet som han gjort den närmaste veckan. Hela hans kropp värkte, han kunde inte längre avgöra vilken del som gjorde ondast. Han suckade darrande och slöt ögonen. Det var ganska tidigt, eller så var det molnigt ute. I vilket fall som helst var det inte fullt dagsljus, så vitt han kunde se.

Det plötsliga ljudet av bilder som rullade in på gårdsplanen fick honom att hoppa till. Han kände hur pulsen gick upp, och rädslan började nafsa honom i hasorna. Vad var det som hände nu? Var det något nytt påhitt som han borde frukta, eller…?

Hoppet började spira i honom då han hörde lågmälda röster. Han kunde inte tyda vad de sa, men han kände inte igen dem. Det var mest troligtvis positivt, men han var inte riktigt säker. Inte förrän en av rösterna började ropa något. Det tog ett tag för hans öron att uppfatta vad kvinnan som ropade sa.

”… police! Come out with your hands above your head!”

Glädjen fick ett leende att leta sig upp på hans läppar, om än ett matt och grimasliknande sådant.  Betydde detta att han skulle få komma hem? Till föräldrarna, till Kevin, hundarna, till Armani, papegojan? Till John? Han bet sig försiktigt i läppen och försökte följa med i vad som hände utanför. Snart var allt han kunde höra högljudda röster, arga skrik och förbannade rop. Tillslut lugnande det ned sig något, även fast han kunde höra de röster han kände igen muttra och vråla titt som tätt. Han lutade huvudet mot väggen med ett nöjt leende lekande på läpparna.

Så kunde han höra kvinnans röst igen, bara på andra sidan väggen.

”Where is the boy?” Det var inte mer än en väsning, men den ljöd tydligt genom morgonluften.

Helst av allt ville Edward resa sig upp och banka i väggarna, skrika. Men han orkade inte. Orkade inte resa sig, orkade inte tvinga luften att passera stämbanden med nog kraft för att frammana ljud. Han var för utmattad för att kunna tala om att han var bara på andra sidan väggen.

Edwards ögonlock föll igen gång på gång. Han kämpade för att hålla dem öppna, men ändå försvann sekunderna fortare än han önskade.

Ett plötsligt brak fick honom att ryckas tillbaka till verkligheten. Efter nästa smäll flög dörren upp. Han tryckte sig mot väggen av ren reflex, betraktade mannen som brutit upp dörren med uppspärrade ögon. Edward var plötsligt för utmattad för att tänka klart. Kanske var det spänningarna som släppte då hans undermedvetna insåg att mannen bar uniform, kanske var det bara att kroppen hade tagits till stadiet där den inte längre klarar av påfrestningar. I vilket fall som helst reagerade hans kropp instinktivt, och han gjorde flera förtvivlade försök att ta sig bort från polisen innan han sakta började inse fakta.

Efter ett tag kunde polisen hjälpa honom på fötter. Edward klamrade sig fast vid mannen, då han kände att hans egna ben inte bar. Då de passerade genom dörröppningen la någon en tjock, tung, grå filt över hans axlar. Regnet fick omgivningen att smälta ihop till en grå massa, endast bruten av snurrande blåljus. Vattendropparna slog hårt emot honom. Det var, på något sätt, en uppfriskande känsla.

Det höga skriket fick Edward att vrida på huvudet.

”Omg” Han flämtade till, kunde inte låta bli att stirra som en besatt innan ett leende spred sig på hans läppar. ”JOHN!” Rösten skar sig, ovan vid att vara så högljudd. Han kände hur polismannen tog ett fastare grepp kring hans axlar då han snubblade till.

Så slöt sig ett nytt – men åh så välbekant – par armar omkring honom. John drog honom intill sig, och Edward tänkte inte klaga. Han slog armarna runt tvillingens nacke och begravde sitt regnvåta ansikte mot hans hals. Brodern verkade försöka krama luften ur honom. Hans ömmande kropp protesterade högljutt, och han kunde inte låta bli att kvida till av smärta. Till Edward stora förskräckelse lättade John på greppet. Han pressade sig själv närmare, kunde inte hindra tårarna som rann utmed kinderna. John lutade hakan mot hans axel. Edward kunde höra på Johns andetag att även tvillingen grät.

Till skillnad från honom själv, som inte kunde komma på ett enda ord att säga – de fanns inte ord som beskrev vad han kände – verkade John inte kunna låta bli att prata. Brodern mumlade alla möjliga saker, uppmaningar, löften, i Edwards öra. Vissa saker kunde han inte låta bli att flina åt, och känslan av lycka var så påtagande.

Resten av familjen var plötsligt där. Han trillade runt mellan olika famnar, tills han tillslut hamnade hos John igen. Ett par sekunder stod de bara stilla och tittade på varandra.

”I’ve missed you” Edward andades ut orden, med ena handen i ett stadigt grepp på broderns axel för att inte falla omkull. Det hade i o för sig inte behövts, då tvillingen vägrade släppa taget om hans armar.

Johns ögon glittrade i regnet. Håret låg lika slickat mot Johns panna som Edwards hår gjorde mot hans egen. Leendet som strålade emot Edward var inte fyllt av något annat än ren och skär lycka.

”I’ve misses you too”